Törne hade vandrat in i en underlig skog. Han hade för sig att det var sommar. I alla fall hade det sagts honom det. Eller nästan sommar i alla fall. Men i denna skogen såg det inte alls ut som sommar. Även om soven skiner klart och varmt. Men träden i denna skog var röda och gula och orange. I solens klara sken såg det nästan ut som att träden stod i brand. Valpen lägger öronen mot nacken och ser sig omkring innan han fortsätter framåt.

Fåglarna kvittrar glatt i träden. Men valpen hör dem igen. Han vandrar tyst framåt. I alla fall tror han att han rör sig tyst. Det är med lätta steg han tar sig fram. Så mycket vet han i alla fall. Men med den lite klumpiga valpkroppen är lätt att snubbla över sig själv ibland. Valpen ser sig osäkert omkring. Han stannar upp. Försöker vädra i luften. Men det mesta han känner är fortfarande kyla och en hemsk stickande känsla. Efter senaste mötet med brodern. Kommer Törne’s nos någonsin att bli bra igen? Man kan hoppas i alla fall.

[PAX TILL SYSTER-DYSTER! ^_^]

De lysande gula ögonen ser sig omkring i skogen och sedan ned mot marken, men var hon än trampar känner hon inget, valpen bär på en sjukdom som kallas parestesi, det betyder att hon inte har någon känsel. De lysande gula ögonen skådade skogens fina färger, trots att det inte är höst så är ändå denna skogen full av färgerna röd, orange och gul samt brun här och var. De lekfulla färgerna gjorde att valpen log, hon började att springa omkring och skratta, hon skuttade hit och dit, full av energi. Men plötsligt ramlade hon ned i en liten sjö, vattnet räckte till hennes små knubbiga knän, och då hon plaskade omkring i vattnet blev magen blöt. Hon skrattade mer och mer, det var så kul! Vassa stenar hit och dit, hon känner inget, men får ändå trampdynorna uppskrapade. Hon halkade på en hal sten och föll rakt ned i vattnet, käken slogs hårt mot ett stort stenblock, men hon klarade sig galant, det gjorde heller inte ont, så hon ställde sig snabbt upp, hennes ögon såg ner i vattnet mot tassarna, men det hon såg var blod som spred sig i vattnet, valpen lyfte upp en framtass för att titta på den, och vad hon såg var skrämmande. Valpen skyndade sig upp på land och satte sig vid strandkanten, hon lyfte upp samma framtass igen och började att slicka på den för att rengöra den, även om smärtan inte känns så rengör hon de sår som hon finner. Då hon var klar lämnade hon strandkanten för att gå vidare i skogen, ovetandes om att de tre andra tassarna är upprivna. Att inte ha känsel kan ibland vara en nackdel.

[Hon kunde ju ha stött på brorsan faktiskt. :P]

Han fortsatte att vandra. Med lätta steg. Han försöker röra sig tyst. För även om han själv inte kan höra sina steg så kan andra göra det. Så han över sina steg på att bli så lätta som möjligt. Så tysta som möjligt. Men han är ju som sagt fortfarande en liten lätt klumpig valp så han har fortfarande mycket övning kvar. Öronen står spetsade på huvudet. Avslappnat. För han använder de ju ändå inte. De är bara där för att hjälpa till med kroppsspråket. Ett löv faller från ett av träden och dalar ner mitt framför nosen på valpen. Det börjar klias och han nyser. Sedan ruskar han på hela kroppen och frustar till. Han fuktar nosen med tungan och fortsätter sedan framåt. Kanske han borde leta upp något att dricka? Han sätter fart i klumpig valptrav i en riktning som känns rätt. Snart får han syn på vatten. Han börjar skutta dit. Men snabbt stannar han upp när han upptäcker att det sitter någon annan vid vattenkanten. Men svansen börjar snabbt vifta när han känner igen den andra valpen. Han skäller glatt till som hälsning och skuttar fram till systern.

Off: Aja, det spelar ingen roll :3

Valpen vände på sitt huvud där hon gick och stannade genast upp, ett skall ekade genom hennes trumhinnor och då hon fick syn på sin bror som plaskade sin väg genom vattnet blev hon överlycklig, den lilla valpen rusade fram mot Törne för att möta upp honom, hon började att slicka honom i ansiktet och strök sina öron bak emot nacken, vänskapligt. Echa backade ett steg och såg in i sin brors ögon. "Echaphydra har zaknat Törne" sa den lilla valpen till Törne trots att han inte hör något, hon log mot honom och väntade på något svar, det skulle säkert inte gå. Valpen satte sig ner med en duns i vattnet och log bredare mot sin bror. "Tänk tänk tänk .. kan Törne prata?" tänkte den lilla valpen, men med hjälp av hennes telepati skickades det över till Törne, hon är ovetandes om sin kraft. Echa la sitt huvud på sned. "Törne inte höra" tänkte hon, men något annat fångade hennes uppmärksamhet, det var en fluga som satte sig på hennes nos och hon ruskade ivrigt bort den.

