Skuggfalls festligheter var i full gång. Pulserande ljus, röster och musik kunde urskiljas på långt håll. Blair hade dragit sig undan en stund, och tagit till luften. Där uppe kunde han studera allt genom en hinna av frisk, sval luft. Det var nästan stillsamt, om sådana festligheter någonsin kunde beskrivas som det.
     Han tog mark en stund senare en bit bort. Den skadade vingen hade börjat värka, och han vände sig bort från ljuset, mot den mörka omgivningen, för att få en bättre titt på sin vinge som nu lystes upp. Otroligt mjukt drog han nosen över den, sträckte ut och in den några gången innan han bestämde sig för att det endast var en fråga om tid. Låta den läka ordentligt. Han vecklade in vingen, och blicken fastnade då omedelbart på den enda ljuskällan ute i mörkret. En glödande, men underligt stor eld.
     Nej, insåg Blair efter ett hjärtslags förvirring. Det där var ingen riktig eld. Vinden hade legat i hans rygg, men nu grep han tag i den och tvingade den i motsatt riktning för att bekräfta sina misstankar.
     Visst var det Ronia alltid. Ljuset från Skuggfall reflekterades i den underliga pälsen, och resulterade i en mjuk glöd över hennes framkropp, ben och ansikte. Även om formen var helt fel var det otroligt likt riktig eld. Han undrade återigen vad som skapat en sådan stor förändring.
     Blair kontrollerade att vingen låg tryggt tryckt mot kroppen, och strosade sedan bort mot henne. Det var bara ett fåtal meter mellan dem, och de slöt snabbts. Han stannade med god marginal, men nära nog för att höras över ljuden från Skuggfall.
     "Ska du inte vara där inne? Fira din stora vinst?" Blair lyfte ett ögonbryn, men i mungipan lurade ett leende. "Kom. Jag har hört att vinet här är fantastiskt." Han knyckte huvudet mot färgerna några hundra meter bort. Leendet hade blivit större, inbjudande, men som alltid aningen snett.

Flera vargar hade redan placerat platsen där hon suttit, men hon hade inte räknat med en röst riktigt så nära. Ronia vred snabbt blicken mot dess källa - men hon hade förstått vem det var innan den ens fallit på målet. Den bruna fakargen såg tillbaka med en nästan utmanande blick. Leendet var snett, men nickningen i Skuggfalls håll var genuint inbjudande. 
   Hon skakade genast av sig den välkända, betryggande känslan som infann sig. Hon hade utgått från att han förstått meddelandet och att den kyliga blicken skulle varit nog för att han skulle hålla sig borta i framtiden, men det hade tydligen inte nått fram. Ibland påminde han mer om en envis fästing än något annat.
   "Nej." Svarade hon kort. Blicken smalnade, och den ansiktshalvan som för stunden definierades av eldens färger lyfte fram uttrycket. Om än det inte låg någonting uppenbart avvisande i minspelet så var det ändå tydligt att hon inte var intresserad av festligheterna. Hon var dödligt trött, kroppen ömmade och trots att hon druckit säkert tio gånger den kvällen kändes munnen fortfarande torr. Hon hade lämnat Isil Anar tidigt för att vila, men sömnen hade visat sig omöjlig att nå, vilket var varför hon tagit sig en bit bort från de livligaste delarna av Skuggfall. Det hade inte hjälpt ett dugg. Istället hade den svala nattluften gjort henne piggare, trots att hon mentalt var utmattad. 
   Blicken fastnade på de svullna, fula märken som dykt upp i hans panna. Hon blev åter påmind om deras flyktiga möte tidigare samma dag.
   "Jag trodde jag bad dig håll dig ur vägen."

Avvisandet rann av Blair likt vatten på en lotusblomma. Ett lågt skratt lämnade honom, och det syntes att han var road av hennes svar. Egentligen spelade det inte honom någon roll om hon ville häcka här ute, men hon var alltid så bister när de träffades, antingen för att något hade hänt eller för att han hade gjort något. Eller var det helt enkelt bara hennes nya personlighet? Han ville inte tro det. Under hennes bistra fasad visste han att hon hade en snabb tunga och humor som liknade hans egen. Han saknade den Ronia som drev med honom, lite mer än han ville erkänna. Därför log han bara åt henne, och svängde ut med vingen i en generös gest.
     "Verkligen? Jag trodde du sa det för att du brydde dig", svarade han bara, som om det förklarade och ursäktade allt. Hennes ointresserade min skiftade inte, och Blair tog till orda innan hon hann snäsa av honom.
     "Vet du vad", leendet falnade till ett vad som skulle föreställa allvarligt ansiktsuttryck, men skuggan av det låg kvar. "jag känner mig generös idag. Vad sägs om du följer med mig in, dricker lite vatten och tittar på max en eldföreställning, så berättar jag lite hemligheter för dig. Mina egna, andras, vad som nu behagar damen." Han höjde återigen ett ögonbryn, men det andra den här gången. "Du kan till och med få ställa några frågor, om du är snäll. Jag lovar att vara ärlig."

