Den blå lyssnade på hennes ord. Han var imponerad över det faktum att det ens funnits de som gett sig i kast med vampyrerna. De var ingenting att leka med. Han såg mellan Dimitrij och Sixten.
   "Jag har sökt vargar villiga att ta upp kampen och kämpa för en framtid fri från Nattens barn."
Han studerade hennes ansikte innan han såg ner på Naira. En framtid fri från Nattens barn. Även om han, tacka gudarna, inte stött på någon av dem på mycket länge skulle han aldrig glömma hur rädd han hade varit. Om... om han kunde rädda andra från att känna samma skräck... Tanken var både lockande och skrämmande. Men han ville inte utsätta Naira för fara, för att inte tala om deras ännu ofödda valpar.
   "Du vill gå med henne, inte sant?"
Den tunna tikens röst ljöd försiktigt i hans sinne. Han såg lätt skyldigt på henne. Hon var kanske skör, men absolut inte dum. Han såg hur hennes tankar surrade likt flugor hos henne. till Zayevs förvåning såg hon upp på Dimitrij.
   "Vi följer med dig, om vi får." sade hon tyst, men tydligt.
Den blå trodde knappt på vad han hört.
   "Naira..." började han men blev snabbt avbruten.
   "För våra valpars skull." hon såg upp mot honom. "Jag vill inte att de ska behöva känna samma skräck som vi gjort."
Han såg förvirrat på henne innan ett kort leende spred sig på hans läppar. Hon såg rädd ut. Rädd, men bestämd. Ett kort skratt lämnade honom. Han såg mot Azazel.
   "Följer du oss, broder?" frågade han med höjda ögonbryn.
Han hoppades innerligt att han skulle säga ja. Om inte så fanns det ingenting han kunde göra.

Azazel var inte riktigt säker på hur han skulle reagera på det som sades. Han var imponerad av den hornkrönta honans hängivenhet. Han hade aldrig själv valt att gå i strid mot något som det han mött och hört berättas om. När Naira plötsligt yttrade sig ryckte Azazel till och vände blicken mot vännen. Han kunde se att Zayev också förvånats över hennes yttrande. Hennes röst var låg, som den brukade, men där fanns en bestämdhet han sällan hört komma från den annars så skygga honan.
     "Följer du oss, broder?" Zayevs ord fick Azazel att se upp på den blå istället, innan blicken snabbt pendlade mellan brodern och de båda främlingarna. Följa med? Självklart ville han följa dem, men... Jaga vampyrer? Han log mot sin broder, ett snett och aningen osäkert leende.
      "Så lätt blir du inte av med mig", skrattade han innan han harklade sig. "Men..." Blicken sökte sig till främlingarna igen. "Vad är det här? Är det bara ni eller är det en flock? Jag..." Han såg tillbaks mot vännerna. "Jag vill inte lämnar er. Inte nu, inte när..." Han nickade menande åt dem. De skulle starta en egen familj! Han tänkte inte missa det för något, Zayev var praktiskt taget Azazels familj här! Men han hade precis återfått sin frihet. Han tänkte inte binda sig själv i nya fjättrar. Han hade en annan familj han ville återvända till, en dag. En som han inte hade sett på väldigt länge nu.
     "Vi är en flock, om än liten just nu." Dimitrijs ord fick Azazel att räta på sig och vända uppmärksamheten mot henne. "Jag tänker inte tvinga någon att delta, och jag tvingar ingen att lämna sina vänner." Om det inte hade varit för den hårda blicken och det släta ansiktet så skulle Azazel ha påstått att det fanns ett leende bakom hennes ord. Han drog ett djupt andetag.
     "Jag följer med, men jag tänker inte delta i någon galen kamp mot jag-vet-inte-vad för monster!" Han skrattade på nytt, ett mer lättat och skämtsamt skratt än tidigare. Han höjde ögonbrynen med ett leende. "Se till att ni vet vad det är ni ger er in på", brummade han till vännerna. "Jag tänker inte flyga ett varv och återvända för att hitta er i bitar." Han såg menande på den högbenta främlingen, och kunde ha svurit på att där fanns en road glimt bakom den grå blicken.

