"Ronia, av Isil Anar", hälsade Even när han närmade sig. Han mötte hennes blick med gula ögon när hon vände sig mot honom. Även här, en bit utanför det tätaste vimlet av vargar, så drog ledaren av Isil Anar till sig blickar. Även en bit ifrån de närmsta eldarna så fångade hennes svarta fäll färgerna från ljuset på ett vis Even inte hade sett hos en varg förut. Det var en sällsam syn.
     "Even, av Tenebris", presenterade han sig när han kom upp vid Ronias sida. Han gav henne en vänskaplig nickning. Guldsmycket, som åter vilade över hans huvud, gungade i rörelsen. Den tidigare klädnaden han burit var dock inte kvar. Lämnad. "Jag ville gratulera till vinsten." Han log varmt.

Ronia hade spenderat en stund ensam efter striden. Baracken hon och Isil Anar hade lånat under natten till invigningen hade ekat tom när hon kommit dit, och när draperade tygskynken slutligen slutit sig bakom henne hade det varit en lättnad. En stund hade dröjt till en timme. Droppar av blod hade torkat in i manen och det hade tagit onödigt lång tid att sära på de testar som klibbat ihop. En eller ett par kärl hett vatten senare var hon någorlunda presentabel igen. Kroppen värkte och ömmade så som den alltid gjorde efter hårdare strid, men där fanns åtminstone inga blödande sår längre. Adrenalinet hade lagt sig och bytts ut mot en sövande trötthet. Det var svårt att avgöra om det bara var utmattning eller om det hade att göra med Shivas avskyvärda krafter att göra, men dagen var inte slut än. Trots att hon helst av allt ville lägga sig ner i en hög med fällar som låg i ett hörn så hade hon åter gett sig ut i det livliga Skuggfall för att söka reda på sina flockfränder. Det livliga området skulle ändå avleda hennes tankar bättre än vad tystnaden kunde. Hon kunde redan höra musik. 
   Det skulle bli en lång kväll.

Ronia reagerade omedelbart när någon uttalade hennes namn, och kanske lite för snabbt vände hon sig åt ljudets riktning. Blicken föll på en viltmönstrad hane, bärandes en gyllene utsmyckning som stod i klar kontrast till den gråbruna fällen.
   Even. Hon kände med ens igen honom från presentationerna av de stridande, men inte så mycket mer än så. Hon hade knappast haft tid för skvaller under de senaste dagarna, men det lilla hon plockat upp talade för att det var någon många verkade känna till, och kanske se upp till, på ett eller annat sätt. Ett par hade talat om honom med vördnad, Nilo inkluderad, och hans varma leende matchade beskrivningen väl.
  "Even", hälsade hon snart och besvarade hans nickning. Vinsten. Hon hade knappt hunnit reflektera över det, eller vad det skulle innebära. Det slog henne plötsligt hur annorlunda många skulle se händelsen gentemot vad hon gjorde. Det hade inte bara varit en vinst i ett gladiatorspel. Framför allt hade hon bevisat något för sig själv, och genom den dödliga tröttheten så matade vissheten henne med nog med kraft att fortsätta genom kvällen. "Jag får själv gratulera." Hon höjde något på ögonbrynen. "Det var ett speciellt avslöjande, även på en så betydelsefull dag." Valpar från framstående vargar blev inte sällan framstående själva. Även om det inte nödvändigtvis var sant i varje fall så var det inte konstigt att beskedet väckt intresse hos publiken. Civitas hade sannerligen fångat Numoori blick redan från första stund på samma vis som övriga mötesplatser gjort.

Even skrockade hjärtligt.
     "Tack." Hans blick mjuknade, och rösten likaså. "Nilo har en förkärlek för det storslagna. Jag borde ha väntat mig att hon skulle hitta på något sånt här. Jag har själv vetat ett tag, såklart. Men att berätta för hela Numoori?" Öronen vek sig på Evens huvud, nästan blygt, och han vände bort blicken för en sekund. Svansen viftade avslöjande förväntansfullt. Glatt, men nervöst. "Vi längtar."
     Han vände leendet till Ronia igen, och nickade åt sidan i en inbjudan till henne att gå med honom. Han hade inget särskilt mål i tanke, men rörde gärna på sig.
     "Vill du berätta lite om Isil Anar? Jag har tyvärr inte haft möjlighet att besöka er tidigare, men jag har hört goda ord om ert Yanamore."