Det enda ögat som syntes bakom den tjocka luggen mörknade, och hon reste sig plötsligt upp. Färgerna dansade över pälsen när hon vände sig mot honom, och plötsligt var större delen av henne mörklagd. Hon naglade fast blicken i honom.
   "Ärlig?" Rösten var farligt mjuk, len som honung. "Du är inte skyldig mig ärlighet. Varför skulle du dela hemligheter med mig?" Någonting om att de bevisligen alltid stått på väldigt olika sidor vilade på tungspetsen, men hon bet bestämt tillbaka kommentaren. Hon hade varken energi eller lust till att munhuggas med honom. Hon hade gjort det förr, och inte hade hon blivit klokare för det. Trots det var det någonting som lockade. En liten förändring i hans lekfulla närmande och i tonfallet. Som om han faktiskt menade det. Det var förvirrande, och en naggande känsla av misstänksamhet pockade på hennes uppmärksamhet. Den fick henne att känna sig svag, som ett skrämt bytesdjur, och det triggade en blossande ilska inom henne. Hon avskydde den känslan, lika mycket som hon störde sig på de tvetydiga signalerna han hela tiden sände henne. Trots att han var en marodör från Occultos - hon hade aldrig glömt - så hade han faktiskt hjälpt henne. Och det hade inte funnits någon ondska i blicken när hon slutligen låtit honom lägga vitmossan på de blödande såren tidigare det året. Lika ombytlig som hennes flammande päls. Ömsom mörk, ömsom ljus.
   Men alltid mörk, trots allt.
   Hon betraktade honom under flera, långa ögonblick. Slutligen himlade hon med ögonen och gjorde i samma rörelse en vag gest åt Skuggfalls håll. Hon traskade demonstrativt förbi fakargen utan vidare. Kanske, kanske bar han på information som inte gemene varg kände till. Det var åtminstone värt chansen. Hon var intelligent nog att begripa när någon försökte fylla hennes huvud med lögner.
   Hon spanade ut över festligheterna i fjärran när fakargen tog några långa kliv ikapp, och slängde sedan ett kort blick åt hans håll. "Jag antar att du har en plan?"

"Nej, men titta här, Ro, det här är varför vi inte kommer överens." Redan anandes hennes reaktion log han snett. "Något måste jag ju kalla dig, och prins Ronio är lite gammalt." Det ryckte i mungiporna trots att han redan log, som om ett skratt var på väg, men sedan gick han prompt vidare, tillbaka till ämnet. Han slog ut med vingen i förklarande gest, vilken han inte var säker på att hon uppfattade när han fick skynda ikapp.
    "Du litar inte på mig, eftersom du inte förstår mina avsikter eller vad jag har för baktankar. Vilket naturligtvis gör att allt jag gör som du inte väntat dig bara förvirrar situationen ytterligare, viiilket leder till mer misstro. Korrekt?" Det var ett konstaterande. Han väntade inte på svar. De var sparsamma i deras konversationer. "En första hemlighet. Jag har absolut ingen avsikt med typ, det mesta." Han höjde på ögonbrynen. "Jag gör saker för att jag har lust, för att det är kul, eller för att någon ber mig snällt. Det finns ingen som kan säga åt mig vad jag ska göra, ingen som jag svarar till eller jobbar för. Förutom Gudarna, men de är knappast med i ekvationen."
    "Kolla, jag gillar dig, Ro. Du är underhållande, på ditt eget sätt. Jag skulle inte tycka det var särskilt kul att förstöra för dig och Isil Anar, och jag är totalt ointresserad av flockmaktspelet. Se? Det är simpelt." Blair log igen, och kastade en blick mot henne. De var nästan framme vid minglet, och ljusen reflekterades på spektakulära sätt i hennes päls. Han vägrade bli hypnotiserad av det. "Så jag kanske inte är den mest pålitlige, men jag är i alla fall inte farlig. Spett?" Han nickade ner mot en försäljare, som hade trätt olika köttbitar och insekter på vassa växtspett. Medan hans blick dröjde sig kvar där slingrade sig fler växter fram för att punktera mer mat, som grillades bredvid.

