Xerxes vandrade. Igen. Det var en av de få sakerna han gjort de senaste månvarven. Det, och jaga, äta, sova. Det var som om han hade återgått till sitt vanliga liv, innan han gick med i Draugai. Detta, samt Aisu, hade varit anledningen till att han gått med i flocken från första början: Han hade velat undvika denna tråkiga rutin där dagarna smälte samman, och ändå befann han sig på Eldskogen, där han en gång rastlöst vandrat. Han suckade för sig själv och intalade sig själv att detta bara var tillfälligt, samt att han nu hittat en annan anledning till att stanna i flocken: Iwaku.
  Xerxes stannade och blundade, fokuserade på de små vibrationerna i luften som skapades när något rörde på sig; när hjorten travade över gräset, när en fågel hoppade över marken och lyssnade efter mask i jorden, när grässtråna svajade till i vinden. Men han sållade bort all oviktig information och fokuserade på vibrationerna av ett hjärta som slog inuti ett rådjurs bröstkorg, och när han lyckats lokalisera rådjuret började han långsamt vandra mot de bultande vibrationerna bara för att sedan få dem att stanna.
  Hans normalt nästan vita päls hade färgats röd runt hans mun och tassar. Rådjuret framför honom stirrade på honom med en död blick samtidigt som han slickade sig belåtet om munnen. Xerxes kollade ned på rådjurets gapande mage, övervägde en till tugga, men sket i det och kollade upp istället, ut över de gröna kullarna. Det var snart dags för honom att återigen fortsätta sitt sökande, han skulle bara smälta maten först.

"Hallå?" Xerxes stelnade till, ovan med att inte känna vargen komma innan den gjorde sig till känna, innan han vände på blicken mot honan som uppenbarligen hälsat på honom. 
  Blicken var kall. Det var samma blick som han alltid bar och han var mer eller mindre omedveten om den kyla den utsöndrade. Däremot försökte han inte vara särskilt välkomnade heller för den delen. 
  Xerxes öppnade munnen för att svara, men stängde den sedan i samma ögonblick som hans blick landade på henne. 
  Xerxes tittade på främlingen under tystnad. 
  Det var ovanligt, att Xerxes blev mållös eller inte visste riktigt vad han skulle säga men honan framför honom påminde honom om någon; någon som, överraskande nog, han höll nära hjärtat, om han nu hade något alls. Han kunde inte hjälpa men att tänka tillbaka hur de blinda ögonen brukade kolla strängt på honom ändå fast de inte kunde se, och hur den gråa pälsen smälte samman med dimman honan hade skapat. Vart var honan du? Levde hans vän än? Han hoppades det. Det var ovanligt att Xerxes hoppades.
  Till slut harklade han sig och tvingade sig att fokusera på verkligheten.
  "Hej", svarade han med en ton som var ovanligt vänlig, eller snarare mindre kall än vanligt. 
  Xerxes sonade honan, kollade på hennes magra gestalt och konstaterade att hon behövde äta, att hon såg utmärglad ut [?]. I samma stund konstaterade han också att han aldrig skulle äta upp rådjuret vid hans tassar själv. Det var i alla fall det han intalade sig, att det var det som var anledningen till att han sa "Du ser det inte men det ligger ett dött rådjur framför mig, som du får smaka av", svag av sentimentalitet även fast han själv inte ville erkänna det.

"Tack." Xerxes svarade inte, kollade bara nästintill förtrollat på honan som om hon var en ekvation han inte kunde lösa. Vilket var konstigt för det fanns inget att "lösa", det fanns inget han riktigt undrade när det gällde honan. Han visste att det inte var hon, hans vän, som stod framför honom och åt av hans rådjur, men trots det kändes det som om ett fragment av hans minnen fått liv och stod i levande form framför honom. 
  “Jag … mitt namn är Unnown.” 
  "Xerxes", sa Xerxes och sträckte på sig en aning, suckade. Han intalade sig att han behövde fokusera, behövde skärpa sig. Det var sällan han behövde intala sig det, det var ovanligt att hans självkontroll vacklade. 
  “Bor ni här?” Xerxes skakade på huvudet men stoppade sig själv snart. She's blind, Xerxes, sa han mentalt till sig själv med en irriterad ton. För första gången på länge var det inte en annan varg som irriterade honom, istället fann han sig dock trött på sig själv.
  "Nej", började han med en ton lika kall som hans uttryck, "jag är bara på genomresa. Själv?"

