Nike rörde sig med lugna steg över den vissnande slätten. Hennes högra framben var uppvikt och vilade mot bogen medan övriga fem ben rörde sig under henne, de främre snuddade bara marken lätt då och då så att hon inte skulle tippa framåt med sin väldiga tyngd. Svansen var höjd i en båge bakom henne och gungade med i hennes långa rörelser. Hon hade kommit från söder, där marken var torr och dimslöjorna vaga, men nu hade hon kommit längre in på slätten och omfamnats av en tät dimma. Den våta luften trängde sig in under hennes tunna päls och hon började snabbt frysa. Frysa något fruktansvärt. Den få-ögda blicken svepte över området och hon undrade stilla hur lång tid det kunde dröja innan hon tog sig ur dimman. Hennes speciella syn var henne inte till någon fördel i detta område, hon kunde knappt se sin egna tass om hon sträckte ut den framför sig. Frustrerad vandrade hon vidare och funderade på vad hon kunde göra för att finna värme. Att röra på sig fungerade ju i viss mån men det behövdes mer i det här råa klimatet.


[sorry för kort o dåligt, första inlägget med henne :$]

Dimman var tät och luftfuktigheten fick pälsen att kännas blöt och tyngre än i vanliga fall. Den mörka lilla varelsen som rörde sig fram över den karga slätten såg alldeles för ung och kör ut för att röra sig i ett område som detta helt på egen hand. Fortfarande var topparna på pälsen varstans tvinnade samman av smuts som inte gått bort efter att hon rullat sig i det fuktiga gräset, men hon såg inte lika smutsig och ynklig ut som hon gjort vid sitt senaste möte. Ett möte som hon nu börjat inse nog varit räddningen av hennes liv. Ja, hon var liten. Klen i mångas ögon. Men rädd för att färdas ensam i en dimma lika tät som modersmjölk eller mörker som kunde dölja de värsta av faror? Nej. Det fanns ingenting som kunde mäta sig med de saker som hon redan gått igenom. Den sorg, rädsla, tomhet och ilska som drabbat henne kunde inte ens döden försöka mäta sig med. Ja, det var en ung liten valp som i ensamhet tog sig fram över denna mörka slätt i lugn takt. Men det var en ung valp som var mycket trasig. På utsidan såg hon inte alltför olik ut andra valpar, om man bortsåg från de tydliga ryggkotorna som såg ut att vilken sekund som helst kunna skära genom skinnet, eller de extra tänder som växte ut runt munnen och nosen på henne. Utseendet var ett arv från föräldrarnas släktskap som drabbat henne hårt, men det var ingenting hon någonsin lidit av. Föräldrarna hade varit kärleksfulla föräldrar, och hon och syskonen hade haft en underbar barndom. Allting hade varit perfekt. Livet hade inte kunnat vara bättre. Men i slutändan kanske allting hade varit för bra... för det hade tagits ifrån henne. Inom loppet av ett ögonblick hade allting som hon någonsin känt till rycks ifrån henne med sådan brutal kraft att det lämnat henne skör och trasig. Splittrad i så många olika bitar att hon först inte trott att hon någonsin skulle ha kunnat pussla ihop sig själv och ställa sig upp. Händelsen av föräldrarnas brutala död hade satt så djupa skåror i henne att hon var långt ifrån samma valp som hon en gång varit. Själen var ärrad, söndrad. Till den grad att hon aldrig någonsin helt skulle kunna återhämta sig från den bild som etsat sig fast på hennes näthinnor. Varje gång hon blinkade, varje gång hon slöt ögonen i hopp om att kunna få lite sömn, så låg de där framför henne. Den metalliska stanken som legat i luften skulle hon aldrig kunna glömma. Värmen från föräldrarnas döda kroppar. Blod. Överallt. Hon hade gått sönder, och för ett ögonblick hade hon trott, och hoppats, att döden skulle komma efter henne också. Att den skulle rycka henne ifrån detta helvete som världen helt plötsligt visat sig vara. Att hon skulle återförenas med sina föräldrar, att all smärta och sorg och tomhet skulle tas ifrån henne och lämna henne lika lycklig som hon en gång varit. Men insikten hade snabbt slagit henne, att döden var lika oviss som livet. Om än det inte skrämde henne, så insåg hon att ge efter för döden ... var att ge upp. Hur hon orkat resa sig efter att ha ramlat och slagits sönder visste hon inte. Kanske skulle hon aldrig förstå. Men en sak var säker, och det var att mötet med en stor hane hade gett henne det svar hon varit så desperat efter. Svaret på varför hon skulle fortsätta kämpa när det inte verkade ha funnits någonting kvar att kämpa för. Hon hade insett att hon hade ett uppdrag. Och trots att tomheten fortfarande skavde inom henne, att minnena vägrade släppa greppet om så för bara någon sekund, så skulle hon inte stanna upp förrän hon nått sitt mål.

