Det var paus, och Blair var lättad. Han hade sprungit ut och in under hela föreställningen, och det var tydligt att de runt om började tröttna. Kanske kunde han få gjort mer under pausen, så han kunde sitta stilla och dricka vin med Yrjö under resten. Dimmvargen hade gett sig av för att hitta sin syster och Varya, men Blair hade lovat att också hålla ett öga efter honan. Hon hade inte kommit tillbaka sedan hon stampat iväg under öppningsnumret. 
     Folksamlingen höll sig rätt nära arenan, men Blair passade på att sträcka på benen. Han smet iväg mot en relativt ostörd del av arenan. Kanske skulle han kunna flyga lite. Vingen var fortfarande stel och ömmade sedan Ljusets Krigare misshandlat den, men han försökte vänja sig vid att använda den igen. Det gick sakta men säkert bättre, allt eftersom misstänkta sträckningar läkte.
     Blair svängde runt ett dolt hörn, och kolliderade omedelbart med någon. Han fångade upp sig själv och var på väg att säga något snorkigt, men orden fastnade i halsen när han stirrade in i välbekanta gröna ögon och en eldigt färgad man. Oh. 
     Skuggfall var så annorlunda från Lövskogen att tanken inte ens slagit honom att han kunde träffa på Ronia här, även om han visste säkert att IA var på invigningen.
     Blair nöjde sig med att höja ett ögonbryn.
     "Du får akta så du inte faller för mig när vi krockar såhär", sa han. "Det vore ju olyckligt."

Den stora mängden vargar hade gjort det svårt att ta sig fram på vissa fläckar runtom området. Runt ingångarna och utgångarna till olika platser krävdes det ett visst tålamod för att komma fram, och Ronia hade inte särskilt mycket av det när hon hade saker att se till. Trots att ett allvarligt lugn låg över henne, som alltid, så pockade irritationen på henne inombords. Hon hade tagit sig mot en lugnare del av området, närmare barackerna, som Isil Anar delvis använt som hemstad under besöket, när en grupp vargar plötsligt stannade upp framför henne, och ett annat följde rörde sig från motsatt håll, troligtvis för att ta sig mot arenan. Det dröjde några ögonblick innan en öppning dök upp, och Ronia längde på steget för att smita igenom den, men kom inte längre än så. Hennes skuldra stötte emot någons vinge, någon som verkade tagit samma chans som hon själv, fast åt andra hållet. Hon slog upp blicken.  
   Blair.
   Innan hon hann reagera på den sedvanliga kommentaren så fastnade blicken oundvikligen på de kala fläckarna i hanens panna. Huden var fortfarande ilsket röd och flagande, inte alltför olikt hur hennes rivsår sett ut för en tid sedan. Det här var dock ingenting som skulle kunnat komma dit av tänder eller klor, som hans övriga ärr. Det var symboler, inpräntade i huden. Brännmärken.
   Blicken hade redan dröjt kvar lite för länge när hon snabbt såg tillbaka mot hanen. Hon var i alla fall glad att hon verkade vara den som var i bäst skick den här gången. Den stramande känslan i ärren när hon talade och rynkade på nosen skulle aldrig försvinna, men i övrigt var hon tillbaka i full hälsa sedan länge. Det var minnen som gjorde henne obekväm, i det närmsta. Han hade hjälp henne, senast. För att hon bad om det, ja, för att hon varit tvungen, men han hade också lika enkelt kunnat göra ingenting. Under stoltheten fanns en viss tacksamhet, liksom när han av någon anledning hjälpt Black. Det förändrade dock inte det förflutna. Känslorna var blandade - och det var ingenting hon varken hade tid eller lust med att konfrontera. Det spelade ändå ingen roll.
   "Se dig för.” Rösten var kylig. Ögonblicken senare hade hon släppt honom med blicken och vänt om. Hon fortsatte bort mot barackerna med samma målmedvetenhet i steget som innan. Det skulle vara Isil Anars tur för en andra gång om inte allt för länge. Spelen skulle inte vänta, och hon ville vara säker på att resterande deltagare var redo.

Blairs blick lämnade inte Ronias, så han missade inte hur hon noterade det nya ärret. Med en kraftansträngning hindrade han en grimas. Brännmärket sände fortfarande rysningar av skam längs ryggraden, och han hade ännu inte vant sig vid det. Helst hade han velat vända bort huvudet, men han tillät inte sig själv att visa den svagheten.
     "Se dig för." Blair himlade med ögonen, men följde henne med blicken när hon passerade förbi. Hon såg inte tillbaka, men det förvånade honom inte.
     "Ständigt en charmör", muttrade han. "Vi får akta så inte jag faller för den charmen." Han vände huvudet framåt igen, mot glesare folkmassor. Himlen kallade, om så bara för några minuter innan han återvände till sina vänner.

[Avslutat.]