Trots det duggande regnet hade folkmassor samlats på torget. Janos hade inte riktigt förstått i vad för avsikt, men på håll kunde han höra ett avlägset mässande och antog att det var någon slags bönestund. Janos var förstås trogen Gudarna, men han föredrog att tala med dem i tystnad och i sällskap av sina egna. Istället sökte han sig längs kanten av torget och slog sig ned några meter bort från en främling. Här kunde han sitta och tycka synd om sig själv en sista gång. Imorgon skulle det bära av och förmodligen skulle han kunna lämna hjärtesorgen kvar här i staden denna blöta kväll.
     Janos ögnade främlingen bredvid. Kanske var det bara sina egna känslor som han projicerade på hannen, men visst fanns det något sorgset där i blicken? Janos suckade ljudligt och lät blicken vandra upp på den mörka, stjärnlösa himlen. Hela världen kändes sorgsen, faktiskt.
     “Öj,” sade han plötsligt ut i tomma intet. Om det inte varit för att den hornkrönte varit den enda i närheten hade det varit omöjligt att veta vem han talade till. “Jag eh, menar inte att inkräkta eller nåt, liksom,” han pausade och vände ansiktet mot honom lite prövande, “men är allt okej? Du ser lite… nere ut, typ.”

Maksim lyssnade stillsamt på de lågmälda bönerna som yttrades runt om honom. Han förblev stel, utan att röra en min. Det hade blivit en vanligare syn i den unges annars skarpa ansikte, det trötta och uttryckslösa. Alla de känslor som en gång blommat inom honom hade vissnat och dött. Kvar var endast en växande tomhet.
    Den blå blicken svepte långsamt över torget i hopp om att få se henne. Maksim visste att det var högst otroligt att finna henne på en plats där många ville se henne död. Varya var smartare än så. Samtidigt kunde han inte låta bli att ägna en tanke åt att han var kvar i Civitas. Han var den enda hon älskade, åtminstone var det ord hon yttrat. Maksim tvivlade på dem - trots allt hade hans egna mamma övergivit honom precis som alla andra.
    Oavsiktligt och omedvetet hade Maksims hållning sjunkit. Hornen hade vinklats ned mot marken och blicken vilade osäkert på hans ljusa framtassar. Tankarna höll på att äta upp honom inifrån, och Maksim visste inte hur länge det skulle dröja innan han inte stod ut mer.
    “Öj.”
    En främmande röst tvingade honom ur sina djupa tankebanor och automatiskt rätade han på sig. Maksim såg sig om och fick syn på en främmande hane ett par meter ifrån. Det kunde inte vara någon annan än han som talat. Främlingens päls var askgrå, ett par betar varav den ena såg ut att ha gått av. Ordinärt. Färglöst.
    Maksim spände käkarna och lyfte på hakan när främlingen fortsatte att tala. Hans blick sökte sig kyligt till den andres.
    “I det fallet bör du kolla upp din syn.” Rösten var raspig och torr. Det var som om han nyligen gråtit, trots att han redan släppt lös alla tårar hans kropp någonsin skulle klara av för längesedan. “Och om du inte menar att inkräkta, så kan du vända dig om och gå.” Orden var hårda, men där låg samtidigt inget ilsket i hans röst. Den bestod endast av en isande tomheten.
    Maksim gav honom en menande blick att lämna honom ifred, men det var inte förrän nu han såg antydan till att främlingen såg betydligt mer sorgsen ut än vad han själv ens visat skymten av.
    “Dessutom kanske du ska försöka lösa dina egna problem först, innan du lägger dig i någon annans.”

