Bergen var tidlösa. De var orubbliga, eviga och hade varit intakta så länge Numoori funnits. Novisen såg ner på den solblekta berghällen under henne – dessa berg erhöll generationer av spår från alla möjliga olika varelser. Inte ens eld kunde få Bergen att vika sig.
     Ljudet av Niaras klor emot bergets hårda grund klapprade taktfullt. Silvervargen nynnade på någon melodi, som fyllde tystnaden emellan dem. Niyaha hade inte problem med ljudlösheten, men uppskattade hennes mjuka visa. De var båda på span efter olika växter som kunde växa i smala, mörka bergsskrevor. Fortfarande som lärling under Niaras besittning så hade Niyaha genast tackat ja när silvervargen frågat om hennes hjälp.
     Niyaha fortsatte längre bort, ensam, på en skildrad, smal stig när hennes undervisare stannade för att undersöka några växter. Vad hon sökte efter visste hon inte riktigt, men det skulle säkert visa sig när det väl dök upp. De djupblå ögonen sökte över de karga bergsväggarna och stigar. Spanade efter tecken på liv, på grönska. De två Jägarna var inte alls högt upp bland bergen, men ändå var det förvånansvärt svårt att hitta något annat än gråmelerad sten.
     Den lilla stigen tiken följde ledde snart till en större bergsskreva, stor nog en normalstor varg att ta sig igenom. Hon följde den korta gången emellan bergsväggarna, och på andra sidan skrevan bredde en mindre plätt ut sig. Gräs, lika frodigt som det nere i dalen växte, och enstaka blommor och lågväxt vegetation bredde ut sig som en bädd. Här kunde hon säkert hitta något intressant att ta tillbaka till Niara. 

[PP:ade Niara med tillstånd, då Jägare sällan vandrar iväg ensam. :>]

Ett orytmiskt litet trummande. Dammet yrde upp kring valpens taniga ben efter varje steg. Han såg lustig ut på håll, kom man närmare kunde man se att han var halt på vänster bakben. Pälsen över hela hans var målad i rester av röda stråk, halvt tvättade av väder och vind. Valendore hade saknat klimatet i bergen och ju längre norr ut han färdats hade det känts mer och mer rätt. Lättare att acceptera. Han hörde inte hemma nere i söderlandet.
Om han vandrat i en vecka eller två eller kanske längre ändå, visste han inte. Det enda hannen hade var en längtan efter tryggheten. Valpen hade trott att trygghet betydde syster. Men han hade misslyckats med att hitta henne och hade halvhjärtat försökt övertyga sig själv om att hans bästa chanser att någonsin återförenas med henne var att återvända till norra bergen. Ett kvävt gnyende lämnade den lilla. Valendore ville bara hem. Men hem fanns inte längre.
Han stannade för ett ögonblick, trampade oroligt, lyfte och inspekterade ena framtassens trampdynor. Den var helt krackelerad. Sprickorna påminde honom om fårorna i den stora isen han sett en gång när han var mindre - glaciären. Skillnaden som var mest anmärkningsvärd var väl att dem sprickorna inte varit fyllda med koagulerat blod, jord och sten. Bister vickade han lite på tårna och ett knäppande hördes som sände en stöt av smärta hela vägen upp till armbågen. Valpen kunde inte hindra sig från att ynkligt jämra medan sjukligt gult var pös ut där ena tåns trampdyna spruckit upp. Den skära tungan hängde ut mellan tänderna när hannen försökte andas ordentligt, men det blev bara ett ytligt kippande. 
Att jaga hade varit svårt i det tillstånd hannen befann sig i. Så han påminde sig tröstande om att han ändå lyckats fånga och äta något nästan varje dag. Det var inte födan som var hans största problem, inte heller faktumet att han var ganska kritiskt sårad. Det var sömnen. För utmattningen valpen ständigt kände till trots hade han inte lyckats sova natten igenom en enda gång efter mötet med Tavar. Valendore rös ofrivilligt till bara vid tanken på namnet och satte sig envist i rörelse igen. Bet ihop, försökte bli arg på smärtan men gav snart nog upp den idén. Han hade aldrig varit en arg varg, inte som sin far. Nej, valpen var faktiskt tacksam om han fick sova alls under mörkrets timmar. Om han bara lyckades återskapa vad som räddat honom under natten med monstret..-
Tankarna hade stulit den lilla koncentration hannens trötta hjärna hade kvar och berget krävde nu betalning. Mossan där han satt ner sin tass gav vika under valpens vikt och han rasade ner längs bergssidan. Blöt jord och grästuvor yrde ikring honom medan Valendore desperat försökte få fäste i någonting, vad som helst. Luften togs ur honom när han for rakt in i ett stenblock med ryggen före. Han kunde inte ens skrika. Den rosa blicken blev suddig och kroppen nu helt slapp medan han tumlade sista biten för att slutligen landa platt i daggvått gräs. Några blomblad virvlade ikring honom, landade i den smutsiga valppälsen. Fukten kändes skön mot hans grå kind. Valendore blinkade till sig synen igen och blev medveten om två bruna vargtassar framför sitt ansikte. Skrämt knep valpen ihop ögonen igen och försökte låtsas som att han svimmat av fallet. Hoppades att främlingen inte märkte.

Novisen överraskades av ljudet av något som verkade komma fallandes från bergssidan. Det var inte allt för ovanligt att stenar då och då lossnade från väggarna, så instinktivt skuttade tiken ett steg bakåt. Men det som föll framför henne var inte ett stenblock – utan en valp. Den lilla chock som grep henne fick henne att frysa till för ett ögonblick. Tanken om att detta var ett trick av Nattens Barn var inte ens närvarande för stunden.
     Utan att tveka slöt hon avståndet emellan dem igen. Försiktigt nosade hon på honom för att se så att han ännu andades. Niyaha granskade den lilla valpiga kroppen för att se att inga ben var synligt  brutna och stack ut genom huden.
     ”Hör du mig?” frågade hon samtidigt som hon försökte få kontakt med den lilla genom att väldigt, väldigt varsamt stöta nosen emot hans kind. En rädsla och oro klumpade sig i hennes hals. Var denna valp ensam i Bergen? Skulle han klara sig? Osäker på vad hon skulle göra skannade hon området efter örter och växter hon kände igen. Något kanske kunde hjälpa mot smärtan om den lille visade sig vakna till.

