Eldskogen var så olik Döda Skogen, trots att de inte borde vara det. Döda Skogen med sin dimma gav en helt annan känsla än den som Aisu ni fick av Eldskogen. Trots att skogen fått uthärda en enorm brand så fanns det fortfarande liv här. Marken var inte mörk och dyster, utan var ett hem för både gräs och blommor - precis som det var i Döda skogen, på sina ställen. Fjärilar gav henne dock glad överraskning, de tog sig otroligt sällan in i hennes egna skog. Dimman jagade väl iväg dem.
Hursomhelst så var det med lätt sinne som hon vandrade genom Eldskogen, inte riktigt säker på vad hon skulle göra här. Hon tvivlade på att hon skulle möta någon annan här, och hon hade inte för avsikt att gå helt igenom den. Hon skulle snart behöva vända tillbaka till flocken, och ville därför inte gå allt för långt. Men det var någonting som höll henne kvar, men om det var den lätta stämningen i skogen eller tystnaden som gjorde det visste hon inte. Det spelade inte så stor roll egentligen.

Hon fortsatte i godan ro till hon insåg att hon nog inte kunde fortsätta så mycket mer. Med ett tyst suckande satte hon sig ner på en liten gräsplätt och studerade rofullt fjärilarna som flög från blomma till blomma. Hon gillade Eldskogen. En liten del av henne ville nästan flytta flocken hit, men hon visste att det i nuläget var en dum idé. De hade gjort sig hemmastadda i Döda Skogen nu, och att röra upp i friden var bara onödigt. Men om reviret skulle expandera ville hon helt klart att gränserna skulle röra sig mot Eldskogen till, och gärna in i skogen.

[Holocene]

Eldskogen var bara ett fragment av den prakt som Lövskogen haft. Ett avskalat, naket land. Stundvis markerna naturligt platta, men landet föreföll ändå böljande med låga kullar och grunda dalgångar. Stammar av förut ståtliga träd stod nu kala med få grenar som inte gav en rättvis föreställning av dess tidigare storslagenhet. Nu såg det bara grått och förfallet ut när fälten frodades omkring.
     Trots att landet hade återhämtat sig och skogen var på väg att födas på nytt så låg minnena från branden färska i hjärtat på gråvargen. Det hade dragit ihop sig till en hård knut i bröstet så fort han närmat sig de utsträckta vidderna. Den skräck och förödelse han mindes återspeglades inte alls i landet. Någonstans här hade askan av förlorade fränder växt upp till blommor och gräs. Det fanns en tröst i vetskapen om att de alltid skulle finnas här som en del av naturen, om än Holocene hellre hade haft dem vid liv, vid hans sida.
     Fast än 2 hela år hade gått sedan branden hade han inte förmått sig att besöka platsen igen. Sorgen tyngde hans inre så, men slutligen hade han kommit till insikten att gömma sig bland lingonris och barr skulle inte leda honom någonvart. Det var dags att gå vidare, och med det behövde han förlåta sig själv. Därför hade han motsträvigt börjat en resa som förhoppningsvis i slutändan skulle helat honom.
     Skymningen hade breda ut sina gyllene och purpurröda vingar över åsarna. De få skuggor som vilade över bakgrunden av krönen som djupnade förebådade nattens ankomst. I öster var himlen klar, medan i söder dolde en vid, låg molnbank horisonten. Kanske skulle ovädret nå Eldskogen innan natten. En varsam bris fläktade honom i ansiktet innan doften av varghona uppenbarade sig. Den ledde honom upp för krönet på åsen vars fot han stått placerad. När han nådde dess höjd kunde han urskilja luktens bärare. En mörkhylt varg. Holocene stod kvar, fjättrad i marken under hans tassar. Ett stramt uttryck dolde alla spår av känslor när han på avstånd betraktade honan.

Efter kort övervägande bestämde hon sig för att vända tillbaka. Det var lika bra att inte vara borta allt för länge, även om nyfikenheten över vad som hände runt omkring var stor ibland. Speciellt undrade hon hur det gick för hennes mor, speciellt då fadern hade kommit och sagt att han försökte vinna tillbaka hennes mor. Aisu hoppades verkligen att hennes mor inte hade tagit tillbaka honom, för det var han verkligen inte värd, inte efter allt lidande som han orsakat. Det var nästan så att hon till och med önskade honom död.
Med en kort suck vände hon sig om för att ta sig tillbaka. När hon väl vänt sig om stannade hon abrupt till. Längre bort, väl synligt, fick hon syn på en främmande varg. Hon hade helt missat att han närmat sig, och hon blev nästan lite generad över det. Dock skakade hon av sig den känslan snabbt, lyfte lite på huvudet och närmade sig honom långsamt. Han var ingen som hon kände igen, varken till doft eller till utseende.