Tassarna placerades varsamt framför henne, och de mörka öronen knyckte fram och tillbaka på det lilla huvudet i hopp om att uppfatta minsta ljud som kunde tala om för henne vars hon var någonstans. I denna tjocka dimma gick det inte att hålla ett högt tempo. Hon kunde mycket lätt vandra rakt in i någonting, eller någon, utan att ha sett det innan det slog emot hennes nos. Därför var det bättre att ta det lugnt, och hoppas att hon till sist skulle finna sin väg ut ur denna vägg som verkade ha svept in som från ingenstans. Måntatueringarna som prydde både hennes huvud och ben lyste lika starka som alltid. Ett sken som under nattens mörka timmar kunde vara en tröst. Men hon var även väl medveten om att det vita sken de gav ifrån sig talade om för andra varelser exakt vars hon var. Hon var lättare att upptäcka än de djur som inte hade lysande teckningar på kroppen. Men det var också därför som hon var noga med att lyssna efter ljud som kunde uppstå omkring henne. Om någon befann sig i närheten och kunde se den lilla kronan av ljus som sträckte sig runt hennes högra öra ville hon inte vara sen att upptäcka denna andra varelse.

[Inte dåligt alls :3  man behöver lite tid att komma in i nya karaktärer. Jag försöker fortfarande lära mig Ethie. Än så länge är hon bara valp X_X]

Hon huttrade lite medan hon rörde sig framåt och började gå snabbare med en förhoppning om att det skulle värma upp henne iallafall lite. Tänk om haft elden som kraft nu, det skulle plötsligt vara så mycket enklare att leva då. Ibland kunde hon avundas vargar med värmekrafter, det skulle passa en dam som henne utmärkt. Även om metall inte var fy skam det heller. Hon gillade vad hon kunde göra med sin kraft. Hon ruskade på sig i en förhoppning om att få ur lite fukt ur pälsen och metallsmyckena i hennes man gav ifrån sig klingande ljud då de slog emot varandra.

Hennes till synes enda öga uppfattade snart ett vagt sken i dimman, likt en fyr en stormig kväll. Först trodde hon bara att det var en synvilla, sen kom tankar på andar upp i hennes huvud. Men slutligen så bestämde hon sig för att det måste röra sig om en varg. Speciellt som ljusets rörelsemönster påminde mycket om hennes eget. Och mycket riktigt, snart framträdde en skugga, en lysande skugga paradoxalt nog, framför henne. Som snabbt utvecklade sig till konturerna av en varg och som sedan långsamt tog form tills Nike kunde se denne helt. Hon stannade och kikade på den lilla valpen. Vad gjorde en valp ute såhär ensam, på en plats som denna dessutom? Det väldiga huvudet lutade på sned och hon såg ner på den lilla grå varelsen.
"Hej på dig."
Sade hon med en mild röst.
"Jag är Nike, vad heter du?"

Det var nästan som att drömmarna som jagade henne varje gång hon lade sig ned och slöt ögonen hade valt att stiga ut ur hennes undermedvetna och omsluta henne även nu när hon var vaken. Ja, denna dimma påminda om den vägg som alltid tycktes finnas i utkanten av hennes synfält när hon sprang för att undkomma mardrömmarna. I det okända som alltid tycktes för nära för att hon inte skulle kunna slappna av, men för långt bort för att hon skulle kunna utforska det, dolde sig minnen och smärta och sorg. Och framför allt... ansiktet på den varg som hon letade efter. Så fort hon slöt ögonen fanns han där. Mörkret, ondskan. Så nära att hans andedräkt fick raggen att resa sig, men för långt borta för att hon skulle kunna se honom tydligt. Nej, sömnen hade inte varit henne till lags på mycket länge. Kanske var det också en anledning till att hon tog det så lugnt som hon gjorde där hon nu vandrade fram över slätten. Energin räckte inte till för att föra henne framåt lika snabbt som hon skulle ha önskat. Men hon kunde heller inte neka att hon då och då sneglade åt sidan, om så bara för att försäkra sig om att det ansikte hon letade efter inte följt efter henne ut i denna värld och dolde sig någonstans i dimman som omslöt henne.

Ett märkligt ljud fick henne att plötsligt stanna upp. Öronen stod spetsade på det lilla huvudet, och den tvåfärgade blicken granskade vaksamt dem vita väggen som skymde sikten åt vilket håll man än vände sig. Ljudet hade bara varat en kort stund, olikt någonting som hon hört tidigare, men hon kunde ändå våga säga att hon visste från vilket håll det kommit. I en långsam rörelse vände hon huvudet åt vänster, men hur mycket hon än ansträngde sig så kunde hon inte se vad som dolde sig längre än en meter bort. Öronen vinklades bakåt, om så bara för en kort sekund, innan hon tog beslutet att åter börja röra på sig. Denna gång i den riktning som skulle ta henne till vad det än var som för bara en liten stund sedan gett ifrån sig ett sådant märkligt ljud.
Stegen var försiktiga, huvudet en aning sänkt. Hon såg ut som ett djur som var på jakt. Dessvärre var den tragiska sanningen att hon inte haft mycket att äta den senaste tiden, då hon fortfarande var så pass ung att jakt aldrig varit en avgörande faktor i de saker som föräldrarna lärde dem. Hon kunde fånga en gnagare då och då, men större byten än så var en för stor utmaning för en tunn liten valp som inte hade mycket att sätta emot. Tankarna avbröts när hon tyckte sig kunna skymta en skugga längre fram. Hon saktade in ännu mer, tvekade lätt på steget, sedan fortsatte hon framåt. Skuggan blev tydligare, större. Tills dess att hon stod framför en stor, mörk varg olik allt hon tidigare sett. Hjärtat slog hårt i bröstet på den lilla honan, men det var inte rädsla som speglades i hennes olikfärgade ögon. Svansen hölls sänkt bakom henne, men tillräckligt högt för att den inte skulle ta i marken, huvudet var fortfarande sänkt en aning och nu var de mörka öronen vinklade bakåt. Vargen framför henne hade inga ögon. Eller... det som satt i pannan, skulle det föreställa ett öga? Ett extra par ben satt framför vad som såg ut som de vanliga frambenen, och märkliga stenar verkade sitta fast i den mörka pälsen. Om det varit vilken annan valp som helst som stått inför denna mörka varg skulle den nog tyckt att detta var en varelse tagen ur en mardröm. Men för denna lilla hona skulle det mycket till innan skräcken fick så pass mycket makt att den kunde slå klorna i henne. Efter vad hon upplevt, efter vad hon sett, hade hon lärt sig att mardrömmar oftast inte kunde mäta sig med den verkliga världen.
Den stora varelsen framför henne talade. En hona. Rösten var mild, inte det minsta hotfull eller skräckinjagande. Det fick dock inte den lilla valphonan att spetsa öronen och vifta på svansen. Istället smalnades hennes blick av en aning, det ryckte lätt i det ena örat, men hon behöll samma avvaktande kroppshållning som tidigare.
"Ethiezhte."

