Sedan mötet med Tenns partner och son hade syskontrion hängt kvar i Civitas närområden. De hade gemensamt tagit beslutet att hålla sig utanför Relictus myllrande kärna och valet föll således på den angränsande Azhekaslätten. Vandringslederna var inte bara lugnare men erbjöd också en större chans för dem att få sig något att äta. Djuren som strövade över slätten krävde i jämförelse med försäljarna efter Civitas gator inget i utbyte. Åtminstone inget som Thein, Thrim och Melvin inte hade.
    Efter dagar av misslyckad jakt, varmt väder och en nära ögat-incident med Diomhair verkade oturen vända för syskonen. De svalare temperaturerna lockade fram djuren från sina skydd och gjorde dem oaktsamma. Och i takt med att ett inkommande regn svepte över området blev jakten äntligen lyckad. Thein och hennes bröder hade envisats med att ta djuret närmare den nordvästra leden, där de under de senaste dagarna uppehållit sig. Arbetet var tungt. Att dra en blytung kropp genom gräs och tuvor skulle visa sig nästan omöjligt och när Thein väl fick sätta tänderna i dess fortfarande varma mjukdelar var hon trött och utsvulten. Måltiden åts mestadels under tystnad och ingen av dem ägnade den närliggande leden med vandrare några längre blickar. I färd med att putsa det sista från en stor benknuta, grymtade hon bittert när Melvin knuffade henne i sidan. De hade sällskap och irritationen växte över Theins ansiktsdrag innan hon tittade upp från benet mellan sina tassar och såg vem som anslutit sig. Tenns son, Lev. Hans namn var kort och enkelt nog för att hon skulle komma ihåg det.
    Lev färdades ensam och syskonen var inte sena med att bjuda in honom till att dela bytet de fällt under morgonen. Thrim delade en förskönad version av deras jakt; berättade med inlevelse och vilda gester hur de bragt djuret om livet. Men när turen kom till brorsonen att berätta om sina ärenden i området tog den lättsamma stämningen en vändning. Raseriet hade tagit honom och Thein och bröderna lyssnade utan att avbryta på det ungdomen hade att säga. Han lämnade få saker osagda, ärlig i sin förtvivlan över den skada han orsakat familj och flockfränder. Han hade valt att lämna sitt hem, i jakt på vad som fortfarande var ett oskrivet blad.
    Theins förslag kom efter en stunds tystnad. "Ska ja' följa?", frågade hon mellan tuggorna och slet loss ytterligare senor innan hon fortsatte. "Hålla dig i styr om de' behövs." Trots tiden som gått låg Tenns egna raseri henne nära i minnet. Det var i stunder då ord inte längre hjälpt som Thein med hjälp av syskonen fått hålla honom tillbaka. Visst hade hon ibland tagit skada av det – den risken fanns alltid – men hon hade styrkan och lustigt nog läkköttet för att med större chans än inte komma levande ur situationen. Någonstans kändes det som hennes skyldighet att erbjuda Lev det hon gett hans far.

Deras gestalter hade varit fastbrända i hans sinne sedan deras första möte. Det fanns många anledningar till varför, men en av dem starkaste var för att de var familj. En del av det familjearv som han alltid så stolt burit. De var Toranos. Kanske var det just därför han valt att söka sig fram till dem, trots att han inte kunde avgöra om det var en bra idé. Villrådig och modfälld berättade han för dem vad som hänt. Trots att han egentligen borde anat deras medvetenhet om raseriet, som både Tenn och han besatt, förvånades han ändå av deras förstående. Deras blickar var inte dömande eller rädda, de var medlidsamma och innerliga. Lev försökte kväva lusten att börja gråta. Ännu var han fullkomligt i spillror.
     Theins förslag förvånade honom, men den glimten dolde han fort. Han såg på hennes bröder för bekräftelse på att hon menade det. Deras blickar var stadiga och oförändrade. Lev slog ner sin egen blick i marken. Han kände sig liten under deras blickar, och egentligen gjorde det bara att han ville säga nej. Han ville försäkra dem om att han klarade sig själv. Men det var just så han alltid gjort. Han hade aldrig tillåtit sig själv att be om hjälp.
     “Är på väg till Skuggfall,” började han förklara efter en tung tystnad. “Ska ta reda på vad som hände honom.” Hans namn var inte nödvändigt för att de skulle förstå vem han menade. Beslutsamheten syntes genom vemodet. Han delgav den lilla information de fått om att Tenn medvetet skulle valt att lämna Cirkeln och hans familj. Det var tydligt i hela hans sätt att han inte trodde på det. Kanske var det en rå förnekelse för att det var lättare än att handskas med tanken att han skulle lämnat dem, men Lev kände i hela sitt inre att det inte var sant. Det kunde inte vara sant. Fick inte vara sant.
     “Vill ni med?” Han såg mellan dem, och kunde ana samma beslutsamhet i deras blickar.

Hon behövde inte se på sina bröder för att veta att de tänkte i samma banor som henne. Deras mål hade alltid varit att ta reda på vad som hänt Tenn. Att han nog inte var i livet längre var en tanke som Thein sedan länge fått acceptera och förlika sig med men hon ville veta vem stod stod ansvarig, ifall en sådan fanns. Levs fråga krävde inte mycket eftertanke.
    "Aye, hade inte erbjudit annars." Hon petade den nu rensade benknutan åt sidan och sträckte tassarna framför sig. Efter en vid gäspning kunde hon se beslutsamheten etsad i Levs blick när hon mötte den med sin egen. "Säg bara när", bekräftade hon och såg i ögonvrån hur bröderna nickade. De var med honom.

Känslan som spred sig i bröstet på honom var fylld med vördnad. Han ville tacka dem innerligt, men han kunde känna att dem varken ville ha, eller behövde, hans tacksamhet. De kände samma längtan efter svar som han gjorde, av samma skäl.
     Lev såg emellan dem igen och nickade. Om än han kände sig splittrad i sitt jag efter det som hänt, så fann han en ny viljekraft i deras sällskap. Om än de personligen aldrig varit en del av hans liv kunde han inte låta bli att känna gemenskap. De fick honom att känna sig nära Tenn igen, som om de var någon slags förstärkande länk.
      “Har någon att se efter först,” förklarade han. “Vi träffas där.” De nickade till svars. Thrim erbjöd honom att ta del av bytet, men han nekade artigt. Hans mage hade knutit sig alldeles för hårt för honom att känna hunger. Istället nickade han ett adjö och begav sig av igen.

[Avslutat]