Dem hade bara vandrat några dagar. Det gick inte så fort när det var två blinda vargar som vandrade.
Han hade noga sett till att Unnown var på hans vänstra sida, och att han själv var något steg innan. Det var en märklig blandning av bubbliga känslor och en stenkall beslutsamhet att hålla henne säker som rusade inom honom. Han förstod inte vad det betydde, och det gjorde honom lätt förvirrad.
Luften var full av annalkande kyla, men den störde honom inte så värst. Trots att han hade så tunn päls att man allt som oftast kunde se hans grönaktiga päls så var huden så tjock att den verkade hålla honom varm. Han hade faktiskt ingen aning om varför han tyckte om kylan bättre än värmen.
Den stora brännande hade försvunnit för någon timme sedan, någonting som varit en stor lättnad för grottvargen. Kylan i luften hade intensifierats då och skogens fuktigare dofter verkade tränga sig på. Han hade ingen aning om vad det kunde betyda, men det var en förändring han inte hade varit med om tidigare.

Lukten av vatten drog i honom och han styrde om sina steg en aning. Den askgrå tungan svepte över nosen och han klippte med öronen för att höra så att Unnown följde efter, även om han kunde känna henne.
"Vatten." grymtade han hest och ruskade på huvudet.

Väl framme vid vattnet sänkte han nosen mot det, sniffade och lapade sedan i sig tillräckligt.
Han lyfte huvudet och vände det mot Unnown. Ett krokigt leende bredde ut sig på hans läppar.
"Vart tycker du vi ska fortsätta?" frågade han och svepte lätt på svansen.
Någonting mycket kallt och blött landade på honom och han ryckte till, vred på huvudet och sniffade på stället där det mystiska landat. Det luktade ingenting annat än hud och vatten om honom.
Ytterligare kalla, våta saker landade på honom och han strök öronen bakåt.
"Unn, vet du vad det är?" frågade han och försökte tappert dölja oron i hans röst. Det kalla blöta gjorde trots allt inte illa honom, men det var obehagligt när man inte visste vad det var.

(Okej, ni får stå ut med ett kasst första grejs och att det dessutom är segt skrivet)

[Cerulean följer just nu floden som går ifrån snöslätten, och är påväg nedströms till stranden i Nordans ytterkant. Hoppas att det är okej att rollspelet utspelat sig i närheten av floden :)]

Efter mötet med Gavin hade Cerulean ändrat riktning, angelägen om att inte hamna allt för nära flockreviret. Det hade varit enkelt att se ut en ny riktning, som i stort sett var utmålad framför honom som en motorväg till okända marker - floden, som rann genom Nordan. Fakargen hade inte funderat länge innan beslutet landat på att följa den, och så hade han gjort i en veckas tid. Han höll en långsam takt, så långsam att det inte gick mer än ett par kilometer i timmen, och stannade ofta för att vila, tänka eller återigen fukta strupen trots att han inte alls var törstig. Och tänkt, det hade han gjort, men inte kommit fram till någonting. Det var helt blankt i huvudet, ett enormt irritationsmoment. Hade han inte alltid haft en aning om vad han skulle göra?
Med trötta steg fortsatte han framåt genom den vida skogen.

[INLÄGGET FÖRSVANN IGEN, så nu får det bli såhär. Kort och sämst.]

Fakargen hade per automatik stannat upp då nosen noterat doften av varg. Han satte huvudet i luften och drog luften djupt ner i lungorna, silade ut doftpartiklarna och analyserade dem i detalj. Sedan andades han ut och slog upp ögonen som slutits i koncentrationen. En hona och en hane, var det. De trekantiga öronen spetsades uppe på huvudet då han avgjorde vart de befann sig. Ännu en bit nedströms, måste det vara. Kanske hade de sökt sig till vatten. Och.. Kanske visste de vart floden ledde någonstans. Varje vattendrag ledde väl förr eller senare ut i havet, eller? Det var länge sedan han betraktat de svallande vågarna och känt den stickande doften av salt och tång i näsborrarna. Ett sting av igenkännande for igenom honom, tätt följt av en rysning. Ett lätt stön lämnade honom då huvudet sänktes en aning. ja, det hade varit länge sedan. Alldeles för länge sedan.
Med en lätt suck fortsatte den gyllene, bevingade hanen framåt. Då och då stannade han till för att se till at doften inte försvunnit, för han ville gärna veta om han kunde vara nära havet. Vad han visste, var Numoori omringat av hav. Hade han inte känt den där speciella doften, svagt i en bris, under en natt för inte allt för många dagar sedan? Han ville veta.
Ett tjugotal minuter senare hade han hunnit ikapp doften, och det han fick se efter att ha trängt sig genom ett buskage var mycket riktigt två vargar. Men det var inte deras uppenbarelse som fick honom att tvärnita, utan det var hur de som ut.
De båda var grå till färgen, men trots att de båda två såg märkliga ut var det hanen som var värst. Han hade tunn päls, ja nästan ingen alls, och hade en krökt rygg i en båge. Nosen var liten och ögonen klotrunda, medan öronen var långa som hos en kanin. Svansen liknade en reptils, fast utan fjällen. Honan var mer lik en vanlig varg, men både hon och hanen var fruktansvärt magra. Hon hade tjockare, grå päls och rundade ögon. Höftbenen stack upp på sidorna om bakdelen och revbenen skymtade mellan den tufsiga pälsen. De båda hade pärlvita ögon, utan synliga pupiller.
Cerulean blev stående och betraktade de båda.

