Hon suckade lätt när hon hörde faderns fråga. Den gröna blicken sökte sig aningen upp mot himlen endast för att mycket snart falla till marken.
"Eh, jo..." sade hon aningen tveksamt.
Det var nästan så att Xhie kände sig lite skamsen över sina tankar. Varför det var så visste hon inte riktigt, men inte heller kändes det helt bra att tala om dem. Tänk om det var fel av henne att tycka så? Ninjavargarna var ett stolt släkte, hade hon hört. Det var nog också därför som de var så noggranna med att inte blanda sitt blod.
Men hennes farfar hade träffat en varg som inte var ninja, och därmed var hennes far endast halvninja. Och hon själv kunde inte räknas till släktet... Det var orättvist.
"Varför får inte jag räknas som en ninjavarg?"
Blicken sökte sig upp från marken och mötte fadern nötbruna ögon. Det var med en aningen sorgsen blick som dottern såg på honom, undrande och oförstående ögon mötte hans.
Xhie hade funderat över det, visste om faktumet att hennes blod inte räckte till. Men det var inte rättvist, hon kunde inte förstå varför någon skulle vilja stöta bort henne på det sättet. På grund av att hon hade för lite ninjablod, kunde hon då inte ses som en ninja? Hon hade ju fortfarande deras blod i sina ådror, även om det var lite...

[Sorry för kort, men har bårttom till jobbet ;p]

[Hehe, okej, då vet jag ;D]

Xhie lyssnade till faderns ord med de gröna ögonen fästa vid honom. Det var ett drag hon hade ärvt av sin mor, ögonen. Resten av henne var med likt fadern, hennes pälsfärg, hennes tecken, kroppsbryggnaden... Men just ögonen kom direkt från Kura, ingen tvekan om den saken.
Svansen rörde sig svagt i gräset när han hade talat klart. En mängd tankar forsade genom hennes huvud.
Så hon var trots allt en ninja?
Kanske det var som Stripe sade, att han borde ha sagt det redan från början för att undvika missförstånd. Men dessa minnen och egenskaper som han talade om att hon borde ha ärvt, inte hade hon märkt av det. Visserligen hade väl träningen som han gett henne och hennes syskon varit relativt svårt, åtminstone om man jämförde med andra valpars träning. Och hon hade inte haft några större svårigheter med att klara av den. Så kanske det var vad han menade? Men det verkade ändå inte som något speciellt.
Men sedan kanske det var som fadern sade också, att det skulle komma allt medan hon blev äldre.

Hennes blick hade sökt sig ned mot marken medan hon funderade över alla de ord som hade nått hennes öron, men när frågan kom från fadern såg Xhie upp på honom.
"Ja, visst minns jag. Vi är en del av naturen, på samma sätt som naturen är en del av oss. Det känns som om det var igår du sade det åt mig."
Och det gjorde det. Hon kunde minnas hans ord så väl, och hon misstänkte att hon aldrig skulle glömma dem. De betydde mycket för Xhie, och hon kände att det var på det viset hon ville leva. I samförstånd med allting som fanns runt omkring henne.
"Men vad har det med detta att göra?"
Hon kunde inte riktigt förstå det. Visst hade fadern lärt henne väl, gett henne en livsstil hon ville följa. Men vad hade det men ninjablodet att göra? Hon kunde inte se sammanhanget, men mest troligt låg det väl någon mening bakom det hela. Det gjorde det för det mesta gällande de ord som kom från fadern.
Nu undrade hon bara vad det kunde vara denna gång.

Hon lyssnade till faderns ord och en förstående min kom över den unga varginnans ansikte. Kanske hon fortfarande var en valp och kanske hon inte kunde ses som annat än barnslig och naiv, men på något sätt kändes det som att hon förstod. Kanske inte allt, endast en liten del av det fadern sade. Men hon visste att hon skulle förstå allt han hade sagt, och det var det som räknades. När hon hade nått den ålder då det var dags för henne att veta alla de hemligheter som fadern nu talade om då skulle hon göra det. Men inte innan dess. Och det var något som gjorde henne nöjd, för även om hon kände sig ivrig så visste hon att det inte skulle hjälpa henne det minsta att stressa på saker och ting.
Naturen hade sitt egna sätt att göra saker och ting på, och det var någonting som borde respekteras. Ifall det var hennes far eller mor som hade sagt det var hon inte säker på. Kanske det var hon själv som hade kommit på det. Men det spelade ingen roll, hon täntke leva efter det.

När fadern sedan frågade ifall hon ville veta varför det var så viktigt med träning och tålamod kunde den unga honan inte göra annat ännu nicka ivrigt. Hon ville mycket gärna veta allt som fadern kunde lära henne. Det var en av de saker som hon tyckte var mest intressant av allt, att lyssna på sin far.