[Blev poop iallafall, men aja, ett svar!]

Valpen kämpade emot impulsen att bli stel som en istapp då vargen närmade sig. Det krävde all hans koncentration att tvinga kroppen att förbli slapp. Bara att fortsätta andas skrämde honom. Så Valendore påminde sig själv om att ifall han höll andan skulle det bara avslöja att han faktiskt var vaken. Valpen överväldigades dock av hur skönt det ändå var att bara ligga här. Hade han varit ensam i gräset hade han nog gett upp och låtit sig själv slockna. Han var så trött..
Raggen reste sig lite när främlingen nosade sådär alldeles nära. Kittlades. En ny puzzelbit gavs åt honom då en röst plötsligt hördes. Valendore tyckte om den. En reaktion så spontan att hannen nu fullkomligt ignorerade att försöka hitta ett en flyktväg. Tröttheten var så överväldigande, men i hans slitna sinne var det svårt att forma den till något konstruktivt. Honan, främlingen, vars röst hade avslöjat att det nog var hona, hade inte ätit honom än. Och hon var större än honom. Antagligen också både friskare och starkare, i Valendore's nuvarande tillstånd var det inte svårt. Utmattningen tillsammans med insikten att han var helt chanslös om honan med sin fråga bara ville se om hon kunde hugga in med detsamma eller om hon skulle få jaga honom först, fick ett litet snörvlande att höras. 
Ett märkligt ögonpar öppnades, ett pärlband av tårar prydde vardera öga när valpen såg upp sökandes efter hennes ansikte. Irisarna var skära som bleka rosenblad med en djupt grön ton i förgrunden. Ögonvitorna skrämt blottade och fulla av röda bristningar, som illavarslande blixtnedslag i valpens stora, aningen sneda ögon. 
Valendore hade aldrig känt sig så ynklig. Skam fann sig nu bland emotionerna som härjade i hans taniga väsen. Han visste inte vad han skulle ta sig för längre, så han blev bara liggande utan att ens höja på huvudet. Kroppen värkte, tankarna snurrade. Stumt såg han bara upp på den vuxna med något ursäktande i sitt lilla, smutsiga ansikte.

En låg, dämpad snyftning fick hennes djupblå blick att slå rot på valpen igen. Han verkade vaken, eller åtminstone vid medvetande. Återigen, försiktigt, sträckte hon sig fram och nosade honom uppmanande längs kinden.
     ”Kom igen lilla vän.” Hennes röst var låg och mjuk. Det var inte svårt att sätta sig in i den rädsla ynglingen förmodligen kände, och Niyaha ville verkligen inte få den att blossa upp ännu mera. Novisen tog ett steg bakåt för att ge honom andrum, fortfarande lite klyven i vad hon skulle göra. Blicken skannade området igen, analyserade växterna omkring. För det mesta kunde hon bara lägga märke till ungt, friskt gräs och några fåtaliga klungor av skogsvioler. Men så fångade en högresta, vit blomma med långt skaft hennes uppmärksamhet. Älggräs.
     ”Vänta, jag kommer strax tillbaka”, sade hon lågt för att försäkra sig om att den unge inte trodde att hon lämnade honom i sticket. Istället skyndade hon sig fram till växten som stod högrest längs bergsväggen och slet loss den långt ner vid stjälken. Varsamt bar hon den mellan tänderna tillbaka till valpen, som precis öppnat sina ögon. Tröttheten och utmattningen i hans anlete var så stark att det gjorde ont i henne.
     ”Här”, sade hon samtidigt som hon lade ner blomman framför honom. ”Om du tuggar på stjälken lite så ska kommer du inte ha lika ont längre, om en stund.” Ett försiktigt, varmt leende drog över hennes läppar. ”Det smakar nog inte så gott, men det kommer hjälpa, jag lovar.”

Den här gången när honan rörde vid hans kinds lät han henne bara. Ingen ragg restes och inga negativa känslor virvlade runt inom honom. Inte bara i ord utan även i handling var hon uppmuntrande och len. Lämnade honom förvirrad i sitt slitna sinne. Bilden av systerns ansikte steg upp till ytan av hans minnen. Hon hade också varit uppmuntrande, men aldrig mjuk. Det hade inte fadern tillåtit. Dock kändes det mer än inlärt hos det äldre syskonet, som om vänlighet inte var en del av hennes natur. Så han hade trott att vuxna vargar helt enkelt inte var sådana. Att man växte ifrån det snälla för att istället bli stark och tålig.
Valpen rörde sig fortfarande inte ur fläcken. Han hade tyckt om beröringen. Fast den skrämt honom först ville han ändå vara nära någon. Kanske skulle hon göra det igen om han låg stilla? Dessutom var han ruskigt trött. Istället för att komma närmare igen gjorde honan det motsatta. Hon gick sin väg. Ett valpigt pip lämnade honom. Lämna mig inte. Det smutsiga lilla huvudet lyftes från marken med ett ryck. Stort misstag. Valendore drabbades av den värsta huvudvärken i sitt liv och knep ihop ögonen som för att gömma sig från smärtan. Sjönk långsamt ned i gräset igen och kikade oroligt i riktningen hon gått. Påminde sig själv om att den vuxna faktiskt sagt att hon skulle komma tillbaka. Strax.
En tunn växt prydd av vita blomster lades stilla intill honom. Han rynkade pannan. Äta blomman? Men den var ju så fin! Med skepsisen lysande i ansiktet närmade han sig ändå långsamt med särade läppar. Lydigt placerade han den i sin mun, bet om stjälken och började tugga. Smaken var inte lik något Valendore någonsin tidigare smakat. Den var intensiv. Av någon anledning fick den honom att tänka på istappar, men det gjorde verkligen inte upplevelsen rättvisa. Det var varken gott eller äckligt.
Blygt kikade hanvalpen upp i främlingens ansikte medan han åt på plantan. För första gången studerade han sin räddare lite mer ordentligt. Honans ansikte var lika mjukt som hennes röst. Rundade midnattsblåa ögon, krämigt ljusa och bruna toner i pälsen över kropp som var slankare än han gissat. Det var honans aningen stora tassar som lurat honom, nu bidrog dem bara till stabiliteten och snällheten han redan såg hos henne. Medan hannen såg på vad han nu hoppades var en ny vän kände han smärtan börja lätta. Både i huvudet och resten av kroppen. Prövande började svansen vifta bakom Valendore då han åter höjde sitt huvud, denna gången utan att det bultade så farligt.
"Tack." rösten var lite hes men fortfarande karaktäristiskt vänlig, förundran i de rosagröna ögonen.

