[Huvudvärk och seg... Öppet för en till två ^^]

Ett kallt sken lös ner över den silvergnistrande skogen. Den vita snön gav ifrån sig ett lockande och lekfullt lyster som var en fröjd för ögat att skåda. Glittrade lika lekfullt som vattenytan en varm sommardag. En ensam varginna gick lugnt över det vita snötäcket med ett avslappnat uttryck. Hon hummade på en lugn melodi och rörde sig fram med höga lätta steg. Den silvriga pälsen fick henne att se ut som hon var ett väsen från området som hade vaknat till liv för att se till så allt står rätt till.

Trotts snön så hade Ayira inga större problem att ta sig fram i den lätta snön som slutade några centimeter ifrån hennes mage. Det var så lätt så att en nys hade räckt för att ta bort snön framför henne. Hon hade inget emot vintern och dess påhitt men någonting hon inte uppskattade allt för mycket var kylan som följde med. Den hade hållit i sig ett tag nu och dom kopparfärgade mönstren som man brukar finna under hennes isigt blåa ögon var nu täkt av vita frostiga hårstrån. Luften hann inte ens lämna hennes svarta läppar fören det bildades till vita kristaller och kläde hennes hals och ansikte.

[Jag skulle gissa på att tempen ligger kring -25]

Kallt. Men inte för kallt. Hon var van vid värre. Under en lång tid hade hon bott i betydligt kallare områden, och hon hade liksom anpassat sig. Pälsen hade blivit tjockare, styvare, tätare, liksom stråna mellan trampdynorna för att hon inte skulle frysa om tassarna. Röken som stod ur munnen på henne var som en gammal välkänd vän. Någon som hon var väl bekant med.
Duva travade raskt fram över den lätta pudersnön. Det var inte mycket snö, men likväl snö. Hon lämnade tassavtryck bakom sig när hon rörde sig. Silverträdens blad vajade långsamt i en nästan obefintlig vind, som en viskning i en urgammal sång.

Tiken stannade till för ett ögonblick. Musklerna spändes och varje fiber i hennes kropp var beredd, när lukten av främling trängde in i näsborrarna. Hon vädrade i den kristallklara, kyliga luften och började röra sig i riktning mot luktkällan. Det var en varg, det kände hon tydligt. Vem det var hade hon ingen aning om. Hon var ganska ny i Silverpile - den enda hon kände var en galen hane. Ungefär nittionio procent av områdets invånare var för henne främlingar.

En kylig vind smekte hennes kind och Ria stannade upp. Det fanns någonting där, en doft av en annan individ. Den svarta nosen riktades upp emot den klarblåa skyn och hon slöt ögonen, vädrade och började måla upp området runt om henne. Det var inte mycket runt om henne än träd, lite sten under snön och någon enstaka buske här och där. Vem det än var som befann sig i området så kunde hon inte se denne.

Att stå still var något hon inte heller ville göra då känslan när tassarna domnar bort i kylan var oerhört smärtsam så bestämde hon sig för att börja röra sig emot främlingen.

Jaro hade ännu inte lämnat Silverpile, av någon anledning hade han hängt sig kvar vid denna platsen ett tag till. Han visste att sonen hade fortsatt med sitt, och han hoppades att det hade gått bra för honom. Malvado hade gjort mycket dumt i sitt liv, det visste Jaro, men att få sitt hjärta krossat var det nog ingen som förtjänade.
Jaro hade tillbringat de senaste dagarna med att försöka få tag i spåret efter Modig, men det verkade lönlöst. Vinden hade tagit med sig doften bort, och Jaro hade inte längre någon doft att följa. Att snön också hade lagt sig över områden gjorde inte det hela lättare och Jaro hade ganska snabbt gett upp försöket att spåra. Kylan bet honom i ansiktet, men förutom det var vädret överkomligt. Visst föredrog han varmare temperaturer, men detta var okej. Han fortsatte sin vandring, nu med målet att ta sig till Ken-Yak, och sedan Numoorislätten. Slätten var Numooris centrum, dess hjärta, där kanske det skulle finnas någon varg som passerat Modig? Jaro hoppades, om än han var skeptisk mot sin egna förhoppning.

Dofterna från Pravada Vox hade sedan länge försvunnit, men dofterna han kände nu var från främmande vargar. Jaro höjde lite på huvudet, såg sig omkring, men kunde inte se något. Var det värt att ta reda på vilka som fanns här, eller skulle han bara fortsätta sin vandring? Han var en gammal varg, och han visste inte när kroppen skulle ge upp, så det var väl lika bra att fortsätta sin vandring. Han ville ju nå Numoorislätten så snart som möjligt. Jaro struntade därför i de främmande vargarna och fortsatte sin färd genom den kalla snön.

