“Vart är han?” Hennes andetag blev till moln i den kalla nattluften. Ovanför glimmade bleka stjärnor i månens frånvaro. Ändå hade Varya sett henne på avstånd, förföljt henne tills hon var säker på att de var ensamma. I bakgrunden lyste Civitas men för långt bort för att ljudet av stadens myller skulle höras.
     “Vart är Kolzak?” Hennes röst bar inte med sig några känslor, liksom hur hennes inre förblivit dött och stilla sedan hon återvänt. Ändå hade tankarna alltid vilat åt hans håll, en undran. Minnena från den natten var splittrade fragment, omöjliga att binda ihop. Men känslan av död hade dröjt sig kvar, manifesterat sig och utplånat allt annat. Varya var bara ett ihåligt mörker.
     De båda hade stannat upp. Varya betraktade Vasilisas ryggtavla innan hon långsamt började vända sig om. Mörkret var tätt och avståndet emellan dem gjorde det svårt för henne att se hennes anlete tydligt. Ändå anade hon starka känslor. Känslor som Varya för en gångs skulle inte kunde matcha.

Tenn hade hungrigt lämnat henne i sökandet efter mat, åtminstone var det vad han hade sagt åt henne. De hade bestämt möte en bit utanför staden för att dem lättare skulle hitta varandra. Vasilisa hade passat på att ta sig tid till att reflektera över det plötsliga mötet natten innan, men inte kommit någon vart i sitt tänkande.
    Vid ljudet av steg höjde hon blicken och förväntade sig att se Tenns familjära ansikte. Istället möttes hon av den individ hon allra minst ville stöta på. Så fort Vasilisa lade blicken på henne, väcktes flera känslor inom henne. Mestadels hat och ilska.
    “Du har ingen rätt att ställa frågor nu, Varya.” Hennes röst var skarp och ärlig. Hennes blick nålade sig fast vid hennes samtidigt som hon närmade sig med långsamma kliv. Kroppsspråket var fientligt inställt, med huvudet högt och svansen likaså. Varya skulle inte få förstöra det fina Cirkeln hade; med de små liven. Efter Yelizavetas död hade Vasilisa ännu en gång blivit påmind om det sköra livet, och ingen skulle få ta det ifrån någon ur flocken; och speciellt inte hennes bror. “Du lämnade honom, minns du det?”

När Vasilisa började närma sig plockade Varya genast upp hennes fientlighet. Den var svårt att se förbi men enligt Varya var den ogrundad, menlös. Vad hade hon att vara arg över egentligen? Varya höll huvudet högt och började ta ett steg bara för att låta hennes mörkerkraft svepa om henne i samma ögonblick som hon teleporterade sig närmare. Ett knappt språng framför den behornade stannade hon upp. Det bleka anletet var fruset i tomma känslor men blicken talade om något annat.
     “Om du tror att du har något att hota mig med, tänk om,” rösten var isande kall, “jag har inget mer att förlora.” Varya såg sammanbitet på henne. Det fanns inga spår av den osäkerhet som annars präglat henne, det fanns inget spår av något alls.
     “Vart är Kolzak?” frågade hon igen men höjde huvudet ytterligare och hon kände hur raggen reste sig över ryggen när hon hotfullt sträckte på svansen.

Vasilisa ryggade inte tillbaka när Varya plötsligt stod framför henne; istället gav det motsatt effekt. Hon sträckte på sig än mer och såg på henne. Om blickar kunde döda.
    Det var inte likt Vasilisa att känna den enorma vreden, det starka hatet, som hon gjorde när hon såg på Varya. Men efter allt den svartvita tiken gjort mot hennes bror, mot hennes brorsbarn… aldrig att hon skulle kunna acceptera det.
    “Är du säker på det?” Hennes röst var så vass att den skulle kunna skära genom metall. Hon bet ihop käkarna; hon skulle inte förlora kontrollen till någon som Varya.
    När hon talade igen fanns en ton av ärlig sorg; både för valparnas skull men även Varyas. Vasilisa hade själv förlorat ett barn nyligen och det hade varit det svåraste hon någonsin behövt gå igenom. Kanske var det därför det hela var extra känsligt för henne. “Berätta för mig. Hur kunde du göra det, Varya? Överge din partner i en så sårbar position? Lämna dina egna barn för att dö…” Hennes röst vek sig i slutet och hon var tvungen att ta ett djupt andetag.

