“Papa sa ju!” skrek han. Lev hade aldrig varit så arg. Den lilla runda valpkroppen darrade okontrollerat där han satt med ryggen vänd mot sin mor. Ögonen sved av tårar som han ilsket blinkade bort. Han förstod inte varför han blivit tårögd.
     “Papa lovade!” Den gälla rösten som ekade emellan väggarna bar med sig han vrede. Det fanns inget annat än det råa ursinnet som fyllde honom för stunden. “Papa ljög! Papa...” Lev kunde inte förstå varför han ljugit. Rösten tappade sin volym när han tappade sina ord. Tårarna växte sig större. 
     “Papa sa att allt skulle ordna sig…” viskade han ynkligt. Lev snyftade till och hängde med huvudet slött. Tårar strilade ner för hans nos och droppade ner på golvet. Ilskan hade runnit ur honom, ersatts med något mycket mäktigare. Det var något som föll tungt inom honom.
     Lev vred sig för att titta på Vasilisa. De stora gröna ögonen såg förtvivlat på modern medans tjocka tårar rann längs hans kinder. Han kunde inte förstå varför Tenn ljugit, varför han lovat att allt skulle bli bra med Yeliza.
     “Varför ljög han, mama?”

[låt]

Vasilisa var förtvivlad, sliten itu. Hon hade ingen aning om hur hon skulle förklara för sina barn, för Yelizavetas syskon, det förfärliga som hade hänt när hon själv inte kunde förmå sig att bearbeta sorgen. Det var inte som så att hon hade dolt döden för dem eller låtit bli att tala om det; men ingen av dem hade kunnat kunnat förbereda sig på dotterns plötsliga död.
    “Lev…-”, hennes trötta försök till att lugna honom blev avbrutet av sonens gälla skrik. Det gjorde ont i hennes att se honom så ursinnig och så krossad av sorg. Vasilisa visste inte vad hon skulle ta sig till, hur hon skulle trösta honom utan att själv bryta ihop.
    Vasilisa kände sin son, och var väl medveten om ansvaret Lev känt för sina syskon från den dagen de bara var några dagar gamla. De hade flera gånger samtalet om det ansvaret och både Tenn och Vasilisa hade försökt att få honom att få njuta mer av att vara valp.
    Med lätta rörelser slog hon sig ned bredvid honom. Ilskan hade lagt sig, och Vasilisa blickade ned på honom. Tårar rann nedför hans kinder, och hon var tvungen till att ta några djupa andetag för att själv inte brista ut i gråt.
     “Papa… han… han försökte bara skydda er”, började hon tveksamt samtidigt som hon i en mjuk rörelse tryckte honom intill sig. Hon ville le uppmuntrande, men misslyckades. Istället harklade hon sig och mötte hans stora gröna ögon. “En dag kommer den smärta du känner, djupt där inom dig, att lindras. Du kommer alltid att bära den med dig, men när du blir äldre kommer du lära dig att leva med den.”
    Vasilisa sänkte sitt huvud så att hennes var i höjd med hans. Det kändes som om hon slängde lögner på honom, för den smärta hon kände... hon visste inte om hon någonsin skulle återställa sig från den.
    Försiktigt puffade hon honom i en varm smekning. “Vi kommer att ta oss igenom det här tillsammans, eller hur min son?”

Lev sjönk ihop i hennes famn. Känslorna som virvlade var honom övermäktiga. Han kunde inte tyda dem, urskilja dem från varandra. Allt kändes bara svårt och han förstod inte varför. Lev grät till moderns ord. Rummet fylldes av deras gemensamma snyftande och Lev begravde sitt ansikte i hennes päls. Trots världens alla mysterium, mysterium han var för ung för att förstå, förstod han en sak - han skulle aldrig få träffa Yeliza igen.
     “Vart är hon nu, mama?” frågade han dystert. “Kan hon höra oss?” Lev lyfte sin blick som glimmade av sorg. Lev tänkte på hur rädd hon måste vara. Ensam och rädd.
     “Sjung för henne, mama. Hon gillade när du sjöng.” Han hade sett det själv, hur hennes sånger fått systerns orolighet att försvinna och i tider när han känt sig osäker hade det gjort det samma för honom.

Änglar, demoner, himlen och helvetet var aldrig något som Vasilisa hade reflekterat över varken som vuxen eller liten. Familjemedlemmar hade flera gånger under hennes valpår lämnat jordelivet, och det hade funnits många funderingar och hypoteser från de äldre vart dem tagit vägen. En del sade att dem kommit till himlen, andra att de återfötts på nytt. Vasilisa mindes inte vad hon då hade tänkt, och ännu idag hade kunde hon inte svara på den frågan. Dock kunde hon inte bortse från det faktum att hon sett en livs levande gud; och fanns det gudar borde även himlen finnas?
     “På den vackraste platsen som finns, omringad av allt det hon tyckte om”, viskade hon tyst och buffade honom försiktigt på bröstkorgen. “Hon finns här hos dig, moye l'vinoye serdtse*. Precis som hon finns i mitt.”
    Det ryckte enkelt i hennes mungipor när Lev frågade henne om hon inte kunde sjunga. Kvällen hennes dotter tagit sitt sista andetag hade Vasilisa sjungit till hennes röst blivit hes, och de hade gått dagar efter det sedan hon ens försökt.
    Mjukt och försiktigt började hon att sjunga på modersmålet. Små tårar rann längs ned hennes kinder när hon sjöng. Orden och språket väckte åter känslor inom henne, och hon var tvungen att hejda sig själv från att brista ut i en mer okontrollerad gråt.
    “Försök att vila, mitt hjärta.” Hennes ord var låga. Vasilisa väntade inte längre innan hon åter började att sjunga i låg stämma.
. 
*mitt lejonhjärta

( musik )

Lev såg med stora ögon på sin mor, tårarna fick dem att glittra i det fladdrande skenet av facklorna som höll rummet tänt. Det fanns en tröst i det Vasilisa sade till honom. I hjärtat skulle han alltid bära med sig henne.
     “Hon kommer aldrig vara ensam,” sade han tyst. Lev slöt ögonen, kände efter hjärtats dunkande i bröstet. Så länge hans hjärta slog skulle hon alltid vara med honom, alltid inom räckhåll. Kanske skulle Lev aldrig höra hennes röst eller se hennes ansikte igen, men åtminstone skulle han alltid kunna känna henne.
      Vasilisa började sjunga och sonen öppnade inte sina ögon. Istället lät han hennes mjuka röst trösta honom, fylla honom med ett lugnt som bara hon kunde. Han visste att Yeliza kände det också. Långsamt sjönk han lägre och lägre i hennes famn. Kroppen mjuknade med varje ord.
     “Försök att vila, mitt hjärta.” Lev kämpade inte emot tröttheten som dem upprivna känslorna förde med sig. Istället lade han sig till rätta vid sin moderns framtassar, tryckte huvudet betryggande mot henne.
     “Lyublyu vas, mama*.”

*älskar dig, mamma