Mötet med Rialea hade lämnat en smutsig känsla över Blair. Det kröp i pälsen på honom, som om han hade fått loppor, eller badat i nu stelnande lera. Trots att inget sådant hade hänt, så var pälsen inte ren. Bröstet var täckt av torkat blod. Varje gång Blair såg ner på sig själv fylldes han av illamående. Ett bad i floden skulle passa perfekt.
   Fakargen dolde sin doft väl när han smög in på Isil Anars revir. Visserligen befann han sig bara i utkanten, precis på gränsen, men han hade ingen lust att konfrontera en medlem: precis som han inte ville gå uppströms, där floden var grundare. Fakargen var ingen badare. Skulle han bada skulle han dyka i för att få det överstökat. Det krävde att floden var djup nog.
   Mellan träden glimmade vattnet. Blair ökade takten. Så fort det inte längre fanns träd rakt ovanför honom kastade han sig upp i luften. Vingarna, något ovana vid att flyga efter så mycket vila, slog några slag, innan han vände och dök ner i floden. Vattnet var iskallt. Blair tog sig missnöjt upp till ytan. Vingarna kändes som två stenar. Surt tog han sig upp dit han bottnade, och tänkte längtansfullt tillbaka mot vattnet i Kawazatri. Det hade åtminstone varit okej att doppa sig i! 
   Blair gned vristen mot bröstet för att skrubba bort blodet. När han kände sig någorlunda ren backade han upp ur vattnet. Med hjälp av vinden blåste han igenom fällen för att torka den. Det gick mycket snabbare på det sättet, men å andra sidan var vinden kylig. Snart stod Blair på flodkanten, någorlunda torr men rätt frusen. 
   "Vad sägs om att vi inte gör om det där inom den närmsta framtiden?", muttrade han för sig själv.

Kasai befann sig i utkanten av reviret, nära den flod där han först träffat Blair efter deras flytt, och det var många gånger då den brune letat sig in i hans tankar. Kasai hade lämnat Blair med sin Ledarinna då Blair vaknat för att bergava henne. Inga ord hade sluppit mellan dem, det hade inte behövts. Dock hade Kasai velat erbjuda sig att bränna henne, så att hennes kropp inte kunde skändas senare, men han antog att Blair inte ville ha den hjälpen. Han hade behövt göra det själv. Men han var inte långt borta, fortfarande lätt orolig för hanen.
 Vattnet slingrade sig lugnt just här, och han stod en bit ifrån flodbädden, blicken fastlåst vid en buske nära vattnet, som en säkerhetsåtgärd. Luften drogs in i lungorna med lugna andetag. Träning var ett sätt för honom att rensa tankarna, harmoniskt nästan. Plötsligt för han fram ett steg, och mitt däri tog tassen eld, som slog ut i lågor då den med en duns träffade marken. Elden fann snabbt fäste i gräset, och rusade i en rak, kontrollerad, linje emot den utvalda busken som snabbt tog fyr i ett inferno. Egentligen inget som var svårt för honom att utföra, men hans senaste tur till Eldskogen hade gjort honom ödmjuk inför sina krafter, och den styrka som låg bakom dem. Han måste alltid kunna vara säker på att det var han som hade kontrollen när han använde dem.
 Ett plötsligt plask, inte långt ifrån hasn position fick honom at släppa busken med blicken och se emot ljudets håll. Den brinnande elden dog ut då han kvävde den innan han rörde sig emot det ställe ljudet kommit ifrån, och mellan träden kunde han skymta brunt.
 Han kunde inte hindra leendet som bröt ut på hans läppar om han så försökt. Han kunde se Blair bada, först bara hans ryggtavla. Leendet dog lätt ut då han kunde se den svaga röda färgen färdas ut och beblandas med vattnet. Skulle han verkligne gå fram och påvisa att han var där? Han var osäker, och stod först bara som ett fån och stirrade medan han försökte komma fram till hur han skulle bete sig, och i höjd med att Blair var påväg upp började han röra sig fram mellan stammarna och buskagen. Blair mumlade något som Kasai först nästan missade, men sedan pusslade ihop. Vattnet var kallt, och antagligen var det inte det mest bekväma för någon som varit van med Kawazatri, Kasai förstod känslan.
 Utan att säga något värmde han upp luften kring den brune och log varmt, i väntan på att denne skulle upptäcka honom.

