Hösteftermiddag. Solen stod högt och kastade sina varma strålar på allting nedanför. Men även om just solens strålar var varma var luften det inte. Åtminstone inte varmt nog för en Helveteshund.

Strålarna från det stora gula klotet högt uppe i det blå sken ner på Nairas rygg. Även om hon njöt utav värmen grämde det henne att den ofta försvann vid en vindpust. Och nu var det just ett sådant tillfälle då värmen lämnade hennes rygg. Naira stannade upp och kutade ryggen uppåt. Hon rös märkbart till och hennes muskler spändes i ett försök att alstra värme. När vinden hade dragit förbi försökte tiken att slappna av. Hon misslyckades men beslöt sig att försöka röra sig framåt igen.

På stela ben hade Naira lagt det mesta utav den slätt hon befann sig på bakom sig. Det hade blivit mörkt för länge sedan och kylan var märkbart påtagligare nu. Hon sökte upp en utav de varelser som växte här och lade sig inunder det. Det som förut hade varit friskt grönt hade antagit en gul och orange nyans. Hon kunde inte begripa varför det var så mycket som förändrades här uppe. Hemma hade allting sett likadant ut året om. Naira ägnade den varelse hon lån inunder en tanke. Var det ens en varelse? Hon hade aldrig sett den röra sig eller tala. Men den levde, så mycket visste hon. Hon hade tidigare trott att det var någon slags stenpelare. Dock hade hon ändrat mening när hon väl tagit reda på att det inte var gjort av sten. Vad materialet var kunde hon inte säga, men sten var det åtminstone inte. Naira kurade ihop sig inunder trädet och stängde sina ögon. Hon drog en suck. Hennes muskler skakade våldsamt för att få upp värmen. Men trots det faktum att hon frös var hon fast besluten att få en blund innan hon fortsatte röra sig framåt.

[De där varelserna hon menar, det är träd. Vet inte om du behöver en förklaring, men jag tänkte att jag lägger in en bara för säkerhetsskull]

Den ljusa hanen rör sig lugnt över slätten. Han har inte bråttom. Men han känner sig alltid jagad. En känsla han inte kan fly från hur han än gör. Han har varit ensam i många år. Vandrat ensam i detta land. Har inte funnit så mycket. Men han är glad över att ingen har funnit honom. Öronen står spetsade på huvudet. För trots allt denna hane har gått igenom rör han sig ändå med värdighet. För sig med en stolthet som inte går att knäcka. Under den något raggiga pälsen rör sig en stark och vacker varelse. Men man måste vilja se det för att kunna tro på det. För kanske han inte ser så ut där han vandrar fram. Dragandes på en kedja som släpar lätt i marken och ger ifrån sig ett kallt rasslande ljud. Kedjan brukar inte släpa i marken. Men den är fäst i ett silverhalsband runt vargens hals och då han går med något sänkt hållning och huvudet lågt släpar kedjan i marken. Svansen rör inte på sig. Guppar endast med i hans rörelser och för varje steg smeker den bakbenen. Tassarna vandrar vant och trött över slätten. Mörkret har för länge sedan intagit plats över landet och omfamnat världen. Men ett bar himmelsblå ögon som glöder svagt och mjukt spejar ut i mörkret. En mjuk vind smeker den vargpälsen. För med sig många nattliga dofter. Även doften av varg. Om han inte misstar sig. Öronen klipper till på huvudet och huvudet höjs något. Det rasslar åter till i kedjan om hans hals. Denna hane har inte så stor erfarenhet av möten med andra vargar. Han har inte direkt lärt sig att konversera på ett sätt som anstår sig. Därför är han inte alltför förtjust i möten med andra vargar. Men ändå fortsätter han gå.

[Funderar lite på om hans kropp skulle kunna vara lite gråaktig. Inte för mörkt. Tänker på teckningen på en grävling. Fast väldigt ljusgrå... Hm...]

Psyket från en annan varelse dök upp i Nairas sinne. Hennes ögon öppnades hastigt och hon såg sig om. Skulle hon aldrig få vara ifred? Fly eller stanna? Fly eller stanna? Fly eller stanna? Frågan upprepar sig flera gånger inom henne. Hennes hjärta slår fort. Hennes andetag är tydligare. Naira rester sig upp. Om hon behöver fly har hon större chans att komma undan i stående ställning. Hon väntar.

Väntan är inte lång och snart hör Naira ljudet från tassar och... Vad det andra rasslande ljudet var kunde hon inte säga, men obehagligt var det. Psyket från den andre kom likaså det närmre. Hon kunde avgöra att takten hos den andre var lugn, och ändå... Dess sinne vittnade om en jagad känsla. Varför denna lugna takt? Naira drog ett djupt andetag i ett försök att lugna ner sig och doften utav den främmande vargen nådde hennes nos. En hanne.

Stilla stod och och inväntade främlingen. Mycket snart kunde hon se en silhuett röra sig mot henne. Då den kom inom synhåll såg hon oroligt och vaksamt på honom. Vad skulle hände nu?