Nike var en lugn och sansad individ, men hon kunde inte låta bli att uppröras av att en så pass ung varg var ute i natten helt ensam. Speciellt på en kall, ruskig och dimmig plats som denna. Men det slog henne att valpen inte verkade rädd varken för mörkret eller vad som skulle kunna finnas där, och absolut inte för henne. Detta var ändå något som fick betraktas som märkligt, hon hade vant sig vid det här laget med att andra ryggade undan då de såg henne. Att hennes extra armar och enda öga skrämde dem. Hon kunde inte klandra dem, när hon jämförde sig med gemene varg så blev faktiskt hon också lite rädd. Eller kanske inte rädd, men hon fick iallafall en förståelse för den känslan. Samtidigt så tyckte hon att vanliga vargar såg ganska lustiga ut, och hon föredrog nog hur hennes familj sett ut framför det som fanns att välja på. Den orädda vargen var ännu gråare än dimman, men något sken om henne. Små markeringar på hennes huvud och runt hennes ena ben strålade likt stjärnor. Nej likt månen. Detta fascinerade Nike och hon sträckte långsamt ner nosen för att studera dem närmre.
"Vad är det där?"
Frågar hon förundrat. Inser att det fanns många mycket relevantare frågor, som hon som ansvarsfull vuxen borde ställa. Som var valpens familj fanns, om hon frös lika mycket som Nike gjorde, om hon behövde hjälp med något, om hon var hungrig. Just då hon tänkt orden så gav hennes buk ifrån sig ett menande kurrande. Ja, vad var egentligen ett bättre sätt att knyta nya kontakter än att dela en middag? Hon visste inget som hade en förmåga att föra folk samman som mat.
"Vill du ha mat?"
Frågade hon efter någon sekunds tystnad.

Avståndet mellan henne och den större honan var tillräckligt för att hon skulle kunna backa undan och komma långt utom räckhåll om så behövdes. Varenda muskel var på spänn i den tunna lilla kroppen, och trots att hon såg ut att ha tyngden väl fördelad på alla fyra tassarna där hon stod med sänkt huvud så såg hon till att luta sig mer på de bakre benen om det skulle behövas att hon vände sig om snabbt. Den tvåfärgade blicken studerade den större varelsen framför henne med vaksamhet och förundran. En sådan varelse som nu stod här i dimman med henne hade hon aldrig i sina vildaste fantasier kunnat föreställa sig skulle dyka upp i den verkliga världen. Plötsligt slog tanken henne att denna dimma kanske trots allt var ett tecken på att hon inte var fullt vid medvetande. Den vita väggen som skymde allting som låg längre än en meter bort, denna märkliga varelse som dykt upp som från ingenstans, kylan och den råa fukten i luften omkring dem... Hon var fortfarande ung, alldeles för ung för att kastas ut i världen på detta sättet, och hon visste egentligen ingenting om landet som hon just påbörjat sin vandring genom, men kunde detta verkligen utspela sig på riktigt? Det kändes som en dröm. Ja, eller, mardröm. Hon kunde inte längre skilja dem åt, då det inte fanns någonting annat än mörker och ångest att hämta för henne i landet där drömmarna vävdes.
Så plötsligt talade den stora varelsen igen, och denna gång lutade hon sig framåt för att få en mer ordentligt titt på de lysande märkena som aldrig slocknade på valpens kropp. Detta fick dessvärre Ethie att rycka till lätt och ta ett steg bakåt samtidigt som hon höjde huvudet för att kunna luta hela kroppen bakåt i ett försök att behålla avståndet mellan dem. Rädd? Nej. Åtminstone så hade hon aldrig känt av rädsla på ett sådant försiktigt sätt tidigare, om det nu var vad det var. Men vare sig hon var rädd eller ej, så tyckte hon uppriktigt att det var aningen oartigt att invadera hennes personal space på ett sådant framfusigt sätt. Det var säkert inte menat illa från den stora honan, men hon måste väl ändå själv vara medveten om att hennes utseende gjorde det lite svårt att slappna av helt i hennes närvaro... Just som tankarna på hur obekväm hon kände sig med den plötsliga närheten cirkulerade innanför pannbenet på henne så slog det henne att andedräkten från den andra varelsen kändes förvånansvärt varm. Om detta varit en av de drömmar som jagade henne, inte skulle hon väl då kunna känna av värmen från en annan vargs, om honan nu kunde kallas varg, andedräkt? Med alla dessa tankar som löpte amok i huvudet på henne hade hon då aldrig funderat en sekund på att besvara frågan som honan ställt i samband med att hon böjt sig närmare för att ta sig en titt på nära håll. Men så talade hon plötsligt igen, och Ethie blev med ens medveten om hur tyst hon varit. Mat? Ja, mer än något annat ville hon ha någonting ordentligt att äta! Som om kroppen förstod precis vad det var frågan om knöt magen ihop sig och ett litet lätt kurrande kunde höras. Hungrig... det räckte inte för att beskriva hur hon kände. Faktum var att hon inte mindes senaste gången hon åt någonting som faktiskt varit mättande. Hon spetsade öronen och tog ett steg framåt, för att återta sin ursprungliga plats framför honan.
"Ja."