Luften runt Blair blev plötsligt varmare. Fakargen reagerade omedelbart. Den skarpa blicken skannade snabbt omgivningen, och fann snabbt orsaken till temperaturförändringen. Kasai stod en liten bit bort, längre in bland stammarna. Ett varmt leende låg över läpparna på den andre. Blair kände sig lite förlägen över att träffa hanen så tätt inpå deras senaste möte. Han hade inte direkt varit på topp, men Kasai hade stannat. I efterhand förstod Blair varför - bloddoften skulle dra till sig andra djur, och han var inte i skick att slåss mot dem också. Betydde det att han stod i tacksamhetsskuld till Kasai? Tanken fick honom nästan att rynka pannan och förstöra den neutrala minen, men han hejdade sig. Nä, inte så mycket. Åtminstone inte mer än vad som kunde återgäldas under mötets gång.
   "Kasai", hälsade han lugnt. I kontrast till sin ton log han ett snett, okynnigt leende. "Spionerar du på mig när jag badar?" Orden var lätta, och det låg inget riktigt allvar bakom dem. Trots det var Blair nyfiken på hur den svarte reagerade. Han hade tidigt lärt sig att Kasai inte alls ägde samma hårda hud som sin syster. Det var därför inte givet hur han skulle reagera på en fräckare kommentar.
   Fakargen sträckte på sig, och tog sig något steg närmare.
   "Avbröt jag dig i något?", frågade han. Blair var medveten om att hans dykning ner i floden antagligen var vad som hade lockat hit Kasai, men vad den svarte hållit på med innan var oklart.

Blair var inte sen med att söka runt efter honom och snart möttes deras blickar. Leendet blev bredare och han tog instinktivt några steg framåt. Den brune hade en nästan magnetisk effekt på honom. Kasai förstod inte hur det så fullständigt kunnat ändras, det var bara kort innan han stött på Blair, inte långt ifrån där de stod nu, som han förlåtit sin syster för att hon varit med honom i Kawazatri, och nu stod han själv här. Med hjärtat soms log litet hårdare i bröstet, värmen över ansiktet, det instinktiva leendet i anletet. Det hela kändes komplicerat, samtidigt som det var det mest lättsamma i världen.
 Blair uttalade hans namn och direkt spetsades de mörka öronen mot honom, hjärtat fladdrade till. Då Blair fått fram det han ville ha sagt hettade ansiktiet ännu mer och Kasai drog generat åt sig nosen, så att den nästan bäddades in i hans hals. Han log förläget.
"Det var inte en dålig syn" han hade, under tiden de inte träffats, samlat mod på sig, och pinsamt nog, försökt öva på andra. Trots detta så var det en viss nervositet i rösten, och det var smärtsamt uppenbart att han inte var van vid att flirta.
Blair frågade en fråga och Kasai blickade snabbt åt det håll han kommit ifrån, kunde nästan se den förkolnade högen aska som en gång varit en buske. Han undrade snabbt vad Blair ville veta det för men, som om han hade något annat val, svarade ändå.
"Inget viktigt, jag tränade bara" väntade bara på dig. Det fladdrade till i bröstet vid tanken. Han visste att det var sant, även om han aldrig skulle erkänna det högt. Vad var det för fel på honom? 
 Blair hade närmat sig något, och omedvetet tog Kasai ytterligare några steg närmre.

"Det var inte en dålig syn." Blair skrockade lätt, och log så brett att de innersta tänderna blottades. Ha! Trots att Kasai såg förlägen ut, och rösten var nervös, så var Blair imponerad. Hade den andre utvecklats? Kanske var han ett dåligt inflytande? Tanken sköts genast bort. De hade inte träffats nog för att han skulle ha kunnat göra ett speciellt stort avtryck på Kasai - förutom en känsla av genans, kanske.
   När Kasai fortsatte fick fakargen ett ärligt, intresserat uttryck i ansiktet. Träna? Längre ner längs flodkanten kunde han skymta en liten, förkolnad hög av aska. Blair vände tillbaka blicken till Kasais ansikte.
   "Träna", upprepade han. Ett lurigt leende skymtades som hastigast över läpparna, innan det försvann bakom en professionell min. Senast Blair sett Kasai slåss var det för att Kasai hade attackerat honom. Då hade inte Blair upplevt den andre som ett hot. Det var uppenbart att Black tränade sina barn, men inte i närheten av så mycket som Shady drev Occultos till.
   "Vill du ha sällskap?" Utan att vänta på svar sjönk Blair ner på frambenen, så att han skyddade buken. Han hade en förrädisk glimt i ögonen. Det syntes att fakargen befann sig i sitt rätta element. "Kom igen, attackera mig!" Om Kasai visade sig ha något allvarligt fel så kunde Blair rätta till det, och så skulle de vara kvitt. Han kände sig ganska nöjd med den tanken.

