[Detta ska bli intressant! :D Ursäktar för lite segt startinlägg, men det hör verkligen inte till mina styrkor.]

Det var länge sedan gråblodet hade besökt den grönlummiga (förutom nutid, då hösten hade kommit) Acheratiskogen sist. Faktum var att han inte riktigt haft en anledning, annat än omväxling då solen blivit för stark till och med för honom. Att han ens äntrat den tidigare tysta, öde skogen så här års då himlen ändå var täckt av moln ute på slättlandet var inte annat än frukten av en oerhörd tristess. För trots att Ceylon aldrig riktigt kunde se sig mätt på savannens skönhet, så var ensamheten en aning tänjande på tålamodet ibland. Det var inte många själar som vågade sig ut i de okända markerna ens under regnperioden, så hanvargen helt enkelt valt att pröva lyckan på en plats det gått år sedan han besökte.
Och sen tidigare öde, var den inte längre. Fragment av flockdofter, urin och päls i en ordinär doft från en flock, hade nått hans finkänsliga nos innan han ens hunnit inom en radie på fem mil från området. Nu, när marken var beträdd sen ett antal dagar tillbaka, var den stark, och en viss nyfikenhet hade väckts över vilken flock det än kunde vara. För vad som kunde vara två-tre år sedan hade där inte funnits något annat än skog, bytesdjur och enstaka genomresande han stött på. 
Vad kunde Acherati dölja för nyheter?

[Har inte rollspelat med Az på länge, så kan bli lite styltigt i början. Men det ska nog gå bra C; ]

Azazel låg stilla på sidan, vilande under ett par högre bambuplantors lätt böjda stammar. Runtom honom växte yngre bambugräs, och äldre lagerbladsträd och lind skymde delar av himlen. En bäck rann inte mer än några språng bort, och över dess flöde öppnades trädens grönklädda kronor mot den grå himlen. Luften var ljum, och den kraftiga fakargen gladdes än en gång åt att han befann sig så pass långt söderut som han gjorde. Han hade alltid föredragit varmare väder, och hit nådde aldrig vinterns köld, även om de stundom rikliga höstregnen envisades med att hålla honom blöt inpå skinnet. I den här änden av reviret doftade luften inte av havets salt på samma vis som några mil österut, där havsvindarna var starka. Här var luften mildare, vinden lugnare och fåglarnas sång inte uppblandad med måsars skränande. Ljudet av spelande insekter surrade och klickade överallt i skogen. Han kunde fortfarande inte helt avgöra om ljudet var behagligt eller irriterande, men allt som oftast fann han det lugnande. Det påminde honom om hemma.
    Han hade aldrig tänkt stanna så länge som han gjort, men han hade inte kunnat förmå sig att lämna Zayev, Naira och deras små. Även om han var fullt medveten om att de hade gjort ett val, valt en väg han inte skulle dela med dem, så var det svårt att inse att de skulle behöva skiljas åt. Azazel hade fortfarande svårt att förstå att hans broder blivit en fader. De båda sönerna var pärlor, glada och livliga. Det skulle bli svårt att lämna dem också. Men han hade fler som väntade. En annan familj att återvända till. De hade väntat länge nu.
    Azazel drog en djup suck och sträckte på sig så att kroppen darrade till. Den ena vingen låg vänd med undersidan mot marken, trots att den var nästan hopfälld, mellan honom och bambun för att han inte skulle ligga på den. Den andra dolde till stor del hans kropp under de stora fjädrarna. Han öppnade sina blå ögon och kisade ut i skogen. Han visste att flocken befann sig i närheten. Han hade pratat med sina vänner för inte mer än några timmar sedan, och sedan lämnat dem åt deras tränande. Han hade själv legat vilande länge nu. De fick träna bäst de ville, han var inte en del av den väg de valt, även om det smärtade honom att tänka på vad de tränade inför. Det var en vansinnesväg.
    Med ett lågt grymtande drog den lejonlike fakargen in tassarna under sig själv och vände på sig för att resa sig upp. Han befann sig i gränsområdet mellan reviret och utanför. Flocken fanns inte mer än några kilometer bort. Även om han inte var en del av det de strävade efter så hade han fått lov att stanna i närheten, och det gladde honom. Det hade varit hårt att lämna Zayev och Naira innan valparna fötts om han tvingats till det. Nu hade han fått chansen att möta och lära känna deras söner, och det betydde väldigt mycket för honom. Han suckade djupt. Nej, det skulle inte bli lätt. Han behövde prata med dem, allihop. Han ruskade på sig när han kommit upp på tassarna och lunkade långsamt bort till bäcken för att lägga sig ner och dricka.
    Det tog inte särskilt lång tid innan Azazels uppmärksamhet fångades av en doft som inte tillhörde någon från flocken. Han hade rest sig upp och börjat vandra längre ut från revirgränsen, övervägande om han skulle ta sig söderut igen och jaga innan han sökte upp vännerna, när doften nådde hans platta nos. Ljudet av steg nådde honom inte långt efter, och Azazel stannade upp och såg ut över den täta växtligheten med sina skarpa ögon. Han hade alltid haft god syn, som de flesta fakarger, för att lätt se marken från hög höjd, men i en tät skog hjälpte det inte allt för mycket när han inte kunde se genom träden eller buskarna. Vem främlingen i närområdet än var så var Azazel nästan säker på att denne hade hört honom, då han själv inte gjort någon ansats till att vandra tyst.