Den mörka tiken började röra sig emot honom. Holocene stod kvar. I hennes päls fanns doften av fler vargar, lukten av flock. Den drog med sig ett svall av känslor som fick honom att spänna käkarna. För att skingra tankarna tvingade han sig framåt för att möta upp honan. Bara några meter ifrån låste sig benen under honom igen. Med en stram min mötte han främlingens blick. Hennes doft fick det nästan att stockas i halsen på honom. Holocene nickade djupt i en respektgivande gest för att få tillfälle att trycka undan klumpen i hans strupe.
     ”Jag känner doften av andra vargar i er päls”, konstaterade han med en likgiltig ton. ”Jag ber om ursäkt om jag närmat mig ert revir. Jag har inte i avsikt att störa er.” Det fanns fortfarande en tjocknad i hans röst, men förmodligen inget varghonan skulle lägga märke till. En stelhet gick att spåra i hans sätt, om än den varken var fientlig eller godartad.

Främlingen kom närmre, och Aisu själv fortsatte att långsamt gå framåt. Inom ett rimligt avstånd stannade hon upp och betraktade under tystnad den andre. Han var äldre än henne, och hans trasade öra vittnade om att han nog varit med om del i sina dar. När han talade var det med en smått apatisk ton och Aisu drog ogillande bak öronen. När hon uppfattat exakt vad han sade spetsades öronen igen och såg på honom med ett svagt leende.
"Det är ingen fara", svarade hon lugnt. "Vårat revir ligger en bit bort, så ni har ingenting att be om ursäkt för", fortsatte hon sedan. Nej, reviret låg allt en bit bort, så han hade behövt gå en stund till för att komma till gränserna. Hon uppskattade han respekt för deras revirgränser, och det faktum att han hade det förvånade henne. Hon hade mött flertalet vargar en bit utanför revirgränserna som inte hade någon respekt för var gränserna gick. Vissa gick precis var de själv ville och verkade tycka att det också var helt okej. Aisu hade aldrig haft så mycket till övers för den typen av vargar, och skickade gärna iväg dem från området så fort hon bara kunde.
"Mitt namn är Aisu, ledare för flocken Draugai, som håller till i Döda Skogen", presenterade hon sig sedan och nickade hastigt mot Döda Skogen.

Lugnet som honan utstrålade hade en stillande effekt på honom. Hennes sätt att tala gjorde att klumpen av stelhet och oro mildrades. Det lättade honom att hans framfart inte stört dem och att hans respekt bemötts likvärdigt. Allt för många saknade den sortens hövlighet.
     Aisu, ledare över Draugai, presenterade sig den mörka. Det var en respektingivande titel, och inte något att ta lätt på, det visste han. Återigen nickade han förstående. Draugai. Namnet var inte främmande, men han kunde inte säga att han var bekant med dem heller.
     ”Holocene”, svarade han med en stämma som var mer avslappnad än innan. ”Döda Skogen? Det låter inte som en ideal plats för en flock.” Ett lättsamt, om än något vanskapt, leende drog över de mörka läpparna.

Aisu log kort när hanen presenterade sig. Namnet var inte bekant för henne, men å andra sidan fanns det redan så många namn att hålla reda på. När han talade igen kunde hon inte låta bli att roat skratta när hon hörde vad han sa.
"Nej, det kan man tycka", konstaterade hon. "Men å andra sidan är det inte så många som vandrar in i skogen utan en vettig anledning. Så för det mesta är vi för oss själva, och det har jag ingenting emot", fortsatte hon sedan med ett leende. Skogen hade sina för och nackdelar, och nog tyckte Aisu att fördelarna vägde ganska tungt. Självklart fanns det bättre platser hon kunde tagit flocken till, men det var lite i stridens hetta som hon bestämde sig, och nu när mer eller mindre alla hade vant sig så var det bara dumt att flytta flocken igen. Men en dag skulle de lämna Döda Skogen, men det låg en bra bit in i framtiden..

Skrattet som lämnade Aisu fick Holocenes öronen att resa på sig, innan de återigen avslappnat sjunk tillbaka en bit. Det lät klokt. Själv hade han aldrig upplevt Döda Skogen, dess namn var avskräckande men det var nog också det som gjorde det till en bättre plats för boende än vad man kunde förvänta sig.
     ”Det låter inte dumt alls.” Ett prövande leende klöv det åldrade ansiktet itu. ”Men det får en att undra varför ni har ett sådant behag av att hålla er undan.” Det intresserade honom, och han hoppades att det faktiskt fanns någon djupare mening med vad honan sagt. Var de svaga? Hade de rivaler? Vad höll de på med bland dimma och mörker?