"Spett?" Ronia såg ner mot spetten som radade upp sig framför henne. Stora insekter och kött som sakta mörknade över en falnande glöd. Hon var egentligen inte hungrig, och föredrog i vanliga fall rått kött, men valde ändå ut ett spett med hästkött. Hon drog loss bitarna i ett svep och tuggade långsamt i sig dem. Kanske för att köpa sig lite tid att tänka. Hon hade inte riktigt varit säker på vad hon hade haft att vänta sig av hans hemligheter, men det hade inte varit allt det där. Det mesta var trams, men en liten del hade varit viktig nyckelinformation om den förflutna. Hon svalde köttet.
   "Ingen är harmlös, Blair. Särskilt inte du."
   Hon spände blicken i en av handlarens döende glödbäddar och fick den att blossa upp på nytt. Handlaren sken upp i tacksamhet och viftade iväg dem, tydligen nöjd med betalningen. Ronia nickade i avsked och fortsatte till nästa marknadsstånd. Blicken vandrade över smycken i alla dess utföranden. Ytor av brons reflekterade ljuset av glöden i närheten.
   "Isil Anar är under mitt beskydd. Var och en av dem." Hon mötte hans blick. Trots att den smala kattpupillen inte längre fanns där så verkade blicken lika vass och intensiv som tidigare. "Så länge någon inte är", hon citerade, "den mest pålitlige, så finns ett direkt hot. Det är mitt ansvar att förinta det." Det låg någonting i rösten som skvallrade om en längre historia, men hon sade ingenting mer om saken. Blicken fastnade i Blairs en sekund för länge, frånvarande, innan hon fnös torrt och fortsatte vidare. 
   "Men jag tror inte att du är ett." Utbytte de hemligheter nu? Hon höll sig från att himla med ögonen, och lät blicken istället vandra vidare längs marknaden. De stannade till för att släppa förbi ett mindre följe vargar. 
   "Fler hemligheter?"

"Särskilt inte du." Han ryckte på axlarna, men log bara till svar. Att Isil Anar var viktiga för Ronia kom inte som en nyhet, och leendet blev sött när hon mötte hans blick. Inte sött på det pålitliga sättet, men det fanns ändå en viss glittrande värme i blicken. Nä, att jävlas med dem hade slutat vara underhållande för länge sedan. Nu för tiden var det mest en hälsosam nyfikenhet som drev honom till Yanamore för att se vad Isil Anar hunnit bygga vidare på. Han imponerades av deras verk. Hennes verk.
     "Fler hemligheter?" Blair vickade på huvudet. Inte en nick, men inte skakande heller.
     "Bara dåliga", svarade han överdrivet muntert, men slappnade sedan av när de satte fart igen. "Du vet the BloodBlooms, era grannar? Hyggligt folk, du har säkert stött på dem in- eller direkt." Han viftade på huvudet. "Fram tills nyligen var Shiva, din motståndare från förut, deras ledare, men de förrådde honom. Kungen av Kaiwood blev förvisad. Oroa dig inte, jag har erbjudit mitt stöd och tankar." Han sneglade på henne, och möttes av klara gröna ögon i ett eldhav. Han såg bort igen. "I alla fall. The BloodBlooms bestämde sig för att kasta ut allt gamla, namnet med det, och voilá, Lykoris föddes." Han kände att svamlet kanske behövde förtydligas. "Det är samma flock, alltså. Inte en annan som jagat bort den gamla, jag har hört det ryktet också. Nä, samma insida, men nytt ledarskap. Ska bli kul att se. Heh, om jag ville förint-" Blair kom på sig själv. Han visste precis hur hans råd skulle kunna tolkas, och han ville inte ha den misstänksamheten riktad mot sig. Visst, han hade tyckt det var kul att se Isil Anar meja ner Lykoris, speciellt för Shivas skull, men det var inte värt ett bråk med Ro.
     "Men", sa han beklagande. "Allt det här kanske du redan visste?" Det fanns en viss beredskap för att hon skulle skratta åt honom, skjuta undan informationen som gamla nyheter och trava iväg på sitt eldiga vis.

