Kylan stack som nålar i hennes skinn. Vattnet smekte långsamt förbi hennes långa ben. Det var klart och isande kallt. Långt upp bland bergen smälte av solens sken, och de floder som kastade sig ut bland sluttningarna och klipporna fortsatte ned förbi trädgränsen. Där bergen mötte snöslätten och nordskogen flöt den breda floden lugnt vidare. Passerade ett vinterlandskap där våren skulle komma långt senare än i resten av landet. Cuywendz stod inte långt från flodens strand, där isen ännu bildade formationer från stenar och torkat gräs som hängde över kanten. Det järnrika vattnet nådde henne upp över hälarna och fick hennes tassar att se brunare ut än vanligt. Det förställde dem i ett underligt perspektiv. Hon såg på stenarna framför sig – de mörka och släta under vilka hon sett djuret försvinna in. Hennes öron vände sig än mot vattnet, än mot Bivlinde. Isvargen satt i den frusna mossan under en av granarna och såg sig omkring. Att komma från glaciären, där världen bestod av snö, is och underfruset vatten, till en skog fick honom att se ut som en valp. Hans ögon lös av nyfikenhet. Av glädje och upptäckarlust. Han grävde lätt med tassarna framför sig i mossan medan han vände ansiktet av och an. När Cuywendz för en sekund såg upp från vattnet mötte han hennes blick med sådan livlighet att hon inte kunde annat än att skratta till. Svansen viftade bakom henne.

Kräftan tog god tid på sig innan den kikade ut från under stenen igen. Manvargen stod som fastfrusen och följde den med blicken. Det mångbenta djuret klättrade flytande över småstenarna och lämnade tryggheten bakom sig. Den kom närmare, om än inte rakt framför henne. Cuywendz spände benen och lyfte snabbt båda frambenen. Slog med stela ben efter kräftan med sådan kraft att vattnet stänkte upp i hennes eget ansikte. Hon visste att hon inte skulle träffa något. När vattnet lugnade sig var djuret borta. Hon skrattade.

”Du vill inte prova?” Hon ruskade på huvudet och vände sig mot sin vän. Han hade kommit fram till isformationerna och viftade på svansen. Han steg ned från kanten. Solens bleka sken glittrade i den skälvande vattenytan. Den långa pälsen om isvargens ben dansade när han vadade ut till Cuywendz. De fnittrade tillsammans när de båda började leta efter fler kräftor.

[Jag kommer göra så att jag svarar med antingen Cuy eller Biv, men inkluderar båda i samma svar C:]

[ Okej, förstod det. :3 Gullig början btw. x3 ]

Den gröna tiken med gula inslag hade vandrat länge, mycket länge. Hon var utmattad och kylan gjorde att hon mådde sämre, hon hade vandrat genom Glaciären i en hel vecka nu. Hon hade rymt, bort från syskonen och sitt älskade hem. Flytt från sitt förflutna. Hon blickar framåt istället för att se bakåt. De bärnstensgula ögonpar som tiken bar på hotade hela tiden att slå igen, hon var så trött. Benen ville vika under henne. Och hon var inte villig att använda sin ena kraft, energi, hon behövde bränsle för att använda sina krafter väl, hon behövde tillföra energi för att återanvända energi. Tiken vandrade långsamt fram och möttes snart av en spricka i en isvägg, ögonen spärrades upp. Och med de krafter hon hade kvar började hon att springa, det såg konstigt ut då hon sprang, hon nästan släpade fram sig själv. Rhavanielle stannade precis framför sprickan och smög sakta igenom den, hur såg världen ut bakom väggen? Hon möttes av ett starkt ljus. Var hon död? Nej då. Hon möttes bara vänligt av solen. Ögonen riktades mot marken nedanför henne, det var en backe som de trötta ögonen vilade på, backen var till viss del frusen och de fyra tassarna gick varsamt över marken i backen för att inte halka. Olyckligtvis halkade hon, och med alla fyra benen spretade de rakt ut från kroppen som hon gled ner från backen i full fart. Gräs stannade tikens kropp, men hon var för trött för att bry sig om det, hon var bara glad över att hon inte skadade sig. Tiken drog sina ben mot sig igen för att sedan ställa sig vinkligt upp, hon såg ut som en valp. Sakta men säkert vände hon sig om, hon möttes av en flod och is igen, gräset hade börjat försvinna. Tiken följde flodens ström, hon hade inte märkt de träd som var på vänster sida om henne, hon var fokuserad på det porlande vattnet. Någon stund senare blickade hon uppåt, hon möttes av två andra vargar som lekte och fnissade i vattnet. Sakta begav hon sig mot platsen. "Hjälp mig" bad hon då hon var framme, utmattat la hon sig ner bredvid floden.