Blair log brett åt Kasais tafatta flirtande, och det värmde i bröstet. Det var nästan så at han förväntat sig att Blair skulle skratta åt försöket, men att han inte gjort det, och att det varit en positiv reaktion, ja det var stort för den tvefärgade hanen. Han log tillbaka, och drog fram huvudet något igen. Fjärilarna fladdrade vilt i hans buk.
 Blair såg förbi honom på askhögen. Det var nästan så att Blair lät förvånad över det faktum att han tränade och Kasai log bredare. Han antog att Blair var smidigare och snabbare, kanske hade han fler fula knep, än Kasai själv. Men han hade företaget i styrkan, och det faktum att Blair antagligen inte såg honom som ett stort hot.
Vill du ha sällskap?
 Blair sjönk ner lätt på frambenen, det var samma ställning valpar använde för att bjuda in till lek, och det kunde nästan liknas vid samma sak här, även om den här leken lätt kunde bli dödlig. Trots att Blair var fienden så var det inte en tanke som krossade Kasais sinne. Han litade på den brune.
 En spänning spred sig genom Kasais kropp, och trots att detta var allvar, träning, så var det enda den mörka hanen kunde tänka på att han skulle vara i närkontakt med Blair. Det hettade över ansiktet. Han ställde sig tafatt i en beredd ställning, framtassarna bredare isär och huvudet sänkt för att skydda halsen, och bröstet. 
 Blair eggade honom, men Kasai kastade sig inte fram direkt, han synade den brune hanen. Hans ställning, hans förberedelser. Det syntes på den andra att han var van, och ärren som prydde kroppen talade för att han faktiskt stridit. Kasai hade aldrig behövt försvara sig i en riktigt strid, och insåg snabbt sitt underläge.
Tillslut tog han ett språng framåt, försökte lita sig på sin tyngd, den bastanta kroppen. Även om han förväntade sig att Blair lätt skulle undvika, han ville bara få igång dem, lära sig Blairs rörelsemönster. Samtidigt var han något återhållsam, han var bak i sinnet rädd för att skada den andre.

Kasai kastade sig inte fram direkt. Det gjorde Blair nöjd. Att inte bedöma situationen kunde kosta en livet om man hade otur. Blair rörde sig inte heller framåt. Istället mötte han den andres tvefärgade blick. När Kasai väl kastade sig framåt reagerade Blairs kropp instinktivt. Han behövde knappt tänka. Smidigt rörde han sig ur vägen. Det hjälpte också att Kasai inte verkade ta i fullt ut. Höll han igen? Bah! Med ett rävflin nafsade han till Kasai i bogen, inte långt ifrån hans ljumske. Flytande skuttade han sedan undan, beredd att möta den andre. 
   "Kasai Silverbringa", sa han med glimten i ögat. "Det är fint att du tänker på min säkerhet, men oroa dig inte för mig." Det är jag inte van vid. "Annars kommer du få fler nafs." Nu flinade han, och såg utmanande ut. Blair var medveten om att han behövde utnyttja sin mindre kropp här. Kasai var större och troligen starkare, men det skulle begränsa hans smidighet. Som för att betona sina ord, sände han en vindpust som rufsade till Kasais lugg. Det irriterade Ronia när han gjorde så mot henne.

Blair dansade med lätthet undan, precis som Kasai förutspått, men något som Kasai inte tänkt på var att han lämnade sig öppen för Blair, och snart hade hanen nafsat honom i närheten av ljumsken. Åter hettade det i kinderna, det var inte ett direkt passande område, ett fult knep. Han antog att det var något de lärde ut I Occultos, och det var ändå inte så dumt, om man itne körde efter hederns alla regler. Det var ett mjukt känsligt område.
 Kasai vände ganska snabbt när han tog i mark och såg mot Blair, återigen redo. Blairs ord gjorde ansiktet hetta än mer. Han hade inte väntat sig att han skulle märka, han hade inte ens erkänt för sig själv att det var så han tänkte. Men vad var det den bruna hade kallat honom? Silverbringa? Kasai kom på sig själv med att gilla det. Han log omedvetet.
 Han visste att han borde ta Blairs hot om fler nafs på allvar, men han kunde inte låta bli att känna den fladdrande känslan i magen igen.
 De stod närmre varandra nu, och det hade egentligen inte förlutit så lång tid, och Kasai lät det inte gå lång tid efter att Blair talat innan han kastade sig framåt. Vågade sig på enn lätt kommentar.
"Jag håller dig till det löftet" Mitt i språnget ändrade han lätt rikting om kom nu istället ifrån sidan. Han hoppades att det skulle vara överraskning nog, för han försökte mest bara får ner Blair på marken. Då skulle Kasai ha övertaget med sin kroppshydda, styrka och tyngd, och Blair skulle itne kunna använda sin smidighet. Inte en dålig plan, men han var tvungen att få ner honom först.