Frågor som bubblat under ytan hela kvällen upplöstes en efter en medan Blair talade. Ronia såg stadigt på honom genom de första meningar, även när deras blickar möttes som hastigast, men någonstans i mitten vandrade fokuset rakt ut i luften. Kungen av Kaiwood. Förrådd av sina egna förvisad. Varför? Det spelade knappast någon roll, egentligen. Kungen var utslängd ur Kaiwood. Om flocken verkligen vänt det gamla ryggen, vad betydde det för Chayan?
   Ronia hade stannat till utan att hon själv märkte det. När hon höjde blicken såg Blair intresserat tillbaka. Hon rynkade något på nosen, mer åt uttrycket än åt hanen själv.
   "Nej." Där fanns många rykten om Kaiwood och vad som fanns där, men inga av dem hade ens varit i närheten av detta. En del av henne ville pumpa honom på mer information, men något sade henne att Blair redan berättat allt han visste i sin plötsliga frikostighet. "Lykoris har inte gjort mycket väsen av sig. Inte förrän idag." Hon hade i själva verket inte känt igen flocknamnet när det kallats ut, om än namnet Shiva omedelbart fått henne att reagera. Det kände hon minsann till sedan tidigare. Det förvånade henne knappast att det var just Blair som satt på det informationen - ryktet, vad det nu kunde vara. Tankarna kom till en omedelbar halt, och hon såg upp med en ny skärpa i blicken.
   "Hur känner du till det här?" Inga spår av direkt osanning fanns att skymta i det välkända, ärrade ansiktet, men trots det slog tvivel till. Hon höjde en tass, men satte fort ner den i marken igen. Hårt. Kluven. Hon behövde veta, och hon var för trött för att tålamodet skulle räcka någon längre bit. Det här var för viktigt.

Ronia stannade till, och Blair slutade gå i en ledig rörelse. Nyfiket kikade han tillbaka på henne, försökte läsa hennes tankar från det sedvanliga bistra uttrycket. Det var svårt, annat än en rynka i nosen som han inte var helt säker på om det var på grund av informationen eller honom. 
     Hon konstaterade det uppenbara - Lykoris hade inte gjort mycket väsen av sig på väldigt, väldigt länge. Blair mindes sitt första möte, och hur han hetsat Shiva men ändå inte lyckats trigga något. Det hade varit dagens besvikelse. Kanske hade Lykoris medlemmar känt samma sak. 
     "Jag pratar med folk, såklart. I just det här fallet är Shiva min största källa." Han hann före med den uppenbara följdfrågan. "Och hur fick jag Shiva att berätta detta för mig?" Skulle en fallen kung verkligen vilja skryta om sin trampade värdighet? Logiskt sett: nej. Han putade smått med läpparna i en tankfull min, sökte orden för att få henne att förstå.
     "Folk gillar att berätta saker för mig, för de upplever att de får saker tillbaka. Ett delat flöde av hemligheter, så att säga. Jag ger och jag tar." Han bemödade sig inte ens ett leende, utan kom bara lite närmare för att slippa tala högre i den milda trängseln. "Det du kallar svammel bygger jag relationer med. För stunden blir vi vänner, och vänner kan man anförtro sig till. Inget förhör, jag råkar bara vara någon som lyssnar lite extra noga." Han borrade blicken i hennes, två intensiva kulörer av grönt som vägde varandra. Han var inte säker på om hon skulle förstå - Ronia var ganska kortfattad - men samtidigt var det exakt samma sak som de hållit på med för lång tid sedan i Kawazatri, om än att deras fokus snart skiftat.
     "Så allt jag behövde göra var att fråga honom." Man kunde inte ha den uppväxten han hade haft och inte vara duktig på att extrahera information från andra, även om just han kanske hade finslipat den färdigheten lite extra.