Efter en lång stund hade kräftan vågat sig fram igen. Om det var samma djur visste Cuywendz inte. De hade förflyttat sig en bit medan de letat och stod nu bredvid varandra med båda nosarna vända mot det mångbenta vattendjuret. Det gled långsamt mot dem från sidan. Isvargen stod blickstilla när djuret nästan passerade över hans tassar. Så snart kräftan närmade sig Cuywendz slog Bivlinde efter den med tassarna. Kräftan sköt snabbt undan, mot Cuywendz, och manvargen lade sig ned i vattnet innan hon hann tänka. Kräftan hamnade under hennes bröst. I en snabb rörelse dök hennes huvud ned under vattnet. Hon bet tag i djuret och slet det med sig upp ur vattnet.

”Hjälp mig”

Cuywendz hade inte lagt märke till främlingen som lagt sig ned vid flodbanken. Samtidigt som hon lyft huvudet ur vattnet vände hon blicken mot den täta skogen på samma sida som de själva befann sig. I samma rörelse skakade hon på huvudet så att vattnet i hennes päls for åt alla håll. Bivlinde hade vänt sig om och vadade ett par steg närmare land, utan att lämna det isande vattnet. Manvargen tvingades släppa kräftan lika snabbt som hon fångat den, då den bet henne med sin ena mun i läppen. Hon gav ifrån sig ett kort, överraskat tjut och reste sig hastigt upp. Djuret hängde kvar i hennes läpp för endast ett ögonblick innan det försvann ned i floden på nytt. Vattnet rann från den långbenta kroppen. Hon såg inte efter kräftan, utan ruskade sig snabbt och tog sig upp jämsides med Bivlinde.

”Vad har hänt?” undrade Cuywendz med sin djupa stämma. Långsamt rörde hon sig ytterligare ett steg mot den främmande. En tik, av röst och doft att döma. Hon steg försiktigt över isformationerna i vattenbrynet. Bivlinde följde hennes steg och ruskade vatten ur den tjocka pälsen så snart de kom upp på land. Främlingen såg sliten och smutsig ut. Som om hon färdats länge utan stopp.

Rhavanielle såg upp mot en mycket annorlunda varg, den var ljusare brun med vita och svarta inslag, honan frågade vad som hänt. "Mycket" svarade hon och la sitt huvud på marken, floden gick vid hennes vänstra sida och blötte ner hennes mage, ben, hals och haka. Det var svalt och skönt, men hade hon inte lagt sig bredvid floden? Jodå, men hon hade råkat flytta på sig en liten bit."Det var hemskt" fortsatte tiken. "De hatade mig" hennes franska dialekt hördes nu då hon talade lite högre. "Rhavanielle" sa hon, det var hennes namn. De bärnstensgula ögonen riktades mot den lite mer långhåriga vargen, en hanne kände hon att det var. "Vilka är ni?" frågade tiken slött men trevligt. Floden fortsatte att svalka henne, hon blinkade hårt och satte sig upp i en trött position. Hon riktade sin blick mot vattnet, något rörde sig under ett par blågråa stenar, det gjorde henne smått nyfiken, men hon satt kvar.

[Trodde hon låg en bit ifrån vattnet? Jaja, det spelar ingen roll C;]

När hon kommit upp ur vattnet insåg hon med ens hur frusna hennes ben var. Det var dock inget som upptog hennes tankar för stunden. Cuywendz tog sig lite närmare vrenen, men visste inte riktigt hur nära hon kunde gå. Så hon stannade ett litet stycke ifrån den andra. Sträckte på nacken mot främlingen och vädrade i luften samtidigt som vrenen talade. Bivlinde följde vid hennes sida.