Hon blev lite förvånad över frågan, och visste inte riktigt hur hon skulle tolka den. Var han bara nyfiken, eller fanns det dold agenda med frågan?
"Det handlar inte om att hålla sig undan. Trots allt så är vi inte så svåra att finna", hon log svalt mot Holocene. "Det handlar mest om att det var det rätta valet just då, för just då behövde flocken snabbt ta sig någonstans", svarade hon så sanningsenligt hon kunde utan att berätta allt för mycket. Man kunde trots allt inte veta varifrån Holocene kom och vilka han pratat med under sin resa. TBB var många, och Aisu tvivlade inte på att de hade kontakter runt om i Numoori. Det kanske var en paranoid tanke, men det var väl lika bra att vara på den säkra sidan.
"Så, jag skulle inte säga att vi håller oss undan, utan mer att vi för tillfället håller oss för oss själva och inte gör så mycket väsen av oss", lade hon sedan till. Så länge de inte gjorde väsen av sig sågs de förhoppningsvis inte som ett hot gentemot andra flockar.

Ett dovt hummande lämnade honom till svars. Det låg säkerligen mer historia bakom flockledarens ord, men han var inte den som lade sig nos där den inte hörde hemma.
     ”Det låter inte som att det är i er natur att hålla er för er själva.” Holocene kunde inte förneka nyfikenheten och intresset för Draugai och Aisu. Det fick honom att längta till gemenskapen som en flock hade.
     ”Vad gör ni annars, när ni inte håller er lågt?”

[Ursäkta för otroligt segt svar.]

Aisu log lite roat.
"Säga vad man vill, men det är det vi försöker göra nu", svarade hon. Flocken var inte i stånd att ge sig in i konflikter för tillfället, men nog fanns det en tanke att de en dag skulle ge igen och visa sig starka.

Vad gör ni annars, när ni inte håller er lågt?

"Tjaa, vi ger oss in i strider där vi inte har att göra?" hon skrattade roat, även om hennes ord faktiskt var sanna. Den striden hon syftade på låg dock i det förflutna nu, och det egentligen hög tid att tänka på framtiden.
"Vi ser till att hålla oss i form med kontinuerlig träning. Men om ni söker en flock som ständigt är på gång så är Draugai fel flock. Vi har glädje även i de lugna stunderna", fortsatte hon med en mer allvarlig ton. Just nu var flocken lite i dvala, men något inom Aisu sade henne att den dvalan inte skulle pågå så länge till.

Det roade skrattet från tiken fick honom att lätt dra på smilbanden.
     ”Dagarna jag ständigt var på gång är för länge sedan förbi.” Ett raspigt, kort skratt lämnade honom. Hans anlete var föråldrat, spräckligt av gråa pälsstrån som inte överensstämde med resten av hans monokroma färg. Han hade passerat sin gyllene ålder.
     ”Jag är inte ute efter menlöst krigande, jag är för gammal för det. Men jag är redo att ge det som är kvar av mitt liv åt en meningsfull sak.” Den gröna blicken var skarpt fäst i den yngre honans mörka anlete.
     ”Det kanske är mycket att leva upp till, men jag tänker inte slösa bort resten av mitt liv.”

Hon nickade åt hanens ord, kunde mycket och väl förstå vad han menade. Aisu visste ju att det skulle komma en tid när även hon själv skulle känna att stridens dagar var förbi, förutsatt att hon levde så länge det vill säga.
"Meningslöst krigande är onödigt, något annat kan jag inte säga. Men frågan är vad som då är definitionen av meningslöst?" svarade hon och lade huvudet smått på sned, betraktade honom en kort stund innan hon fortsatte. "Jag är inte den som strider för att vinna makt, inte heller bryr jag mig om andras revir. Men jag tänker strida för att ta tillbaka stolthet som blivit stulen från mig, eller för att skydda flocken och våra värderingar", fortsatte hon. Hon hade ingen aning om vad hanen må tycka om hennes ord, kanske ville han inte alls beblanda sig med en flock som var beredda att strida. Om så var fallet så kunde hon förstå det.
"Även om ni tycker att era dagar i krig är över, så besitter en varg i er ålder en kunskap som många andra inte har", hon log mot honom, ville sätta ord på betydelsen en varg som Holocene kunde ha.

