Vad var det där i vimlet? Var det samma svans som hon minns tappade läderpungen som hon numer bär om halsen? Alaska skyndar sig fram mellan trängseln, hon sträcker ut tassen för att försöka få tag i främlingen. Men denne är borta. som uppslukad av jorden. Frustrerat fortsätter Alaska framåt. Skyndar. Kanske främlingen bara är lite längre fram. Om hon skyndar kanske hon trots allt kan hinna ikapp. Hon rör sig så fort hon kan och som folkmassan tillåter. Hon sicksackar och ursäktar sig när hon råkar stöta i någon främling som kommer lite för nära. Det är inte meningen att verka ohövlig, men hon är ute på ett uppdrag. Någon gång ska hon lyckas finna läderpungens ägare. I alla fall hoppas hon det. Önsketänkande. Hon har gått igenom tiotal olika scenarios i huvudet, hur hon finner ägaren till läderpungen och denne blir så glad och tackar henne hjärtligt. Så Alaska har gjort det till hennes egna hemliga uppdrag. Om inte så är det i alla fall ett tidsfördriv som håller henne sysselsatt. Folkmassan börjar skingras och Alaska kommer ut på en gata som är nästan tom. Attans! Hon måste ha missat främlingen. Gått om varandra. Hon vänder om och börjar röra sig fram genom folkmassan igen. DÄR! Alaska skyndar sig fram men främlingen rör sig för fort, är på väg att försvinna igen. "Vänt...!". Alaska dundrar rakt in i en annan främling som bara poppar upp framför henne. Tiken pressas bakåt och hamnar på baken. Ojdå. "Förlåtförlåtförlåt". Säger hon och ser upp på främlingen.

[PAX TILL JANOS]

“Uff,” pustade han ut när något okänt kolliderade i hans axel. Janos mötte främlingens ursäktande uppsyn. En yngre, nätt tik. Janos drar på ett brett, vänligt leende.
     “Nämen, det är ingen fara ju,” han skrattade lätt och skakade avdramatiserande på huvudet. “Det är nog jag som ska be om ursäkt också, jag blir så förbannat förvirrad av allt folk. Jag fattar inte hur folk klarar av att bo såhär liksom.” Han skrattade igen innan insåg att han inte ens frågat om hon var okej.
      “Oj, gick de bra? Är du oskadd?” Han sänkte huvudet för att se lite närmare på henne. Hon verkade inte skadad till det yttre, mer än bara lite chockad av deras krock.

Alaska ställer sig upp och ruskar smutsen ur pälsen. Hon ler ursäktande åt främlingen när han säger att det inte är någon fara. Alaska har redan glömt vad det var hon gjorde fram till att hon krockade med främlingen. "Visst är det. Och det är sällan de tar notis till någon annan än sig själva". Säger hon och fnittar lätt. Men hon kommer snabbt på vad det är hon just sagt. "Jag menar inte... jag menar... jag tror inte... Jag borde ha sett mig för bättre". Hon slår generat ner blicken. "Jag är oskadd. Och du?" Hon fäster den udda blicken i hanens ansikte.

Janos skrattade åt hennes generade uttryck och skakade avfärdande på huvudet. Han tog inte åt sig av hennes ord. Det krävde mer än så för att han skulle känna sig förolämpad.
     “Ingen fara, hörru! Jag fattar vad du menar. Det kanske är en storstadsmentalitet liksom. Stress, stress och ännu mer stress,” inflikade han innan hon riktade frågan mot honom.
“Självklart!” Han sträckte lite på sig som för att intyga att det verkligen var sant. “Det krävs mer än så för att jag ska klaga. Jag har nog brutit mest tår i hela världen,” flinade han med en slags stolthet. Men hann kom snabbt på att hon kanske var på väg någonstans; hon verkade ju trots allt haft bråttom.
     “Öh, öj, jag håller dig inte från nånting va?” frågade han lite ursäktande men behöll samma vänliga uttryck. “Du verkade ju typ ha lite bråttom liksom.”