[Kooooort, men noll fantasi -.-]

Xhies öron var spetsade hela tiden medan hennes far talade och hon släppte honom inte med blicken en enda gång. Han talade om saker som kunde anses vara mycket svåra, men på något sätt verkade det enkelt. Trots att Xhie inte förstod allting som sades, åtminstone inte helt, verkade det heller inte handla om helt främmande saker. Hon gillade orden, gillade den melodiska stämman som kom ur faderns strupe. Hon gillade honom, helt enkelt.
Hon granskade tassen som han lyfte upp från marken, såg klorna som inte såg ut som alla andra vargars klor. Och sedan vändes blicken lite snabbt mot hennes egna framtassar, då hon undrade ifall även hon hade dessa hakar på sina klor. Hon hade aldrig tänkt på det, inte heller varit särskilt ivrig på att testa klättra i träd. Hon hade en känsla av att det inte skulle vara särskilt skönt ifall hon föll från en högra höjd. Men kanske det var värt att testa, ifall hon nu hade hakarna på klorna.

Tankarna slets snart från det ämnet då fadern fortsatte tala. Och det var med en fascinerad blick som hon såg på fadern medan han hade sin uppvisning. Först verkade han nästan sväva och Xhie drog slutsatsen att det måste vara hans vindkrafter som tillät honom att göra så. Men inte mindre fascinerad blev hon när han gjorde volten, surrade runt i luften för att sedan landa ljudlöst på marken. Och det enda som den unga honan egentligen kunde tänka var att hon också ville kunna det. Hennes far såg verkligen ut som en ninja då han utövade dessa talanger och egenskaper som han hade. Och Xhie hoppades innerligt att det lilla blod även hon hade skulle tillåt henne att göra samma saker som fadern kunde. Kanske inte lika bra eller lika lätt, men hon skulle åtminstone försöka. Träna tills hon inte kunde bli bättre. Hon ville bli precis som han - En ninja.

Hon sade inte ett ord då Stripe väl hade talat klart. Och granskade honom endast då han slöt ögonen och koncentrerade sig på uppgiften som han hade gett honom. Att smyga sig på sin egen far... Det var lite som en lek. Och hon gillade lekar.
Hennes små tassar förde henne framåt med lätta steg och efter endast några få nedtrampningar bytte Xhie riktning, började röra sig i en cirkel runt sin far. Stannade upp ett tag, bytte sedan håll. Allt för att komma lite närmare honom för varje steg. Hon upprepade denna metod ett par gånger, smög sedan runt honom. Befann sig på hans vänstra sida. Stod några ögonblick helt stilla. Kanske hon hade rört sig tyst, hon hoppades på helt ljudlöst. Och visst hade hon givit ifrån sig mindre ljud än de flesta andra vargarna just på grund av ninjablodet. Men eftersom att det endast var en fjärdedel av blodet inom henne som kom från ninjorna hade det inte varit helt ljudlöst. Inte helt.
Sedan tog hon ett språng emot honom. Hon visste inte ifall han hade märkt henne eller inte, men hon var nyfiken på att se hur bra hon hade lyckats. Eller ifall hon ens hade lyckats alls.

[Åh, Stripe är så bra som fader 8D]

Hon gillade att känna hur luften blåste runt henne. Det var en sorts rus för den lilla då hon hoppade mot sin fader i ett försök att klara den utmaning han hade gett henne. Varför visste hon inte, men det fick henne att känna sig fri. När hon tränade, lärde sig av sin far - Det kändes som om ninjakunskaperna kanske inte var så långt borta ändå. Ingen av dem var helt och fullt en ninja, men hon trodde på sig själv. Och hon trodde på sin far. Och Xhie var övertygad om att ifall man ville något nog mycket var det endast en fråga om när det skulle bli verklighet. Hon kanske aldrig skulle bli ninja till blodet, men hon önskade verkligen att kunna bli det i själen. Och hon tänkte inte ge upp, och det kändes verkligen som att detta var ett steg i rätt riktining.

Men hon missade.
Xhie kunde inte låta bli att känna sig aningen besviken när hon landade på marken utan att ens ha nuddat i fadern som mycket smidigt och i precis rätt ögonblick hade gjort en graciös bakåtvolt och undvikit hennes attack utan några större problem. Hon kunde inte riktigt förstå det. Han hade gett henne en prövning, hon hade varit så gott som säker på att hon skulle klara den. Och så blev det såhär.
Huvudet hängde en aning då hon såg mot fadern som teleporterade sig till hennes sida. Öronen var inte spetsade till max och ögonen hade inte samma livliga blick. Och nog hade han rätt i det han sade, hon måste lära sig att fördela sin vikt. Hon visste att hon inte kunde förvänta sig att kunna allting på en gång, men fortfarande kände hon sig besviken för att hon inte gjorde det. Så han hade hört henne i princip hela tiden? Det var inte en vidare bra bedömning i hennes öron.