Denna Unnown var alltså på väg söderut, med en vän. Endast en vän.
  Xerxes sonade henne igen, men av andra anledningar denna gång. Han kollade efter svagheter och, i turliga fall, styrkor; kollade ifall denna hona skulle kunna lämpa sig till att bära Xerxes avkomma. Han kom snabbt fram till ett nej. Honan var för mager, kunde förmodligen knappt jaga själv att döma av hur hon slukade i sig rådjurets kött, och mentalitet var inte heller den starkaste. Xerxes kunde inte hjälpa att sucka för sig själv.
  “Om ni bara är på genomresa, vad är då ert mål? Om ni har något.” 
  "Letar efter en hona som kan bära min avkomma", sa Xerxes torrt, nonchalant, och slickade sig om munnen, inte på ett girigt sätt utan snarare för att rena den vita pälsen från blod som höll på att torka. Han skulle dock förmodligen vara tvungen att leta upp ett vattenhål senare som han kunde tvätta sig i. 
  "Hur kommer det sig att ni vandrar söderut?" frågade han, en aning nyfiken på ifall det fanns något intressant som förväntades hända i Tenkais öken, som han antog var deras destination, som han själv ogärna skulle vilja missa. Xerxes tvekade på det dock; att något skulle vara tillräckligt viktigt för att han skulle vilja spendera sin, enligt honom, ovärdeliga uppmärksamhet; att det skulle vara något som han skulle tycka vara viktigare än att hitta en partner.

Xerxes noterade hur honans öron vinklades bakåt när hans ord nådde hennes öron. För honom var de lika naturliga som ’god morgon’.
  ”En partner, menar ni? En livskramrat? Eller bara…” Unnowns ord dog ut och Xerxes ögon smalnade som om han funderade på vad de sista orden kunde ha varit, tittade på henne med ett iskallt lugn innan han sa ett simpelt: ”Nej.”
  ”Det blir kallt på vintern uppe i Nordan, och ont om mat, ännu ondare än det är nu. Jag och min vän är inte precis utrustade för kyla och hungersnöd, som ni ser. Så vi går söderut i hopp om att klara oss bättre där.” Nordan var ingen främmande plats för honom. Faktum var att han förmodligen spenderat mer tid där än vid hans födelseplats, av många skäl: Det var enklare att undvika både medlemmar från hans före detta flock och minnen han försökte glömma ju längre bort han var och Nordan var en plats som låg hyfsat långt bort från den plats han brukade kalla hem, om det nu någonsin ens varit det. Inte bara det, Nordan var perfekt för honom på grund utav dess kallare klimat, samt dess jaktmarker. Det senare gjorde Xerxes något förvirrad, för han mindes Nordan som en skog med lika mycket byte som snö och barrträd men det Unnown berättade honom var ett helt annat Nordan, ett främmande Nordan. Han antog att honan, och hennes vän, inte bara var dåliga jägare utan urusla jägare. 
  Att jaga verkade inte vara det enda de var dåliga på. Bortsett från att de var oförmögna att skydda sig från kylan Nordan hade att erbjuda verkade de inte heller kunna Numooris geografi särskilt bra: Söderut fanns Tenkais öknen, en av de mest hänsynslösa platserna i Numoori. Xerxes tvivlade på att de två ville dit men kanske hade han underskattat honan? Han kollade på hennes magra kropp igen. Nej, han var ganska säker på att hon var lika svag som hon såg ut att vara. Kanske hängde det ihop med att de var blinda, men hans vän som också hade varit blind hade utan några problem kunnat koordinerat hennes resor så varför kunde inte Unnown det? Kanske var det inte Tenkais öknen de skulle till, kanske var de på väg mot Savannen men Savannen var knappast gästvänlig vid den här tiden på året. Sen fanns ju också Döda Skogen, men den var inte heller mycket bättre. Såvida man inte var Xerxes. Xerxes gillade den. Hur mycket han än gillade Döda Skogen så visste han att dess miljö också var ganska ogästvänlig. Faktum var att han precis därför gillade den: Dess rykte och namn höll de flesta vargar borta från platsen.
  ”Du har ingen aning om vad som finns söderut, eller hur?” frågade han till slut med en nästan hånande ton.