Vasilisa svarade henne inte. Ur en bottenlös avgrund ekade känslan av ilska, av panik och rädsla, men den nådde aldrig fram. Det inre var kallt, förfruset. Likgiltig förblev hennes bleka anlete, även när kroppen talade om annat.
     “ [...] Lämna dina egna barn för att dö…” Hjärtat slog ett slag så hårt att den kändes som den ise som svalt hennes inre började spricka.
     “Mina barn?” ekade hon och hennes ögon fick en plötslig glans. “Dom lever?” Rösten fångade upp en känsla. Hjärtat slog igen, känslorna som frusit brast. Det ljusa ansiktet väcktes långsamt till liv och ögonen blev glansiga. Tankarna rusade likt ett vattenfall och det var omöjligt för henne att skilja dem åt. Det brusade bara i hennes huvud och öron. Allt som legat förträngt exploderade plötsligt. Tårar bildades i hennes ögonvrår, men inget annat än en antydan till en outgrundlig ursinnighet färgade hennes ansikte.
     “Du ljuger.” Varya kunde inte ta det till sig, fast än hon visste att hon inte ljög. Hon kunde känna det. En smärta så intensiv att hon bara kände ilska, vrede. 
     “Låt mig träffa dem. Jag måste träffa dem.” Ett morrande, vilt och djupt lämnade henne. Det var ingen förfrågan, det var ett hot.

Oväntat förändrades något i Varyas ansiktsuttryck, och Vasilisa visste inte hur hon skulle reagera. Fanns där en antydan till tårar? Ett medlidande börjades långsamt att väckas inom henne. Trots allt var hon bara en mor som förlorat alla sina valpar men… 
    I samma sekund som Varya talade, försvann hennes ömkan och ersattes av frustration. Hotet låg där tydligt i den kalla nattluften mellan de två tikarna.
    Vasilisa svor kort för sig själv på modersmålet. Varför för Varya tvungen att göra saker så komplicerat? Kände Vasilisa sig själv tillräckligt väl kunde hon nästan garantera att hon övervägt att låta henne träffa sina valpar, om Varya hade frågat henne. Men när hon lade fram det som ett hot...  sade alla försvarsmekanismer inom henne att säga nej.
     “Nej.” Vasilisa blev än mer triggad av det ilskna, hotfulla lätet som lämnade Varya; men lät sig inte vikas. Istället förblev hon så lugn hon kunde, men med en utstrålning som ändå talade för att hon inte tänka ge sig i den här diskussionen. Kanske var det inte hennes position att ta beslutet, kanske var det till och med ett felaktigt val, men så länge hon gjorde det som var bäst för valparna och sin bror… var hon villig att stå fast för sin sak. “Du kommer inte få förstöra de här små liven med ditt mörker, Varya. Dagen du övergav dem, gick du miste om din enda chans.”

“Nej.”
     Desperationen som väcktes blev till bränsle i hennes ursinne. Andetagen blev till häftiga stötar och hon frustade med varje utandning. Kroppen vibrerade okontrollerat. Varya var en liten knuff från att tappa all besinning.
     “[...] förstöra de här små liven med ditt mörker, Varya.” Ett mörker exploderade runt om dem. Tung rök, tätt och becksvart omfamnade dem. Likaväl som Varya kunde inte längre se Vasilisa framför sig, men hon visste väl att hon var där. Vreden var övermäktig allt annat och liksom mörkret omkring hade hennes ögon blivit svarta av hat.
       Det var så här alla såg henne. Det var den här rollen livet hade gett henne. Varför fortsatte hon att kämpa emot? Varför gav hon inte bara in och erkände för sig själv? Det fanns ingen återvändo nu. För en gångs skull accepterade hon den hon var längst inne. Hatisk, empatilös, arg och självisk. Som Vasilisa påstått så hade Varya kanske något att förlora, men det som höll det ifrån henne var just hon.
     Varya kastade sig fram i mörkret och det gutturala morrandet blev öronbedövande när hon med vidöppna käkar högg. Hennes käkar klapprade ihop gång efter igång när hon vildsint högg i mörkret. Den mörka röken virvlade dansant efter deras rörelser.
     En fullträff. Varya kände hur tänderna med all hennes kraft sjönk in i mjuk vävnad. Blodsmaken blev ett faktum och eggade bara på henne ytterligare. Varya nästan kastade sig när hon slet i Vasilisa. Det här var inte bara för att skada, det här var för att döda.