Men Xhies känslor förändrades så fort Stripe rörde hennes hals och log emot henne. Och han sade något, att hon klarade sig bra. Och den värmde inom den lilla kroppen att höra honom säga det. Det enda hon egentligen ville var att göra honom stolt.
"Jag ska träna, far!" sade hon med en beslutsam stämma. "Jag ska träna så att du en dag verkligen kommer att få kämpa för att lyckas undkomma mig!" Ett skratt lämnade henne och återigen var den glada lilla ynglingen tillbaka. Den naiva, godtrogna varghonan som inte trodde något ont fanns i världen. Precis som ungdomen borde vara - Bekymmersfri.

Varje ord var något som ökade på Xhies viljestyrka och önskan om att en dag bli en stor krigare, likt de forna ninjavargarna. Och att hennes far nu uppmuntrade henne betydde så väldigt mycket för henne. Hon älskade Stripe, och utan hans stöd hade nog Xhie gett upp för länge sedan. Men nu visste hon att hennes far alltid skulle stötta henne. Oavsett vad hon var eller vad hon gjorde så var hon säker på att ifall hennes far såg henne så skulle han le och säga att han trodde på henne, att hon kunde klara det. Precis som han nu sade.
"Tack far," sade hon med en lycklig stämma. Hon visste inte riktigt varför eller hur det kunde betyda så mycket bara att ha stödet från en annan varg. Men det här var viktigt för henne, det kände hon. Det var viktigt att Stripe stöttade henne.

Ett litet skratt letade sig fram ur hennes strupe och det var med ett leende som hon skuttade efter sin far en bit. Men när han sedan vände sig om så stannade hon upp, leendet låg brett på hennes läppar och svansen viftade av och an bakom henne. Det var precis såhär livet skulle vara, glatt och bekymmerslöst. Underbart var också ett ord som kunde beskriva det.
"Jag har saknat dig far, och jag vill inte lämna dig. Men jag har så mycket annat att se, och jag har så mycket att lära mig av världen. Dessutom kommer vi väl att mötas igen?" Det fanns en hoppfull glimt i ögonen då hon ställde frågan. För ifall de inte skulle mötas igen skulle hon inte kunna lämna honom. Precis som hon velat lämna Kura då de möttes för inte så länge sedan. Men modern hade lovat att de skulle träffas igen så hon tvivlade inte på den saken. Allt var bra med Kura, för vem i världen kunde göra en sådan underbar varg något illa? Och likadant var det med Stripe. Vem skulle kunna skada hennes far? Han var så underbar någon kunde bli.

Han vände sig om helt och mötte dotterns ljusgröna blick, så ung, bekymmerslös och oskyldig. Det sista han ville var att någon av valparna skulle råka illa ut på något sätt, allra minst på grund av andra vargar, onda sådana, men han visste att det omöjligen gick att förhindra helt och hållet. En gång i tiden hade han själv varit sådan som hans dotter, ung och naiiv, och han hade fått lära sig den hårda vägen hur världen såg ut. Så mycket död och förödelse väntade ute i världen, och han kunde inte hjälpa att känna sig en aning orolig över dem alla, att det skulle komma en dag då han inte kunde skydda dem, finnas där för att hjälpa, men det var tyvärr en del av livet. Det bästa han kunde göra var att träna och lära dem om det hela, men han visste att det inte räckte heller, man måste få lära sig att se med egna ögon hur allting ser ut, bilda sig en egen uppfattning, först då kan man riktigt förstå. Han ville verkligen intr skrämma dem ifrån att gå ut i världen, eller skicka ut dem dit utan att vara det minsta förberedda, allting var en enda balansgång, livet var hårt, långt ifrån den fantastiska idylliska värld dessa valpar växt upp i. Samtidigt så ville han ändå att de skulle inse att världen inte var helt fylld av den ondska som hade ett fast grepp om den, att det faktiskt fortfarande fanns någonting rent, gott och vackert kvar i denna värld, att de inte skulle ge upp och låta ondskan vinna. Det var dock svårt att stå för det man tror på ibland, det visste han, för nog fanns det tillfällen som han gärna hade velat släppa taget och gå emot allt vad han trodde på endast för att hatet varit så stort, men han hade lyckats stå kvar, lätt var det dock inte. Han kunde inte lova henne det hon önskade, för så pass smärtsamt medveten om världen som han var så visste han att hemska och oväntade saker kunde ske, han hade sett och upplevt det själv. ''Xhie, jag har saknat dig också, och jag är övertygad om att vi kommer att ses igen, om inte så är världen alltför sjuk'' svarade han och log emot henne. Han hade alltid försökt informera valparna om hur världen såg ut, att alla inte var som dem, men som sagt så skulle de nog inte riktigt kunna förstå innan de sett det själva. ''Ta hand om dig och var försiktig, min kära dotter'' sade han och strök huvudet emot hennes innan han tog ett steg tillbaka och nickade ut över slätten, ''Kila iväg med dig, du har hela världen framför dig att se'' han log ännu en gång innan han vände om och försvann i ett hav av virvlande vindar, vem vet vart han begav sig. Kvar fanns dock en varm vindbris som svepte igenom dotterns vita päls, han fanns nog aldrig särskilt långt borta.

| Avslutar du då?? ^^ |