"Rhavanielle." Bivlindes röst var mjuk. "Mitt namn är Bivlinde."

"Cuywendz." Manvargen böjde på benen och sänkte nacken för att bli lägre. "Vilka hatade dig?"


[Visste inte alls vad jag skulle skriva XD]

[ 'hon hade råkat flytta på sig en liten bit' förklarar saken C; ]

Hon log mot orangebruna honan. "Rhavanielle" sa hannen med mjuk, vacker röst då de båda kommit henne närmare, hon ryggade sakta tillbaka, hon visste inte ifall de var ovänliga, men hannen hade sagt hennes namn, så dem var väl inte så farliga ändå? De bärnstensgula ögonen såg med rädsla, ensamhet och sorg mot hannen, hon gömde mer än vad de visste. "Mitt namn är Bivlinde" fortsatte han. "Bivlinde" hälsade tiken, men snart började honan att tala. "Cuywendz" hälsade honan, Cuy böjde sig ner för att komma närmare Rhavanielle och fortsatte sedan att tala. "Vilka hatade dig?" frågade honan med omsorg, tikens ögon blev tårfyllda av skräcken som hon för inte länge sedan lämnat. "Mina syskon, de var så avundsjuka!" sa hon och brast ut i gråt där hon satt. "De hatade mig verkligen för att jag är mina föräldrars ögonsten, de lämnade aldrig utanför mina tre syskon, men ändå var de avundsjuka .. åh .. jag lämnade de tre då dem sov under ett träd i månens vakande sken, jag sprang för mitt liv. De hade tänkt döda mig!" grät hon fram, Rhavanielle snyftade till och vände blicken mot pölen hon skapat i marken, den avspeglade sig hennes ögon, men mer fick inte plats. "Jag är så ful! De har trampat på min stolthet!" hon var så sur på sig själv, hur ful kan man vara? Hon lyfte sin högra tass och stampade i pölen av tårar, hon stampade bort sig själv ur pölen och lät himlen avspegla sig. De mycket vackra ögonen riktades först mot Cuywendz och sedan mot Bivlinde. "Jag saknar mina föräldrar så mycket, men jag hade inget annat val än att utforska, jag var så nyfiken på omvärlden" den franska brytningen hördes lite mer tydligt nu när hon inte grät lika mycket, nu snyftade hon bara, men tårarnas rälsar syns fortfarande i pälsen under Vrenens ögon.

[ Jag vet inte heller vad jag ska skriva. x3 ]

[Hoppas det är okej att Cuy är lite närgången C:]

Cuywendz skakade långsamt på huvudet i vantro utan att ta blicken från främlingen. Hon sjönk långsamt till marken och kröp närmare den gråtande tiken. Rhavanielle var ung. Hon kunde kanske vara i samma ålder som vad Cuywendz valpar borde vara. Som hennes valpar. Inte mer än ett ungt liv. Manvargen hyschade mjukt, men tiken verkade inte höra henne. Bivlinde stod kvar vid hennes sida med sänkt hållning. Hans svans viftade vagt på ett vänligt, tryggt vis.
"Vännen, vännen." Cuywendz kröp ytterligare en tum närmare. Velade mellan om det skulle vara okej att vidröra den gråtande tiken. Bivlinde lade sig ned vid hennes sida med huvudet mot marken. Tiken svamlade om sin familj, sina syskon och en lust att upptäcka världen. Om att vara ful och om att de avundsjuka ville döda henne. Hon försökte greppa allt som föll ur den gråtandes mun, men lyckades inte riktigt förstå. Så försiktigt hon förmådde kröp hon intill främlingen och lade sitt huvud mot den yngres nacke. Hon fortsatte att mjukt hyscha Rhavanielles gråt.
"Vem har sagt att du är ful? Hur kan du tro något sådant?" Kanske var hon för närgången. För stunden tänkte hon inte på det. Det var någonting som drog i henne, som sade åt henne att ge tröst. Kanske var det modersinstinkter. Kanske var det något hos främlingen som gjorde att hon ville hjälpa.