Holocene stod tyst och begrundade honans ord. Där fanns en stolthet i henne, något som han kunde känna igen i sig själv. Men han visste inte om det var det han sökte efter. Anledningarna till hennes stridande var inte något som berörde honom. Det hon sade passade de som älskade Draugai, de som värdesatt flocken – men han var inte en av dem. Han hade inte varit där när de förlorat deras stolthet, och kände inte samma brinnande passion för det målet.
     ”Vad är era värderingar, Aisu?” Ensamheten i honom längtade efter någon eller några att dela sitt liv med, men han var mån om det för att vara villig att ge det vart som helst. Han visste vilka egenskaper och erfarenheter han besatt men han tänkte inte kasta åt demonerna. Nej, han ville kunna känna helhjärtat med Aisu och hennes flock – men om känslan inte var där, så var han säker på att honan skulle förstå.

“Mina värderingar?” hon bet sig lite fundersamt i läppen. Ja, vad hade hon egentligen för värderingar? Värderingar om vad? Det fanns så mycket, och Aisu visste inte riktigt var hon skulle börja. “Det är ingen lätt fråga ni ställer, så låt mig istället berätta varför jag är där jag är idag”, sade hon. Förhoppningsvis skulle hon ge svar på hanens fråga ändå.
“Jag leder flocken ensam, från att ha lett den tillsammans med min broder och partner”, hon hade aldrig nämnt någonting om Fiero för någon, förutom för med några korta ord för sina barn, och för Uriko. “Min broder har alltid varit lite mer av den krigande sorten. Och min partner var född och uppvuxen i Devils, så det räcker nog med förklaring. Vi skulle ta över TBB’s marker i Kaiwood. Ett dåraktigt uppdrag, och jag lämnade striden för att sätta mina barn i säkerhet”, Aisu förstod att Iwaku antagligen inte hade tyckte om det. Kanske hatade han henne för det, och kanske var det därför han inte hade återvänt till flocken ännu? Hon skulle kanske aldrig få veta säkert… Hon suckade tungt, trött, och tog sedan till orda igen. “Jag är trött på att slåss, egentligen vill jag bara leva tillsammans med min flock och min familj i lugn och säkerhet. Men jag vet att världen inte ser ut så idag, och jag måste förbereda mig och flocken på att TBB kan dyka upp. Likväl som jag vill ställa upp för Qu, om de behöver hjälp”, hon gjorde en liten tystnad.
“Jag vet inte om ni har fått svar på er fråga…”, hon såg på honom. “Om inte så ska jag göra ett försök igen”, hon log lite roat.

Utan att avbryta med så mycket som en liten för tung andning betraktade han tiken när hon talade. Det fanns mycket vikt i hennes ord, något han verkligen respekterade. Det fanns en djup bakgrund till det hela. Även om det lät simpelt när det kom från hennes tunga så var han säker på att det hela egentligen var en förvriden och komplicerad historia. Det skrämde honom lika mycket som det lockade. Generationer låg bakom det Aisu nu här och representerade. Var det dåraktigt av honom att gå in i strid han egentligen inte hade något med att göra? Holocene var inte den att offra sitt liv för intet. Följa en främling med sitt liv kändes mer som desperation efter mening än något annat. Han tvekade.
     ”Vad ni har sagt är mer än nog, Aisu.” Han nickade vagt för att visa sin tacksamhet. ”Men jag tror inte det är min strid.” Det låg en barskhet, men genuinitet i hans röst. ”Jag hoppas inte jag vanhedrar er genom mina värderingar.”

[Sådär 6 månader senare, heh. Skulle gärna vilja gå med i Draugai men har bestämt mig för att låta Holocene dö, så, eh, ja. Vi kan avsluta kort, eller med det hära, slippa slösa tid om du känner för det.]

Aisu skakade avfärdande på huvudet.
"Absolut inte inte", svarade hon snabbt. "Jag uppskattar er ärlighet, hellre det än att ni inser senare att det var ett misstag att följa med mig", fortsatte hon. "Det ska trots allt kännas rätt från början", hon log kort mot honom. Nej, hon ville inte ha medlemmar i flocken som inte kände att de passade in, som inte delade samma värderingar eller synsätt. Faktum var att det kunde bara försvåra saker ytterligare, och Aisu hade nog med bekymmer för tillfället. Så hanens ärlighet hade varit mycket uppskattat.
"Om ni ursäktar, så har jag en flock jag nog bör ta mig tillbaka till. Men det var trevligt att göra er bekantskap", hon nickade djupt åt honom. Sedan vände hon sig om och började gå tillbaka mot reviret, till sin flock som väntade.

[Avslutar här då, så behöver inte vi dra ut på det x) ]