[Hm, funderar på om Zazzel luktar varg eller ja.. katt? Vet inte hur pass utpräglade generna är? Ursäktar om jag skriver något fel :)]

Någon befann sig i närheten, och det var inte bara den välkända doften av pälsbeklädd kropp som förvarnade honom i god tid - utan också de onekligen tunga stegen mot den frasande lövbeklädda marken. Det vittnade om ett stort djur, av vad hans känsliga hörsel kunde utröna var det antagligen en varg större än honom själv som i vissa fall kunde tyckas.. ja, rätt liten. Det ryckte lätt nosen då dofterna silades genom den, innan hanvargen fnös till och ruskade på kroppen ända ut i svanstippen. Det var inte allt för lockande att stöta på någon som möjligtvis kunde tillhöra sällskapet som så tydligt huserade i närheten, åtminstone inte om denne ogillade främlingar. Några sekunder tillbringades i stilla tystnad, och stegen upphörde. Främlingen tycktes ha känt av hans doft, vilket på så vis avgjorde saken.
Det var med långa kliv stäppvargen stegade över en nedfallen, förmultnad trädstam och sedan fortsatte i gynnsam takt genom den urtunnade skogen. Och genom att tränga igenom ett buskage nådde han sitt mål - men stannade också i samma sekund med hakan tappad i häpnad. Den ljusa blicken sökte sig långsamt upp i ansiktet på en kraftig varelse med slät päls, bortsett från den tjocka, fluffiga man som klädde bröst och hals. Ett par små öron skymtade mellan tussarna av manen och blå ögon mötte hans blick. Två fjäderskrudar i form av vingar låg tillbakavikta över handjurets rygg.
Snopet, och en aning misstänksam över vad det kunde tänkas vara, backade Ceylon undan ett steg och höjde nacken i misstro.
"Min syn brukar inte svika mig, men är det en bevingad katt jag ser?" Var den, han, ens intelligent, eller lika dum som bytesdjuren tycktes vara?

[Han luktar mer vargigt, för trots utseendet är han ju inte egentligen en ”katt” per se xD Och så har han ju vistats en hel del runt Jägarna, trots att han inte är med i flocken, så deras dofter hänger nog runt honom också C:]

En gråbrun varg blev snart synlig bland skogens växtlighet, och Azazels blick mötte främlingens gula ögon. Förvåningen lös tydligt i den främmande hanens blick och plötsliga stopp. Azazel drog tankfullt på munnen åt ena sidan och höll kvar den andres blick med lugna ögon. När främlingen gav honom en misstrogen min såg sig den lejonlika fakargen omkring innan han åter vände det breda ansiktet mot den mindre hanen.
    ”Om det är mig du pratar om så antar jag det”, brummade han kort. Det var inte som att det var någon annan där att syfta på, så även om orden var ganska mjuka så var ironin bakom dem inte osynlig. Han sänkte nacken och sträckte huvudet mot den främmande hanen för att dra in hans doft med ljudliga andetag. En hane i kanske hans egen ålder, kommen från savannen. När Azazel höjde huvudet en aning igen så log han, ett vänligt leende över de mörka läpparna. De runda öronen vändes alert framåt i den tjocka manen.
    ”Du vet att du är väldigt nära ett revir?” Inte för att Azazel var med i flocken, men han hade befunnit sig i närheten och bland dem tillräckligt länge för att garanterat bära deras dofter. Det skulle blekna med tiden igen. Och även om han inte tillhörde flocken så skadade det inte att fråga när en främling stod på gränsen. Om det här hade varit Devils revir så hade vetskapen om att man var nära gränsen kunnat betyda skillnaden på liv och död. Azazel hade inte fått uppfattningen om att så var fallet med Jägarna i alla fall. Åtminstone inte vad han hade sett eller hört.