Avståndet dem emellan växte då ungtiken ryggade undan hennes granskande blick. Hon kunde inte klandra henne, Nike var som sagt van med att folk ryggade undan. Hon kände på sig att hennes beteende var lite underligt och ohyfsat, ibland kunde hon bara inte inte tygla  sin nyfikenhet.
 Den lilla valpen var fåordig, kanske hade hon inte lärt sig att tala bättre än vad hon gjorde. Hon undrade hur länge den lilla varelsen varit ensam, och hur gammal hon var. Det var tydligt att hon var i behov av hjälp för att överleva. Nike kände en stor sympati för det lilla livet, hon hade vuxit upp med närvarande föräldrar i ett idylliskt liv i grottorna vid Blodbergen. Det var först i vuxen ålder som hon lämnat platsen, då en stor flock intagit fästningen och börjat hota de som levde där. Nike tyckte inte om att känna sig otrygg och platsen kändes inte längre som hennes hem. Så hon satte av på vandring, i hopp om att finna en ny plats att leva på. En varm plats. De kalla nätterna i Blodbergen hade plågat henne sedan födsel, även om hon skapat en fäll av en bergsbockhud att gömma sig under. Hennes största misstag i livet var nog att inte ta med den på sin vandring. Hon hade istället lämnat den åt en yngre syster, som varit lätt förtvivlad över att de skulle ge sig av åt olika håll. Nike hade valt ensamheten framför sällskap av sin familj, vilka rörde sig söderut, hon kände att det var dags för något nytt. En stark känsla av att detta var starten på en ny era i hennes liv.
Hon höll sin enögde blick fäst i den andres ögon och log ett svagt leende som inte blottade tänderna.
"Då tycker jag vi fixar lite mat, jag är vrålhungrig!"
Sade hon och gav ifrån sig ett kort, hest skratt. Hon såg sig om i dimman och undrade hur det skulle vara möjligt att jaga i detta område. Men kanske kunde dimman vara till fördel, om de fick upp spåret på ett rov och låg i motvind så kunde de smyga sig upp på det utan att det märkte någonting. Men frågan var vad det fanns för rov på denna plats, det kändes inte som att det var en särskilt frodig plats så att hjortar kunde leva här. Men hon hade passerat några små hål i marken på sin färd genom dimman, gnagare borde det finnas gott om då inga rovfåglar kunde skåda igenom den tjocka dimman. Deras lilla fristad.
Nike var expert på att jaga gnagare, hennes extra framben var som gjorde för att köras ner i hål och grepp tag om det som fanns där nere. Men faktum kvarstod att några enstaka gnagare inte skulle hjälp mycket för den lilla valpen och absolut inte för henne. Kanske kunde det bli en god reskost medan de rörde sig mot bättre jaktmarker? Nike hade ingen avsikt att lämna det lilla livet, det var otänkbart. Speciellt inte på en plats som denna.
"Orkar du gå en bit, annars kan du får rida på min rygg."
Sade hon med en värme i rösten.

Den tvåfärgade blicken var stadigt fäst på den stora honan framför henne, inte för en sekund vek hon undan för att studera dimman som rörde smög sig runt dem. Det kändes så märkligt. Allting kändes så märkligt. Från att ha gått från känslan att hon vetat allt som fanns att veta om världen, om kärlek och familjen och vänlighet inför annat liv, till att få hela sin världsbild söndersliten, nerblodad och slängd framför tassarna på ett sådant grymt sätt att det nästan rivit sönder henne också... till att bemötas av sådan vänlighet av vargar som hon aldrig tidigare mött. Främlingar. Främlingar som lätt skulle kunna skada, såra eller döda henne om de så ville. Men istället valde att se efter henne, ta hand om henne. Hjälpa.
Det vore lögn att säga att händelsen inte förstört henne också. Den livliga, kaxiga och framåtsträvande lilla valpen hon varit som alltid sett efter sina syskon och varit först i skaran med nästan allting, hon fanns inte längre. Hon hade dött tillsammans med föräldrarna. Valpen som fanns kvar... ja. Vad fanns kvar? En vilsen, ensam liten själ som inte hade mycket att sätta emot om livet skulle välja att inte vara lika vänligt som det hittills varit. En trasig liten hona, full av djupa ärr, ännu öppna sår, som ingen kunde se. En liten valp som inte trodde att någon någonsin skulle kunna förstå vad hon gått igenom, vad hon tvingats se och uppleva, för att ord aldrig skulle kunna förklara den sorg och smärta som drabbat henne... Så att ord i hennes ögon förvandlats till överskattade ting. Ord var bara ord. Men de skulle aldrig någonsin räcka till för att beskriva eller förklara på det sätt så att någon skulle kunna förstå. Därför hade hon valt att inte förlita sig på dem. Att säga få ord var att spara tid, och energi. Så länge det gick fram vad hon menade så var väl det det viktigaste. Hon behövde all ork hon hade till att försöka leva med tomheten som bara tycktes växa sig större inom henne för var dag som gick. En tomhet full av djupa sprickor. Det enda hon hade kvar att leva för, det enda hon hade att kämpa för, var att hitta den där vargen. Den där hanen som hon var säker på bar svar till den enda fråga som verkade viktig.

