[Ensamroll]

En ensam liten varg sitter vid stammen av ett gammalt träd i Kawazatriskogen. På avstånd men inom synhåll kan hon se det karga landskap som är Lavaöknen. Österut hade de sagt till henne. Främlingarna i flocken Ljusets krigare som nu bor bland ruinerna. Det hade gjort mer ont än hon insett att hem inte är kvar där längre. Just där och då hade hon känt sig som en inkräktare. Ett kräk utan någon moral. Det var dumt av henne att tro att Isil Anar skulle vara kvar där. En tårar rinner ner i pälsen när den lilla tiken inser att hon gråter. Hon har ingenting kvar. Men hon vägrar släppa taget om hoppet. Främlingarna hade trots allt gett henne ett spår att följa. Österut. Österut ligger Lavaöknen. Oro kryper i kroppen över att behöva vandra in på det området. Men lika mycket oro kryper i kroppen över att fortfarande befinna sig i Kawazatriskogen. De mörka minnena börjar överlappa de goda. Den bekymmerslösa valptiden före kidnappningen bleknar allt mer. Hon minns knappt vem hon var då. Hon minns inte mors ansikte längre. Det var så länge sedan. Det är bara Omens ansikte som hennes minnen desperat klamrar sig fast vid. För hon kan se honom i sin spegelbild. Även om de varit separerade så länge så har hon alltid burit sin bror med sig i hjärtat. Det är honom hon saknar mest. Vad för sorts varg är han nu? Saknar han henne också? Mörkare minnen smiter in när sorgen, ensamheten och längtan övervinner hjärtat. Minnen efter kidnappningen. Ett nytt ansikte söker sig in i hennes medvetande. Gröna ögon likt hennes egna. Men ett mörkbrunt ansikte. Ljudet av vingar och en varm päls. De minnena brukade göra henne varm i kroppen. Men även det var så länge sedan nu.
Tiken lär sig att saker och ting förändras med tiden. Det finns inget som är beständigt. Allt är i ständig förändring. Vad som fanns då finns inte kvar nu. Att släppa alla minnen vore det bästa för hennes hjärta. Hon borde stiga över gränsen till Lavaöknen som en ny varg. De gröna ögonen sluts. Sakta öppnar hon munnen.

"Över berg och genom dal
Låt mitt hjärta fara
Över sten och genom vatten
Låt mitt hjärta vara

Stark som sten och fri som vind
Är vad jag kan klara
Vild som eld och ren som vatten
Är vad jag vill vara

Vad som vart är inget mer
än spår som sakta bleknar
Jag ska resa mig igen
och släppa det jag saknar

När jag faller ska jag resa mig igen
Så länge mitt hjärta slår
Jag kommer alltid att resa mig igen
Så länge mitt hjärta slår

Jag är inte längre den jag var
Jag står ensam inför världen
Jag lämnar mina spår i vattnet kvar
Om jag hittar hem beror på färden"

Hon sjunger med en ljus och klar stämma. Orden flödar fritt över hennes läppar. Med varje ord skapas små vattendroppar av luftfuktigheten i den cream-färgade pälsen. Den lilla tiken renar sig själv genom en egen personlig liten ritual. Hon har inte varit den hon var på väldigt länge. Men så länge hennes hjärta slår ska hon alltid sträva efter att vara bättre. Att bli det bästa hon kan vara. Kanske gråter hon fortfarande. Men det är svårt att avgöra så vattnet som rinner av henne gett pälsen en mörkare nyans.
Solen har gått ned. Månen reflekterar åter ett blekt sken över världen. Den lilla vargens päls glittrar likt natthimlen. Som om måndoft har strötts över hennes kropp. Vid hennes tassar har en vattenpöl bildats. Pälsen är torr igen. Den gröna blicken slås upp. Söker sig upp mot månens runda skepnad. Ett leende vilar på tikens läppar. Det enda som är beständigt är månen. Det är bara månen hon kan tro på. Det är Duraneir som har hennes osvikliga kärlek. Hon var vilsen förut. Men efter att åter ha hittat den rätta vägen finns det ingen tvekan inom henne. Det är Duraneirs väg hon vandrar. Och på ett eller annat sätt ska hon hitta hem.