Novisen såg spänt på hur valpen löd hennes instruktioner. Det gladde henne att han litade på henne, och hon hoppades verkligen att han skulle känna av de smärtlindrande effekterna. Försiktigt slog hon sig ner bredvid valpen, testade för att se hur han reagerade. När ynglingen inte verkade allt för förnärmad av hennes närmande så lade hon sig ner intill honom. Ett mjukt, uppmuntrande leende var ständigt brett i hennes anlete. De snälla ögonen mötte hans när han tackade henne.
     ”Ingen fara vännen.” Svansen svepte några slag bakom henne. ”Rör dig inte allt för mycket, även om du inte har lika ont så kan du fortfarande vara skadad inombords.” Rösten var lugn och samlad. Försiktigt stötte hon nosen emot hans kind i en tröstande gest.
     ”Mitt namn är Niyaha”, började hon lågmält, blicken var fäst i den lilles anlete. ”Det betyder fjäder.” Det varma leendet breddade sig en aning. ”Har du ett namn?” Huvudet vreds lite medan öronen sträckte på sig i ett nyfiket uttryck.

Han var så nära på att börja gråta när honan lade sig ned, alldeles bredvid. Hårt slog det honom hur länge sedan det var han känt tryggheten i värmen från en annan kropp. Särskilt en vuxen. Valpen koncentrerade sig extra hårt på plantan som fortfarande fanns i hans mun. Malde den mellan tänderna. Ändå undslapp ett litet, litet snörvlande. När hennes svans svepte gjorde hans egen detsamma. För han var inte ledsen. Eller, kanske var han det. I så fall var tröttheten ändå så stor att det gamla lilla ledsna inte kändes. Glada svansvift sipprande i alla fall igenom. Snörvlet hade nästan blivit ett gnyende som nu satt fast i hans hals. Så när varginnan sa att han borde vara försiktig och stilla så nickade han bara tydligt. Hanvalpen var villig att lyssna till precis vad hon än sa. Bara hon inte lämnade honom. En mörk nos nuddade hans kind och nu brast gnyendet igenom. Valendore skyndade sig att bekräfta gesten genom att närma sig lite, liksom för att visa att han inte tagit illa upp. Tvärt om. Bara hon inte lämnade honom. Niyaha.
"Jag tycker om fjädrar", slapp det ur honom han blinkade lite generat upp i hennes ansikte "Valendore. Det betyder.. Mamma hittade på det."
Ett stråk av sorg och skuld fann sig nu. För även om känslorna var gamla och han var så väldigt trött var dem fortfarande starka. Han ville egentligen berätta för Niyara hur mamma kommit på hans namn. Men han var så överväldigad av gammalt och nytt, fortfarande tuggandes på örten hon givit honom.

Mjuka, tankfulla hummande lämnade henne till hans ord. Det inbjudande leendet låg fortfarande kvar på de mörka läpparna.
     ”Valendore” upprepade hon. ”Det är fint namn.” Leendet drog lite extra på sig. Med en öm blick betraktade hon hur valpen fortsatte tugga på växten. Den verkade hjälpa. Niyaha var just på väg att ställa ytterligare en fråga, när hennes namn ekade emellan bergsväggarna. Det var Niara. Silvervargen kom fram genom bergsskrevan hon äntrat.
     ”Niara”, kallade hon kort. Hon tryckte sig varsamt emot valpen för att försäkra honom om att allt var okej. ”Kan du hämta Dimitrij? Jag vill inte lämna honom.” Silvervargen lämnade skrevan i hast. Novisen blick sökte sig till Valendore igen.
     ”Hon ska hämta hjälp. Jag kommer inte lämna dig”, försäkrade hon med len röst. Svansen viftade försiktigt bakom henne när hon såg på ynglingen. Hon ville så gärna hjälpa honom.
     ”Var är din mamma? Har du någon förälder i närheten?” Huvudet föll lite på sned. Var valpen alldeles ensam? Hon hoppades innerligt inte att så var fallet. Stackars liten. 

[MP hoppar in med Dimi några inlägg fram, då Dimitrij troligtvis är en bit bort xD]

Komplimangen lämnade honom stum. Så lite som han talat vore det inte konstigt om hans förvåning passerade obemärkt. Förvirrat blinkade han, försökte samla sig och förstå vad han hört. Niyaha tyckte att hans namn var.. Fint? Just som valpen mötte den vuxnas blick så ljöd hennes namn, studsade mellan bergsväggarna. Genast stod den smutsiga valppälsen på ända, uppburrad som en boll av maskrosfjun. Hjärtat rusade i den lilla bröstkorgen. Slog så våldsamt att revbenen ömmade. Nej, det var andetagen som gjorde ont. Varför gjorde det ont att andas?
Bortom sitt fokus hörde Valendore nya namn, kände vibrationen från orden fortplanta sig från honans kropp till hans egen. Insikten att han inte bara hörde utan även kände när honan talade gav honom ro. Han var inte ensam längre, inte själv med rädslan som enda sällskap. Den stela kroppen mjuknade och blev så slapp att valpen nästan rann rakt in i den krämigt bruna pälsen. För överbelastad av alla intryck för att vara blyg längre. Tryckte sig alldeles nära Niyaha. Ville hon bli hans vän? Han kunde bara hoppas. Valpen hann inte få en ordentlig titt på den silverfärgades ansikte. Främlingen, Niara, hade gått lika kvickt som hon kom. Det var som om den vuxna intill kunde höra hans trassliga tankar, för förklaringen kom genast. Hämta hjälp. Åt vem då? Han var så trött. Ändå försökte han ge henne ett leende, som tack för att hon inte skulle lämna honom. Om han kunde hjälpa till med vad det nu var som behövde göras så skulle han det. I alla fall försöka. Något beslutsamt skymtade genom allt det trötta, just som frågan om hans familj kom. Valendore's lilla ansikte behöll både beslutsamhet och leende. Men något tredje ackompanjerade dem nu. Acceptans. Med kvisten fortfarande i mun drog han efter andan för att lydigt svara på båda frågor. Det var det minsta han kunde göra, så mycket som honan redan gjort för honom.
"Mamma dog efter att jag föddes, mina syskon också. Det var kallt och vi hade ingen mat. Fast pappa försökte verkligen jaga! Fast.. han är borta och jag vet inte vart han är och jag har en äldre syster men hon är också borta och jag försökte leta men.." Valendore försökte verkligen svara lugnt, men orden blev bara en enda blubbig sörja.