[ Jadå :3 ]

Den unga tiken la sig ner, omvärlden var en grym plats, varför hade hon fått detta livet? Cuy kröp närmare Rhavanielle. Honan hyschade tiken, tröstande. Rhavanielle tittade på hannen, Bivlinde viftade på sin svans, snällt. "Vännen, vännen" kunde Vrenen höra, de bärnstensgula ögonen drogs mot Cuywendz. Honan kröp närmare Vrenen, och honan verkade se lite osäker ut, men tiken kröp fram mot Cuywendz lite hon med, hon behövde någon som kunde trösta henne och hon behövde prata. Cuy la sin haka mot tikens nacke och hyschade henne tröstande, Rhavanielle blinkade hårt och slutade med att snyfta och gråta. "Vem har sagt att du är ful? Hur kan du tro något sådant?" tiken blev lite osäker, skulle hon berätta? Javisst, det verkade ofarligt. "Ingen, men jag vet att de ogillade mig .." sa hon och tittade ned i pölen igen, hon såg djupt in i sina ögon, genom sina svarta pupiller, detta kunde inte vara hon, en deprimerad, smutsig och ensam tik i världen. "Jag vet inte vad jag ska göra" spottade hon ur sig.

[ Det har varit lite mycket för mig och svårt att svara, men det är nog okej? c: ]

Hon höjde nacken när Rhavanielle sade att hon inte visste vad hon skulle göra. Hon kände empati för den yngre tiken. Det verkade som om främlingen hade varit med om mycket. Manvargen var osäker på vad hon skulle göra. Om hon kunde göra något. Hon såg på Bivlinde i ögonvrån. Han låg kvar med huvudet mot marken och svansen långsamt vaggande. Cuywendz lutade lätt på huvudet så att hon kunde se på Rhavanielles ansikte. Eller, sidan av Rhavanielles ansikte. Hon sade inget. Visste inte vad hon skulle säga. Men, även om den unga tiken var en främling, så fanns hon där. Låg stilla och fanns där så länge tiken inte visade att hon inte ville ha henne där.

[Klart det är okej C: ]

[ <3 C: ]

Trycket lättade från nacken, men Rhavanielle rörde sig inte en millimeter,och hon kände på sig att Cuy tittade på henne, vakade över henne och fanns där så länge hon behövde. Men varför gjorde en livs levande främling såhär? För att de har ett hjärta av rent guld kanske, eller har ni alla hört den historien förut? Kanske har den äldre honan en familj, några att älska och hålla nära hjärtat? Bara av den tanken började Rhavanielle känna tårarna krypa fram igen, men det fick inte hända, en lipsill kan hon inte vara hela dagen.

Den utmattade kroppen ställde sig upp, ögonen riktades först mot Cuywendz men sedan framåt, in i något än glesare skog. Hon började sakta att korsa den lilla floden, men stannade upp då hon halkade, dock föll hon inte, men skrattade för sig själv av incidenten då vattnet blötte ner en del av kroppen. Hon fortsatte att gå, och då hon nått andra sidan floden, trampade hon på stenarna som omfamnade vattnets små kurvor. De bärnstensgula ögonen var fästa vid sitt mål - den glesa skogen, hon är hungrig och behöver energi, därför ska hon bege sig dit. Hon stannade upp och vred huvudet mot dem båda. "Ska vi gå och finna lite mat?" frågade hon trevligt och log. "Jag undrar även .. skulle jag få följa med er på eran vandring? Jag skulle behöva lite sällskap" sa hon lugnt och riktade först de bärnstensgula ögonen mot Bivlinde men sedan mot Cuywendz. Leendet bredde ut sig mer än tidigare och trots att hon var trött stod hon nu ståtligt som en Vren brukar göra, öronen är spetsade, svansen viftar vagt och ögonen avspeglar solens strålar.

Cuywendz reste sig upp samtidigt som vrenen, men Bivlinde låg kvar ytterligare ett ögonblick. Skulle hon gå? Nu, när hon just gråtit? Han kom på fötter när den mörka vandrade ut i floden.