"Och när ni inte är vänner längre?" Uttrycket hade mildrats avsevärt, och nu såg hon endast på honom med samma neutrala minspel som alltid. Det han talade om var tillit, och det var någonting hon kände till mycket väl. Om än hon inte såg någon något syfte i vad han talade om - hon kände honom trots allt inte hälften så väl som hon kanske borde - så låg det en tydlig poäng i vad han sade. Det var slugt, men också gränslöst dåraktigt. 
   "Vissa tänder är vassare än andra." Hon rörde sig närmare honom, som att hon skulle traska rakt förbi honom, men stannade upp för att vinkla nosen närmare hans kind. Det låg en nonchalans i rörelsen, mest för marknadens övriga besökare. Inombords fanns dödligt allvar. 
   "Det vore tragiskt om någon högg dig i ryggen." Varningen låg tung i rösten, men när deras blickar möttes ur ögonvrån låg inget hotfullt i den, utan en ren uppmaning. Hon sänkte nosen från hans öra, och stötte lätt till hans närmsta vinge när hon passerade för att signalera åt honom att vända om och fortsätta gå med henne. Kanske hade han fler hemligheter som skulle kunna vara till hennes nytta.
   Det dröjde inte många meter innan hon insåg att han inte följt med alls. Hon kastade en blick bakåt, och stannade till när hon lade märke till ett märkligt uttryck i fakargens ansikte. Blicken smalnade av markant, men i samma ögonblick hade han kvicknat till och travat upp intill henne igen.
   "Vad?"

Ronia kom närmare, och Blair stod stilla. Han vred bara huvudet lite för att fortfarande kunna se henne, men betraktade hennes mest stilla i sin periferi när blicken vilade på en försäljare med smycken längre bort. Var det ett hot eller en varning? Han kunde inte avgöra, och sneglade på henne. Hon såg i alla fall inte irriterad ut, bara uppmanande. Han tittade bort igen, blicken tydligt loj, men på insidan snurrade kugghjulen för fullt. Han kände värmen försvinna från kinden, och såg för sin inre syn hur hon begravde tänderna i halsen. Vore det verkligen olikt henne? Kunde han klandra henne om hon tog det valet? Kanske skulle-
     Ronia snuddade honom när hon passerade förbi, och hade hon kunnat se hans ögon hade hon sett när de rullade tillbaka i skallen. Han hann inte ens bli arg innan synen överväldigade hans medvetande.
     Blod. Han hade det inte, men han längtade efter det. Spilla någon annans. Hjärtat hamrade i bröstet, men det var inte hans hjärta. Ilska. Det var hennes. Han var henne, eller kanske var hon honom. Ursinne. De hade tagit- tagen- Hon skulle bränna dem till aska-
     Blair lyckades få kontroll över kraften, och ströp den. Omedelbart återvände omgivningen, och han blev stående med pickade hjärta. Bakom honom hade Ronia försvunnit iväg några steg. Synen hade inte varat mer än ett hjärtslag, men det tog Blair flera sekunder innan han lyckade samla sig. Han vände om mot henne, och fann att hon redan upptäckt att han fattades. Med långa, smidiga steg kom han ikapp på nolltid, och försökte släta ut sin förvirring och obehaget han kände genom hela kroppen.
     "Vad?"
     "Jag gillar inte oväntad kroppskontakt", svarade han, och synen flashade förbi ännu en gång. För att mildra upp sina ord log han, något blekt, och fortsatte. "Det är så man får skabb, vet du." Det låg något distraherat över hela honom när de fortsatte. Han hade inte bett om att få ta del av andras framtider, och det kändes som ett fruktansvärt intrång på bådas parter. Samtidigt var det precis den anledningen till att han inte skulle kunna säga något till Ronia. Hon skulle tro att han gjort det med mening, och det skulle effektivt skapa en klyfta emellan dem. Eller var det ett tecken på tillit, att han trodde att hon skulle förstå?
     Blair fortsatte grubbla tills de nådde en lite öppnare jordplätt. Det pågick eldshower, där den som uppträdde skapade figurer med eld. Med hjälp av något som kastades in från sidan flammade elden i regnbågens färger. De såg på när uppträdaren gjorde en sträng av vackra blommor i rött, grönt och blått.
     "Skulle du göra allt för dem?" frågade han plötsligt efter en kort stunds tystnad. Han tittade inte längre på eldshowen - behövdes inte. Ronia bjöd på sin egen, och drog åt sig beundrande blickar från publiken. "Skulle du ge ditt liv för deras? Ditt eget och din älskades?" Det var tydligt på tonfallet att han inte menade publiken eller artisterna.