OFF: Låter bra! :'>

Orden som lämnade Valendore var hastiga och röriga. Trots det gjorde Niyaha sitt bästa för att hänga med. Valparna i flocken hade mer eller mindre gjort det lättare för henne att förstå deras osammanhängande språk. Lugnt nickade hon. Valpen var ensam. Hur kom det sig? Egentligen ville hon fråga, men hon ville inte stressa upp valpen mer. Istället andades hon djupt och lugnt. Återigen log hon varmt.
     ”Tycker du om sånger, Valendore?” Samma värme speglades i hennes röst. Dimitrij skulle vara här snart. Niyaha kunde inte lämna honom här, då skulle han definitivt inte överleva. Kanske kunde Krita hjälpa honom?
     ”When the cold of winter comes, starless night will cover day…” Niyaha började lågmält sjunga för den lilla valpen. Tillsammans med hennes röst spred sig ett omfamnade lugn. Det var samma sång hon sjungit när hennes farbror legat inför döden. Sången bar med sig mycket smärta för henne, men även minnen från glada tider. Utan att låta sin sorg skina igenom, fortsatte hon sjunga. Hon svajade ömt fram och tillbaka, sida till sida, vaggandes. Hon hoppades att det skulle lugna den lille.

[Vet inte om du vet, men Niyaha har kraften inre ljus, som är speciellt effektiv när hon sjunger. ;> Hon vet inte själv om det dock.]

Lugnt nickade hon. Valpen var ensam. Egentligen ville han berätta. Han ville anförtro sig åt Niyaha. För även om hans kropp var trasig ville han ge henne något. Men han var rädd. Hur kom det sig? Inte förrän i denna stund hade han ifrågasatt sin situation. Varför han blivit ensam. Blivit lämnad? En värkande klump började växa i hans hals, en klump av tårar, tårar av ensamhet. Men inga rann längs valpens kind. Allt han hade var den där skavande känslan. När honan talade spetsades öronen på hans huvud. Sånger? Han tyckte inte om sånger. Han älskade dem.
Någonting hände inom Valendore när hon började sjunga. Det var mer än sensationen av att få lyssna till hennes ljuva stämma. Det var en värme som omfamnade honom, någonting.. Magiskt. Tacksamt badade han i hennes ljus. Det kändes som att han tvättades ren från alla sorger och den unge vargen såg inte längre smutsen eller blodet som torkat i hans päls. Ansiktet var istället målat i förundran, rent av kärlek, när valpen såg upp på henne. Han kunde svälja utan problem, för tårarna fanns inte längre. Ett leende valpen inte ens själv märkt av prydde hans ansikte. Mjukt och stort. En lugn suck lämnade honom. För resten av sitt liv skulle han minnas den här stunden. Spara orden, melodin, värmen och rörelsen i djupet av sitt hjärta. Oavsett vad som hände från och med nu var han henne evigt tacksam. I det här ögonblicket blev Niyaha någon han var villig att försvara. Någon han såg upp till.

Hennes röst var lågmäld, men len och ljuv. Lugnet speglade av sig på valpen, och det värmde henne. När sången långsamt kom till sitt slut, hummade hon mjukt vidare på melodin innan hon sakta lät det tyna bort.
     ”Du behöver inte vara rädd, vännen.” Den djupblå blicken fångade Valendores. Hon ville försäkra sig om att han förstod, att han inte behövde känna sig ensam. Hon var där. Det bet lite i henne att se på honom, att redan ha fäst sig så vid den lille. Vad som skulle hända med honom visste hon inte, och det var inte hennes beslut att ta. Det var Dimitrijs. Niyaha ville inte tro att ledaren skulle överge honom här, men i sitt bakhuvud visste hon att det var en möjlighet. Deras liv handlade inte om enskilda individer, det var helheten. Novisen förstod det, respekterade och stod vid det budskapet. Men att lämna någon bakom sig, det skulle alltid ta emot. Saknaden av Naira klöste svagt i henne vid varje andetag, liksom Nahuel, liksom hennes pappa, mamma, syskon. Det fanns många tomrum efter de som inte längre fanns kvar i hennes liv, dem som hon fruktade att hon aldrig mer skulle komma att se.

Dimitrij hade befunnit sig mitt i en diskussion med några av flockens noviser när Niaras närvaro dykt upp i hennes sinne. Det lättade alltid hennes hjärta när hon kunde känna den andras närvaro igen. Niara och Niyaha hade, som flera gånger förut, tagit sig längre upp bland bergen på jakt efter särskilda örter. Det innebar ofta att de befann sig utom räckhåll för resten av flockens telepater. Även om Dimitrij inte tyckte om att hon inte kunde känna dem så ville hon lita på att de var säkra tillsammans, under solens sken. När de började återvända, alltid innan solnedgången, var det dock alltid en lättnad för hennes sinne. Lättnaden var dock kortvarig den här gången när Niara istället för att fortsätta närma sig mentalt påkallade Dimitrijs uppmärksamhet, för långt bort för att de helt skulle kunna kommunicera, men tillräckligt nära för att få en känsla av riktning. Dimitrij avbröt det hon höll på att säga till de andra noviserna, och såg åt det håll hon visste att Niara befann sig. Med en kort förklaring och en uppmaning att fortsätta med vad de höll på med vände hon och lyfte snabbt från marken.
     På säkra vingar flög Dimitrij upp bland bergen som omgav dalen. När hon kommit tillräckligt nära för att mentalt ställa frågor till Niara förklarade silvervargen vad som hänt. Niyaha hade funnit en ensam valp. Skadad. Dimitrij kunde känna även deras sinnen när hon närmade sig. Rynkan i hennes panna djupnade tankfullt. Under den tid flygningen tog sände Dimitrij snabba meddelanden till några av de närmre flockmedlemmarna för att samla dem nedanför bergen. Hon ville ha dem närmre. En säkerhetsåtgärd.
     Snart nog ekade ledarens vingslag mot de omgivande bergväggarna när hon saktade in för landning på en klippkant där Niara väntade. Dimitrij tryckte i förbifarten ansiktet mot den mindre tikens kind när de ordlöst vände och tog sig längre in bland klipporna. Ju närmre de kom, desto tydligare blev Niyaha och det okända sinnets närvaro. Det var ett väldigt ungt sinne, och även utan Niaras beskrivning hade det varit uppenbart att det tillhörde en valp. Dofterna av vargarna blev även de klarare när de närmade sig. Det tog inte mer än ett par minuter förrän de kom fram till en gräsklädd öppning mellan bergsskrevorna. Där, i gräset, låg Niyaha tätt intill formen av den lilla valpen.
     ”Niyaha.” Dimitrij mötte Niyahas blick innan hon vände de kyligt grå ögonen till valpen. Hennes panna kläddes ännu av den nästan ständigt närvarande tankfulla rynkan. Långsamt klev hon ut i den gräsklädda öppningen.
 
