Ett litet ljus hade uppenbarat sig inom honom. Ett hopp. Den senaste tiden hade hans sinne bara vart en svart hål av vältrande mörker och skuggor där faran låg bakom varje hörn, buske och träd. En tid där vartenda främling blev ett monster. Varje viskning ett hot.
 Att först få träffa sin bror igen, det var början på det bättre. Han hade egentligen aldrig velat släppa taget om honom, men hade till slut blivit tvungen att inse att de båda hade andra saker att göra.
 Sedan hade han träffat Honom, och plötsligt hade all den ondska och allt det mörker han känt och stött på fått en mening. Han hade fått ett mål och något han kunde följa och lita på. Han hjärta kändes lättare än på mycket länge.
 En väldigt bekant fäll fångade hans blick i folkmassorna och han ödslade inte en sekund på att tänka två gånger. Han hade inte träffat henne på mycket länge.
"MAMMA" han ropade högt, struntade i alla som han behövde skuffa undan, och de som stirrade dömande på hans barnsliga glädje. Hon var här och det var allt som betydde något.
 Damm yrde upp runt dem då han gled in till ett stopp och utan direkt tanke slog frambenen om henne i en omfamning och grät öppet, att vara hos henne kändes som att komma hem.

Allting hände så fort. Hon hade hört någon ropa mamma, men hade inte för ett ögonblick reflekterat över att det kunnat vara riktat mot henne. Sedan hade något exploderat ut ur folkmassan och slagit sina framben om henne.
    "Navus?"
Hon visste först inte hur hon skulle reagera, men mycket snart släppte överraskningen.
    "Navus." sade hon med glansiga ögon och höll valpen så tätt intill sig hon kunde. "Älskade valp, som jag saknat dig."

Hon kramade om honom och han önskade att hon aldrig skulle släppa, tårarna fläckade hennes ljusa päls, men han brydde sig inte ens om att dölja dem. Vid gudarna så han saknat henne. tanken på att han snart skulle lämna henne igen kändes overklig nu när han faktiskt var i hennes famn.
 "Förlåt" snyftade han hulkades, började motvilligt släppa henne. Ville verkligen inte. Men inte kunde han stå där och hålla fast henne för evigt heller.
 "Jag har saknat dig också" han log vagt emot henne och försökte torka undan de flesta av tårarna med baksidan av tassen, med varierande framgång.
 "Förlåt" ursäktade han sig generat igen och drog efter ett nytt andetag.

Thrar skakade lätt på huvudet.
    "Det finns ingenting att be om ursäkt för," sade hon med ett brett leende.
Hon hade varit så orolig för honom, även om hon var väl medveten om att han var stor nog att kunna ta hand om sig själv. Med tårar i ögonen studerade hon lyckligt honom en liten stund, för att sedan kärleksfullt trycka sin panna mot hans.
    "Det är så skönt att se dig igen."

Inget att be om förlåtelse för. Han ville tro henne. Ville tro att alla hans synder var förlåtna, och att allt var precis som det borde. Men han kunde inte riktigt göra det. Han visste vad han sett, visste att fadern var borta. Turbo kanske också var det? Om han inte kunde förlåta sig själv, hur kunde då gudarna?
"Jag har gått med i Ljusets Krigare" han såg osäkert på henne. Kände sig tvungen att berätta. Ville inte vara ännu en som bara försvann ifrån henne. Hon hade rätten att veta.
"Jag vill känna att jag gör någonting åt... Allt" fortsatte han nervöst då hon till en början inte svarade. Hoppades att hon skulle förstå. Han ville inte lämna dem, men han var tvungen att följa den här vägen, för sin egen skull.

Hans ord förvånade henne. Ljusets Krigare. Hon kunde se hur nervös han var över att berätta för henne.
    "Jag skulle ljuga om jag sa att jag tyckte om det," sade hon med mjuk röst. "Men du är gammal nog att bestämma själv."
Efter att ha förlorat Turbo och Teck ville hon inte gärna släppa iväg fler valpar, men hon kunde inte hålla fast dem bara för att hon själv var orolig. Thrar drog honom kärleksfull intill sig igen.
    "Gör det som känns rätt, och vet att du alltid kan komma tillbaka till Qu och mig om du skulle ändra dig."

[Avslutar här]