Ronia höjde något på ögonbrynen i tydligt skepticism, men skakade snart av sig Blairs påstående. Hon himlade med ögonen åt skabbkommentaren, men svarade inte. Istället fortsatte de vidare genom marknaden utan ytterligare diskussion, men inte utan att Inferon ägnade honom en långdragen blick.
   Väl anslutna till publiken av ett eldskådespel så talade Blair på nytt. Ronia slet uppmärksamheten från framträdandet. Trots att det var mörkt vid åskådarmarken så sken den färgade elden upp hans drag tillräckligt väl för att hon skulle kunna studera hans ansikte. Det dröjde ett tag innan hon svarade, både på grund av uppenbar trötthet och dilemman. Skulle hon göra allt för dem, precis allt? Ja, och nej. Hon skulle ge upp sitt liv för dem om hon någonsin behövde det, men hon kunde erkänna för sig själv att där fanns en logisk sida som vägde och valde, samtidigt som det fanns en eldig, irrationell impulsivitet begravd under hennes mask av stilla allvar. Någon älskade hade hon ingen, inte på det sätt som hon antog att han föreslog, men det fanns likväl ett antal som hon skulle ha ytterst svårt att offra, ens för att skydda de flera. Skulle hon göra det ändå? Hon trodde det. 
   Om inte annat, för att inte svika honom. Aurinko. Om det var något hon aldrig skulle göra så var det att försaka den gåva som givits henne. Vad som än krävdes, så skulle hon göra det. Vad han än krävde av henne. Än var hon inte riktigt säker på vad alla delar innebar, men en dag skulle hon förstå, och då skulle hon kunna fullfylla hans önskan. Det var under hennes värdighet att inte göra det.
   "Ja." Hon släppte inte fakargens blick, utan höll den stadigt. Ärlighet och den renaste lojalitet färgade hennes sätt att tala varje gång hon talade om sin flock, och den här gången var inte annorlunda. "De är mina vänner. För dem gör jag vad som än krävs. Vad som än krävs av mig. Allt." Hon bet ihop käkarna. Allt, precis vad som helst. Det var vad hon blivit uppfostrad till, men främst den standarden hon villigt satt för sig själv. Standarden hon ville leva upp till för att förkroppsliga sin livslånga vision och den uppmaning hon tilldelats. Styrka. Lojalitet. Eld och vind... Och det dödade henne långsamt.
   Ronia hade upptäckt flera oönskade ögonkast från spridda individer. Uttrycket hade hårdnat något vid insikten, och hon ville plötsligt inget hellre än att ta sig därifrån och tillbaka till barackerna. Med en lätt morrning backade hon plötsligt undan och sicksackade ut mellan de vargar som slutit upp bakom dem. Ju längre bort hon kom från elden, desto mindre skimrade pälsen. Hon avskydde deras blickar. Hon såg inte bakåt, och var egentligen inte säker på om Blair följde henne vidare. Hon vände sig inte om för att se efter, men kunde snart höra tassar trava ikapp henne. Hon kastade en vass blick bakåt, men det var givetvis bara Blair. Hon var inte ett dugg förvånad.

Blair höll hennes blick utan att blinka, och igenkänningen spred sig som en varm omfamning inom honom. Han visste att hon var ärlig, och det gladde honom. Han skulle aldrig kunna sätta sin fulla tillit till någon som inte var lojal mot sina vänner.
     Ronia verkade också notera blickarna, och hon lämnade deras plats i mängden. Det skulle varit ett otroligt konstigt sätt att avsluta konversationen på om han bara stått kvar, och Blair fann sig inte ha något val. Plikttroget följde han efter henne, och ignorerade med lätthet blicken hon sköt bakåt. Den kanske inte ens var till honom, intalade han sig.
     Utan att säga mer eskorterade han henne tillbaka till sovplatserna. Inte för att han oroade sig för hennes säkerhet eller något sådant dumt, men Blair ville se till att hon gick och la sig, och inte försvann ut för att sura en gång till. Det var bäst för alla, speciellt för de som eventuellt skulle vandra med henne nästföljande dag.
     Väl framme log han mot henne innan hon hann avisa honom, ett förhållandevis mjukt leende även om det var snett.
     "Vi ses, Ro." Han blinkade mot henne och vände sig om. Diskret ansträngde han sig till det fulla för att inte råka röra henne med en vinge eller liknande. Med ryggen till henne spatserade han tillbaka mot området. Kvällen må vara sen, men för någon som sällan sov mycket hade den bara börjat.

[Avslutat.]