"Jag håller dig till det löftet." Jaså? Blair hann inte svara innan Kasai kastade sig mot honom. Den här gången krängde han dock till mitt i hoppet, och lyckades ändra sin kurs. Fakargen ville ogärna bli övermannad. Om det här var ett försök att bygga upp sitt anseende igen, så fick han inte förlora - åtminstone inte såhär tidigt. Samtidigt förstod Blair att Kasai skulle tröttna om han lekte med honom alltför länge. Trots allt så hade den andre redan ändrat sig taktik. 
   Blair drog sig undan, men inte nog för att riktigt komma undan. Istället samlade han vinden, och blåste Kasai i ansiktet. Det var inte hårt nog för att skada på riktigt, men tillräckligt för att få ögonen att tåras. 
   "Bränn mig!", uppmanade han förtjust. Inte för att Blair faktiskt ville få brännskador, utan för att han ville lyfta striden en nivå högre. Dessutom var han nyfiken på hur Kasai skulle reagera på att Blair först inte skulle gå att bränna. Fakargen avlägsnade allt syre närmaste kroppen, förutom vid ögonen och nosen. Det blev som ett skyddande lager, eftersom elden skulle dö vid bristen på syre.Det var mycket, mycket krävande, och han skulle inte kunna hålla upp det och röra sig samtidigt. Som sagt: Blair ville bara att det skulle fungera en gång. Blair hade rört sig undan, så att det skulle vara ett lagom avstånd att kasta en eldboll - eller vad Kasai nu tänkte göra.

Blair dansade undan, men inte lika effektivt nu som sist, och han var inte helt utom Kasais bana. Något som dock ändrades då en vind fick hans ögon att lätt tåras och därmed tappa kursen. Han kom på sig med att släppa ut ett förvånat skratt, och log mot den brune fakargen, var det så det skulle vara nu? Flinet dog lätt ut dock då den andre uppmanade honom att bränna honom. Kasai hade återgått till en skyddande ställning och såg på Blair. Förstod den andre vad det var han bad om?
 Kasai tvekade, men kom sen underfund med att han litade tillräckligt på sin kontroll över kraften. Ett flin bröt ut på läpparna igen. En eld klättrade snart över ryggen och ner till svansen, som med ett ryck kastade iväg en boll. Hans koncentration låg på elden, men samtidigt rörde han sig emot Blair. Han skulle itne kunna hålla Elden på ryggen levande länge innan den skulle skada honom, och han behövde agera medan Eldklotet kanske skulle få en del av uppmärksamheten.
 Kasai kunde känna Elden dö ut. Brist på syre? Det var hans enda gissning. Blair hade tydligen sina egna knep, men hur länge kunde han hålla det uppe?
 Elden längs med ryggen vandrade och klädde snart istället hans käkar. Kasai hade fortfarande kontroll över den, men hur långt var Blair villig att gå när det gällde Elden?

Kasai slungade en eldboll mot honom. Istället för att rygga undan stod Blair kvar med blicken fokuserad på den mörka hanen. Eldbollen fräste till och dog när den kom för nära honom. Han kunde känna hettan, men den var inte varm nog för att skada. Så snart faran var över släppte Blair sitt filter. Det var inte värt att hålla uppe efter att hemligheten var ute.
   Kasai kastade sig mot honom. Ur de lätt särade käkarna flammade lågor. Blair gjorde sig beredd att möta attacken, men något distraherade honom. Kanske var det den svarta pälsen, den röda manen eller flammorna - men likheten med Shady var för mycket. Allt Blair kunde se, allt Blair kunde känna var hur hans käkar trängde igenom huden och ner i köttet. Han kunde känna blodet fylla upp munnen, och hur det rann ner över hakan. Hjärtat, nä, hela han gjorde ont. Fakargen bet ihop, men stod annars som paralyserad. 
   Kasai brakade in i honom, och tillsammans föll de omkull på marken. Den andre var snabb med att släcka elden, men Blair hann ändå känna hur han brände sig över skuldran. Luften gick ur honom när Kasais tyngd pressade ner honom, och Blair fick tvinga i sig själv luft. Nästan chockat slet han sig tillbaka till verkligheten. Det smärtade där han bränt sig, men Blair kom på sig själv med att uppskatta kontrasten mellan de fysiska och psykiska smärtan.
   "Bra jobbat", fick han fram, något ansträngd i talet eftersom det var svårt att få nog med luft. Han gjorde inget försök att komma loss.