Systern kommer honom till mötes och Törne blir ännu gladare. Svansen viftar vilt bakom honom och när Echa börja slicka honom i ansiktet som hälsning så slickar han henne i ansiktet som svar. Det är jättekul att möta syster igen tycker han. Echa ser honom i ögonen och talar. Säger något. Saknat. Törne. Hon har saknat Törne. Törne ler glatt. Han hör Echa's röst i huvudet. Kan Törne prata? Törne finner det väldigt fascinerande att han kan höra hennes röst i huvudet. Om han inte inbillar sig. Men han har aldrig hört röster i hela sitt liv så han kan väl inte inbilla sig röster?
"Saknar Echa med". Svarar han glatt. Och svarar där med även på frågan om Törne kan prata. Törne kan prata. Han kan prata väldigt bra. Kanske inte så flytande och säkert som andra. Men ändå bra.
"Törne döv". La han till. Men Echa vet det reda. Ändå svarade han på rösten han hört i sitt huvud. Väldigt underligt. Han ruskar på huvudet. Sedan fångas även hans uppmärksamhet av flugan.

"Törne döv." Tikvalpen tyckte det var skönt att höra sin brors röst igen, han tydde läppar väldigt bra nu också. Men snart när valpen fått tänka en stund blev hon förvirrad, kan han läsa tankar nu också då Törne svarat hennes egna tankar? "Törne läza tankar?" frågade hon. Flugan surrade förbi igen och de gula lysande ögonen fästes på den, den lilla munnen började hugga efter flugan, plask plask sa det i vattnet - tills hon föll i. Snabbt ställde hon sig upp och nös då vatten kom ner i nosen, sedan ruskade hon på sig så vatten flög. Ögonen vändes mot brodern. "Törne leka med Echaphydra!" sa hon glatt.

Törne läsa tankar? Törne skakar på huvudet.
"Nej, Törne bara... höra Echa's röst... i huvudet". Han tippar huvudet på sne. För han förstår inte själv hur det kan gå till. Törne är döv. Men ändå kan han höra Echa's röst. Hon är den ende. Kanske är det därför han håller sin syster så kär. För han hör ljudet av hennes röst.

Sen får han snabbt annat att tänka på.
"Törne leka gärna". Svarar han glatt och skuttar till. Svansen viftar vilt och glatt bakom honom.

När systern petar till honom står han först bara kvar och förstår inte riktigt vad hon vill att han ska göra. Han ser frågande på henne men han smittas snabbt av hennes glädje och leklust så han viftar till med svansen och skuttar efter henne. Skrattande. Han försöker själv peta till henne med tassen eller med skuldran. Några gånger är han på väg att falla omkull men snabbt finner han balansen igen och skuttar vidare efter henne.

Hon springer snabbt, snabbt, fortare än sin bror. Hon ler glatt och försöker att springa snabbare men det går inte, hon pushar sig själv så mycket hon kan. Snart stannar hon tvärt upp, vattnet skvätter hit och dit. Nu sitter hon ner i vattnet och granskar en simmande liten groda, denna donna är så lättdistraherad. "Titta här Törne!" ropar hon och pekar med ena tassen mot grodan.

Törne jagar efter henne och håller sig nära. Han har inte svårt att hänga med men håller sig bakom sin jagaren. Han skrattar glatt utan att kunna höra sin egen röst. För honom känns det bara som att han håller munnen öppen och andas ut i stötar.

Men så stannar Echa och Törne springer om henne. Han får stopp på sig själv och vänder sig mot sin syster. Hon säger något och pekar med tassen. Törne ser ner och får syn på grodan. Han skrattar igen och studsar till så vatten skvätter. Sedan försöker han peta på grodan med tassen men den lilla gröna saken blir skrämd och försöker simma iväg.

Törne stannar framför Echaphydra och tittar på grodan, den är grön och fin. Echa är fascinerad. Törne skrattar och studsar i vattnet så att det skvätter på tiken, hon skrattar likaså och skvätter tillbaka. Snart har hon lugnat ner sig och då försöker Törne peka på grodan, men skrämd försöker den att simma iväg. Den lilla tikvalpen förföljer grodan och skrattar glatt, varje gång hon försöker att peta på den så simmar den iväg som ett skott. Löven fortsätter att falla från träden, de flesta löven ligger i vattnet och upp som en remsa mot strandkanten. Snart får valpen syn på ännu en groda, hon hoppar mot den i omhopp att fånga den. Tassarna ligger omfamnade runt grodan, men då hon släpper taget och ska titta på den lilla gröna så simmar den snabbt iväg.