[Ta ett bullshit inlägg, herpderp. Nu är Dimi här i alla fall.
En hel del PP av Niara för den delen. Lin, säg till om något behöver ändras~]

I det djupblå fann valpen något. Något som fick honom att bita sig själv i insidan av kinden för att inte gråta. Orden fanns i Niyaha's blick redan innan hon uttalat dem. Det var så bekräftande. Hur hon i samma korta mening både satte ord på vad som så länge varit basen för alla hans känslor och dessutom gav honom något helt nytt att känna. Att det var okej. Och det kändes som om hon förstod. Valpen sa inget, kunde inte förmå sig, istället nickade han bara. Försökte få sitt ansikte utstråla tacksamheten som vilade där i tryggheten av hennes varma ljus. Långsamt började allt det svåra att nysta upp sig inom honom. Det var inte längre bara en hård knut av obehag. Han hade varit okaraktäristiskt tyst under deras möte. Trots tumultet som varit vardag fram till nu hade han varit inte bara pratig utan rent av babblig i varje ny vargs sällskap. Inför denna hona hade han knappt yttrat hela meningar. Det låg mer bakom än slitenhet och sömnbrist. Hon gjorde honom blyg. Varför var han för trött för att grunna i. Känslan var så ny och inte förrän nu när rädslan börjat vissna hade han insett att den ens var där. Ett eget litet nystan att pyssla med en annan dag. Skulle han komma att få en chans att leva tryggt nog för att reda ut det? Den lille tryckte sig lite närmare och bröt motvilligt ögonkontakten för att kunna lägga kinden intill Niyaha's kropp.
Doften av den silvriga återvände, inte längre ensam. Valendore hade kunnat svära på att doften som följde tillhörde en annan varg. Ändå var främlingen den tillhörde som något han aldrig tidigare hade skådat. Det första han lade märke till var hornen. Hjorthorn? Vore det inte för att hans vän Aurora hade knölar av början till horn på sin hjässa hade han redan här avfärdat att djuret framför honom ens var en varg. Men det var inte allt. Precis som hannen sett behornade vargar tidigare så hade han även sett vargar av dennes storlek. Skillnaden var inte hur mycket han behövde kröka sin nacke för att ens ha en chans att se upp i det smala ansiktet. Det var hur slank kroppen var. Tunn och krökt, ändå såg den nästan skrämmande stark ut. Vad som på allvar fick Valendore att tvivla på sin egen nos som envisades med att identifiera varelsen som varg var vingarna. Först blev han lika imponerad som övertygad om att han måste ha somnat i Niyaha's päls. Ja, så måste det vara. Han drömde. Djuret var något hans fantiserat ihop. Med extrem skepsis och nyfunnet mod reste sig valpen långsamt upp på darrande ben, att kroppen fortfarande ömmade en aning till trots. Tog två prövande steg emot främlingen, sin smutsiga lilla svans undergivet mellan benen.
Låt mig vara modig.
En nervös rosa tunga svepte över nosen. Ett pyttelitet leende skymtade i mungiporna, lika darrigt som hans ben. Fortfarande halvt övertygad om att det var en dröm kikade han så diskret det är möjligt när man står rakt framför någon åt dem väldiga vingarna. Inga fjädrar. Detta bekymrade honom. Valendore hade aldrig sett fjäderlösa vingar innan. Såg väldigt kallt och liksom naket ut. Hade den skadat sig? Oavsett om främlingen var verklig eller ej ville han ju inte att denne skulle ha ont! Då Niyaha's namn yttrades ryckte den lilla kroppen till så våldsamt att han nästan trillade omkull i en liten valphög i gräset. Rösten fick honom att tänka på styrkan hos ett vilande berg. Som på reflex sänkte han huvudet just som den grå blicken mötte hans. Generat försökte hannen kamouflera det som en artig bugning och höjde långsamt, långsamt sitt lilla huvud igen. En liten del av honom klängd fortfarande vid tanken att alltihop var en dröm. Annars betydde det att han stod framför en varg som var av sagor och myter spunnen. Kunde det här verkligen vara Dimitrij? Utan att vika undan med blicken igen väntade valphannen i tystnad. Väntade på att bli tilltalad innan han yttrade sig, så som han uppfostrats. Darrande, med ett hjärta bultande av förväntan.
Låt mig vara modig.