Blair frös fast på stället, han rörde sig inte och Kasai hann inte reagera. Han såg blicken, den var fastnaglad på honom, men samtidigt som den var långt bort, i fjärran. Som om han tittade på något bortom vad som hände nu.
 Kasai slog in i Blair med all kraft som han slängt sig framåt med, och i en sekunds förvåning spreds elden över Blairs manke. Han släckte den så snabbt han kunde, men kunde fortfarande känna doften av svedd päls, och hud. En ånger brann i hans bröst. Han skulle inte ha låtit honom egga honom. Han noterade knappt faktumet att han lång som slängd över Blair. 
 Självklart försökte Blair vifta bort det med ett bra jobbat, låsas som om det aldrig hänt. Kasai hade andra planer. Han skiftade sin tyngd bara tillräckligt så att Blair inte skulle krossas, men han släppte inte upp hanen, istället lindade han framtassarna runt hanen och drog honom intill sig, så att han såg manken bättre. Skammen brände i buken.
"Förlåt" hans röst var lågmäld och han försökte inte säga mer, istället drog han försiktigt tungan över den skadade huden. Det skulle svida något otroligt till en början, men det var viktigt, hade han lärt sig ifrån mindre brännskador när han inte hade haft samma kontroll över kraften.
 Han försökte mumla förlåt igen, brydde sig inte om han borde känna sig nervös eller borde tycka att situationen var generande. Dock kunde han inte styra över hjärtat som slog hårt i bröstet och hettan som verkade brinna i hans ansikte, och det var inte ifrån elden. Det fann en konstant rädsla att Blair skulle skjuta bort honom, och han försökte bara hålla sig kvar, utan att få Blair att känna sig påtvingad.

Istället för att generat backa bort, som Blair väntat sig, justerade Kasai bara sin ställning så att det blev lättare att andas. Han mumlade även ett förlåt. Blair brydde sig inte om att svara. Det fanns inget att förlåta. Den något yngre hade inte gjort något fel, det var han själv som tappat koncentrationen. Det verkade dock inte Kasai förstå. Blair kände hur Kasai drog honom närmare. Innan han hann reagera kände han även en sträv tunga över skadan. Det brände värre än förut, men Blair var inte ovan vid smärta. Lydigt låg han stilla, mycket för att han visste att det var viktigt att behandla brännskador direkt.
   Vad Blair däremot inte tyckte om var hur intimt allt kändes. Han var inte van vid en mjuk närhet. Det var underligt, och rätt obekvämt. Blair visste att Kasai antagligen skyllde på sig själv för att han blivit skadad i första taget. Det här var bara den andres sätt att försöka gottgöra skadan. Blair ville inte bli daltad med, ville inte bli omhändertagen. Hellre ärr och hårda ord, än den smått panikslagna känslan av att inte veta vad man skulle göra i en tillgiven situation.
   Fakargens tankar rusade, och han försökte hitta ett sätt att ta sig ur situationen utan att förnärma Kasai. Trots allt hade Blair räddat livet på Black, så det var inte konstigt att Kasai försökte betala igen skulden. Han ville dock inte ha något i gengäld. Skulle han ha något, så var det en tjänst från Black själv.
   "Jag ska nog kyla det i vattnet", föreslog han och makade sig ut från den andres omfamning. Så fort han fick lite avstånd blev det lättare att tvinga ner obehagskänslorna. Fakargen tog sig ner i vattnet, tills såret täcktes. Blair höll blicken på sin skada, och undrade för första gången om det inte fanns en annan anledning till Kasais handlande. Kanske hade Blair... skickat fel signaler? Tanken var så löjlig att han sköt bort den. Det fanns inget älskbart i fakargen - inte längre.

