Den vilda glädjen han känt förut medan han tittade på striderna började sakta ebba ut sedan han lämnat arenan för ett tag sedan, och Ezekiel antog att detsamma gällde för gladiatorerna. Striderna började gå mot sitt slut nu; adrenalinet som pumpat genom deras gemensamma ådror började tunnas ut och lösas upp. Han hade sett även Vasilisas strid, och trots att hon inte gick därifrån som vinnaren var han ändå imponerad. Hon slogs förmodligen bättre än han skulle gjort, även om han fick flera veckor, kanske till och med månader att träna i förväg. I och för sig hade han aldrig direkt behövt slåss, han valde alltid den mycket fegare strategin att fly. Det hade han däremot blivit rätt bra på; snabbheten var det inget fel på, särskilt inte i luften. Ändå kunde han inte riktigt se sig själv där nere på arenan. Han passade snarare i publiken, både här och annars, och det var ingen roll han var direkt missnöjd med. 
    Han befann sig precis utanför arenan utan att vara upptagen med något alls utom att studera vargarna som passerade förbi när en glimt av en päls han kände igen fick honom att se ditåt. Det var ett litet tag sedan Vasilisas strid, hon kanske var färdig och på väg ut? Det kändes fortfarande lite konstigt att hon var en av del av gruppen, och Ezekiel hade fortfarande svårt att titta på henne någon längre stund utan att minnas hur de hade setts första gången, men han gjorde sitt bästa för att välkomna henne in i gruppen. Hon hade inte sårat honom eller Kolzak men hon hade inte heller gjort något särskilt för att förhindra det, och han hade, trots sina försök att lägga det bakom sig, fortfarande blandade känslor inför henne. De var ytligt bekanta, inte mer, men han skulle inte ha något emot att lära känna henne bättre. Han ville ha andra minnen att förknippa henne med än det nuvarande. 
    Så han började röra sig åt hennes håll. Tvekande till att börja med, men sedan … Lägg av. Prata med henne. Ez ökade takten och hojtade ett "Hallå!" för att påkalla hennes uppmärksamhet.

Vasilisa hade lyckats bryta sig igenom den stora folkmassan som alla verkade vela ta sig ut samtidigt. Hon haltade aningen då det stora brännmärket hon fått fortfarande värkte trots att vårdarna hade helat henne så gott dem kunde. Därför gick hon mer långsamt än de andra, gjorde att dem flesta hann gå om henne. Hon var aningen sammanbiten efter mötet med den ljusa tiken, men försökte att inte tänka på det så mycket. Smärtan från såret fick henne åtminstone att tänka på annat.

Ett högt plötsligt hallå fick henne att stanna upp. Vasilisa var inte säker på att det var menat åt henne, men såg sig ändå omkring. Några meter bort stod Ezekiel, fakarghanen hennes bror vandrade med. Han och Vasilisa hade inte direkt fått en bra start med tanke på hur deras första möte hade gått till. Det verkade som han hade svårt att acceptera det faktum att hon faktiskt vandrade med dem nu, och hon kunde inte klandra honom. Vasilisa skämdes än idag för hur hon hade betett sig, att hon inte vågat stå upp för sin far den dagen. Men hon hade redan bett om ursäkt, och det enda hon kunde göra var att försöka få honom att förlåta henne. På grund av deras historia blev hon föga förvånad när han hade ropat på henne.

Vasilisa vände sig om helt och började gå i riktning mot den mörka hanen. Det gick inte speciellt fort eftersom hon fortfarande hade såpass ont och det var många vargar som rörde sig i motsats riktning som henne, men tillslut kom hon fram. När hon var tillräckligt nära för att han skulle höra henne utan att behöva skrika nickade hon lätt i en hälsning.
"Ezekiel", började hon. Hennes mjuka blick sökte sig efter hans. Hon undrade varför han hade ropat på henne. Hade hon gjort ett misstag igen? Kanske hade han sett matchen och var besviken på hur hon hade slagits. Vasilisa ruskade undan tankarna och lade fokuset på fakargen. "Är du okej?"

Hon rörde sig ryckigt, långsamt — haltande? — mot honom, och de separerades länge av de många vargar som skyndade fram mellan dem. Men så nådde han henne, eller om det var hon som nådde honom, och hon uttalade hans namn. Frågade om han var okej. Han förvånades lite över det; han hade ju inte ens deltagit i spelen, borde det inte vara han som frågade henne hur hon mådde? Ezekiel stannade. 
   "Jag mår bara bra. Hur … hur är det med dig? Det såg ganska brutalt ut, men du slogs bra." Vad han menade med "brutalt" var "livsfarligt", men han ville inte framstå som en fegis. Han såg bekymrat på henne. Vid Gudarna, hon måste vara helt mörbultad. 
    Han tog ett steg framåt, mot henne och öppnade munnen som för att säga något, men avbröt sig innan något ljud kom. Öronen vinklades osäkert bakåt mot den svarta nacken och han rynkade fundersamt pannan. 
    "Vasilisa, jag …", började han. "Jag vill be om ursäkt, och jag hoppas att du kan acceptera den. Jag är ledsen om jag har behandlat dig orättvist. Jag hoppas att du inte tycker att jag … att du tror att jag inte vill att du ska vandra med oss. För det vill jag, men ..." Där måste finnas ett "men", annars skulle de inte ha det här samtalet. Han kunde bara inte riktigt uttala det. Han tystnade och bet sig frustrerat i läppen. Ez mötte motvilligt hennes blick och hoppades att det lät lite mindre patetiskt i hennes öron än i hans.