Den stora honan framför henne talade på nytt, och Ethie kunde inte låta bli att blinka lite förvånat. Honan var utan tvekan en vänlig varelse, trots att hon kunde beskrivas som skrämmande, men hennes sätt var, liksom hennes utseende, lite udda... Hon verkade så passionerad i allt hon sade och pratade om. Och det kändes märkligt. Att hon ville ta sig tid att vara positiv och hjälpande med en liten valp som hon alldeles nyss träffat. Att hon ville ta sig tid att jaga med henne. Leendet, skrattet, sättet som hon pratade på. Allt med den stora honan fick någonting inom Ethie att vilja visa tacksamhet, att vilja visa att det faktiskt betydde någonting för henne. Men detta lilla ting var inte starkt nog för att hon skulle klara av att uppbåda den kraft som behövdes för att le, eller säga tack.
Honans fråga fick henne att spetsa öronen och tippa huvudet bakåt en bit så att hon lättare skulle kunna studera den äldres ansikte.
"Rida..?" Ordet slapp ut innan hon hunnit tänka efter. Kunde hon vara allvarlig? Ja. Både hennes uttryck och den värme som fanns att finna i rösten talade för att hon var fullt allvarlig.
"Nej... jag kan gå." Hon var inte riktigt säker på att det var rätt svar. I ärlighetens namn var hon inte säker på om det fanns något rätt svar till en sådan fråga. Men hon kände sig stark nog att fortsätta på egna ben. Och kanske även lite tryggare i denna dimma nu då hon inte längre var ensam.

Nike log ett leende fullt av värme mot den lilla krabaten. Den var så liten och så tyst i sitt sätt, hon kunde inte låta bli att undra vad som hänt med den försynta honan.
”Då går vi!”
Sa hon entusiastiskt.
”Säg till om du blir trött, jag kan bära sig också..”
Lade hon till och viftade lite med de arm-lika frambenen. Så började de gå. Nike höll det högra frambenet vid bröstet, lät fingrarna lugnande fippla lite med ett järnsmycke i en av hennes locks. Den andra armen tog mark ungefär vartannat steg för att förhindra att hon tippade framåt med sin väldiga tyngd. Det var en intressant gångart som hon gav uppvisning på. De rörde sig i sakta mak genom dimman och snart började slöjorna lätta lite. I fjärran framför dem reste sig en skog, Nike undrade vad det var för plats. Hon hade knappt sett någonting av den värld hon levde i utan hållit sig isolerad i blodbergen sen hon föddes. Det hade varit en plats reserverad till sådana som henne, de som inte var säkra på om de skulle bli accepterade ute i det stora numoori. Nu hade en annan typ av utstötta intagit bergens fästningar och drivit ut ursprungsbefolkningen. Tagit de skyddande murarna för sig själva. Det kunde fortfarande svida till av bitterhet då hon tänkte på att hon lämnat allt bakom sig utan kamp. Bara givit sig av utan det minsta motstånd. Så förde vinden med sig en doft som fick henne att vakna ur sina tankar.

”Ssh”
Väste hon tyst och stannade upp. Vinden låg i deras ansikte och den förde med sig doften av rådjur. Nike kände hur varje muskel i kroppen spändes och jaktlusten triggades snabbt igång. Saliv började produceras då hon tänkte på färskt kött och dregel började långsamt rinna längs hennes mungipor.