Öronen klipper till på huvudet och hanen höjer halsen så att hans hållning blir mer rest. Han har en naturligt vacker dominant hållning. Men det är inget han skryter med direkt. Kedjan dras inte längre i marken men rasslar mjukt var gång den slår mot hans bog när han rör sig framåt. Han går åt det håll han lokaliserat främlingen. Han är inte säker på varför. Kanske han långt inne tycker om möten med andra vargar. Men det är något som är förträng lååååååångt inne i så fall. Snart får han syn på en varg. Eller? Den ser udda ut. Alldeles för många ögon. Och den där tassen? Är det en tass? Hanen stannar upp och huvudet tippas ofrivilligt åt sidan. Han rätar snabbt på nacken och ruskar på huvudet så kedjan rasslar högt. Det är obekvämt att ha den om halsen hela tiden. Men han har vant sig under alla år. Men skavet kommer han inte undan. Han studerar tiken. Inte direkt blyg för att studera henne ordentligt. Men det kanske han borde vara. Med tanke på hans uppväxt. Kanske är det hans rebelliska sida som visar sig mer nu när han är fri. Fri kroppligt i alla fall. Kommer han någonsin att bli fri mentalt? Sedan släpper han lös en ljudlig suck. Fast det låter lite som en fnysning.
"Vem är du då?" Frågar han och hans sträva stämma låter lite bryskt. Det är inte meningen. Men som sagt. Han är inte så bra på hela den här möta-främlingar-grejen.

Förvirring och förvåning spelade i den främmande hannens ansikte då denne tippade huvudet åt sidan. Lätt drog hon öronen bakåt. Hon kastade en snabb granskande blick på honom. Trots mörkret kunde hon avgöra att det var en ljus hanne med mörkare tecken. Och runt halsen hängde någonting. Någonting hon inte visste namnet på. Men det rasslade otäckt till då den främmande vargen skakade på sig. Detta fick Naira att dra öronen ännu längre bakåt. Skulle han attackera henne? Hon stod beredd att springa, i lätt hukande ställning, om hon så behövde.
"Vem är du då?"
En brysk sträv stämma lämnade den andres mun. Skrämt pressade hon om möjlig öronen ännu mer mot huvudet. Kombinationen mellan röst och ord gjorde att det hela lät värre. Hon försökte säga någonting. Vad som helst.
"Naira." lyckades hon tillslut tyst pressa fram.
Hon hade aldrig varit bra med främlingar. Och än värre hade det blivit sedan hon blev bortjagad från flocken och sitt hem. Bortjagad till en värld där ingenting var som hemma. Allting här var främmande. Allting.

Han står stilla och inväntar ett svar. Det tar inte lång tid förrän tiken presenterar sig som Naira. Eller kanske inte så mycket presentera sig. Hon uttalar sitt namn i alla fall. Om det nu är hennes namn. Eller så kanske hon pratar på något oförståeligt främmande språk som hanen absolut aldrig på hundra år kommer att fatta. Och det är bara jobbigt och irriterande. Han tar ett steg fram. Stannar sedan igen.
"Jag är Gabriyel". Han har under många år kallats ett annat namn. Ett namn han aldrig mer vill veta av. Ett namn som skänker honom mer smärta än någonting annat. Ett namn som hon gav honom. Den han både älskar och hatar så innerligt att hjärtat skulle kunna explodera. Nej, det namnet vill han aldrig höra mer. Han är och kommer alltid att vara Gabriyel. Det finns inget annat namn.

Då den främmande hannen tog ett steg närmare spändes Nairas muskler i bakbenen och hon gjorde sig beredd att hoppa undan om så skulle krävas. Men då denne stannade upp efter det enda steget slappnade musklerna av. Men avslappnad var hon inte, långt ifrån.
"Jag är Gabriyel." sa hannen och presenterade sig själv.
Tiken nickade för att visa att hon uppfattat hans namn. Gabriyel. Hon tyckte om hur det lät. Hennes blick föll på den främmande föremålet runtom hans hals.
"Vad är det?" frågade hon svagt och nickade mot nyss nämnda föremål.
Naira var så förbryllad över denna värld.

Naira. Åtminstone tror han att det är hennes namn öppnar munnen igen och frågar honom om kedjan han bär om halsen. Så de talar samma språk? Det gör ju det hela enklare. Öronen lägger sig dock mot nacken och han tar ett ofrivilligt halvt steg bakåt. Sen tvingar han på sig lite mer mod. Även om det han alltid bär omkring sig alltid påminner honom om den han var. Den han fortfarande är. Men ändå inte är. Ena örat har spetsats framåt. Det andra behåller sin plats mot hans nacke.
"Det är ett tecken på att hur mycket jag än vill så kan jag inte glömma det som varit". Ger han som svar på frågan. Helst vill han bli av med det. Men tydligen är det bara en med just den kraften att få av honom det. Och henne vill han helst slippa stöta på igen. För då vet han vad som kommer hända. Han kommer åter bli fånge i det mörker hon skapat för honom.

