"Vad gör du?" Katya skuttade upp på en sten, svajade lite, men återfann sedan balansen genom att slänga ut en liten tass åt sidan. Hennes faster rörde sig fram, och Katya insåg snabbt att om hon ville hänga med fick hon öka takten.
     "Kan vi inte leka, Vasya?" Hon hade tröttnat på sina syskon. De verkade inte vara på humör för hennes egenheter idag, och efter ett tag hade Katya inte fått vara med i deras lekar. Inte för att det störde henne - de skulle sakna henne snabbt nog. Och om hon och Vasya lekte lite skulle de bli avundsjuka också!

Vasilisa slängde ett öga bakåt för att se på den lilla valpen som gjorde allt för att hänga med hennes egna snabba kliv. Ett leende spred sig mjukt på hennes läppar när Katya frågade henne om de inte kunde leka.
     “Vad ska vi hitta på för roligt då?”, frågade hon samtidigt som hon saktade ner så att brorsdottern avsiktligt skulle hinna ikapp henne. Vasilisa såg sig omkring bara för att upptäcka att ingen intressant fanns i närheten, men för en valp krävdes inte så mycket.
    Busigt sänkte hon sitt huvud så att det var i höjd med Katyas, och ett kort skratt lämnade henne. “Brottning? Eller kurragömma?"

"Kurragömma!" Katya nästan avbröt Vasilisa i sin iver. "Du räknar, okej?" Hon gav fastern ingen tid att svara, utan pilade bara iväg. 
     "Kika inte!", hojtade hon över axeln. Väl utom synhåll såg hon sig om efter gömställen. Hon beklagade sig över att det fjuniga gräset erbjöd föga skydd, men fann sedan en liten spricka i väggen. Med visst stånkande pressade Katya sig in dit med huvudet före. När hon var säker på att hon var osynlig stannade hon. Det var så trångt att hon kunde slappna av och ändå hållas upprätt av berget. Mycket nöjd med sitt gömställe log Katya finurligt, omedveten om att svansen stack ut.

Vasilisa skrattade mjukt när Katya ivrigt gav sig iväg för att hitta det perfekta gömstället. Automatiskt slöt hon sina ögon och började långsamt att räkna. Den äldre kunde höra valpens tassar där hon rörde sig snabbt över marken och det ryckte lätt i hennes läppar.
    “Nu kommer jag!”, log hon och såg sig omkring. Det fanns inte många platser man kunde gömma sig på i området, men det verkade för en stund att Katya lyckats.
    Med lätta steg rörde hon sig framåt och det dröjde inte länge förrän hon kunde skymta en liten svart svans sticka ur en spricka i väggen.
   “Vart kan hon vara?” mumlade hon lågt för sig själv i ett försök till att höja Katyas självförtroende något, om det ens var möjligt, samtidigt som hon gick i motsats håll till vart valpen faktiskt befann sig. När hon inte funnit något där, vände hon sig om och tassade tyst, nästan smygande fram till brorsdotterns gömställe.
    Precis innan öppningen hoppade hon fram med ett upprymt tjut. “Upptäckt!”

Med en undantryck fnissning lyssnade Katya på sin fasters letande. Det hela var otroligt spännande.
     "Upptäckt!" Katya spratt till, och ett litet tjut lämnade henne. Magi, det måste varit så Vasilisa hittat henne. Tjutet övergick snabbt till ett litet bubblande skratt, och hon erkände sig besegrad.
     Men när Katya skulle backa ut fann hon snabbt att sprickan varit rymligare - om den nu ens kunde beskrivas så - på vägen in än ut. När hon stretade och slet pressade stenen obevekligt mot henne, och hon satt fast. Katya fick dock inte panik. Hon hade en orubblig tro på de vuxna, men också på sig själv. Förr eller senare skulle hon nog kunna slita sig loss.
     "Vasya?" Tonen var något skamsen, även om Katya egentligen inte skämdes. "Jag sitter fast."

Vasilisa lade huvudet på sned när Katya antydde aningen skamset att hon inte kunde ta sig ut. Ett mjukt skratt lämnade henne, men det var inte menat att vara varken elakt eller skrattretande utan av ren glädje. Hon mindes sin egna barndom när hon gömt sig bakom sten eller högar av jord med hjälp av sina krafter, och seden att hon inte lyckats ta sig ut.
    “Ingen fara, jag ska hjälpa dig.” Vasilisa riktade sitt fulla fokus på stensprickan, och utan att anstränga sig mycket hade bergväggen flyttats några centimeter - tillräckligt för Katya att ta sig ut. “Se där ja. Faster – ett, stenvägg... eller ska jag säga Katya – noll.”
    Leendet på hennes läppar var busigt, och i en snabb rörelse buffade hon lätt till Katya på baken innan vände sig om med nästan travande steg.
    “Först till tre vinner?” ropade hon över axeln.

Stenen rörde sig runt henne, och Katya kom loss. Hon gled ut och ruskade på sig med ett litet flin på läpparna. Det var så inte Vasilisa som vunnit det där, men Katya var diplomatisk och lät det vara.
     "Först till tre vinner?" Katya svarade inte, utan stängde bara ögonen.
     "Ett, två, tre-"

[Avslutat]