Cirkeln var tillbaka i Ötamon efter attacken. Tenn hade slutat rådbråka sitt huvud om det verkligen var hämnd eller bara en massaker - det var lättare att inte fundera över det. Sezja hade fått ett avslut, och det var det som var viktigast. 
     Någon som dock inte verkade kunna komma över det lika lätt var Vasilisa. Tenn försökte naturligtvis inte att låtsas om det, men hans blick sökte sig till henne hela tiden, och det var svårt att inte notera hur hon var obekväm i situationen. 
     Så en kväll, när eldflugorna skänkte särskilt mjukt ljus över omgivningen tog han mod till sig och närmade sig henne. Han haltade fortfarande svagt efter alla de stenar som träffat honom, men han hade fått hjälp och det skulle försvinna snart.
     Det var inget konstigt att han ville prata med henne, intalade han sig själv. De var båda med i Cirkeln, och Cirkeln betydde familj. Det var meningen att de skulle bry sig om varandra. Stärkt av bortförklaringarna slog han sig ner bredvid henne när hon satt och studerade månblommor.
     "Hej." Tenns röst var låg och stämningsfull. "Undrar bara hur du känner dig. Efter, öh, allt." Det var nog det första han sa till henne som inte fick honom att vilja krypa ihop i en boll, och lite stolt sträckte han på sig.

Trots hennes försiktiga och aningen osäkra sätt var hennes utstrålning stolt. Innerst inne var hon dock mer ödmjuk och skör än någonsin förr. Hennes känslor blandades med tankar och hennes själ slets åt flera håll, samtidigt som en klump växte sig allt större och större i magen ju mer tiden gick. Attacken som begåtts i Raukakekedjan hade tagit hårdare på tiken än vad hon hade räknat med. Flera gånger om dagen försökte hon tänka på vad som hänt om hon inte följt med resten av flocken, om hon inte sett den brutala pjäsen.

Hon satt ned en bra bit bortanför lyan med blicken fäst på de vackra månblommorna. Trots att hon ogillade ensamheten, var det exakt vad hon behövde just nu. Blommorna gav det sällskap hon behövde för tillfället och speglade ett lugn som kanske kunde hjälpa henne i hennes funderingar.

Platsen var kusligt behaglig, och eldflugorna skänkte ytterligare faktor till det. Svaga steg fick henne att höja blicken från månblommorna och se ut i mörkret. En bit bort kunde hon se Tenn närma sig med aningen haltande steg och ett litet medlidande uttryck spred sig på hennes ansikte. Hon hade inte fått några större skador efter händelsen mer än bettet på benet, men det därför att hon inte gett sig in i slagsmål. Tenn däremot... hade fått ett par slag av sten, och Vasilisa kände sig skyldig till det. Om hon bara hade fokuserat hade hon kunnat hjälpa de andra och skyddat dem emot de rörande stenarna men hon hade varit för vek, svag.

"Hej. Undrar bara hur du känner dig. Efter, öh, allt."

Vasilisa skämdes för att möta hans blick, ville inte att han skulle klandra henne för misstagen hon hade begått. Istället såg hon ned på blommorna igen och tog ett djupt andetag. Hon ville berätta för honom om sina tankar, men än en gång stod han både Kolzak och Ezekiel nära. Vad kunde ske om de fick reda på hennes tvivel?

Dessutom förstod hon inte varför Tenn var så vänlig gentemot henne; eller kanske gjorde hon det. De var trots allt en flock, en familj, men ändå kändes det... annorlunda med honom.
"Jag vet inte", började hon lågmält. Vasilisa var rädd att någon annan skulle höra henne. Hon höjde blicken för att snabbt se sig omkring innan den mötte Tenns. "Det kändes... det känns inte rätt, Tenn. Jag... är osäker på om jag förstår vad jag... vad jag har gett mig in på."

Tenn satt tyst medan hon talade och ett tag även efter det. Han var inte bra på ord, men ändå ville han intensivt få fram det han ville säga. Så ett tag satt de där i tystnaden, men sedan tog Tenn ton.
     "Förstår vad du menar", svarade han simpelt efter ett tag. "Kände så i Qu. Fast inte samma sätt, då, men som om jag inte passade in. Det var inte sant dock. Qu är min familj, vet du." Han funderade. "Vet fortfarande inte om jag hamnat rätt. Men det är okej. Ibland får man fundera, det lärde min mamma mig. Det är bara att vänta och se om vinden vänder." Han hade egentligen inte fått fram något vettigt, men log ändå.

Tystnaden som bara utspelade sig under några minuter kändes som en evighet. Vasilisa ville att han skulle försäkra henne om att det var okej och att saker skulle lösa sig, men istället förblev han tyst. Hon bet sig osäkert i läppen. Kanske hade hon gjort fel i att tala med honom om sina tvivel.
   Hennes blick var fäst på horisonten, men när han slutligen bröt tystnaden vände hon sig gentemot honom. Hon hade för en stund glömt det faktum att han hade en annan familj, en flock och det slog henne att hon inte visste varför han hade gjort valet att lämna dem och ansluta sig till Cirkeln. Hon själv hade haft en tydlig motivation till varför hon behövde komma ifrån sin familj och söka efter sina bröder, men varför hade han gjort det? Vasilisa var nyfiken, men ville inte heller tränga sig på.
   “Varför lämnade du din familj?” frågade hon lågmält och aningen försiktigt. Hon såg intensivt, men osäkert, på honom. Kanske trängde hon sig på? Egentligen hade hon inget med det att göra, men bara att få tänka på någon annan än sig själv skulle göra henne gott.

"De gjorde inte nog", svarade han efter ännu en stunds tystnad. "Qu lät pappa och Turbo försvinna, och så var det med det. Vill se rättvisa, handling, inte mys på det säkra reviret." Han såg ut över skogen, och sedan tillbaka mot henne, försiktig med sina ord.
     "Någon måste se till att de försvunna och bortglömda får rättvisa." Sezja hade kunnat bli en sådan, om inte Kolzak ingripit. När de utrotat hennes födelseflock hade de sett till att det aldrig mer skulle kunna bli en Sezja där igen. Men det fanns fortfarande mycket jobb kvar i världen.

"Någon måste se till att de försvunna och bortglömda får rättvisa."
    Hennes blick var fäst ut mot skogen och för några sekunder slöt hon sina ögon. Vasilisa ville så innerligt instämma till hans ord och tro på det han sade. Långsamt nickade hon, i ett försök till att övertyga både honom och sig själv över att det han sa var sant.
    "Du har nog rätt", svarade hon och vände blicken mot honom. Det ryckte lätt i hennes mungipor. Trycket på hennes bröstkorg hade lättat lite, och det var tack vare att han valt att stanna och lyssna. "Tack för att du tog din tid att stanna hos mig, Tenn av Torano."

Sättet Vasilisa sa hans namn, brytning och allt, sände en rysning längs Tenns ryggrad. Det pirrade i hela magen, som om tusen fjärilar bodde där, och han återfann nervositeten han lyckats glömma under samtalet. Tenn öppnade munnen, ville säga Tack själv!! men lyckades för en gångs skull hindra sina stela kommentarer. Tack själv? Vem sa så? En tönt?
     Det slutade med att han inte sa något till svar, utan bara log mot henne. Istället för att göra så som varje nerv skrek åt honom att göra - att ursäkta sig - la sig Tenn bara ner och vilade huvudet på tassarna. Det skulle inte regna, så det borde vara lugnt. Dessutom var det mycket bättre att somna här ute med henne vid sin sida än att säga Oj måste kissa!! och försvinna iväg.

[Avslutat.]