Ett lågt skrock kom som svar till hennes fråga om vad vart var. Han vände nosen mot henne. Han visste att hennes fladdermussystem var lite svagare än hans, men han snuddade ändå vid hennes nos med sin.
"Vart är dit du vill." svarade han lågt och skrockade åter.

Hon verkade le åt det kalla som landade på dem. Han förstod det inte och backade till hennes sida.
"Hur vet du det?" frågade han nyfiket och vände huvudet en aning mot henne. Han förstod inte hur hon visste, men hon hade kanske träffat någon som berättat det för henne.
"Händer det of..." han avbröts av att någonting stort trängde igenom ett buskage till vänster om dem. Med en snabb knyck på huvudet vände han huvudet mot det stora som kommit dundrande. Han höjde huvudet en aning och sniffade ljudligt mot främlingen.
Han steg något steg framför Unnown, som för att skydda henne för främlingen. Inte för att han skulle vara någon match för främlingen, men det var på ren instinkt.
Blindir kunde inte känna främlingen, vilket irriterade honom.
"Vem är du?" frågade han med den mörka röst som inte passade hans kropp.

(Kasst med inspiration här, förlåt ;A;)

"Vart är dit du vill." Unnown hummade och nickade mentalt. Hon bluffade på honom lätt. "Kom." Sa hon och gick, omedvetet, söderut. Däremot stoppades hon snart. 


"Hur vet du det?" Unnown stannade till. "Efter att ha vandrat från Ötamon... Eller snarare kommit bort från Ötamon..." Unnown tystnade och tänkte länge. Det var lite frustrerande att hon tappat bort Ötamon så lätt. Dessutom var det fortfarande läskigt att tänka tillbaka. Det hade varit så läskigt att vandra genom snöslätten, som hon ännu inte visste existerade, eller hon visste inte vad det snöiga landskapet hon vandrat igenom hette. Hon hade varit så rädd, skrikit på hjälp, men ingen hade kommit till henne. Sen, som ett mirakel, hade hon kommit till Nordan. När hon först hade suttit tassen i Nordan trodde hon att hon hade dött och att det var himlen hon känt under tassarna. Snart hade hon upptäckt att det inte var himlen utan att hon var vid liv. Hon var säker på att det var verklighet när magen vridit sig girigt i magen. 


"Händer det of..." Unnown vände sig mot Blindir, nyvaken från minnena. Någon hade kommit, hon kände det. Hon kände hur hennes eko studsade mot något, en varg. Visserligen var bilden hon fått från ekot suddig men hon kunde fortfarande förstå att det var en varg som stod där borta. 


"Vem är du?" Frågade Blindir samtidigt som Unnown närmade sig grottvargen, för att känna sig mindre sårbar och mer självsäker. Runt honom kände hon sig så stark, så varm och på något sätt mer levande. 


Honan väntade på att främlingen skulle svara hennes vän's fråga.

De två, taniga vargarnas pärlvita blickar vändes genast mot honom. Så blev de stående. Ceruleans öron vändes långsamt bak då han ogenerat synade paret. De var inte särskilt höga i manken, spinkiga och hade näst intill inget kött på kropparna. Honans päls var betydligt tjockare än hanens, vilket gav henne ett något kraftigare intryck - ändå såg hon lika undernärd ut som han varit för några månader sedan. Nej, många grader värre. Var de sjuka båda två?
Efter den korta minutens tystnad tog den främmande hanen till orda, samtidigt som den lilla honan långsamt rörde sig närmare sin vän. Hennes ansikte var en aning oroligt, innan även hon utstötte en kort mening. Fakargen backade ett steg och lät tungan osäkert fara över mungiporna.
"Jag.. är en vän", utstötte varghanen sedan hackigt och hoppades att så även var de. Det fanns inget agg att hysa emot de båda, därav ingen anledning att visa sig dominant. Det var han förresten inte. I det varande tillståndet han var i skulle till och med en valp kunna över manna honom utan problem. 

[Ledsen för segt svar, men var borta med skolan och har därefter inte haft tid. Men nuså c:]

Avslutar detta nu på grund av oaktivitet. Sorry guys <3

AVSLUTAT