(Privat till Valendore.)



Solen kröp långsamt mot horisonten. För vampyren, som låg gömd inne i en gammal övergiven lya, kändes det som om den tog extra lång tid på sig med flit som för att reta honom. Han visste att så länge stenarna badade i dess ljus skulle han inte kunna visa sig utan att stå i lågor. Så han väntade. Efter ett antal timmar försvann de sista strålarna av ljus och natten tog över. Snart skulle stjärnorna tändas och månen skulle skänka sitt bleka sken åt de som var vakna. 

Tavar lämnade lyan med lättnad och sträckte på sig ordentligt. Han hade haft hela dagen på sig att grubbla över förra nattens möte. Till skillnad från alla de andra mötena han haft hade detta inte lämnat honom oberörd. Han kände sig splittrad, som om flera versioner av honom slogs om makten inombords. Tills nu hade han trott sig veta vem han var och nu var han inte lika säker längre. Tanken skrämde honom, och han var inte van vid att känna rädsla - han var van vid att ingjuta rädsla i andra.

Den mörka hanen lämnade platsen utan att se sig om. Han tog sig fram över bergets klippiga terräng med smidiga rörelser, följde de svaga stigarna på de ställen sådana fanns. Hans ansikte visade inga känslor, men i huvudet snurrade tankarna. Han var fundersam, och inte på sitt annars lekfullt sadistiska humör. Dessutom började han bli hungrig igen.

När doften av en främling nådde hans nos stannade han upp, nästan överraskad. Det var värst. Hur många passerade dessa trakter, egentligen? Öronen rörde sig för att försöka uppfatta ljud som kunde lokalisera främlingen, men allt som hördes var den lugna vinden. Han stod still, vädrade i luften. Doften blev en aning starkare för varje indraget andetag. Ögonen glimmade i mörkret. Öronen kunde snart höra det svaga ljudet av hjärtslag. Han bestämde sig för att stå kvar på stigen för att se om främlingen skulle passera. Kanske skulle han inte behöva jaga denna gång för att få i sig frukost.

Valendore tyckte om att resa längs bergsstigar om natten. Eller rättare sagt, han hade tyckt om att resa om natten. Alltid älskat stjärnorna, stillheten, den svala nattluften, månen som hängde som ett stort blint öga mot allt det sammetssvarta.
Efter mötena med Varya och Aurora som illa avbrutits av kadavren byggdes paniken upp ju mer solen föll. Skulle han någonsin få se dem igen? De hade knappt hunnit umgås, ändå kunde hannen inte undgå att vilja räkna båda valparna som vänner. Sina första vänner. Valpen släppte ut all luft ur sina lungor och den slingrade sig vit i kontrast mot den successivt mörkare himlen.
Av vana försökte han distrahera sig med att låtsas att han var en drake som i sagorna hans syster berättat då han inte var mer än någon vecka gammal. Men när leken inte genast bringade honom nostalgins trygghet välde irritation så stark att den snuddade farligt vid självhat genom hans kropp. Det fanns inte tid för barnsliga lekar längre. Valendore förbannade sig själv för att han var så svag. Inte bara svag, utan så långt ifrån magisk man kunde komma. 
En hård fnysning gick över i ett dovt morrande och han höjde tempot när uppförsbacken blev allt brantare. Valendore ville inte att rädslan skulle ta över igen. Nej, han tillät den inte. Han måste bli starkare. Så ännu en gång höjdes tempot och musklerna arbetade tydligt under den spinkiga valpens hud.
Krönet passerades och ofrivilligt drog hannen efter andan så hårt att han nästan började hosta och stannade tvärt mitt i en rörelse.
En mörk skepnad tornade upp sig framför honom, konturerna såg nästan suddiga ut mot bakgrunden. Valendore hade varit så försjunken i tankar att han hade kunnat braka rakt in i främlingen. Om det inte vore för en sak. Ögonen. Som glödgat stål lyste de, inbrända i natten. Avståndet mellan dem borde vara mer än bekvämt och bergen låg öppna kring dem, ändå kröp klaustrofobin under skinnet på honom. 
Varför stod han bara där? Väntade han på någon? Vad Valendore förstått fanns inget revir i närheten. Han ruskade på sitt gråa huvud och sträckte sedan på alla sina trettioåtta centimeter så mycket han förmådde. Svansen hängde dock fortfarande låg och slapp. Andades ut rädslan. Andades in modet. 
"Mitt namn är Valendore." sa han med så mycket lugn han lyckades bemästra.

Främlingen var en liten valp. En liten, grå valp som drog efter andan vid åsynen av vampyren. Tavar undrade om valpen visste vem han var – eller snarare vad han var, eller om han trodde sig ha mött en levande varg. Något som kunde förklara valpens överraskade uppsyn var hans brist på doft, såklart. Han hade en tendens att förvirra folk vad gällde det. Han såg på medan valpen sträckte på sig.

”Mitt namn är Valendore.”