Känslan av Blair, i hans famn, fick hans hud att hetta, och pirra, följt av en svindlande känsla i magen, som om han stod på en höjd, och såg ner.
 Han försökte skjuta bort den, även om den beblandades med ett pirrande i bröstet av att Blair lät han ligga kvar och se till såret. Han försökte att inte låta det stiga honom åt huvudet, hålla tankarna om varför han lät honom ligga kvar. Det mest troliga var att han förstod vikten av rena sår.
 Som om den brune hört Kasais allt annat än passande tankar skruvade han på sig lätt innan han föreslog att han kanske borde göra rent det med kallt vatten istället. En röst som var lätt besvärad. Kasai försökte inte hålla kvar Blair, det skulle troligen bara göra den brune mer obekväm.
 Det som förut var en värmande känsla i hans bröst var nu en kall frysande is. En kantig bit som skavde lätt, en lätt värk som tryckte i buken. Han flyttade sig inte inte efter det att Blair ålat sig ut ifrån omfamningen. Den udda blicken låg på marken mellan hans tassar, men han kunde höra hur Blair klev ner i vattnet.
"Förlåt" mumlade han lågt. Han visste inte längre vad det var han bad om ursäkt för. Var det för Shady, var det för Svedan efter elden eller var det för obehaget?
 Den udda blicken lyftes ifrån marken och fästes på Blair som nu stod i vattnet, igen. Kasai log vagt, glädjelöst, åt situationen de befunnit sig i tidigare, när Blair fällt sin kommentar. Så snabbt en situation kunde ändras ändå.
 Han reste sig upp ifrån marken, kanske redan hade det blivit udda att han ens legat kvar. Kanske skulle hans dröjande avslöja honom? Det fick inte ske, han skulle säkert förlora vad det än var han hade med hanen om han visste.
 Nu stod han upp, men han visste inte riktigt vad det förväntades av honom att göra, om han förväntades säga något, och vad isåfall. Ömhet var uppenbarligen inget Fakargen ville ha, men Infero blandningen kunde inte mycket annat.
"Hur ser det ut?" frågade han tillslut, det kanske inte skulle vara en fråga som tedde sig för svår för hanen. Han hoppades det iallafall.

Bad Kasai om ursäkt igen? Blair kunde inte förstå varför. Det var inte den andres fel att Fakargen helt enkelt inte tyckte om ömhet, precis som Kasai inte heller hade någon rätt att döma honom. 
   Kasai undrade hur skadan såg ut. Förutom att det smärtade kunde Blair konstatera att såret såg okej ut - det var bara en ytlig brännskada. Han skulle få en blåsa, men det skulle läka. 
   "Det är ingen fara", svarade han, och kastade en snabb blick mot hanens håll. En tanke slog honom, och han log. Det var inget varmt leende, bara kyligt konstaterande. "Jag kan behöva lite skador, de får mig på banan igen." Eller av banan, beroende på hur man såg på det.

Blair försökrade honom att det inte var någon fara, och ett lätt lugn lade sig över honom där han tvingade ner skulden. Blair var okej, och verkade inte ha något större problem med skadan, även om Kasai visste med erfarenhet att även den lättaste brännskada kunde svida och bränna långt efter den skett.
 Blair såg på honom, och ansiktet hettade direkt, hans kommentar fick Kasai att omedvetet lägga huvudet på sned. Ville han ha mer skador, eller förskte han rättfärdiga den han redan fått? Kasai visste inte, och han hade heller inget ra svar. Blair måste tro han var blåst eller nåt.
 "Vill du ha fler?" kommenterade han prövande, kanske något fräckt av honom. Ett snett leende låg på de mörka läpparna, och han var beredd på något fult spel ifall Blair accepterade utmaningen.

"Vill du ha fler?" Blair studerade Kasai med sin intensiva blick. Kanske hade han fått helt fel bild av hanen, men det kändes inte som ett uttalande som stämde överens med vem Kasai var. Ville han skada Blair? Fakargen hade svårt att tro det. Den yngre var så genuin på ett sätt han inte sett på mycket länge. Det kändes snarare som att Kasai erbjöd sig för att han trodde att det skulle göra Blair lycklig. Det gjorde honom förvirrad, för han såg inte vad Kasai hade att vinna på det.
   Fakargen släppte ut en lätt suck. Vad han egentligen ville var  något som gjorde ont på utsidan istället för insidan, alternativ att slita i någon tills denne hade lika ont som han. Det kändes som en alldeles för morbid tanke för att han skulle vilja uttrycka den inför Kasai. Blair tyckte om den andra, men han var säker på att Kasai inte skulle tolerera vad som helst. Om han öppnade upp sig för mycket skulle den svarte inse exakt hur vriden Blair faktiskt var. Då skulle det säkerligen inte dröja länge innan deras nyfunna bekantskap bara var ett minne blott. Nä, skulle han säga som det var skulle Kasai rygga undan.
   "Inte idag", svarade han. "Vi vill ju inte att du ska fatta hur störd jag är riktigt än, eller hur?" Skämtet var det närmaste han vågade sanningen. Blair fällde ihop vingarna, och klev ur vattnet. Där skakade han på sig så att vattnet flög.
   "Nä, jag ska inte uppehålla dig längre. Ni i IA har väl massa fina saker för er?" Egentligen borde han nog inte skjuta iväg Kasai, men han ville vara ensam och sörja.