Det var som om luften exploderade omkring dem och det blev än mörkare än det redan var. Vasilisa backade automatiskt ett par steg av ren reflex. Då synfältet svikit henne, var det enda hon kunde förlita sig på ljudet av den andres morrningar. Vad hon än gjorde, fick hon inte underskatta Varyas styrka eller kapacitet till att skada.
    “Snälla, du behöver inte göra det här.” Hennes röst var hes, och hon gjorde ett försök till att flytta sig, men hon var för långsam. En brinnande smärta i hennes vänstra skuldra fick henne att gny till. Greppet Varya hade om henne var stenhårt, och det verkade inte som om hon tänkte släppa taget, och i samma sekund som Varya brottade omkull henne, insåg Vasilisa allvaret i situationen. Stod hon inte upp för sig själv, skulle Varya med all säkerhet döda henne på plats, och Vasilisa var inte redo än. Hennes tankar gick snabbt till hennes små; som förmodligen var djupt inne i sömnens famn, och till Tenn som befann sig så nära… men ändå så långt bort.
    Med ett vrål rubbade Vasilisa marken under dem vilket fick Varya att tappa sitt grepp om henne. Snabbt var hon uppe på alla fyra, och utan att tveka slängde hon sig över sin fiende. Hon högg efter allt hon kunde komma åt; ursinnig av ilska och sorg. Smaken av blod kändes fel i hennes mun.
    Vad hade fått Varya att hamna så fel? Varför hade inte kärleken Kolzak gett henne, varit tillräcklig?

Käkarna var låsta i sitt grepp. Tankarna var stilla men ändå stod hennes sinnesvärld i lågor. Mörkrets virvlande tilltog allt mer. Om än Varya knappt kunde se längre än sin nos kunde hon känna henne, höra henne. Varya lyckades få ner henne till marken och fick plötsligt ett överläge. Just som Varya skulle ta tillfället i akt och rikta ett lika våldsamt hugg mot ansiktet så skakade marken under henne. Varya kände igen vibrationerna, hon hade varit med om dem förut, ändå fick de henne i obalans. Varya vägrade till att släppa, hennes tänder rev genom hud och päls tills hon slutligen tappade det.
     Mörkret omfamnade henne på nytt och hon förblev blind. Den näst intill obefintliga pupillen i hennes uppspärrade ögonen flackade från sida till sida när hon försökte avgöra var Vasilisa befann sig. Röken hade långsamt börja sjunka undan, spridit sig längs marken omkring, men ännu inte tillräckligt för att lämna deras sikt fri.
     Ett plötsligt anfall från hennes flank träffade henne och de kolliderade i full kraft. Varya snodde omkring, slängde sig från sida till sida för att undvika Vasilisas hotfulla hugg. Ändå rispade tänder mot hennes kind, bog och ben. Det var omöjligt att undvika. Saliv och blod stänkte när Varya slutligen mötte upp Vasilisas käftar med sina egna. Blodsmaken förstärktes när hon kände hennes tänder riva genom hud på nytt. Besinningslöst motade hon hugg efter hugg. Trots att hon visste att hon blivit träffad, trots att hon visste hur blodet fläckade hennes anlete, strupe och bröst så kände hon ingen smärta. Bara rå, djurisk vrede. Vasilisa skulle dö och det skulle ske nu.
     Varya duckade undan Vasilisas anfall och tog plötsligt avstamp. Med huvudet i sidled och käkarna vid öppna fick hon in en perfekt träff. Med all sin kraft låste hon fast sitt grepp om hennes strupe. Vasilisa kämpade emot och hennes tidigare brutala morrningar blev bara kvävda försök. Långsamt, i samband med att luften lämnade henne, kunde Varya bryta henne till marken. Röken sjönk undan ytterligare och plötsligt kunde Varya se hennes ansikte klart igen. Ett blått öga möte Vasilisas tveklöst och isande kallt. För ett hjärtslag tycktes det nästan finnas en antydan till ett leende i det nu rödfläckiga ansiktet.
     Med Vasilisa tryckt mot marken fick hon plötsligt motstånd igen. Nu kunde hon lägga hela sin tyngd på sitt grepp. Och det gjorde hon.