[Jaro känner dofterna av Duva och Ayira, men struntar i dem och fortsätter förbi x) ]

Doften av främlingen blev alltmer intensiv ju närmade hon kom den. Hon var inte helt säker på att hon var på humör för ett möte just nu. Det var så kallt. Hon ville bort från Silverpile, hitta något ställe som möjligtvis kanske var lite varmare. Det värkte i trampdynorna när hon placerade dem i snön. Men hon antog att detta eventuella möte inte skulle bli särskilt långdraget.
Tiken rörde sig raskt mellan träden. Röken ringlade sig upp i luften över huvudet på henne, röken från hennes halvöppna mun som delvis blottade en röd tunga och triangelformade tänder. Tänder som var gjorda för att slita i kött och mala ben till stoft. Ett rovdjurs tänder. Inte för att hon fann något nöje i att döda, men visst hade hon redskapen för att göra det.

Hon stelnade till lite när lukten stegrades och en svag vindpust fick pilarnas blad att röra sig svagt. Hon klippte med öronen och lutade sig en aning mer framåt, redo för vad som helst. Snart skulle hon stöta på den hon spårade. Snart skulle konfrontationen vara ett faktum. Snart skulle hon inte kunna vända längre, och få stå sitt misstag. Om det nu utvecklade sig däråt.

En kall vind drog förbi och Ayira stannade till för att ögonblick och pälsen burrade upp sig likt en uggla när den myser i sitt bo. Hon vandrade med blicken över det silvervita landskapet och började röra sig med ett lätt skuttande för att hålla värmen och hoppas att tassarna inte fryser fast.

Hela tiden hade hon rör sig emot de håll hon känt doften. Kylan stoppade inte henne ifrån att träffa nya, vänner som fiender. Ayira trodde inte på fiender men nog kunde man tycka mindre om någon annan men fiende, nej det tyckte hon inte. Även den svarta varghona som tog synen ifrån henne ser hon inte som fiende, Ria var inte ens säker på om hon kände hat för vampyren. Tack vare henne hade Ayira fått en helt ny syn på allt, hon såg saker som få såg.

En skepnad började träda fram i hennes fält och hon saktade ner för att sedan stanna upp helt. Dom silvriga öronen rörde sig sakta innan dom vinklades framåt. Försiktigt rörde sig Ayira emot den främmande tiken tills det var cirka tjugo meter emellan dom. Dom ljusa ögonen stirrade tomt emot den främmande vargen och den silvriga varginnan log lätt.
"Hälsad."

Duvas honungsfärgade ögon löpte över den andre, liksom granskande när denne uppenbarade sig för henne. Det var en tik, det kände hon på doften och på den ljusa tonen när vargen hälsade. Ögonen var liksom vita och Duva antog att hon var blind. Inte för att hon tänkte fråga. Det skulle vara oförskämt.
"Detsamma." Rösten var låg, avvaktande. "Mitt namn är Duva. Får jag be om ert?"


Vargen påminde henne om någon i hennes barndom. Hennes syster. Som blivit blind när hon slogs mot en björn. Systern hade tidigare haft så vackra, gula ögon som liksom lyste i natten, nu var de mjölkvita och oseende. Det var något speciellt med blinda vargar, tyckte hon. Hon visste inte riktigt hur hon skulle bemöta dem. Skulle man nämna deras uppenbara blindhet eller ignorera den? Förväntade de sig det eller inte? Hon svalde. Bäst att vänta och se vartåt det barkade.

Ett mjukt leende sprack fram då den främmande varginnan presenterade sig. Hon hade ett namn som inte skulle vara något problem att komma ihåg då det var så speciellt.
"Duva, det är ett vackert namn ni bär." rösten var mjuk.
"Självklart, mig kommer ni att känna som Ayira men många kallar mig Ria."

"Vad för er hit ut en sådan kall vinterdag som denna?" hon tippade lätt på huvudet och granskade den främmande varginnan från nos till svansspets. Lite större än vad hon själv är och Ria gissade att dom var i samma ålder.

Ett lätt leende spred sig över den vita varginnans läppar när hennes klippande öron uppfattade komplimangen. Hon nickade djupt och artigt.
   "Givetvis. Ria. Ert namn är också mycket fint."
   Hon var uppenbart tacksam över de värmande orden, så välbehövliga i det annars kristallklara snölandskapet. Honans nästa fråga var väl väntad. Det var sådant man alltid sa, till alla, av ren artighet.
   "Det är en mycket bra fråga. Faktum är att jag inte riktigt vet. Jag antar att jag bara vandrar runt tills jag hittat mig ett syfte, ett mål. Någonting."
   Hon letade efter sin plats i världen, men hon tänkte då inte riskera någonting för att hitta den. Men hon ville förtvivlat gärna ha någonting att göra, fördriva tiden med. Någonting att ha för tassarna. Ett jobb. En uppgift. En partner?
   Det vore onekligen ganska trevligt att ha någon att prata med, tillbringa tid med och tycka om. Ha någon i hennes i övrigt mycket ensamma liv.
   "Själv då, Ria? Varför är ni här?"