Vasilisa kunde känna av nervositet från Ezekiel, och hon förstod inte varför. Om det var någon av dem som borde vara nervös, så borde det väl ändå vara hon? Det var ryskan som hade trampat in på den andres territorium; det var hon som hade sökt upp sin bror och funnit honom samt hans nya följeslagare. För trots att Kolzak var hennes bror, inte Ezekiels, kunde hon inte se förbi det faktum hur nära de hade kommit varandra och att hon hade fallit i skymundan. Vilket var fullständigt förstående med tanke på hennes... Misstag.

"Jag mår bara bra. Hur … hur är det med dig? Det såg ganska brutalt ut, men du slogs bra."

Hon nickade lätt åt hans svar. Det hade varit ett blodigt slagsmål och hela hennes kropp värkte, skakade nästan. Hennes enda önskan var nu att kunna vila, lägga sig ned och bara... Somna. Vasilisa hann dock inte svara på hans motfråga, innan han istället hade han tagit ett kliv närmare henne, och nu även visat ett osäkert, nervositet beteende, samtidigt som han talade igen.

"Vasilisa, jag … Jag vill be om ursäkt, och jag hoppas att du kan acceptera den. Jag är ledsen om jag har behandlat dig orättvist. Jag hoppas att du inte tycker att jag … att du tror att jag inte vill att du ska vandra med oss. För det vill jag, men ..."

Ezekiels ord förvånade henne, och hon kunde inte låta bli att tycka lite synd om honom. Hon kunde se hur svårt det var för honom att förmedla orden han ville säga. Vasilisas öron vinklade lätt bakåt och hon sänkte försiktigt på sitt huvud så att han kom i samma höjd som honom. Hennes blick sökte sig efter hans, såg försiktigt men starkt på honom.
" Men vadå, Ezekiel? ", frågade hon lågt, med ett mjukt tonfall. En del av henne var nervös inför vad han skulle säga; kanske skulle han be henne att lämna dem. Vasilisa visste inte om hon var redo att göra de, speciellt inte nu när hon funnit Kolzak så nyligen. Ett lågt harklade började djupt ned i strupen på henne och hon lade huvudet försiktigt på sned. Hela hennes kroppsspråk speglade förståelse och vänlighet men fortfarande med sitt stolta karisma.
 "Du behöver inte förklara dig", fortsatte hon. Han behövde inte oroa sig för att hon inte skulle förlåta honom, faktum var att hon aldrig känt något ont gentemot honom. Visst hade hon känt sig utanför resten av gruppen enda sedan hon anslutit sig till dem, men all den skuld kunde hon inte läggas på Ezekiel. Det var trots allt hennes fel och hon hade själv satt sig i den situationen hon befann sig i. "Du har ingen anledning till att be om ursäkt. Oroa dig inte för mig."

Men vadå, Ezekiel? Ja, vad var det egentligen? Sanningen att säga skämdes han för att han kände de här sakerna som han så uppenbart hade svårt att formulera. Det var småaktigt av honom att tänka som han gjorde, även om han kämpade för att låta bli. Småaktigt, omoget och elakt. 
    "Det är inte ditt fel. Jag kan bara inte glömma det … sättet vi möttes på. Första gången, menar jag." Ezekiels ögon sökte i hennes, letade efter förståelse, efter förlåtelse. "Och jag vet att jag sa att det inte gjorde något förut. Jag menar det fortfarande. Jag är inte arg på dig eller något sådant. Men varje gång jag ser dig blir jag liksom påmind om det, om du förstår. Så det är svårt att glömma det. Jag försöker, men det är svårt."
    Han skämdes något otroligt. Nervositeten lättade lite när hon inte verkade vara arg på honom. Du behöver inte förklara dig. Du har ingen anledning till att be om ursäkt. Kanske hade hon rätt, kanske inte. Det spelade inte riktigt någon roll. Det han kämpade mot var sina egna skuldkänslor, och de brydde sig inte om ifall han hade anledning att be om ursäkt eller inte. 
    "Kanske inte", mumlade han och vågade sig på ett försiktigt leende, "men jag vill göra det ändå." För alla deras skull måste han sluta vara så orättvis; han måste gå vidare. Det förflutna fick inte bestämma över honom, aldrig någonsin.