Precis när det såg ut som om Vasilisa faktiskt hade en chans att vinna, togs den brutalt ifrån henne. Varyas käkar låste sig kring hennes strupe, och med en hård smäll slogs hon omkull. Det var som om Varyas energi aldrig tog slut, som om hon var besatt av högre makter - och Vasilisa var rädd, livrädd. Hon fruktade för sitt liv. Flera tankar och känslor rusade inom henne. Hur skulle hennes valpar klara ytterligare en förlust? Skulle Tenn klara sig utan henne? Kolzak? Var det inte meningen att hon i framtiden skulle lära känna honom?
    Vasilisa tycktes inte fokusera på det hon egentligen borde fokusera på. Hennes annars så välskötta päls var nu fläckad av både sitt egna, men också Varyas blod. Fiendens aggressiva utfall hade lämnat tydliga spår; djupa sår som osammanhängande var placerade utöver hennes kropp. En uppsträckt läpp, rivsår på både ben och bog, kala fläckar. Den smärtan hon kände… var obeskrivlig. Vasilisa kunde känna livet rinna ur henne där hon pressades ned hårt i marken av den andres tyngd.
    Hon ville tala, men lyckades inte få fram några ord. Hennes ögon var glansiga av tårar när hon mötte Varyas iskalla blick. Det var ironiskt, att det var hon, som hennes bror älskade så djupt, modern till hennes egna brorsbarn, som skulle ta hennes liv ifrån henne. Vasilisa ville inte acceptera det och… hon tänkte inte acceptera det.
    Plötsligt blixtrade något till i hennes ögon, innan hon blundade. Kanske såg Varya det som en triumf och kanske var det det, men med den sista kraften hon hade, gav hon allt sitt fokus till stenarna och jorden under dem. Hon kunde känna vibrationerna, höra hur stenen formade sig efter hur hon ville ha dem… och utan någon varning hade dem brutit ur marken. Sylvassa stenar, formade likt spjut, med ett enda syfte - att genomtränga Varya underifrån.

Varya blev träffad. En smärta övermäktig all hennes vredesmod, all hennes desperation. Det skar igenom hud och kött. En spets av sten och jord genomborrade henne i buken. Varya släppte taget om Vassya i ett skrik av bottenlös smärta. Kroppen blev isande kall. Hon satt fast, hon kunde inte komma loss. I panik rev hon omkring sig, kämpade emot spettet som höll henne på plats.
     Jorden omkring henne föll sönder och Varya föll handlöst i marken. Hon kippade efter andan. Marken under henne blev blöt och hon förstod att det var hennes blod. Mer blod än hon någonsin sett. Lamslagen av skräck såg hon på Vasilisa som fortfarande låg kvar orörlig. Deras blickar möttes och Varya tyckte se en fridfullhet i henne som hon inte delade.
     Varya försökte prata, men allt som kom upp var bubblor av blod. Hon hostade, kräktes. Hon kunde inte känna om hon andades. En plötslig tystnad lade sig över dem. Allt den djuriska hatet som vältrat sig inom henne rann ut med hennes blod. Lämnade henne frusen av ånger. Trots att ögonen förlorat sin glans kantades dem av tårar. Den plötsliga närvaron av döden som omfamnade dem båda skrämde henne till vettet. Hade hon inget mer att ge? Skulle hon aldrig kunna rättfärdiga sina misstag? Det fanns mycket att ångra, mycket hon velat göra annorlunda men aldrig haft modet att ändra. Men det fanns något som vägde mer än allt annat. Varya drog raspande, bubblande andetag.
     “Vad heter dem?” Genom tjocka bubblor i halsen lyckades hon få fram en enda mening. De såg på varandra i ett ögonblick som kändes evigt.
      “Aleksandr, Katya och Maksim.” Hennes tårar började ohämmat rinna. Hon mindes dem namnen.