Tystnaden som byggdes upp emellan dem var mjuk och öm - inte obekväm eller avskräckande som den ibland kunde kännas – bara fridfull och trygg. Niyaha lät sin kropp tydligt följa takten av hennes djupa andetag. Bröstpartit vidgades rytmiskt. Hennes övertydliga rörelser var spelade, som för att trösta, försäkra Valendore att hon var där, att även om han slöt ögonen så kunde han känna hennes kropp gunga bredvid.
      Det dröjde en stund, vilket inte förvånade novisen. Hon var nästan säker på att valpen hade slumrat till när Dimitrijs skepnad, i sällskap av Niaras, slet sig loss dunklet ur bergsskrevan. Valendore var snabbare än henne upp på benen, men när han lämnat henne bakom sig reste hon sig kvickt upp. Något osäkert såg hon hur valpen, på ostadiga, rangliga ben närmade sig Vikaanen. Den djupblå blicken släppte motvilligt greppet om den lille och mötte ledarens grå. Hennes namn ekade emellan bergsväggarna.
     ”Han föll”, började Niyaha medan blicken vandrade tillbaka till ynglingen. ”Jag gav honom lite älggräs för att stilla smärtorna, men jag vet inte om några ben är brutna eller…” Hon tvingade sig att stanna när orden blev för hastiga och andan tog slut. Den oro som hon hållit undan från valpen speglades nu i hennes anlete när hon såg på Dimitrij. Om de lämnade honom här skulle han säkerligen vara död inom en vecka. Bergen är ingen plats för valpar, och verkligen inte ensamma, skadade sådana.

Dimitrij lyssnade till Niyaha utan att släppa valpen med blicken. En ensam valp. Hon sträckte sina mentala trådar ut runtom dem, men kände inga fler främmande sinnen i närheten. Valpen skalv under Dimitrijs blick, med låg, undergiven hållning. Ensam. Övergiven? Det stack i hennes hjärta av tanken, av sorg och ilska över tanken på att lämna en valp, men känslorna speglades inte utåt. De kunde inte överrösta hennes vaksamhet, hennes behov av att skydda de hon hade närmast. Inte ens när det gällde en så ung själ. Hon hade sett för många misstag för att våga annat.
     Han hade fallit och var troligen skadad, om än det smärtstillande valpen givits troligen gjorde det svårare att avgöra hur allvarligt det var i nuläget. Dimitrij kunde höra oron i Niyahas röst. När novisen tystnade igen kastade Dimitrij en snabb blick åt hennes håll, innan hon vände uppmärksamheten till valpen på nytt. Hon placerade vingarnas knogar mot marken vid sidan om sig när hon tog ett steg närmre valpen och sänkte huvudet till hans nivå. De hopfällda vingarna liknade mer ett extra par ben när de stödde mot marken, med de långa fingrarna och membranet tätt hopvikt längs armarna. Nosen ryckte i hennes ansikte när hon drog in hans doft. Det var en ensam doft. Blandad av dofter från andra platser, men inget som tydde på någon förälder eller annan vuxen i närheten.
     ”Har du tagit dig hit själv?” Dimitrijs röst var låg och lugn. Hon hade fler frågor, men kände att det var bättre att ta en åt gången.

En enda gång hade hans ögon lämnat vargen som stod framför honom. Valendore tänkte inte låta den göra det igen. Dock kunde han inte hindra öronen från att vridas bakåt åt sin räddare när hon tilltalade den nyaste parten i klippskrevan. Oron i hennes stämma färgade av sig på vargens ansiktsuttryck. Han hade aldrig brutit något förut. Inte vad han var medveten om, i alla fall. Valpen hade liksom blivit van vid att kroppen ständigt ömmade, protesterade i varje rörelse. Hade hans andhämtning inte varit så ytlig av nervositeten vore nog smärtan i bröstkorgen varit överväldigande. Några av revbenen var om inte brutna så definitivt spruckna. Älggräset var enda anledningen att hannen över huvud taget kunde stå och han hade helt glömt av dess effekter fram tills Niyaha nämnde det igen. Den lille vågade inte säga något, för även om han gärna ville tacka sin nya vän så hade den vuxna talat om honom - inte till honom. 
Varelsen framför honom som han nu motvilligt fullt ut accepterat som varg rörde på sig. Rörde på sina vingar. Valendore förblev blickstilla i skräckblandad fascination. Endast hans ögon skiftade, följde hur vargen lät vingarna ta mark. Valpen trodde knappt att det var möjligt att Dimitrij kunde se mer ut som resten av djurriket och mindre ut som en varg. Nu påminde denne honom om en väldig spindel. Han visste om att spindlar hade åtta ben, men han kunde inga andra insektsnamn. Den lille tvingade sig själv att sluta stirra, det kändes plötsligt väldigt oförskämt ju mer det sjönk in att vargen var just det, en varg precis som honom. Med något ursäktande i sitt unga ansikte sökte han hennes blick. Som för att säga förlåt inte bara för att han glott utan för att han ens var här. För precis som det nu sjunkit in att han stod framför en varg började han även begripa att han stod framför en ledare. Antagligen. Valendore kände sig sliten, trög och oduglig. Han sjönk ihop lite extra just som den äldre drog in hans doft. Sen hände något valpen aldrig tidigare varit med om. Vargen, den här vuxna vargen som antagligen var en ledare sänkte sitt huvud till samma höjd som hans. Det tog lite längre för honom att processa frågan. Hans smutsiga lilla ansikte lös av ocensurerad förvåning. Om den här dagen fortsatte att bjussa på överraskningar skulle han nog storkna.
"Ja." svarade Valendore bara med en nick.

[Är lite ful och svarar direkt igen innan Niyaha, förlåt My <3]

Valpen formligen lös av förvåning när han mötte Dimitrijs blick. Hans svar var kort och enkelt, och bekräftade det som hans doft redan sade. Dimitrij fortsatte med samma lugna ton.
     ”Har du gått långt?” Hon kunde redan gissa sig till ett svar, men väntade på att valpen skulle få svara innan hon fortsatte. ”Var ramlade du ifrån?”

OFF: fular också... jäkla pratkvarnstuss Val är

Fortfarande påminde Dimitrij's röst honom om bergen. Ett starkt, lugnt och snällt berg. Valpen fuktade nosen igen och nickade bekräftande, lite ivrigare den här gången. 
"Jag gick från norra bergen när min pappa och syster försvann, genom skogen med lysande blommor, över slätten och nästan till Höstskogen. Min vän som jag lärde känna, Aurora, bor där. Fast jag hann aldrig hälsa på..", började Valendore, orden vällde ur honom ebbade ut lika fort för att sen lämna ett sorgset, nästan skrämt uttryck.
"Massa vargar som luktade som döda byten jagade oss. Jag sa att jag skulle följa efter Aurora så vi kunde gömma oss men hon är mindre än mig så jag sprang åt andra hållet och gjorde ljud så att vargarna följde efter mig istället. På kvällen försökte jag gå över bergen till Höstskogen men..", valpen svalde och nu fanns genuin terror målad i hans ansikte. 
"Ett.. monster. Fast det såg ut som en varg..?" en fundersam rynka veckade den lilla pannan
"Han sa att han ville dricka mitt blod. Men jag sprang och marken öppnade sig och jag skadade mig då fast marken skyddade mig samtidigt! När jag vaknade var monstret borta och jag var törstig och jag började gå norrut igen. Sen ramlade jag..", Valpens märkligt grönrosa ögon for uppåt mot skrevans topp "därifrån nånstans. Och Niyaha räddade mig." avslutade han och såg lika delar urskuldande som nöjt upp mot Dimitrij.
Många blandade känslor för denna lilla varg idag.