Erbjudandet om att bli buren kvarstod om det skulle visa sig att hon blev för trött för att orka gå. Det kändes märkligt att den stora honan erbjöd sig att bära henne, men samtidigt var det även lugnande på ett mycket annorlunda sätt. Att det inte fanns någon som helst illvilja i den stora varelsen hade hon redan förstått, men det kändes ändå inte rätt att tacka ja till ett sådant erbjudande. Måhända att hon själv var liten och knappast någon extra tyngd att bära på, men föräldrarna hade lärt henne att man inte behövde utnyttja erbjudanden bara för att de gavs. Det gällde att kunna läsa av tillfällena, och på så sätt avgöra vad som var rätt att göra. Och hon kände sig ganska säker på att det var rätt sak att tacka nej, om än hon tyckte det var mycket vänligt av den äldre att erbjuda henne att bli buren.
När de började gå höll hon sig bakom den stora honan. Inte för att hon önskade det större djuret skydda henne, utan det berodde mest på att hon skulle behöva trippa på ganska ordentligt för att orka hålla sig jämsides med den äldre honan, och ändå verkade det som att hon tog hänsyn till valpen och höll en något lugnare takt. Sedan kunde hon inte förneka att det underlättade att ha den större att gå först, då hon tryckte ned de extra höga grässtråna som annars kunde göra promenaden jobbigare än den var. Men trots alla dessa tankar som cirkulerade i huvudet på henne lät hon inte yttra ett ljud. Hon trippade på med tillräckligt avstånd bakom den äldre honan för att inte råka komma i vägen för hennes svans, med öronen vinklade bakåt och blicken fäst framför sig. Även bakifrån kunde hon se att den äldre hade en märklig gång jämfört med de andra vargar hon mött, någonting hon gissade var resultatet av hennes extra par framben. Själv kunde hon inte föreställa sig hur det skulle var att behöva hålla koll på ytterligare två ben... det var tillräckligt att se till att man rörde sig ljudlöst med de fyra tassar hon hade. Men hon dömde inte honan. Absolut inte. Om än hennes utseende var en aning skrämmande, och hon inte kunde röra sig lika bekymmerslöst som andra vargar, så var hon en av de vänligaste individerna Ethie träffat på. Det kanske egentligen bara var logiskt, en varelse så stor måste ju ha ett extra stort hjärta. Det var hennes mor som lärt henne att goda gärningar och vänlighet vittnade om en varelse hade ett stort hjärta. Själv var hon inte säker på att hon hade något hjärta kvar. Hon kunde fortfarande känna det slå i bröstkorgen, men platsen där det befann sig kändes tom och bottenlös. Precis som om det ryckts ifrån henne.

När den äldre honan plötsligt stannade upp och hysschade åt henne tvärstannade hon och lät kroppen sjunka tätt intill marken. De mörka öronen stod spetsade på hennes huvud, och när hon märkte att honan spände sig ställde hon sig försiktigt upp och lyfte nosen för att kunna vädra i den kyliga luften. Vinden förde med sig doften av byte, och hon kunde känna hur magen knöt sig i längtan efter maten som nu var så nära att hon kunde känna lukten av den. Försiktigt tittade hon upp på Nike. Saliv kunde skymtas i den äldre honans mungipor, och hela hennes kroppsspråk talade för att hon var redo för jakt. Hittills hade Ethie lyckats fälla sorkar och en och annan liten hare själv. Det hade varit tillräckligt för att hålla henne vid liv, men hon hade aldrig tidigare försökt sig på att ta ned ett så här stort byte. Hon var medveten om att hon fortfarande var liten, och kanske var det för tidigt för henne att ge sig på ett rådjur... Men den äldre honan kanske hade tänkt att hon ändå skulle hjälpa till på något sätt? Hon studerade honan med vaksam blick, inväntade tyst någon form av tecken ifrån henne eller att hon skulle säga vad hon förväntade sig att valpen skulle göra.

Nike var en stor varg och hon var inte den smidigaste. Att jaga med överraskningselementet som hjälp var inte hennes starka sida, även om dimman var tät och vinden låg till hennes fördel. För ett ögonblick tvekade hon lite där hon stod, hon ville inte riskera att förlora bytet som de båda så desperat behövde. Men de två var inte många nog för att jaga ner ett byte på det traditionella sättet heller. Hon bet sig lätt i läppen medan hon funderade. Till slut beslutade hon sig.

"Om du smyger runt och ställer dig på andra sidan, så att din doft sprids för vinden, så stannar jag här och väntar. Funkar det?"
Viskade hon fram.
"När du är på andra sidan om dem så börja väsnas så farligt som du kan, o försök lura dem hitåt. Så fångar jag bara en åt oss.
Hon log.
"Det är ett viktigt uppdrag jag ger dig, men jag tror du klarar det."

Det märktes att den äldre honan funderade. Exakt vad det var för tankar som rörde sig i huvudet på den stora och fick henne att vara så tyst och stilla kunde valpen inte avgöra, men hon gav inte ifrån sig ett ljud i väntan på att den äldre skulle ta ett beslut. Ja, hennes egna kunskaper om jakt var dessvärre begränsade... Visst hade passionen och längtan efter att en dag få ta ner en hjort på egen hand en gång brunnit inom henne, men sådana tankar kändes som att de hörde hemma i det förflutna. Hela hennes liv hade vänts upp och ned, de prioriteringar och drömmar hon en gång haft hade ryckts ifrån henne. Som det var nu behövde hon fokusera på nuet, försöka ta sig igenom dagen utan att utsätta sig själv för onödiga risker eller skador. Se till så att hon fick mat i magen, om än det var en liten tröst att gnaga på sorkar som var tillräckligt oförsiktiga så att hon kunde fånga dem ovan mark. Drömmen om att en dag stå inför sina föräldrar som en vuxen hona med jaktkunskaper som imponerade och hela livet framför sig hade slagits i spillror, och hon var ganska säker på att några av de spillrorna hade skurit sig djupt in i vad som fanns kvar av hennes själ. Att de grävde sig lite djupare var gång hon rörde sig, och bidrog till smärtan hon bar med sig.