Vampyren svarade inte. Den lysande gröna blicken vilade lugnt på den lille. Huvudet tippades en aning på sned medan han betraktade den grå kroppen. Den kunde inte innehålla särskilt mycket blod, tänkte han. Men något var det åtminstone. Han vädrade i luften och smakade på doften. Valpen hade en stark doft av liv.

Vad gjorde en valp alldeles ensam uppe bland bergen? Vad han visste fanns här inga bosättningar eller flockar. Eller hade han kanske föräldrarna i området? Tavar hoppades att det var så, för valpen skulle inte vara nog för att mätta honom.

Nattvinden var ljummen eftersom det var mitt i sommaren, och nätterna var irriterande korta. Tavar avskydde denna tid på året eftersom dygnets ljusa timmar var olidligt många, och han var oftast uttråkad. Därför var han som mest aktiv under sommarnätterna, för att ta vara på de få timmar han fick.

Hans ord föll och föll genom tystnaden. Ju mer den bredde ut sig desto klumpigare kändes uttalandet. Tassarna trampade oroligt på stället. Det här gick emot vad han fått lära sig om hur man bemötte främlingar.
"Lever du här eller.. Eller är du på genomresa?" försökte han igen artigt efter olidligt många långa sekunder.
Instinkterna fortsatte ringa i alla alarmklockor han hade inom sig, men Valendore slog dövörat till. Strängt påminde han sig själv om att bara för att något var främmande var det inte synonymt med farligt. Paranoia var ingenting han hade råd med. Han skulle ju satsa allt på att en dag bli en hjälte! 
Men hjärtat lyssnade inte, utan fortsatte bara att slå så hårt att andningen blev ansträngd.
Ändå ville han försöka förbli så metodisk han bara kunde. Blicken smalnade en aning och han granskade den mörke hannen mellan ögonfransarna. Det var inte bara främlingens ögon som var ut över det vanliga, även hans doft var underlig och bara själva viset han förde sig på. Han var onaturligt stilla. Som om han fallit genom isen på en frusen bäck huttrade Valendore till. Just det, där var orden att beskriva främlingen med. Något onaturligt.

"Lever du här eller... Eller är du på genomresa?"
Tavar's öron klippte till vid ljudet av valpen röst när denne åter talade. Det var tydligt att främlingen försökte hålla fast vid sin artiga fasad, även om det enda logiska för honom egentligen vore att fly därifrån. Vampyren såg på valpen så som en levande varg såg på en kanin i skogen. 

"Jag vill dricka ditt blod." var det första den mörke yttrade vid deras möte. Han var rakt på sak, ärlig, och gjorde ingen större sak av det. Han bara berättade som det var. Han rörde inte en muskel, utan stod stilla likt en staty. Jag vill dricka ditt blod, tänkte han, och du kommer aldrig att hinna springa ifrån mig.

Det var som om hannen plötsligt talat ett främmande språk. Hans unga sinne klarade inte av att bearbeta vad han just hört. Orden skar genom valpens verklighet och fick den att påbörja en metamorfos han omöjligt hade kunnat vara redo för. Allt som varit riktigt och logiskt föll som om de aldrig varit mer än kulisser. Där stod Valendore nu. Blottad på livets scen inför blodigt allvar.
Innan han registrerat vad som hänt hade kroppen svarat och vänt på stället och kastat sig in i skogen. Döv av rädsla och en pulserande kraft han aldrig tidigare känt. Han hörde inte ens sitt eget trasiga skrik. Varje sena och muskel ylade av påfrestningen men smärtan var berusande. Månen stirrade likgiltigt och spelade med sitt vita ljus över deras pälsar. Det enda vittnet till den scen som skulle komma att förändra den väg Valendore trodde sig ha valt.
Hannen visste inte hur långt han kommit innan det hände. Tiden kändes lika frusen som rusande snabb. Den ena framtassen mötte backen och den rumlade plötsligt som ett gigantiskt väsen till svar. Sedan öppnade sig jorden under valpen med ett ljud som en åskknall och svalde hans kropp. 
Desperat försökte han hugga och slå ut med tassarna för att få fatt i något men skrevan som uppenbarat sig hade redan smalnat av så mycket att han omöjligt kunde röra sig.
Sten och jord skrapade illa genom päls och hud medan han föll och huvudet studsade lealöst mellan dem allt smalare väggarna. I sitt av chockens suddiga sinne strosade genom Valendore's huvud tanken att det måste se väldigt komiskt ut. Det sista han såg var månen som som en olustig spegelbild av hans ögonvita. Sedan slog valpens gråa huvud emot väggen en sista gång och blodet öppnade sig som en blomma över hans ansikte. Och med det tog medvetslösheten honom och kroppen blev slapp.

Tavar stod och stirrade på marken där valpen nyss försvunnit. Vad i hela friden..? Han tassade fram till sprickan, lutade sig över och kikade ner. Där nere låg valpen. Tavar fnös till innan ett skratt bubblade fram från hans inre. Han vände ryggen åt sprickan och travade in bland skuggorna, fortfarande full av skratt. 


Avslutat