Det hade blivit tyst efter att han talat, och han kunde känna Blair's blick bränna hål på hans hud. Hade han gått för långt nu? Skulle Blair tro att Kasai ville skada honom? Eller hade han förstått att den mörka hanen skulle göra det mesta den brune bad honom om, bara för att glädja honom? Rädslans kalla fingrar hade sitt grepp om hans hjärta och en isande kyla spred sig i ådrorna, frös fast hans muskler i en spänd väntan.
 En suck lämnade den andre hanen, men ännu hade inga ord flytit i tomrommet mellan dem. Vad pågick innanför fakargens pannben? Blair såg osäker ut, eller det var mer en känsla. Den brune hade alltid den där masken på sig, skådespelet, men Det kändes som om han kunde skymta lätt bakom masken. Kasai sköt undan tankarna, han inbillade sig säkert. Målade upp en bild av hur han kände Blair bättre än vad han egentligen gjorde.
 Tankarna, som mest spred en ångest i hans bröst, avbröts då Blair tillslut svarade på frågan. Humor, Kasai undrade kort om det var för att skämta bort frågan, eller om han dolde något annat. En liten röst i hans sinne sa att det var Blair som kommit på honom och försökte ta avstånd. Kasai sköt åter undan alla tankarna när han följde Blair med den tvefärgade blicken. Han svarade aldrig, mest för att han inte hade något bra svar, tungan hade växt i munnen med rädslan.
 Vattnet stänkte lätt om den andre hanen innan han åter talade. Så nu skulle deras möte vara avslutat? Blair skulle vidare och Kasai gå tillbaka, låtsas som ingenting hade hänt. Kasai ville inte gå, sättet Blair talade på gav honom känslan av slutgiltighet, men åter kunde det bara vara han som var dramatisk.
"Jag var påväg bort när..." rösten dog ut. Osäker på om han verkligen skulle fortsätta gjorde han det ändå med tystare röst.
"När jag hittade er" Bilden fortfarande tydlig i hans sinne. Blair lindad runt Shadys kropp.

"När jag hittade er." Blairs blick hade börjat vandra. Han började vid rötterna av ett träd och följde därefter dess konturer uppåt mot kronan. Himlen var oskyldigt blå, som om ingenting hade hänt. Som om han inte hade tagit livet av en av sina bästa vänner. Som om det inte hade berört världen alls.
     "Shady", sa han och svalde klumpen i halsen, "men du kanske redan visste hennes namn?" Det skulle inte förvåna honom. Honan hade fört sig som ett namn att räkna med, och andra hade accepterat det utan eftertanke.
     "Jag har alltid sagt att jag skulle döda för henne...", fortsatte han med en tom, monoton röst. Blicken var fortfarande inte hos Kasai. Istället stod Blair med ansiktet halvt bortvänd och följde mönster i molnen. "Antar att man får passa sig för vad man säger-" Luften tog slut, och Blair insåg att han hållit andan den senaste tiden. Efter att ha tagit ett hårt andetag vände han sig mot Kasai igen.
     "Har du någonsin dödat någon, Kasai?" Blair var nästan helt säker på svaret.

Tystnaden lade sig mellan dem, men han kunde inte tyda ifall den var tjock och obehaglig eller om den var välkommen, en tid att tänka.
 Blairs blick vandrade över himlen, om det var för att den letade efter något eller bara undvek honom visste han inte, och han var inte säker på om han ville ha ett svar på den frågan heller. Tillslut bröts tystnaden, och han hade ännu inte bestämt om den var bra eller dålig. Blair uttalade sin Ledarinnas namn, följt av ett påstående som lät mer som en fråga. Kasai hade vetat om namnet. Hon var en skugga i natten, ett monster. Hon var fortfarande något av en historia i flocken. Skuggan som stal ett barn. Kanske skulle hon bli en sån där sägen man berättade för valpar, det hon varit för honom när han växte upp.
 Han nickade, trots att hanen inte såg det då hans blick fortfarande sökte efter något i himlen, som om den skulle skänka denne alla svaren han ville ha.
"Jag kände till det" konfirmerade han lågt, ett konstaterande, med en sorgsen underton. Kanske borde han inte sörja den döda honan. Hon hade stått för så mycket agg och rädsla. Hat och vrede, i den unga hanens liv. Men egentligen borde han inte stå här och önska att Blair aldrig skulle gå heller. Han borde köra bort honom, kanske till och med fortsätta den där menlösa striden som aldrig hann börja, för vad som nu kändes som en evighet sedan.
 Blair talade igen, och det stack i den mörkare hanens bröst då orden dog ut i takt med att vännens luft tog slut. Vän? Han visste inte vad Blair var.
 Frågan tog honom med överraskning, även om svaret var simpelt, Blair visste det antagligen redan.
"Nej" Blair såg på honom nu, men Kasai kunde inte förmå sig att möta blicken. Han hade aldrig kunnat tro att det kunde hända, men han skämdes nästan över att så var fallet. Lika mycket som han skämdes över att veta att Blair antagligen dödat förut, mer än sin gamla ledarinna. Skämdes över att det borde äckla honom, göra honom arg, men att han inte blev något av det. Han undrade vart Blair ville komma, och tvingade upp blicken för att se på honom, något rädd att han skulle försvinna om han inte såg på honom.