Det ryckte till i de stora, mörka öronen och hon blinkade lätt för sig själv innan hon åter tittade upp på Nike. Honan hade beslutat sig för hur de skulle göra, och nu delade hon med sig av planen. Valpens uttryck förblev svårtydligt, men inom sig kunde hon känna en svag oro slå rot. Den äldre hade mycket riktigt tänkt att hon skulle hjälpa till, och Ethie tyckte mycket riktigt att det lät som en väldigt viktig uppgift hon gavs. Den äldres leende var säkert menat att lugna, trots allt sade hon att hon trodde att valpen skulle klara av det här, men den unga honan var själv inte lika säker. Magen kurrade på nytt, tycktes vrida sig ett halvt varv i buken på henne som för att påminna om hur viktigt det var att de fick tag i ett av de där bytesdjuren. Hon släppte den stora honan med blicken för att se bort över slätten, om än dimma var det mesta som gick att skymta. Öronen hade åter vinklats bakåt till sin vanliga position, och den tvåfärgade blicken tycktes mer avlägsen än tidigare. Detta var viktigt. De behövde maten. Kunde hon klara det här utan att klanta sig..? Självklart! Rösten som klöv tvekan fick henne nästan att rycka till. Den var bekant... Jag klarar vadsomhelst! Jag måste. Jag är äldst. En bekymrad rynka uppstod mellan ögonbrynen på henne. Den hon varit innan hennes föräldrar ryckts ifrån henne hade aldrig tvekat. Iallafall inte tillåtit sig göra det inför syskonen. Och som det var nu hade hon tagit sig såhär långt... Det fanns inte utrymme för tvekan. Ville hon klara av den uppgift hon tagit sig an var hon tvungen att lära sig hur man jagar. Och den lärdomen började nu.
Hon tittade åter upp på den stora honan, innan hon nickade lätt emot henne. Beslutsamt, med så tysta steg som möjligt, började hon röra sig bortåt. Det höga gräset dolde hennes tunna kropp väl, men hon valde ändå att huka sig en aning för att vara säker på att hennes måntatueringar inte skymtades i dimman. Ena tassen framför den andra, och hon tvingade sig själv att hålla andningen lugn. Då och då vädrade hon i luften, för att försäkra sig om att hon rörde sig runt bytesdjuren och inte råkade gå rakt på dem. Hjärtat slog hårt i den tunna bröstkorgen, men hon fick inte stressa. De långa grässtråna strök utmed den mörka pälsen, böjde sig försiktigt för hennes kroppsvikt innan de åter rätade upp sig. Hur lång tid det tog henne att placera sig på andra sidan bytesdjuren visste hon inte. Det enda hon visste var att de stod kvar, och att hon tagit sig såhär pass långt. Hon stannade upp, lade sig tätt intill marken. Den äldre honan hade bett henne väsnas, låta farlig. Hon var inte säker på att hon skulle kunna låta tillräckligt farlig för att skrämma de större djuren, men hon tänkte försöka. Hon rynkade på nosryggen och provade sig på en morrning. Den lät allt annat än skräckinjagande... En lätt fnysning undslapp henne och hon ruskade på huvudet. En gång till. Hon blottade tänderna, och morrade ännu en gång högt för sig själv. Bättre. Så gav hon ifrån sig ett högt, gällt skall. Någonstans borta i dimman kunde hon ana att djuren stannade upp med vad de höll på med. Hon tog sats, och sedan kastade hon sig framåt. Hon sparkade ifrån tillräckligt för att hon skulle bli synlig ovanför gräset, och varje gång hennes tassar lämnade marken såg hon till att skälla så högt hon kunde. På så sätt tog hon sig framåt mot djuren; med hjälp av höga skutt som var avsedda att föra henne uppåt mer än framåt. Till en början verkade bytesdjuren inte speciellt oroade. Hon morrade så högt hon kunde, skällde. De hade lyft huvudena, men de var inte drivna på flykt. Hon stannade upp, med blottade tänder och bakåtvinklade öron. Så förberedde hon sig. Hon fyllde lungorna med luft, böjde bakbenen... så skällde hon igen. Ett högt skall. Men denna gång, i samma stund som skallet ekade genom dimman, klöv en blixt luften framför henne. Hon stirrade överraskat framför sig med uppspärrade ögon, men blev snart medveten om omvärlden igen då hon kunde höra ljudet av klövar emot marken framför sig. Och de rörde sig bortåt. Hur hon gjort, eller exakt vad som hänt, visste hon inte, men det hade funkat! Utan att tveka satte hon av efter de stora djuren, morrade och skällde för att försöka styra dem åt rätt håll.