Vad Gabriyels ord betydde visste hon inte, men hon tolkade det som att det inte var något trevligt minne. Naira såg på hannen. Han verkade inte utgöra något hot, men man kunde aldrig riktigt veta. Det var någonting hon hade lärt sig hemma. Lita aldrig på någon innan de förtjänat din tillit. Gjorde du det kunde det vara det sista du gjorde. Men dennes psyke talade för att han inte ville henne ont. Likaså talade det för att han kände sig plågad utav någonting.

[Jättekort, förlåt.. Idétorka :c]

Han studerar tiken. Tystnaden lägger sig. Ingen av de två verkar vilja säga något. Eller så kommer de helt enkelt inte på något att säga. Gabriyel vet inte vad han ska göra eller vart han ska gå. Han känner sig inte upplagt för sällskap. Men det är å andra sidan inte ofta han känner för det trots allt. Han trivs ensam. För han vet inte hur det är med sällskap som faktiskt uppskattas. Han håller helst främlingar på avstånd. För på så sätt kommer ingen till skada. Gabriyel vet vad han tvingats göra. Han vet vad han är kapabel till. För trots att allt skett mot hans vilja har han på ett underligt sätt alltid njutit av att utföra det. För det finns inget som smakar bättre än kött och flod från andra vargar.

[Konstigt inlägg. x3]

Det var och förblev tyst mellan dem. Naira kastade då och då snabba blyga blickar på Gabriyel. När hon fångade upp en mycket vag känsla utav.. Ja, vad var det för känsla egentligen? Hon trodde det vara njutning och kanske viss skadeglädje. Nästan skrämt kastade hon en blick på hannen. Varför kände hon av de känslorna från honom? Vad var det han tänkte på? Naira var inte säker på om det var känslorna han lät sippra ut eller ovissheten som var otäckast. Men hon var fast besluten om att inte fråga honom. Framför allt för att hon inte vågade, hon vågade knappt tala med främlingar, men även för att hon misstänkte att hon inte skulle tycka om svaret.

[Kort, segt och noll fantasi...]

Det verkar inte hända något. Naira verkar inte vilja öppna munnen och det passar Gabriyel perfekt då han helst vill dra vidare. Inte uppehålla sig här där spänningen runt dem bara blir obekvämt tätare. Nej, det uppskattas inte. Han sveper till med svansen och öronen klipper till på huvudet. Nej, det är nog bäst att han drar vidare innan han tankar börjar dra in honom i de gamla mörka korridorerna igen. Kommer han in där vet han att det är ytterst svårt att ta sig ut igen. Och då är han inte säker på vad han kan göra. Det vill han helst slippa. Så det är bäst att hålla sig så långt ifrån andra individer som möjligt. Han tar några steg åt sidan. Bort från tiken.
"Det är dags att gå vidare". Mumlar han och med huvudet och nacken i linje med manken och ryggen börjar han gå runt tiken. Gå bort från henne. Slippa se på henne. Slippa tänka. Slippa vara. Bara vandra.

Trots känslorna Naira fångade upp hände det ingenting. Det var precis lika tyst och stilla som tidigare. En svag vind svepte förbi. Tiken rös märkbart till utav kyla. Varför var det tvunget att vara så kallt här uppe? Då Gabriyel öppnade munnen för att tala ryckte det till i hennes öron. Hon lyssnade till det han hade att säga. Naira svarade inte med ord, utan nickade istället för att visa att hon förstått. Om han ville fortsätta sin färd skulle hon inte stoppa honom.

[Vi kanske ska avsluta om två inlägg eller någonting sånt? Känner att det börjar bli ont om saker att skriva, åtminstone för min del...]

[Håller med. x3 Kommer heller inte på något direkt att skriva]

Han ser inte på henne längre. Orkar inte. Vill bara dra vidare. Kanske finna något bra skydd för natten och jaga lite. Han minns inte när han åt senast. Magen är tom. Öronen klipper till på huvudet åter och vinden drar i den mjuka raggiga pälsen. Hanen ser ovårdad ut. Men samtidigt vacker. Med sina långa ben och seniga kropp. Det syns att han är en sprinter. En som klarar att springa långa sträckor utan att vila. En som kan springa snabbt. Han är snabb. Han är även bra på att manövrera sin kropp i giringar och snäva svängar. Det är till stor fördel när han jagar. Han fortsätter gå. Svansen sveper med i hans rörelser och det rasslar i kedjan om hans hals.

Naira så efter Gabriyel en kort stund innan hon vände bort blicken. Hon kunde höra honom vandra över gräset. Hon kunde även höra det distinkta ljud som kom från det föremål han bar runt halsen. Föremålet hon inte fått ett namn på. Trött och frusen lade hon huvudet mellan framtassarna. Om hon kunde få någon sorts sömn nu skulle hon vara lycklig. Om hon inte frös ihjäl vill säga.

Efter mycket om och men och en hel del snurrande hade Naira fallit in i en, för en gångs skull, drömlös sömn.

[Vill du svara ytterligare en gång så gör det c: annars anser jag att detta roll är AVSLUTAT!]

[Det blir bra]
[AVSLUTAT]