”Nej. Men det tycks ni ha. Vad finns söderut, då?” Honans nyfunna självsäkerhet, om än blott liten, gick inte förbi Xerxes uppmärksamhet omärkbar, långtifrån, men som alltid brydde han sig helt enkelt inte. Och som alltid var han störst, starkast och vackrast, som han själv skulle sagt, och han var ganska säker på att Unnown också visste det, trots hennes blindhet, vilket gjorde att honans självförtroende såg mer humoristiskt ut än som ett hot i Xerxes blåa ögon. Han skrattade dock inte. Skrattade gjorde han knappt någonsin. 
  ”Söderut finns bland annat Tenkais Öken; en plats där växtlighet och mat knappast finns i överflöd.” Det var vad hanen hade fått höra från en gammal ökenvarg han en gång stött på i sina yngre år. Själv hade han faktiskt aldrig besökt platsen.  Nej, Xerxes visste faktiskt bättre än så, trots sin stolthet som hade en tendens att förblinda honom; han visste att hans tjocka päls och barndom i de Norra Bergen gjorde honom inkapabel till att resa dit till de oändligt stora, varma slätterna. 
  ”Öster om Öknen finns Sienna”, fortsatte han, ”som knappast heller kan beskrivas som gästvänlig. Väster om Öknen finns Lavaöknen, och om du inte hör det på namnet så ska jag berätta det för dig direkt: Ingen kul plats.” Han tystnade en stund, funderade. ”I och för sig vågar sig inte kylan nära vare sig Öknen eller Sienna.”

”Vad är lava? Det låter inte vidare trevligt i alla fall.” Xerxes stod tyst en stund. Faktum var att Xerxes själv aldrig sett det så kallade lava, han hade bara hört talas om den när han blivit hotad av en främling som ägde förmågan att tillkalla den så kallade lavan: Xerxes hade vägrat att flytta sig från den gamle hanens revir, vilket resulterade i att främling sa till till Xerxes att han skulle skrika på den varma, flytande massa och låta den omsluta Xerxes likt vatten. Innan hanen hade hunnit göra det hade Xerxes strypt honom med sin kraft, tvingade luften runt omkring att fly långt bort från vargens lungor. Xerxes hade legat kvar bredvid liket en lång stund, tills ett rådjur hade närmat sig gläntan han låg i, ovetandes om att han befunnit sig där då han gömt sin och främlingens lukt med hjälp av sin kraft, och då hade han dödat den också. Därefter hade han ätit rådjuret, vilat för att sedan lämna rådjurets skelett och främlingens livlösa kropp.
  ”Något varmt, flytande…” svarade Xerxes med en säker ton, men i ärlighetens namn var han osäker. ”Något farligt.”
  “Vet ni om det blir mycket kallt här?” 
  ”Beror på. Själv tycker jag inte att vintrarna häromkring är särskilt kalla. Om jag ska vara ärlig föredrar jag faktiskt vintrarna som finns mer norrut: Kaiwood, Nordan. Men ja, du, ni, bör nog räkna med kyla häromkring och av att döma av hur du ser ut tror jag knappast att du kommer hålla med mig.” En fjäril vågade sätta sig på hans skuldra och han tittade på den med avsky och fnös innan han knuffade, skrämde, bort den med en vindpust. ”Finns värre, kallare, ställen”, la han till och kollade på Unnown igen.

“Nej, vintrarna i Nordan är inget för grottvargar. Faktum är att världen ovan jord inte verkar särskilt lämpad för grottvargar alls. Det kanske är därför vi stannar under jord.” 
  "Så varför stanna ovan i sådana fall?" Det var inte som om Xerxes förväntade sig mycket av honan; det var inte så att han trodde att någon mening som man kunde kalla intellektuell skulle komma ut ur den blindas mun eller att hon var förmögen till att fatta rationella beslut. Trots det fann han honans agerande överraskande idiotiskt. Det kändes som en onödig kamp, liksom. Förvisso kunde kanske Xerxes förstå att man ville utforska världen om man, till skillnad från honom själv, sett så lite av den men honan hade ju inte ens ögon.
  Xerxes tyckte sig ha svar, det rätta svaret, till det mesta men detta fick honom att bli nästintill naiv, men med hans säkra ton var det svårt att tro att allt han sa var ingenting annat än sanning. Ibland var det dock allt annat än det.

“Jag ville se. Upptäcka. Uppleva. Vad som fanns här uppe. Det låter förmodligen konstigt med tanke på att jag är blind, men … jag tror att man inte behöver ögon för att se vissa saker. Och ... hittills har det varit väl värt att frysa lite och att äta svamp.” Xerxes kunde inte argumentera emot, hon hade en poäng. 
  “Det har varit mycket trevligt att tala med er.” Istället för att besvara hennes hej då och bugning stod han ljudlös kvar och sträckte istället stolt på halsen och kollade ned på henne. “Jag hoppas att ni uppnår det ni önskar.” 
  "So do I", la han till lågt, som om han pratade för sig själv. Därefter vände han sig om och började gå; han hade fattat vinken. 
  "Försök att inte dö nu", sa han över axeln. Han lät inte särskilt genuin.

[Avslutat]