"Nej." Blairs blick var hård, men han försökte sig på ett litet leende för att hitta tillbaka till sin lättsamma attityd. Det lyckades inte särskilt bra, och han var medveten om att leendet såg bittert ut. 
     "Bra bra", svarade han. "Det är inte värt blodet på dina söta tassar. Aldrig." För varje liv Blair tog blev det bara lättare och lättare nästa gång. Inte längre än det tagit för Shady att nicka, hade han tvekat innan han dödat henne. Om inte det visade att något var fel med honom, så visste han inte vad. Kanske var det bara så han var. En sak var Blair i alla fall säker på: han var för likgiltig för att orka ändra på sig.
     "Om du någon gång skulle stå i den situationen", Blair tvekade i en knapp millisekund innan han fortsatte. "se till att de inte längre kan skada dig." Han hade tänkt att säga 'bryt alla deras ben', men bestämde sig för att det var alltför brutalt. Om Kasai någonsin hamnade i en riktig strid, så hoppades Blair att han skulle få reda på det. Blair hade inte många positiva bekanskaper, och han var militant beskyddande mot de han hade.
     Nä, bestämde sig Blair, skulle Kasai hamna i slagsmål skulle fakargen gladeligen slita halsen av motståndaren.

Bra? Kasai såg på Blair, den udda blicken så letade frebilt över hans gestalt, som om den skulle ge honom svar på hans frågor. Hur kunde han se så mycket godhet i honom nu? Ärr efter många slagsmål täckte kroppen, men ändå. Vad kunde ha fått denne varg till att gå med I Occultos, eller kanske hade det inte varit frivilligt? Tankarna vandrade till Ophelia. Det knöt sig i magen. Han skämdes. Varför kunde han inte förmå sig att känna det där brinnande hatet? Det som spridit sig som eld i hans lågor när han först såg Blair där med Ronia. Avskum, det hade han tänkt om hanen. Men nu stod han här framför honom, och vad var han?
 Vargen som räddat hans far, vargen som tränade med honom. Vargen som fick hans buk att fladdra med alla möjliga konstiga känslor och som knöt en knut i hans bröst. Vargen som kallade honom söt. Värmen låg som ett täcke över hans kropp, och kanske kunde man skymta tunn rök ur hans nos.
 Om han någonsin hamnade i ett riktigt slagsmål. Kasai kanske var lyckligt lottad som aldrig behövts slåss.
"Jag ska försöka komma ihåg det" Han log vagt mot Blair, osäker på vad han borde göra, han visste bara att han inte ville att samtalet skulle ta slut, då skulle Blair lämna honom där. Samtidigt hade han inget att säga. Istället stod han bara där och stirrade dumt, försökte lägga så mycket på minnet som han kunde innan Blair lämnade honom igen.

Blair svarade inte, och besvarade inte heller det vaga leendet. Kasais sällskap hade varit en bra distraktion, men fakargen kunde aldrig riktigt förskjuta minnet av Shadys död. Han var ingen öppen person, och föredrog att sörja ifred. Skulle han börja gråta inför den andra hanen skulle Kasai försöka trösta honom, och Blair hatade den tanken så intensivt att han blev förvånad. Han ville inte ha medlidande eller dylikt - just nu ville han bara vara ensam. Såret var alldeles för färskt för att han skulle kunna hålla uppe sina murar länge till.
     Shady. Tanken på henne fick honom att svälja hårt. Blicken, som mjuknat något i Kasais sällskap, blev åter hård och genomträngande. Han svalde en gång till, och mindes känslan av hennes blod i halsen.
     ”Vi ses, Kasai”, sa han och vände sig om. Utan problem tog han avstamp mot marken och lyfte från marken. Vingslagen var snabba och snärtiga, och han steg snabbt. Därefter använde han luften för att knuffa honom vidare i hög fart, tills han säkert var utom synhåll från den andre. Inte ens då stannade han, utan pressade upp farten. Han flög så snabbt han bara orkade, tryckte sig högre och högre upp. Musklerna brände, men det var en bra smärta, en han kunde hantera.
     Blair började gråta, och kippade efter luft när musklerna skrek efter syre. Det smakade salt i munnen från tårarna, men han saktade inte in. Det skulle han inte göra på ett bra tag.