Ännu en natt, ännu en vandring med endast stjärnorna som sällskap. Fukten låg i luften och hade, kanske i ett försök att tvätta bort det torkade blodet i hans päls, bildat små daggdroppar i hans askgrå päls. Käkarna var sammanbitna, blicken tom, huvudet lågt. Han mindes knappt när han sov sist. Om dagarna slumrade han, rätt omedvetet, till då och då men lyckades aldrig få någon egentlig vila. Det tärde på honom. Det tärde på honom att ständigt kastas mellan då och nu. Han försökte hålla minen uppe. Trots att hans själ var i tusen bitar så tänkte han inte låta någon se. Nej, han kunde inte det. Han kunde inte berätta hur han mådde, hur han tänkte, kände. Det skulle ställas för många frågor. Vad skulle hända om han berättade om vad han hade gjort? Om den verkliga anledningen till att han lämnat sin födelseflock. 
     Hans stora tassar blev om möjligt ännu tyngre när han klev in i fästningen. Det var tyst så när på någon mus som panikslaget kilade över golvet. Trian drog ett djupt andetag. Han måste se henne. Han måste se till att hon mådde bra, att hon var trygg. Att ingen skulle göra henne illa igen. Under de första dygnen hade han vakat utanför hennes sjuksal största delen av dagen. Han hade inte vikt av från hennes sida från den stunden han burit in henne från borggården den där hemska dagen. 
     Han gick mot Vasilisas lya, stannade upp en sekund utanför. Hennes doft gick inte att missa. Den luktade fortfarande sår. Han svalde och rynkade kort ögonbrynen. Det passade sig kanske inte att han var där, nu, när gryningen nalkades. Var hon vaken? Kanske hon sov. Kanske han bara kunde kika in och försäkra sig om att hon levde. 
     Försiktigt stack han in huvudet i öppningen till hennes lya. Öronen något bakåtvinklade. Han kunde höras hennes andetag. Han möttes överraskande av hennes blick och drog undan sitt huvud så fort att han slog i huvudet i öppningen. Hans enorma kropp var ju inte byggd för smidighet och smyg direkt.
     "Förlåt om jag väckte dig" ursäktade han sig genast. Skämdes. Vad skulle hon tro om honom? "Jag..." Vad skulle han hosta fram? "Jag ville bara se till att du mådde bra"

Det var sent, men det var en av de första nätterna som Vasilisa inte kunde övervinnas av tröttheten. Hon låg vaken, och bearbeta allt som hänt. Varje tanke fick ny ångest att vakna inom henne. Hur kunde hon nästan övergivit sin familj? Hur skulle hon kunna möta deras blick efter det här? Om de någonsin fick reda på liven som växte i hennes mage, skulle de någonsin se henne som en värdig familjemedlem igen?
    Ljudet av tassar hade fått henne att ryckas undan sina tankar för en kort sekund. Hon vinklade upp blicken i samma stund som ett bekant ansikte kikade in. I vanliga fall hade hon skämtat om att han var obehaglig som smög runt bland lyorna och smygtittade på alla som sov. Men nu fanns ingen ork för det, ingen glädje eller retsamhet. 
    ”Du har ingenting att be om ursäkt för,” det ryckte lätt i hennes mungipor men glädjen fanns inte där. I stället var det som om det gick per automatik, en försäkran för resten att hon var okej. ”Är nog jag som ska göra motsatsen till att be om ursäkt och tacka dig. Kom in, om du vill.”
    Hennes lya var inte speciellt mysig som den en gång varit, som när hon hade delat den med Tenn. Det var han som hade skapat känslan av ett hem och trygghet, nu var lyan inget mer än kalla väggar som omslöt henne. 
    ”Tack för att du hjälpte mig och resten av familjen.”

Han hukade sig något och klev tveksamt in i lyan. Den kändes, kall. Som om något funnits här tidigare men som nu hade flytt, försvunnit, slutat att existera. Det gav honom en olustig känsla i kroppen, men han slog sig lugnt ner på det svala golvet och mötte hennes blick. 
      När hon tackade honom fylldes bara hans kropp av en enorm skam. Den värkte så djupt i honom att han slog undan blicken likt en stor, skamsen valp och han skakade på huvudet. 
      "Tacka inte Vasilisa, nej, nej jag borde ha gjort så mycket mer"
       Hans röst var raspig, låg, full av ånger. 
       "Jag svor att skydda er när ni lät mig bli en del av Cirkeln, ändå kunde jag inte skydda dig från Lev. Jag kunde inte skydda någon av er från mörkret" Synden. Synden jag bär med mig i varje steg.
     Trian svalde hårt och mötte stilla hennes blick igen. 
     "Jag är så ledsen att det här hände dig. Men ett kan jag lova, det kommer aldrig att ske igen"
      Han skulle ta med sig synden bort från dem. Skydda dem. Skydda dem från mörkret som verkade smitta likt en varande pest. De skulle få sörja ifred. De skulle få läka. Han skulle skydda dem - från honom själv.

“Du gjorde så gott du kunde, Trian,” försäkrade hon. “Och det var mitt fel att Lev reagerade som han gjorde.”  Vasilisa skulle för alltid känna skam och ånger för hur hon hanterat situationen. Han hade inte varit redo att veta då och där.
    “Men snälla, klandra honom inte.” Vasilisa gav Trian en moderlig blick. “Det var inte hans fel. Det där raseriet… hans far var den enda som visste hur han skulle hantera det.” Saknaden efter Tenn värkte inom henne. “Kanske kan vi andra någon dag också lära oss.”

[kort och meeeh, men ja]