Ceylons min bleknade långsamt några grader, men behöll fortfarande kombinationen av misstrogen förvåning. Den lejonlike svängde huvudet åt båda hållen, innan den landade på honom igen och uttalade en kort mening. Han noterade ironin den andres mörka röst innestod, vilket däremot fick det att dra lätt i mungiporna trots den stundande förvirringen som långsamt började släppa i takt med nyhetens insjunkande. Nåja, han (för han hade bestämt sig för att benämna denne som en han istället för det) var åtminstone onekligen intelligent. Ingen dum underordnad i näringskedjan, alltså. Det var lika bra att dra lite nytta ur situationen – även fast det med råge kändes olustigt. En märklig känsla, som att tala till en fisk i vattnet. Tanken fick honom att fundera om det faktiskt var en varg han stod inför, bara det att det var ett verkligt särpräglat utseende för en. Så intressant.
”Förebrå mig inte, det är inte varje dag jag stöter på andra bultande hjärtan än svin och antilop”, sade Ceylon och höjde ögonbrynen en aning. Nästan omärkligt rätades nacken, vågade inte helt lita på hur mötet skulle eskalera. Ännu var det inte säkert vilket virke den andre var skapt ur, funderade ha vidare och bytte ställning genom att lägga över tyngden på nästa bakben. Tankebanorna hann dock inte längre än så, då lejonet återigen tog till orda och påpekade någonting gråblodet redan hade klart för sig sedan länge.
”Jo, än har jag inte tappat bort nosen. Det var just därför jag rörde mig hit”, förklarade stäppvargen och vidgade näsborrarna. Det doftade starkt av revirmarkeringar, så nog var han nära alltid. Och det tycktes dofta även från det bevingade lejonet. Mystiken runt denne tycktes tätna. ”I många år har jag befunnit mig på andra sidan savannen, så det var en smärre överraskning när jag kände vinden föra med sig doften.” Han tystnade, men lade sedan till: ”Det är inte min intuition att störa friden. Men nyfikenhet är inte belagt med straff, vad jag vet.” Ett lätt flin spred sig i hanvargens ansikte. 

[Tycker detta roll är så kul redan nu. Intressant om inte annat c:]

Azazel övervägde snabbt att kommentera att insekterna och fåglarna runtom dem troligtvis också hade bultande hjärtan, men valde att låta bli. Han skrockade till när den andre sade att han inte tappat bort nosen. Det var en rolig tanke. Han var inte säker på om det hade varit en bragd rent utav att lyckas tappa bort den när den satt fram på ansiktet hela tiden, eller om det bara hade varit pinsamt.
     "Det beror på vilka du frågar", svarade fakargen med ett brummande då den andre sade att nyfikenhet inte var något att straffa. Tillfälligt bleknade leendet innan det åter spreds över det breda ansiktet. Han skrattade, ett varmt, brummande läte, när han satte sig ner och fortsatte. "Men de har inte lynchat någon än här såvitt jag vet", han såg på främlingen med road blick. Nej, vad han hört så hade den hornkrönta inte straffat främlingar runt gränserna, även om han var säker på att hon inte hade släppt in alla eller låtit alla stanna. Han väntade fortfarande på den dag då han inte skulle få vara kvar i närheten. Hennes redan hårda blick hade varit spänd de senaste gångerna han sett henne, trots att hon fått vandra med sina trådar bland hans tankar. Han var säker på att om det inte varit för hans vänner så hade han aldrig fått befinna sig på området så länge som han gjort.

"Förmodligen", höll han godmodigt med i en understrykande nickning till ljudet av den andres skratt. Hans egna mungipor vreds en aning uppåt och tänderna glimtade till mellan läpparna i ett illa dolt flin. Av en märklig känsla fick han anledning att tro gott om närvarande flock, trots allt hade han svårt att tro direkt illa om någon i den benämningen. Dumdristigt? Funderade han i takt med att den bevingade satte sig ner. Nej. Bara en välvillig vargs önskan. 
Ceylon följde dennes exempel och sjönk avslappnat ner på bakbenen. Blicken släppte främlingen för en kort sekund, kikade in mellan de inte allt för tätväxande träden då näsborrarna vidgades millimetern i doftanalys, innan den sökte sig tillbaka till tidigare läge. Ansiktet hade antagit en fundersam min i takt med tankebanorna. Kanske var det lika bra att gå rakt på sak, trots att han själv egentligen inte ägde någon som helst rätt att kräva svar - eller ens ställa frågorna. "Hur nära ligger gränserna?"