Vasilisa lyssnade noga till hans ord. Då och då nickade hon lätt till för att visa honom att hon lyssnade och förstod honom. För det gjorde hon. Tiken skulle göra allt för att kunna ändra på det förflutna; för att den dagen då de haft sitt första mötet konfronterat sin far. Samtidigt var hon djupt inom sig medveten att misstaget hon hade begått inte endast var hennes. Varken hennes äldre syster, bror eller mor hade gjort något för att välkomna brodern och hans följeslagare. Kanske hade Kolzak förväntat sig det av henne, eftersom de ändå stått varandra närmast av de fyra syskonen. Vasilisa ruskade bort tanken. Hon var inte typen som skyllde ifrån sig, utan var en som stod för sina handlingar, och sade därav inte något om de blandade känslorna som spred sig inom henne.
"Om jag kunde fara tillbaka i tiden och ändra den dagen, så har du mitt ord på att jag skulle göra det. Men vi vet båda att det inte är möjligt, började hon och tog ett litet kliv närmare den bevingade vargen. Ett lågmält kvidande lämnade henne av smärta när hennes muskler fick arbeta, men hon bet ihop käkarna och försökte att hålla det inom sig. Vasilisa fick inte visa sig svag, inte nu, inte här. Istället spred sig ett mjukt, rart leende på hennes läppar och hon såg på Ezekiel med vänlighet. "Vad sägs om att vi försöker att börja om på nytt? En nystart vore nog bra för oss båda två."

Hon log, hoppades innerligt att han skulle godkänna hennes förslag. Om Vasilisa skulle vandra med dem, gällde det att komma överens med sina kamrater.  Speciellt den som betydde så mycket för hennes bror.

Om hon kunde fara tillbaka i tiden och ändra den dagen hade hon gjort det. Ezekiel hade också gjort det, utan att blinka. Det verkade som om de båda plågades av hur den dagen utvecklat sig. De hade befunnit sig på olika sidor om skottlinjen, men svek hade kommit från båda håll. 
    "Det tvivlar jag inte på", svarade han med en kort, uppskattande nickning. Hon rörde sig ett steg närmare och det var uppenbart att det gjorde ont, men hon bet ihop. Hon var stark, precis som Kolzak. Precis som Ez också ville vara, och kanske en dag kunde bli. Eller kanske redan var, utan att veta det. Hon föreslog en nystart, och lättnaden lyste ur hans gröna ögon. Inte för att en nystart skulle lösa allting, men det kunde vara ett steg på vägen. 
    "Ja", sa han och släppte ut ett andetag han inte varit medveten om att han hållit. "Det tror jag också." Det kändes bättre nu, när Vasilisa visste varför han varit så tveksamt inställd till henne och när hon trots det inte verkade tycka illa om honom.
    "Okej, om vi ska börja om på nytt borde vi göra det ordentligt. Jag är Ezekiel, trevligt att träffas." Ez skrattade till och log mot henne, ett riktigt, varmt och lekfullt leende. "Och du är ...?"

[Ska vi börja avsluta? :D]

 "Okej, om vi ska börja om på nytt borde vi göra det ordentligt. Jag är Ezekiel, trevligt att träffas. Och du är ...?"

När han log mot henne, kramade det till i hennes hjärta och leendet på hennes läppar växte sig större. Vasilisa gillade hur det här samtalet hade urartat sig, det verkade som att Ezekiel var beredd på att acceptera deras förflutna och förlåta henne. Det kändes som en lättnad, likt en tyngd som släppt från hennes axlar.
"Var hälsad, Ezekiel", svarade hon mjukt och nickade i en lätt hälsning. "Vasilisa."

En del av henne, djupt därinne, ville skratta hånfullt åt hur deras konversation hade låtit; hur svag och patetisk. Det var en sida av henne som hon själv inte kände igen, och hon blev förvånad över sig själv. För några sekunder flackade hon till med blicken och leendet på hennes läppar suddades ut snabbt, nästan omärkbart. Vad var det för röst inom henne, och vad var det... för känsla? Vasilisa ruskade bort tankarna, men känslan hade fastnat i bröstet på henne. Hon såg nu återigen mjukt på Ezekiel och leendet på hennes läppar hade växt sig större nu.
"Ska vi vandra tillsammans?", frågade hon och mötte hans ljusa blick. Innan hon fick något svar, hade hon vänt sig om och börjat - sakta men säkert - gå därifrån. Det var aningen tunga och försiktiga steg, men det gick. När hon hade vänt bort ansiktet från honom, lätt hon återigen ett aningen flackande, osäkert ansiktsuttryck spridas över henne. Det var någonting som var annorlunda, något som inte stämde, men hon kunde inte sätta finger på vad.


[Om du vill kan du skriva ett inlägg till annars tänker jag att vi kan avsluta här? :) ]