Även om Ronia inte själv kunde relatera - hon hade trots allt inga egna valpar - så var det lätt att se entusiasmen och förväntan skina igenom Evens uttryck. Hon undrade tyst om inte Even skulle gjort detsamma som Nilo om han hunnit före, men det sade hon inte. Istället drog det i mungiporna.
  “Jag förstår.”
  Ronia valde att följa Even när han började röra sig. Guidad av den nya bekantskapen tog de sig enkelt fram genom området och undvek de större folkmassorna. Den lugna promenaden fick det att klarna något i huvudet, om än det ömmade obehagligt i samtliga fyra ben.
  “Yanamore är Lövskogens stolthet”, började hon. Hon ägnade Even en kort blick, inte helt säker på hur mycket detaljer hon behövde inkludera. Det hade varit tydligt på hennes längre turer ut i landet att många vargar västerifrån inte kände till varken Yanamore eller Isil Anar särskilt väl, just för att det låg så avlägset. Det var ingen dagsresa, precis. “Likaså vår egen. Isil Anar bygger på en grund av ömsesidig respekt och sammanhållning. Jag har haft äran att lära känna många olika vargar sen Yanamore grundades. Ädla hjärtan i olika skepnader...” De stannade till för att släppa förbi en mindre grupp kargar, släpandes på både föremål och väldoftande godsaker, innan de åter fortsatte. “Numera kan jag se dem i själva essensen av området", fortsatte hon, nästan tankfullt. Hon mötte Evens blick. “Jag tror ni skulle kunna trivas där. Det är en vacker plats. Vit kalksten, lövträd, gyllene lyktor. Frisk luft ända från havet... Solstrålar så tydliga genom löven att man skulle kunna tro att det går att väva material av dem.” Hon fnös roat till. “Där är solen alltid som närmst.”
   Ronia hade inte sett Civitas ännu, men såg platsen någonting ut som det mäktiga Skuggfall så var Yanamore och Civitas som dag och natt. Speciella platser båda två, men med helt olika utseenden och kultur.

Even lyssnade på Ronias ord utan att avbryta. Där fanns en stolthet i hennes ton, i sättet hon beskrev platsen och dess vargar, som talade lika tydligt som orden hon valde. En stolt ledare över sitt folk. Sina vänner.
     "Det låter vackert", instämde han när Ronia tystnade. "Jag skulle gärna besöka er en dag. Det låter som en bra plats. Men det blir nog inte än på ett tag." Ett ursäktande skratt. Han hade, trots allt, valpar på väg.
     "Har du varit i Civitas ännu? Passa på annars, innan er långa hemfärd. Det är nog inte lika skinande som vad ert Yanamore låter som, men vi har mycket liv och färg." Han pausade för att ge Ronia ett nytt leende. "Det är en plats för alla."

Hon skakade kort på huvudet. De som valt att besöka Skuggfall hade tagit sig direkt dit från Yanamore, varpå ingen av dem besökt Civitas ännu. Det hade verkat som det enklaste alternativet då de inte skulle stanna längre än under invigningens gång. Hon kunde dock inte förneka att det var lockande, och hon ville gärna möta fler från Tenebris. De hade haft flera starka kämpar under dagen, och evenemanget hade väckt ett nytt intresse för flocken. 
   "Nej", svarade Ronia, "men det är inte för sent ännu. Tenebris har uppvisat fina egenskaper genom invigningen av er arena." Hon stannade upp och vände sig mot Even. "Jag förväntar mig inget mindre av Civitas." Om än rösten var allvarlig så låg det en nöjd glimt i blicken. De hade get mycket av sig själva, visat vad de gick för, och det kändes positivt att hon stött på något från Tenebris för att kunna delge ordet om Yanamore och tacka för en väl utförd framställning.
   "Och Tenebris är givetvis välkomna i Yanamore när dagen kommer. Det finns alltid plats för fler gäster." 

Even viftade tacksamt på svansen vid inbjudan.
     "Där är många vargar i Civitas", fortsatte han, med samma ton av stolthet som Ronia använde när hon talat om Yanamore. "Något från hela Numoori, skulle jag säga. Jag antar att våra hem har vissa likheter." Hans leende besvarades av ett litet från inferon, vilken delade berättelser från en stad långt borta, medan Even berättade om Civitas rosor och spetsiga tak.
 
[Hej och hå. Avslutat ]