   "Så lätt blir du inte av med mig."
Zayev skrockade lätt åt hans ord. Han hade inte hoppats på annat. När brodern kastade en menande blick honom och Naira spred sig ett brett leende på hans läppar. Han kände tiken begrava sin nos i hans päls och han kastade en kort, kärleksfull blick på henne innan han återigen såg på Azazel endast för att snart se mot den bevingade tiken. Frågan han hade ställt om det fanns fler som jagade vampyrerna var en mycket bra fråga. En som han själv inte ens hade haft en tanke på. Dimitrijs svar gjorde honom lättad. Även om han var villig att jaga dem för valparnas skull hade det känts jobbigt om de endast varit fyra stycken.

Ännu ett skratt lämnade den blå då brodern skrattade.
   "Vi har ett hum om vad det är vi ger oss in i." svarade han med ett leende.
Då Azazel kastade en menande blick på vikaanen buffade han mjukt på honom med pannan. Han, Naira och valparna, de var hans allt.

[Jag vet knappt vad jag skriver längre xD]

En hum? En hum var ju knappast betryggande! Men hellre en hum än ingen aning alls. Azazel fnös mjukt när Zayev knuffade honom med pannan. Fakargen besvarade rörelsen med en lätt knuff. Blicken återvände snabbt till främlingarna, där den högbenta honan hade sänkt huvudet för att säga något till den sittande stäppvargen. Sixten nickade, fortfarande glatt leende och med viftande svans, och reste sig upp. Efter att ha gett Azazel och vännerna en glad blick vände han om och satte av längs med floden. Azazel följde honom förvånat med blicken innan hans uppmärksamhet fångades av Dimitrijs röst.
     "Om ni vill följa med så rör vi oss norrut. Det är inte långt, men vi behöver komma över floden först. Sixten talar om när han hittat en bättre passage än denna", hon nickade kort åt den kraftiga krokodilen som fortfarande låg stilla ett stycke bort. Azazel hann undra varför de inte flög över, innan han lika snabbt kom på att det inte var lika enkelt att lyfta över Zayev som det troligtvis skulle vara att få över såväl stäppvargen som Naira, och gasellen främlingarna hade fällt. Han nickade åt hennes ord. Det hade varit just en fin början på vad för kamp de nu än gav sig in i, om Zayev blev tagen av krokodiler på väg över floden.
     När Dimitrij tog ett stadigt tag om bytet och lyfte det så högt hon förmådde kastade Azazel en ny blick på vännerna. Han kunde inte riktigt förstå att de hade bestämt sig för att delta i något som detta så fort. Å andra sidan hade de kanske större anledning att vilja delta än vad han själv hade. Han hoppades att de gjorde rätt val, för deras egen skull. Hans blick återvände till vikaanen när hon började röra sig i samma riktning som Sixten hade försvunnit i. Bytet släpade delvis i marken när hon bar det, men hon tycktes inte allt för besvärad av det. Zayev och Naira följde efter henne, och Azazel följde vännerna. En orolig knuta hade bildats i hans bröst. Han tyckte inte om vad det var de gav sig in på.
     Hur det här än skulle sluta så bad han att det åtminstone skulle sluta väl för hans vänner - för hans familj - och för att han själv inte skulle behöva dras in i det. Han ville inte mista den frihet han hade, och han ville inte ge sitt liv för något som han inte visste om det var värt det. Inte längre. Men han tänkte inte se sina vänner gå förlorade i en meningslös kamp, så för allt det var värt hoppades han för sitt liv - för deras liv - att den högbenta honan visste vad hon gjorde, och vad hon drog in andra i.

[Avslutat]