Dimitrij lyssnade till valpens berättelse utan att avbryta. Det var ett betydligt utförligare svar än vad hon hade räknat med, och inte en historia hon hade väntat från en valp. Det var en väldigt lång resa han hade gjort, ensam av hans berättelse att döma. En alldeles för lång resa för en så ung varelse. Att han hade klarat sig så länge var ett under. När valpen berättade om vargar som luktade döda byten visade Dimitrij ingen reaktion utåt, även om en hård knut i hennes inre gjorde sig påmind vid tanken. När han sedan berättade om ett monster, ett som ville dricka hans blod, mörknade ledarens blick. Hon släppte inte den lille med blicken förrän hon följde hans ögon mot bergskrevans topp
    Medan Dimitrij såg upp på klippkanten han fallit från sträckte hon sina mentala trådar efter valpens sinne. Hon vände sig tillbaks till valpen igen innan hon i en snabb, invand rörelse – om det gick att kalla en rörelse när hon fysiskt stod stilla – sköt in trådarna i det unga sinnet. De spred sig likt rötter i bördig gjord, rörelserna precisa och säkra när hon dök djupt bland valpens minnen. Valendore. Hon såg hans tankar, kände och hörde dem, men lade inget på sitt eget minne. Det mesta vara oviktigt. Det enda hon stannade vid var det som kunde vara av vikt, för hennes del eller flockens. Det hon fick var en bekräftelse på det valpen berättat. Han hade haft mer tur än många andra i landet under sin korta levnadstid. Det tog inte mer än ett ögonblick innan Dimitrij drog tillbaks sitt sinne igen. Hon hade inte släppt valpen med blicken, och studerade honom för att se så att han inte reagerade värre än väntat på det plötsliga mentala intrånget. Hon hade gjort det många gånger nu, och oftast reagerade inte den andra vargen mer än med en fråga, en känsla av pirrande, förvirring eller yrsel, men hon hade varit med om vargar som reagerat betydligt starkare på kraften, och de som inte reagerade alls.
     ”Det är en väldigt lång resa du gjort, Valendore.” Dimitrij lade sig långsamt ner framför valpen så att hon slapp stå böjd för att hålla huvudet i hans höjd. Hon var fullt medveten om att Valendore inte hade presenterat sig för henne. ”Och det är modigt av dig att gå så långt alldeles själv.” Hennes anlete mildrades när hon mötte hans blick. ”Vart är du på väg?”

Skammen var påtaglig. Under sin resa hade Valendore märkt att han i andra valpars sällskap genast pratade på om än det ena, än det andra. Men under hela sin uppväxt hade han lärt sig att vara så kort och koncis som möjligt. Inte bara när han blev tilltalad, absolut när han blev tillfrågad, men i regel alltid. Bara i sin äldre systers sällskap hade det varit okej att babbla på, att slippa kämpa emot valpigheten. Även hon hade dock aldrig försökt maskera sin irritation, ibland till och med avsmak, inför sin lillebrors beteende. Hon hade alltid varit kort i tonen i sin grundpersonlighet, något som förstärkts och uppmuntrats så till den grad att hon var mer soldat än barn av deras far. Deras far var stolt över henne. Om än han bara visade det genom att påpeka hur mycket Valendore inte var som henne. Direkta komplimanger fick ingen av dem från honom.
Så medan Dimitrij såg upp såg den lille ner. Inväntade den tillrättavisning han visste att han förtjänade. Istället upplevde valpen en sensation han aldrig tidigare varit med om. Han kunde inte göra känslan rättvisa ens om han beordrats att beskriva den. Det var som om någon kittlade honom. Fast inuti. I hans hjärna. Som om någon kittlade insidan av hans huvud. Samtidigt kände han ingen fysisk beröring. Absolut noll.  Den blekrosa svanstippen for in mellan bakbenen igen. Valendore försökte koncentrera sig på sin andning för att inte förlora fattningen. Fyllde sitt bröst att benen ömmade i protest till trots med så mycket luft han förmådde. Mitt i en utandning avbröt han den. Kittlandet var borta. Men valpen hann inte fundera mer över det. Varginnan framför honom hade sagt hans namn. Hade han presenterat sig? Förvirringen gjorde honom storögd medan huvudet försiktigt höjdes igen för att möta den grå blicken. Grå. Den silvergrå, Niara, hon måste ha berättat vad han hette. Lugnad av sin egen slutsats blev hannens hållning aningen mer avslappnad igen. Så måste det vara.
Att Dimitrij inte verkade varken arg eller besviken utan tvärt om hade kallat honom modig var för mycket för den lille att smälta. När orden även ackompanjerades av att den väldiga vargen lade sig ned kröp också han ihop. Genast tvang han sig att räta på sin hållning igen. Ett litet smil i ena mungipan och gav ifrån sig ett tacksamt litet hummande. För osäker att yttra ett tack om det var så att han helt missförstått vad honan sagt. För valpen verkade det fortfarande rimligast att den vuxne borde vara upprörd över hur mycket han pratat på, så nu försökte han liksom kompensera med sin tystnad.
"Jag letade efter min storasyster. Men.. Jag misslyckades", svarade Valendore långsamt och öronen slokade.
"Jag vet inte vad jag ska göra nu." erkände han sen, orden bara kom och rösten skar sig följt av ett lite snörvlande.