Den avvisande kylan i främlingens blick gick honom förbi, men han lät den rinna av honom likt regndropparna som pärlat sig vid hans ögonbryn. Till synes oberörd av mottagandet vände han bara blicken framåt igen.
      “Värst vad du var klok då,” mumlade han med en ton som föll sig både road och sarkastisk på samma gång. “Jag som är så bra på att lyssna...” Ett flin drog i hans mungipor när han tänkte på vilken blick Zaria skulle gett honom. Tystnaden som lade sig mellan dem hann varken växa sig tung eller djup innan han avbröt den med en suck.
      “Har du varit kär nån gång? Nej- förresten, det är inte det viktiga. Såhär; jag tror jag kan förstört något mellan mig och min bästa vän. Bara för att jag inte kan hålla tyst. Ja, det är ett återkommande tema i mitt liv. Tro mig,” skämtade han med ett matt, glädjelöst skratt, “och det är typ bland det mest skrämmande jag varit med om. Och, och jag vill bara fixa det liksom. Jag skulle göra allt, och, och det försöker jag göra också. Jag försöker stänga av mina känslor. Ärligt liksom. Men…” han tvekade och rösten blev plötsligt mycket mindre, “men så ser hon på mig. Och jag blir alldeles varm. Varm och mjuk. Och, och från början fattade jag inte ens vart den känslan kom ifrån liksom. Men nu, nu inser jag att den varit där så himla länge. Pinsamt länge, faktiskt.” Han pausade eftertänksamt. “Hela världen skulle kunna storma omkring mig, men om hon tittar på mig så skulle jag känna mig lugn. Förstår du vad jag menar?” Janos sneglade på honom, men brydde sig inte om att läsa av hans reaktion eller vänta på något svar. Det kändes förvånansvärt befriande att tala ut sina tankar, även om det bara var för döva öron. Det här var ingenting han skulle våga berätta för någon i hans närhet. Inte ens Ren. För på samma sätt som han verkligen var sårad och hjärtekrossad, så kände han sig så urbota löjlig.
      “Hur gör man, liksom? Hur är det meningen att jag bara ska… gå vidare…” Han skakade dramatiskt på huvudet. “Jag vill ju inte det,” erkände han uppgivet. “Men jag måste. För, för det viktigaste är ju att hon är en del av mitt liv. Oavsett på vilket sätt liksom. Men nu… Nu vet jag inte alls vad hon vill. Jag sa något jag ångrar...” Han suckade en lång, utdragen suck och vände ansiktet uppåt mot den becksvarta skyn. Regnet som mötte honom kändes som en stilla tröst.
     “Så, du med dina visa ord, vad skulle du gjort?”

Det sorgliga uttrycket som klädde främlingens ansikte gjorde situationen än mer nedstämd och tillsammans med det smattrande regnet som tilltagit var det nästan ironiskt. Maksim tog ett djupt tröttsamt andetag och vände bort blicken. Han hann för ett par sekunder hoppas på en fortsatt tystnad innan främlingens röst bröt tystnaden igen.
    Det gick inte att få tyst på honom, trots Maksims giftiga och kyliga blickar. Han hade inte tid för det här, att lyssna på någons kärleksproblem och sedan förvänta sig ge några kloka svar. Det fanns viktigare saker han behövde fokusera på.
    "Jag lär nog inte säga det du vill höra." Hans röst var knappt hörbar, och kanske inte ens riktad till honom. Maksim hade inga egna erfarenheter av de känslor han talade om, och förväntade sig inte heller att någonsin känna det heller.
    "Kärlek gör dig bara sårbar." Långsamt såg han mot främlingen, vars blick var fäst mot himlen. "Får dig ur balans." Han gav honom en menande blick. "Du säger ju själv vad du måste göra. Gå vidare, fastän du inte vill." Maksim sträckte på sig aning och suckade. "Hade jag varit du hade jag tagit avstånd.”

Hade främlingen mjuknat upp lite, eller var det bara hans önsketänkande igen? Janos sneglade lite på honom när han talade. Kärlek gör en bara sårbar. Den tanken fick nästan ett illamående att sprida sig, men fick även andra tankar och insikter att gro.
     “Det är väl lite det som är det krångliga typ,” suckade han som svar på det sista. “Även om jag aldrig mer ville se henne så hade jag inte kommit undan. Men… jag tror nästan det är värre att jag vet att jag kommer behöva träffa henne, umgås och vara hennes vän, men aldrig kunna säga det jag vill till henne.” Tystnaden som föll mellan dem dröjde kvar ett tag innan han bröt den med ett plötsligt lågt, glädjelöst skrockande.
     “Kärlek gör dig sårbar, säger du?” Han vände ansiktet mot honom igen, och för första gången så präglade inte bara hjärtesorgen hans uttryck, utan även något som glittrade likt hopp i hans stora, vänliga ögon.
     “Kärlek är livskraft, mannen. Livskraft!” Janos reste sig upp och såg bort mot massorna igen. “Har du någonsin hört någon gå igenom eld och vatten för någon de hatar? Nej. Det är kärlek.” Han log, skrattade till igen och skakade på huvudet.
     “Aja,” sade han ut i luften. “Tack för att jag fick låna dina öron en snabbis.” Han flinade utan att se på honom och dröjde bara kvar i ett ögonblick innan han vände sig om och började gå. Trots att främlingen inte direkt sagt något som Janos höll med om, så kändes stegen tillbaka något lättare nu.

[Avslutat]