[musik]

Han hade hört striden på håll när han tillfälligt hade lämnat Civitas för lite ensamtid och blivit nyfiken. Doften av vargblod slår hårt i honom, och den plötsliga tystnaden fick honom att vilja närma sig och undersöka vad som hänt. 

"Vasilisa!" Han sprang fram till henne. Hon tycktes helt livlös nu. "Vasilisa, hör du mig?!" Ropade han högt med ett ursinne i rösten. Han såg andetag. Han drog en lättnadens suck. "Det här var inte hur jag föreställde mig hur vårt nästa möte skulle se ut." Sa han lugnt men med en tydlig stress i rösten. Han såg nu på den skyldiga. En ännu mer lemlästad och spetsad kropp, dränkt i blod. Han gick mot henne. Märket i pannan. Svart och vit päls. Och även hon levde. Knappt.

"Du." Hans blick blev större och man kunde nu se ett mörker växa runt honom. Han hade varit när hon märktes. Han blev rasande, men det uttrycktes mer i en iskall kyla i hans röst. "Varya. Jag måste säga. Det passar dig. Det här." Han bet ihop käkarna och såg tillbaka mot Vasilisa. Hon hade antagligen inte mycket tid kvar, och han behövde hitta hjälp åt henne. Han såg tillbaka mot Varya, och det slet i honom. Han såg blodet. "Det är frestande att bara döda dig här och nu. Ge dig vad du förtjänar. Men.. Ett lidande till slutet är en bättre död. Jag hade gärna stannat och sett på men.. Jag hinner inte. Din tid är nu." Hon fick en sista iskall blick innan han hastigt vände sig om och skyndade fram till Vasilisa. Midir slet upp henne så försiktigt men ändå så snabbt han kunde  och började bära henne mot Civitas för att finna hjälp.

Trots att hon knappt var vid medvetandet själv, skar Varyas skrik i hennes öron när spetsarna genomborrade henne. Det var ett ljud Vasilisa aldrig skulle glömma; ett ljud av ren och skär smärta. Vasilisa insåg att hennes drag varit fatal, och endast ett mirakel skulle rädda Varya från döden där hon låg i sitt egna blod. Vasilisa släppte henne inte med blicken, för om hon gjorde det skulle mörkret sluka henne.
    Därför låg hon kvar, oförmögen till att röra sig. Såren pulserade i takt med hennes hjärtslag som tycktes bli allt svagare för varje slag. Om hon bara vilade och slöt ögonen för några sekunder… så skulle väl allt bli bra? Hon skulle få vakna upp frisk, och få återse sin familj igen. Lev, Mara, Radagast och Tenn.
    Bland allt mörker som sakta började omfamna henne, hörde hon en röst. Det var någon som kallade på henne; en kvinnlig valpig röst som var alldeles för bekant att hon inte kunde tro sina öron.
    “Yelizaveta?” Hennes ord var blott en viskning. Vasilisa var redo. Skulle hon få återse sin dotter, skulle hon tillsammans med henne övervaka över sin familj.
    “Vasilisa!”
    Den unga rösten övergick med ens av en manlig och trots att det endast var ett svagt eko drog den henne tillbaka till verkligheten. Hon lyckades inte helt identifiera vem det var, men det kunde bara vara en person. Hennes syn hade svikit henne, och trots att hon var vagt vid medvetandet kunde hon inte se något.
    “Tenn?” Hest talade hon, med gråten i halsen. Det kändes fortfarande som att Varyas käkar hade greppet om hennes strupe. “Hjälp mig, jag måste-”
    Vasilisa hann inte tala till punkt innan hon återigen föll in i medvetslöshetens grepp. I bakgrunden tycktes hon höra Varya dra ett sista skrovligt andetag, men om det var hennes fantasi eller verkligheten kunde hon inte avgöra.

[Avslutat]