"Vad gör hon?" sade han lågt när han slöt upp jämsides med manvargen.
"Jag..." Cuywendz pausade och lade huvudet på sned innan hon fortsatte "... vet inte."

De stod bredvid varandra en kort stund innan Cuywendz tog ett litet steg framåt. Bivlinde  vägde över tyngden på ena höften och sträckte på nacken när han såg efter ungtiken.

"Ska vi gå och finna lite mat?" Rhavanielle vände sig om och log mot dem när hon kommit över den mindre floden. "Jag undrar även .. skulle jag få följa med er på eran vandring? Jag skulle behöva lite sällskap."

Isvargens öron lutades lätt bakåt för ett ögonblick. Allt var så nytt här. Han var osäker på om han ville ha mer sällskap ännu. Det kändes lagom med Cuywendz när han skulle upptäcka allt. Han såg på manvargen och denna såg tillbaka mot honom. Kanske var det uppenbart att de vandrade tillsammans, då ungtiken så snabbt dragit den slutsatsen. De hade inte sagt något om att de vandrade tillsammans. Varför hade hon korsat floden? Om hon ville följa dem, varför vandrade hon då bort från dem?

"Vilket håll ska du vandra åt?" Cuywendz röst var trevande.

"Vilket håll ska du vandra åt?" frågade Cuy, tikens leende dog då de båda vargarna verkade lite, nja, osäkra om man kan kalla det så. Öronen strök sig rakt bak mot nacken och hennes ögon spärrades upp. "Ni tänker väl inte överge mig?" sa hon med rädsla i sin röst och lämnade munnen öppen, de tre behöver inte vandra tillsammans för en lång tid, men nu skulle hon behöva lite sällskap och kanske vägledning i just denna skog, tiken vet ju inte var maten finns och därför hade hon simmat över floden för att nå någon småbit av mat i skogen. Öronen flippade framåt igen och hon slappnade av då hon insett vad hon själv gjort. "Förlåt för att jag inte besvarade din fråga .. jag har tänkt att vandra mot skogen för att få fram mat" sa hon osäkert med öronen bakåt mot nacken igen, hon hade blivit osäker och hon skämdes, men vad kunde hon göra åt det då hennes syskon på sätt och vis hade övergivit henne i deras sinnen? Det var därför hon blivit så rädd och trodde att de första hon mötte skulle överge henne.

Överge? Hur kunde främlingen tala om att överge när det var hon som gick sin väg? Och de kände inte varandra. De hade inte vetat om den andres existens för så sent som några minuter sedan. Cuywendz öron lade sig ut åt sidorna. Det var någonting med den andre som inte verkade stå helt rätt till. När vrenen tog till orda igen rynkade hon fundersamt på ögonbrynen.

"Förlåt för att jag inte besvarade din fråga .. jag har tänkt att vandra mot skogen för att få fram mat"

Mot skogen? Mot vilken skog? De befann sig redan inne i skogen. Och varför vandrade hon över floden? Kände hon området? Om hon inte kände området, hur kunde hon då avgöra var det fanns mat eller ej? Cuywendz öppnade munnen, men stängde den lika fort igen. Vad skulle hon säga?  "Det finns säkert vilt på den här sidan av floden också." Hon lyckades få fram ett litet leende i det annars fundersamma ansiktet. "Rhavanielle, ursäkta att jag frågar men, hur gammal är du?"

"Det finns säkert vilt på den här sidan av floden också." Cuy log lite osäkert. Den utmattade tiken satte sig ner, hon var så förvirrad, aldrig har hon varit här och alltid har hon själv upplevt att man går mot den tjockare skogen för att få mat. "Rhavanielle, ursäkta att jag frågar men, hur gammal är du?" Tiken ställde sig upp och gick fram till floden där hon satte sig. "Jag är sexton år." svarade hon. "H-hurså?" frågade hon fundersamt och lite osäkert.

Hon hade anat rätt. En ung individ. Inte äldre än vad hennes egna valpar - borde hon tänka på dem som valpar längre? - inte äldre än hennes egna valpar borde vara nu. Åh, så hon hoppades på att få se dem igen. Men de kunde befinna sig var som helst. Numoori var ett stort land.
"Nej... inget", svarade hon med lätt frånvarande röst. Hon ruskade på huvudet och log sedan. "Kommer du härifrån, Rhavanielle?"