"Några minuter norrut", svarade han och nickade över axeln i den riktning han menade. "Eller en bit österut, beroende på vilket håll du tar." Azazel höjde frånvarande ena baktassen och kliade sig under den ena vingen. Fjädrarna ryckte och burrade upp sig när han satte ner tassen igen, innan han rättade till vingen på nytt. Han såg på den främmande vargen. Han antog att den andre ville veta hur nära gränserna låg för att antingen undvika eller söka upp dem. Inte för att han hade kunnat missa dem om han råkade vandra närmare. Och skulle han söka flocken, av nyfikenhet eller andra orsaker, så var de inte svår att få tag på. Kom han bara tillräckligt nära så skulle de redan veta att han fanns där. Azazel hade inte kommit över obehaget i att andra visste precis var han befann sig när han var i närheten. Det hade varit så i Devils också, och han kände sig på sätt och vis bevakad när det hände, även om han själv fysiskt inte kunde känna något. Det var snarare tanken som störde honom. Men han kunde se det positiva i det också, det kunde säkert vara väldigt effektivt om man snabbt behövde veta var de andra fanns om något hände.

[Tänkte höra om vi ska ta detta som ett kortroll kanske, och börja dra mot ett slut, om du inte har något särskilt du vill leda rollet mot (: Försöker avsluta Azazels rollspel, men rollspelar helst klart allt IC.]

[Om du vill, så självklart :)]

Något märkligt tills mods vreds öronen bak ett par sekunder innan de återigen spetsades mot främlingens inte särskilt vanliga anletsdrag. Några minuters vandring var ingenting, faktum var att Ceylon utgått från att flocken befann sig längre ifrån än så. Eller rättare sagt, att han inte var närmre än åtminstone några kilometers avstånd. Det där med att tappa nosen kanske inte var en dålig jämförelse ändå. Bristen på miljöbyte hade väl gjort hans doftorgan trögt. 
Han ruskade lätt på huvudet åt tanken, lät ett lätt hummande lämna strupen, och öppnade munnen för att svara. Med en lätt svepning på svansen rätade han på kroppen och ställde sig upp.
"Jag antar att jag var närmre än jag trodde. Bör väl förmodligen inte blanda mig i angelägenheter som inte är mina att blanda mig i." En sydlig vind, het savannluft, suddade bort dofterna av reviret, innan de återigen spreds genom luften. Nej. Det var kanske bäst att inte sticka nosen i fel plats. Mild var blicken som dittills vilat på den lejonlike, innan han vände och började röra sig ifrån platsen. "Farväl, på icke återseende om inte ödet vill annat."

När främlingen konstaterade att han var närmare än vad han trott, och vände om för att lämna platsen så skrockade Azazel roat. "Om inte ödet vill annat", upprepade han som svar på den andres avsked. När han såg den brune röra sig bortåt så insåg han att han aldrig frågat efter främlingens namn. Inte för att det spelade större roll.
     Fakargen satt kvar en stund efter att främlingen lämnat honom, innan han reste sig upp och vände tillbaks i den riktning han kommit ifrån.

[Haha, det var ett snabbt "börja dra mot ett slut" det xD
Avslutat]

De två för varandra främmande varelserna skildes åt, men det dröjde ännu en stund innan Ceylon helt släppt tankarna på den andres udda uppenbarelse, men märkligare saker hade väl förstås skett i världen. Gudarna var inte särskilt enspåriga i sitt sätt att tänka ut världens skeenden, på gott och ont. Ett lätt, helt orelaterat grin spred sig över läpparna innan det lika snabbt försvann.

Solen strilade ner mellan träden, utan att värma i den hetta hanvargens skinn var van vid. Den inpräntade vanan att alltid ha en brännande, torr känsla i pälsen var kanske inte något han saknade, men på många vis saknade hans kropp solsken stickande i ögonen och doften av torkat gräs. En lätt suck lämnade stäppvargen då han stannade upp för att släcka törsten vid ett vattendrag någon dag senare, ett par kilometer från de otydliga gränserna mellan Sienna och Acheratiskogen. Gränserna hade tyckts väldigt långa tidigare, nu kändes de väldigt korta. Någonting lockade honom tillbaka medan ena halvan ville någon annan stans. Han hade ännu inte riktigt försonats med den känslan. Kanske hade vintern mer att erbjuda än han hade förväntat sig.

[Haha, tyckte det var lika bra i och med att det snart är i mitten av mars och han i sin tidslinje ligger kvar i höstas :3 Ville bara skriva något mer för att driva hans egen handling framåt. Avslutat här då.]