Nikes leende växte då honan efter en stund inre funderingar beslutade sig för att anta uppdraget hon gett henne. Det var modigt av en så ung varg att våga sig på en jakt. Nike var inte säker på hur valpen skulle klara av att skrämma upp djuren men hon litade ändå på henne. Det var tåga i den lilla flickan. Och vad hade de för annan chans egentligen? Det var tvunget att funka såhär. Snart ljöd skall och morrningar över slätten. Ljudvågorna nådde långt i den kala omgivningen även om dimman dämpade dem en aning. Ekot studsade mot skogarna och bergkedjorna. Först fick dt ingen effekt. En sammanbiten min klädde hennes ansikte men hon stod fortfarande redo. Ifall valpen skulle lyckas kunde hon inte riskera att stå oförberedd. Det var med öronen spetsade och musklerna på helspänn som hon stod då en smäll plötsligt slog emot henne. Ett ljussken skymtades genom dimman och ljudet an klövar närmade sig i en ruskig takt. Hon log triumferat, såklart hade valpen klarat det! Snart kunde hon se skuggor i dimman som i våldsamt takt närmade sig. Hon placerade sig framför dem och just som den första hjorten sköt fram genom dimman kastade hon sig upp. De långa armarna slängde sig runt dess bringa. Den snubblade över henne och drogs nedåt. I vad som liknade ett karatekast fick hon hjorten att flyga över axeln på henne. Det knakade då dess rygg slog i marken. Hon höll ett fast grepp om den och högg mot dess hals. Hon kände benen sparka och hon fick en klöv i tinningen. Tack och lov var det inte en klockren spark, annars hade hon riskerat att dö. Hon lade på minnet att hon var tvungen att vara försiktigare med det steget i fortsättningen, något som den ömmande bulan troligen skulle påminna henne om i flertalet dagar.
Snart slutade hjorten kämpa och hon släppte sitt grepp om det. Det ryckte lite i den lelösa kroppen men snart blev den helt stilla. Dess vänner hade sedan länge rört sig bort från dem. Och nu såg hon valpen skymta genom dimmorna.
"Det där klarade du ju utmärkt!"
Ropade hon och den smyckesinklädda svansen viftade bakom henne.
"Hugg in"
Sade hon med ett leende och slet upp hjortens buk. Började genast smaska på dess muskelmassa och inälvor.

Djuren rusade in i dimmorna framför henne. Deras flåsande andetag, klövarna som slog emot marken så hårt att stora bitar jord flög upp för varje språng, talade för att de var skräckslagna och drevs av instinkterna att fly. Vars de sprang, vad som väntade dem, det brydde de sig inte om. Så länge de lyckades ta sig från den fara som lurade bakom dem. Det var knappt så att den lilla valpen kunde hänga med i deras tempo. Inte för att det var nödvändigt att hon låg så pass nära att hon kunde nafsa dem i hasorna och driva på dem mer, så som hon sett äldre vargar göra under jakt när flera individer hjälptes åt, men hon ville inte hamna för långt bakom henne. Hjärtat slog så hårt i den tunna bröstkorgen att det kändes som att det skulle kunna slå sig igenom revbenen, och de tunna benen arbetade så snabbt de kunde för att föra henne framåt. Det höga gräset gjorde uppgiften att följa bytesdjuren svårare än vad den redan var, och hon kunde känna sig andetagen började riva i sidan på henne. Men så uppfattade hon ljudet av hur ett av djuren tycktes snubbla. Eller... Det var den stora honan som lyckats få fatt i en av hjortarna. Ljudet som uppstod då djuret tappade andan, då det kämpade för att slå sig fri, satte ny energi i den tunna lilla kroppen. En hög duns ekade genom dimman som åter lagt sig alldeles stilla över slätten, och hon kunde snart skymta både den stora honan och det fällda bytet framför sig. Hon tillät sig själv sakta in, ta ett ryckigt andetag i ett försök att fylla lungorna och påminna dem om deras fulla potential, innan den äldre talade. Den glada tonen i honans röst när hon berömde den ungas insats fick henne att tveka i steget, om så bara för en halv sekund. För påminde det inte om stoltheten som klingat så starkt i moderns röst varje gång någon av valparna visade att de lyckats med någonting nytt? Varje gång de imponerat. Det hade inte behövt vara någonting stort eller svårt. Modern hade alltid varit stolt.
Men detta hade varit en utmaning. En riktig sådan. Och hon hade klarat av det. Exakt hur hon lyckats, med den blixt som överraskat henne lika mycket som den överraskat hjortarna, det hade hon ingen aning om. Men kanske att hon skulle kunna lista ut det en dag. För stunden kunde hon skjuta den tanken åt sidan, för vad som nu krävde hennes fulla uppmärksamhet var hungern som vrålade inom henne. Med en snabb blick på den stora honan satte hon sedan tänderna i bakdelen på djuren. Huden var tjock och håret strävt, men med hungern som motivation lyckades hon ta sig ned till köttet och blodet som fyllde hennes mun fick en behaglig värme att sprida sig i hela kroppen. Hon åt. Hon åt så fort att hon nästan inte hann svälja innan hon slet loss ett nytt stycke kött. Det var fantastiskt att få fylla magen, som varit så tom under den senaste tiden.
När mättnaden sakta började smyga sig på henne kunde hon tillåta sig själv att lyfta blicken för att titta på den stora honan. Hon var tacksam. För att den äldre sett till så att hon fått äta sig mätt. Men hon var medveten om att den äldre aldrig skulle kunna följa med henne på hennes resa. Slutdestinationen var för farlig. För... personlig. Det betydde dock inte att de inte skulle kunna följas åt en bit. Och hon såg ingen anledning till varför hon inte skulle kunna göra det mesta utav tiden tillsammans med Nike.
"Kan du lära mig jaga?" Tonen var rättfram, blicken hård. På sättet hon sa det lät det inte som en fråga, men det var inte hennes avsikt att låta krävande. Detta var dock en alldeles för viktig begäran, en livsviktig sådan, för att den äldre skulle kunna säga nej...


[Hundra år senare!]