Alaska kan inte hålla tillbaka ett lätt fnitter.
"Det är sant. Det är alltid liv och rörelse här". Hon har aldrig tidigare varit med om ett ställe som detta. Och ett bra tag nu har hon kallat den här staden hem. Men hittills har hon inte funnit något som får henne att direkt trivas. Förutom familjen såklart. Men Alaska önskar mer. Måntemplet hade varit ett paradis. En trygg plats. Men efter vad som hände har Alaska börjat tänka att det förmodligen inte finns någon plats i världen som kan vara riktigt trygg.
"Brutna tår?!" Utropar hon och ser snabbt ner på sina tassar. Hon rör lätt på tårna. Hon kan inte tänka sig smärtan av en bruten tå. Hon kan inte tänka sig smärtan av någon skada. Däremot går hon alltid omkring med en underliggande oro att förlora familjen.
Du verkade ju typ ha lite bråttom liksom.
Alaska skakar lätt på huvudet.
"Nejdå. Det var inget viktigt". Dessutom har den hon följde efter redan försvunnit i vimlet av vargar som rör sig på platsen. Det är lika bra att släppa spåret för idag. Förhoppningsvis kan hon få fler chanser att hitta läderpungens ägare. Läderpungen hon har om hal... Alaska ser ner mot bogen där läderpungen vilat mot hennes päls. Men den är borta! Hon ser sig genast förfärat omkring. Läderpungen ligger på marken där hon tappat den efter att ha krockat med främlingen. Tiken andas lugnat ut och använder tassen för att fösa läderpungen närmare sig. "Läderbandet är trasigt igen". Säger hon med en suck. Nu måste hon igen hitta någon som kan laga den åt henne.

Främlingens reaktion var exakt den han sökt efter, och han kunde inte låta bli att le lite malligt när hon förfärat såg mot sina egna tassar.
     “Skönt-” skulle Janos precis svara när han såg hur hon plötsligt såg sig omkring. Janos skulle just påpeka knytet av läder som låg bakom henne när hon hittade det självmant.
     “Trasigt?” sade han frågvist. Janos sträckte sig lite närmare för att se. Han kunde se fransarna av något trådliknande material sticka fram på den lösa sidan bandet.
     “Jag skulle kunna försöka hjälpa dig,” erkände han lite motvilligt. “Men jag är inte så bra på pillgöra liksom,” skrattade han lite, “det har aldrig varit min grej typ. Men jag kan ge det ett försök.” Han log ett vänligt och varmt leende. Det fanns en sprudlande vänlighet i hans anlete. En vänlighet som Niyaha alltid sagt att han fått från sin morfar.
     “Får jag?” frågade han lite artigt innan han utan eftertanke svepte upp läderpungen och bandet i luften med sin telekinesi. Han förde den närmare sitt ansikte och han kisade med ögonen när han började vrida delarna framför sig.
     “Hmm… Hmmm.. Okej… Jag ser…” muttrade han lite teatraliskt, innan han lät ansiktet spricka upp i ett leende igen. “Det ska nog gå att ordna,” sade han när han mötte främlingens blick igen.
     “Men vi kanske kan lämna gatan och gå någonstans lite…. lugnare typ. Arbetsro och så liksom,” förelsog han med ett snett leende.

Alaska petar lite besviket på läderpungen och funderar på hur hon ska kunna fixa det där igen. Jag skulle kunna försöka hjälpa dig. Tiken ser upp i hanens ansikte och hon ler vänligt. Hon nickar godkännande åt hanens erbjudande att försöka laga läderpungen. När han sedan får den att sväva upp i luften utan att röra den gör tiken stora ögon. "WOOOOW!" Utbrister hon och ser mellan läderpungen och hanen som om hon försökte följa en tennismatch. Svansen börjar genast vifta glatt av igenkännandet. "Du kan telekinesi?!" Det är ett blandat utropande och frågande uttryck. Alaska har tränat en del på sin egen telekinesikraft tillsammans med systern Kokhanok. Men hon har aldrig tidigare mött på en varg utanför familjen som besitter kraften. "Jag kan också telekinesi". Säger hon stolt. "Men min kontroll kunde varit bättre". Lägger hon till och snörper lätt på munnen. Det är främst kontrollen som hon lägger ner mest träning på. Hon kan få saker och ting att sväva. Men det känns inte lika lätt som det ser ut att vara för hanen. Alaska nickar och följer med hanen och lämnar den livfulla gatan bakom sig till ett mer lugnare ställe.

Den plötsliga mallighet som den yngre tiken lyckats bygga upp hos honom rasade ganska fort när hon gav sin egna kraft tillkänna. Men det fanns ny stolthet att finna i det också. Så det breda leende höll i sig när han ledde dem lite avsides.
     “Aah, ja, kontroll,” sade han och nickade med huvudet. “Det kommer! Öva, öva, öva! Det är allt man kan göra, vettu.” Han lade ner läderpungen och dess band framför sig igen och lutade sig lite närmare för att ta en bättre titt.
     “Hmm… då ska vi se vad doktor Janos kan göra...” sade han med en lite frånvarande ton när han började fokusera. Att det var ett fint arbete kunde han avgöra snabbt, trots sin oförmåga med det mer finkänsliga.
      “Är den någon av dina föräldrar som gjort den här?” frågade han, utan att släppa läderpungen och bandet med blicken. “Mycket bra gjort! Kanske lite för bra...” De två föremålen svävade lågt vid marken medans han så gott han kunde hade börjat dra de fransiga trådarna om varandra igen. Det tog inte många ögonblick förrän han blev påmind om varför han aldrig haft tålamodet trots hans farbrors alla lektioner.