Dimitrijs min förblev orörd, men valpens ord stack i hennes bröst. Hon såg hur Valendore sjönk i sin hållning, hur osäkerhet och skygghet blandades med sorg och känslan av misslyckande. Hon led med honom, men var osäker på vad hon kunde säga för att göra det bättre. Om det fanns något att säga. Han var en valp, en som hade vandrat betydligt längre, ensam, än vad någon valp borde. En valp som knappt varit gammal nog att kunna föda sig själv. Den långa resan han gjort ökade inte hans chanser att återse sin syster. Om systern var vid liv och hade letat efter honom var det troligt att hon räknade honom som död vid det här laget. Oddsen hade inte varit på hans sida. Men här var han, ensam och ömmande, men vid liv.
     Dimitrijs hjärta värkte när valpens röst sprack. Hans sorg väckte känslor och minnen hon inte ville återuppleva. En tid sedan länge förbi, som trots de år som gått ännu värkte. Det var en sorgfylld värme som fyllde de annars så färglösa ögonen när hon sträckte sig och lade hakan över Valendores skuldror. Varsamt tog hon honom till sig i en omfamning, med halsen vilande över valpens lilla skepnad. När hon talade igen var orden fortfarande riktade till valpen, men blicken sökte sig till Niyaha och Niaras anleten.
     ”Vi har en vän i vår flock som kan hela dina skador.” Motstridande känslor spelade i hennes inre när hon snabbt övervägde alternativ. Dimitrij tyckte inte om att föra utomstående till flocken, men han var en valp. De kunde be Krita komma hit och hjälpa honom, det var osäkert hur skadad han var och om det var säkert att flytta honom eller inte. Men sen? Hon tyckte inte om risken att ta med någon till flocken som kanske snart lämnade dem i jakt på någon eller något annat. Men han var en valp. Dimitrij hade sett hans sinne. Han var ensam. En valp. Hon drog en djup suck och sökte Valendores blick.
     ”Du kan stanna och vila hos oss om du vill.” De kunde hjälpa honom utan att dela mer information än nödvändigt. Om Valendore sen ville fortsätta jakten på sin syster så skulle det inte läcka mer information än nödvändigt.

[Bwaa bullshit svar. PPade lite, hoppas det är lugnt. Du får hojta annars så ändrar jag c: ]

Valendore kämpade inte emot när den vuxna tog honom i sin famn. Inte heller hjälpte han till. Chocken över den där eventuella komplimangen hängde fortfarande över honom. Det tillsammans med närheten från ännu en annan varg skapade konflikt hos den lilla. Hans tunna kropp var först stel som en istapp för att sedan successivt mjukna och tacksamt rinna in i kramen tills han bara var en trött liten tuss. I tröttheten fladdrade en fråga. Var det kväll snart? För det var endast i nattens kyla valpen hade fått kroppskontakt före idag. Den här närheten kändes dock.. Annorlunda. Som något mer än bara för att dela kroppsvärme. Från Dimitrij kände den unga hannen vad han inte kunde beskriva som något annat än vad Niyaha givit honom. Värme som var mer än fysisk. Genuin kontakt. Detta fick nästan hans lilla hjärta att rinna över. Känslor valpen var för ung att uttrycka på annat vis än gråt. Men han kämpade tappert emot tårarna.
Valendore begrep inte riktigt vad den vuxna talade om. Hela honom? Det lilla ansiktet drogs ihop i en allvarligt fundersam grimas. Skulle han få äta mer gräs? Även om vad Niyaha gett honom hjälpt mot det onda var han inte alls sugen på att tugga grönt. Han kunde knappt identifiera hunger under allt det trötta och onda. Omedveten hade hannen sjunkit närmare Dimitrij och låg nu alldeles, alldeles jättetätt intill. Trots att valpen inte reflekterat över det hade han nu helt accepterat den vuxna och precis som sin räddare även tagit denna hona till hjärtat. Därför blottades hans rödspruckna ögonvita då oron över att bli lämnad började riva inom honom. Ett pärlband av tårar vilade i valpens ögonfransar när han mötte den grå blicken.
Orden som följde ögonkontakten fick pärlorna att slutligen falla. Med blöta kinder och förvirrat uttryck såg Valendore på henne. Skulle han få stanna? Det visste han inte om han förtjänade. Hannen såg från vargen framför sig, till silverNiara, till räddaren Niyaha och tillbaka till ledarinnan. Det här förtjänade han inte. Hulkande skakade han på sitt trötta huvud och lade öronen mot nacken. Han ville säga nej. Tack för allt, jag kommer inte vara er börda längre.
"Jag vill stanna hos er." snyftade valpen istället, skakade på huvudet lite till innan han slutligen dök med ansiktet före mot Dimitrij's hals.



OFF: Helt lugnt MPh <3 Börja avsluta?

Det var med ett stramt, malplacerat uttryck i novisens ansikte som hon betraktade Dimitrij och Valendore. Det låg en spänning, en oro i hennes bröst när han talade om vad han varit med om, vad han sett. Den djupblå blicken sökte sig gång på gång tillbaka till Dimitrij för en reaktion att fästa sig vid, men där fanns inget. Hade valpen här mött ett av Nattens Barn och kommit undan? Nervöst drog det i hennes smilband i svaga ryckningar. 
     När ledaren sedan erbjöd honom hjälp, släppte det påtagliga vemodet sitt grepp en aning. Niyaha visste att hon aldrig skulle försätta flocken i fara, om det fanns en antydan till det. Oavsett om det gällde ett ungt eller gammalt liv. Det var ett barskt sätt, men nödvändigt. Niyaha visste det, även om hon fått kämpa sig till den acceptansen.
     Med inget mer som en djup nick åt Dimitrij för att visa sin förståelse tog hon några steg framåt. Valendore skalv i Vikaanens famn. Det skakade hennes hjärta. Ensam, övergiven. Men det låg en tröst i vetskapen om att han skulle få stanna hos dem, vila hos dem, tills han var redo. 
Med långa, raska steg slöt Niyaha upp vid silvervargens sida. Ett snett leende drog över de mörka läpparna när deras blickar låstes för ett slag, innan novisen återigen såg tillbaka åt Dimitrij och Valendore. 
     "Vill du att jag hämtar Krita, eller, ska vi ta med honom ner?" Ögonen växlade emellan Dimitrijs grå och valpens. De kunde bära honom ner till dalen, men osäker vad Jägarens plan var, inväntade hon tålmodigt ett svar.