[Uuuhg vet inte hur länge jag har försökt komma på ett svar här, men nu jädraranamma!]

Hon väntade sig att vrenen skulle säga något mer, men när hon inte fick annat än ett kort svar och en sorgefylld min lade hon öronen ut åt sidorna. Hon visste inte vad hon skulle göra. Vad hon skulle säga. Hon kände hur Bivlinde vägde över tyngden på ena höften vid sidan om henne. De stod kvar i skuggan av trädens höga, raka stammar. Flodvattnet glimmade i det bleka solskenet. En tunn molnslöja rörde sig över himmelen. Cuywendz öron ställde sig upp igen innan hon tog ett tveksamt steg mot vattenranden. Blicken förblev fäst vid främlingen på andra sidan floden. Det kunde inte vara strömt här. I så fall skulle främlingen inte kunnat ta sig över vattenmassan med sådan lätthet. Men manvargen kände inget behov av att befinna sig på andra sidan. De hade kommit norrifrån och skulle fortsätta följa floden åt sydöst. Hon hade lovat Bivlinde att han skulle få se havet. Hon kastade en snabb blick på isvargen. Hon visste inte alls vad hon skulle göra eller säga. Vad ville främlingen egentligen?

Off: Jag är ganska seeeg med roll jag med, men att du är seg spelar ingen roll alls - jag kan vänta (dessutom skrev jag inte mycket). :3

Jag märkte tillslut att mina ögon stirrade på Cuywendz och satte blicken ned i vattnet, jag skämdes lite, mina ögon vände sig sen mot Biv för att sedan titta upp mot den blåa himlen, min blick förblev fryst där uppe en stund. "Jag kanske borde gå" sa jag tillslut och ställde mig upp, jag suckade "Jag .. jag finner nog mat och jag hittar ut ur skogen själv" sa jag trevligt och log. "Det var trevligt att träffas" sa jag och vände mig om för att gå vidare, gå vidare i hopp om att finna den rätta vägen tillslut.

Hon öppnade munnen för att svara främlingen när hon sade att hon skulle gå, men stängde den lika fort igen när Rhavanielle fortsatte tala. Manvargen rynkade oförstående på ansiktet och tog ytterligare ett steg närmre det isande vattnet. Skulle hon gå? Redan? Hade hon inte nyss bett dem att följa med, och bett dem att inte överge henne, trots att hon inte var annat än en främling? Cuywendz blinkade och skakade snabbt på huvudet i ett försök att sortera tankarna. Hon besvarade vrenens leende instinktivt.
    "Lycka ti..." Cuywendz tystnade när den betydligt yngre tiken vände om och gick. Hon såg ned mot sina egna tassar. Vattnet svepte omkring dem och kylan stack i hennes hud. Hon vände en osäker min mot Bivlinde när han klev ut i vattnet vid sidan om henne, och såg sedan åt det håll vrenen försvunnit.
    "Det var... underligt." Hanen lade huvudet på sned. Cuywendz såg hur han betraktade henne i ögonvrån, men höll kvar blicken vid flodens motsatta sida.
    "Minst sagt." Hon blev tyst. De stod stilla bredvid varandra. Visst hade hon mött underliga vargar, sådana som slogs utan anledning eller skrattade trots att ingenting var roligt. Men det kändes som att detta var ett av de underligare möten hon varit med om. Efter en lång stund insåg hon att hennes tassar domnat och med en osäker fnysning backade hon upp på land igen. Isen längs vattenbrynet knastrade när hon klev på den. Vad hade främlingen velat? Kanske visste hon det inte själv. Hade hon ett mål? Var kom hon ifrån? Cuywendz kunde inte förstå de snabba känslobytena och även om hon gick igenom det som sagts för sig själv så lyckades hon inte förstå vad som just hänt. Hon ruskade på sig och såg på Bivlinde. Han log försiktigt och hon nickade innan de började röra sig längs med floden i sakta mak. Det var lika bra att fortsätta.

[Gissar att det kan avslutas här, så jag gör det C:

Avslutat]