"Vasilisa", sa Ezekiel lågt, för att undvika att skrämma henne och kanske också ge henne möjligheten att avvisa honom ifall hon hellre ville vara ensam. Hon satt med ryggen mot honom, till synes omedveten om hans närvaro, kanske omedveten om mer än så. Stegen var långsamma, stämningen tryckt. Som om den kunnat vara något annat. 
    Tikvalpens död hade påverkat varenda medlem, och eftersom han tänkte på Vasilisa som sin syster gjorde det extra ont. Valparna var ju i princip hans syskonbarn, om än inte rent biologiskt. Det hade varit så tyst på senaste tiden; skratten som vanligtvis genljöd fästningen hade inte hörts idag, tassarna som så ofta brukade springa över stengolven gick långsamt. 
    Han kunde inte riktigt förstå det, och han kunde inte föreställa sig hur det måste vara för Yelizas föräldrar. Det var ju sådant här som aldrig, aldrig någonsin fick hända. Men han hade insett att oavsett hur väl de såg efter varandra fanns det saker man inte kunde skydda sig mot. Det var orättvist, det var grymt. Det var svårt att andas; som om själva kvällsluften var förändrad, mer syrefattig, eller som om någonting tungt lagt sig över bröstet. 
    "Orkar du prata?" 

Alla känslor var som bortblåsta. Där det innan funnits stolthet, glädje och kärlek fanns nu bara… inget. Tomhet. Vasilisa ville rycka upp sig själv, inte för hennes egna skull utan för de valpar som faktiskt fanns där hos henne. Om inte hon kunde ta hand om sig själv, hur skulle hon då kunna ta hand om dem?
    Någonstans i hennes medvetande kunde hon höra någon uttala hennes namn, men hon kunde inte urskilja vem utan fortsatte istället att tomt stirra framför sig.
    “Orkar du prata?”
I vanliga fall hade hon reagerat med ett ryck till rösten som plötsligt befann sig tätt intill henne, men hon förblev orörlig. Redan innan valparnas födsel hade hon uppskattat Ezekiels sällskap mer och mer, men nu ville hon inte ens se på honom. Inte för att han hade gjort något fel, utan av skam. Det var hennes fel att hon inte lyckats rädda livet på sin dotter, ingen annans.
    “Det är mitt fel”, viskade hon så lågt att det knappt var hörbart. Hennes röst var tjock och hes av gråt.
   Långsamt vände hon blicken mot sin adoptivbror och mötte hans blick. Hans sorg reflekterades i hennes tomma, trötta ögon.
    “Ezekiel… Hade jag bara…”, började hon men lyckades inte avsluta meningen innan gråten hade kommit ikapp henne och skamset tystnade hon.

Det var olidligt att höra smärtan i adoptivsysterns röst, och det kändes som om magen skulle vändas ut och in. Ez satte sig försiktigt bredvid henne. Det är mitt fel. Ezekiel … hade jag bara … 
    "Säg inte så, det var inte ditt fel. Du gjorde allt du kunde." Hans tonfall var tärt, trött men fast. Bestämt. Han kunde inte låta henne sitta här och anklaga sig själv. Hon, som förtjänade skulden minst av alla. Han kunde inte lyssna på det, för det var inte sant. Man kunde inte anmärka på Vassyas omsorg för den lilla — ingen kunde ha tagit bättre hand om Yeliza än hon. Det visade bara att det som hade hänt var något som inte kunde förhindras. 
    "Du får aldrig tänka så, Vassya. Okej? Du tog hand om henne … Jag tror inte att någon valp någonsin blivit så väl omhändertagen." Rösten fylldes av värme och kärlek när han talade om den lilla. Hennes ögon, hennes leende var fortfarande färskt i minnet, och rösten bröts lite på slutet. Men han måste stödja Vasilisa. De måste vara starka för varandra om de skulle orka ta sig igenom det här.

Vasilisa lyckades inte hålla kvar blicken på Ezekiel. Skammen var för stor. Hon gillade inte att de såg henne så skör och bräcklig. Tillståndet hon befann sig i fick inte komma i vägen för valparnas mående, och om hon kände sin familj rätt fanns det en liten chans till det.
   Ezekiels närvaro fick en liten trygghet att gro inom henne, och försiktigt tryckte hon sig närmare — fortfarande med blicken bortvänd.
   "Gjorde jag verkligen mitt bästa?" Viskade hon lågt. Det kändes inte som det, för om så var fallet skulle hennes dotter fortfarande vara hos dem. "Hur ska jag… vad ska jag säga till dem?" Vasilisa syftade på hennes barn. Hur skulle hon förklara att deras syster aldrig mer skulle återvända? "Och resten av flocken…" Vasilisa tystnade. Hon var rädd över att de skulle se henne såsom hon själv gjorde — som ett misslyckande och en dålig mor.

Han gav ifrån sig en mjuk suck och slöt ögonen. Vasilisa frågade om hon verkligen hade gjort sitt bästa — för honom var det en självklarhet, men han förstod också att hon kände motsatsen. Ezekiel kände väl igen känslan av att vara otillräcklig, och han öppnade ögonen för att kunna se på sin adoptivsyster. 
    "Det är klart att du gjorde", svarade han, och det fanns en fasthet i rösten, en säkerhet och en bergfast övertygelse. "Det vet jag att du gjorde."
    Och valparna. Flocken. Ezekiel tvekade; det var egentligen inte hans sak att lägga sig i, hur hon och Tenn ville berätta för de kvarvarande valparna. 
   "Jag tror att du vet bättre än jag vad du ska säga till valparna", sa han efter en kort paus. "De älskar dig, glöm inte det. Det gör vi allihop."
    Kvällen höll på att övergå i natt, men ännu var det så pass ljust att de kunde urskilja varandras ansikten. En ensam stjärna lyste på himlen snett ovanför Vasilisas huvud. Ett sorgset litet leende drog lätt i mungiporna på Ezekiel. 
    "Vi kommer alltid att finnas här. Oavsett vad."