::: IC: NUMOORI :::

Redan 2024? Som tiden går. Då är det minsann dags för nyheter! Glad

2023 var ett långsamt år för de flesta, så även för oss i Crew som …

Gott Nytt År Numoori! Och god Jul i efterskott Eye sparkle

Här kommer lite blandat som hänt under det senaste halvåret och lite kommande …

**Culpa** Spelas av : Ink

Culpa visste inte alls var hon var, men hon hade lämnat en slätt för en annan. Här var det kallt numer, och ett tunt lager snö täckte marken. Culpas späda kropp hade fått fnatt när snön börjat falla för första gången. Det var en sådan underlig känsla. Culpas första snö. Substansen var kall och den smälte till drickbar vätska när den nuddade tungan eller landade på hennes kropp. Culpa hade ätit snö också. Massor. Hon gick inte törstig i alla fall. Snön gjorde det dock svårare att få i sig någon mat, och igen hade Culpa vandrat ett tag utan att äta. Hennes tunna kroppshydda utan ordentlig underull hade börjat frysa mer och mer. Så hon rörde på sig desto mer, för att hålla en jämn temperatur. Faktum var att hon för tillfället kände sig väldigt pigg. Hon behövde vandra vidare och var på väg mot Eldskogen, här också utan att veta om destination eller namn på destination. Hon nynnade på en melodi hon nynnat sedan hon var liten. Det kändes tryggt att minnas äldre tider. Flera gånger hade hon längtat tillbaka till bergen. Till sina egna grottor. Tyvärr fanns ingen möjlighet att hitta dit. Även om hon haft synen i behåll så att hon kunnat se snö - ja även om hon kunnat se, så hade hon inte kunnat hitta exakt nu när hon gått så långt. Vägmärken fanns inte och även om de hade funnits så hade miljön varit oigenkännlig i vinterlandet. Culpa antog att det var vinter där borta också.

[Unnown]

**Unnown** Spelas av : Zee

De var inte kvar i Eldskogen längre, åtminstone inte vad Unnown trodde. Träden hade glesnat och gett plats åt vad som verkade vara en vidsträckt slätt, täckt av snö som de båda grottvargarna tvingades pulsa igenom. De var inte främmande för snö — hade man bott i Nordan hade man garanterat fått känna på vintern — men hon hade hoppats att det skulle vara varmare så här pass långt söderut. Kylan nådde in mellan hårstråna i deras tunna grå pälsar och nöp dem i skinnet. Det var svårare att hitta mat här också. I skogen hade det vuxit ganska mycket svamp vid trädens fötter, gammal och seg visserligen, men det var ändå något att fylla magen med. Här hittade de mest bara gräs när de skrapade bort snön, och gräs var ingen mat för vargar; de tänjde redan på gränsen för vad som var det genom att äta svamp. Hungern var inte nådig mot deras kroppar, som redan såg magra och tunna ut till att börja med. Unnown ville inte ens tänka på hur de måste se ut för någon med fungerande ögon och tänkte att det här var en av fördelarna med att vara blind; hon slapp se sig själv. Det måste vara en välsignelse, i alla fall.
Nu hade hon och Blindir delat på sig för att kunna sprida ut sig och leta efter mat över ett större område. En viss fördel med den här slätten var att den var förhållandevis kuperad; det fanns inte mycket vegetation, så om man ropade, så hördes man över långt avstånd. Unnown såg till att inte vandra längre bort än att hon kunde känna Blindirs lukt om hon vädrade, och ägnade sig åt den förnedrande men nödvändiga uppgiften att sticka nosen under den kalla snön och vända på den, böka runt i snön som ett annat vildsvin och inte som det rovdjur hon faktiskt var men sällan kände sig som. Normala vargar jagade byten, medan hon och Blindir jagade svamp. Unnown tyckte inte om det, men vad annat fanns det att göra? Svampen kunde åtminstone inte springa ifrån dem — så länge man hittade den var måltiden säkrad.
Unn hade ingen aning om hur länge hon jobbat med att gräva upp snön vid foten av ett pyttelitet träd, och heller ingen aning om hur länge lukten av främling funnits där innan hon kände den. Snabbt lyfte hon huvudet och vände det i riktningen som lukten kom från, lät sina mjölkvita, blinda ögon kisa i ljuset och klippte med de tunna öronen, övervägde att ropa på Blindir. Det luktade varg, utan tvekan, men där fanns något annat också — en liten hint av något som Unn kände igen som lukten av grottor. Var denna främling en annan grottvarg, kanske? Hjärtat slog ett dubbelslag i bröstet på henne och hon bestämde sig för att kliva fram bakom trädet och göra sin position känd. Det fanns givetvis en risk att främlingen var fientlig, och en blind, mager liten tik var ingen match för någon, men hon blev så uppiggad av att känna lukten av jord och grottor — svag, men befintlig — att hon glömde bort alla faror. Unnown drog in främlingens lukt i näsborrarna och ropade lågt: “Hallå? Är det någon där?”

**Culpa** Spelas av : Ink

Culpa kunde med sin kraft uppfatta rörelse en bit bort. Det var en varg som grävde omkring i det kalla. Så uppfattade åtminstone Culpa det. Hon var osäker på om det var en bra idé att gå fram och fråga om vägen eller kanske om någon sorts hjälp, men just när hon var på väg att göra ett val så hördes en späd röst från hållet där värmen var på radarn. Att döma av den ständigt uppdaterade positionen så verkade vargen ha sitt huvud vänt mo Culpa. Hallå? Är det någon där? Det lät lite kul. Nog kunde väl främlingen se att Culpa var där? Innan hon hann svara så hajade hon till. Kunde inte främlingen se?
"Ser du inte mig?" tvekade Culpa fram och hon lät lite förvånad på rösten. "Ja, jo, det är någon här."
Vad var det här för en typ? Culpa riktade de tunga, ludna öronen framåt. De gned sig som vanligt lite mot varandra. De guppade lite och hon lyssnade noga till omgivningen medan hon gick närmare. Hon kom väldigt nära den främmande tiken och insikten om att denna kanske också var blind gjorde detta spännande på ett vis. Culpa kände plötsligt en viss samhörighet med honan, redan innan de utbytt riktiga ord.
"Jag heter Culpa", sade alltså grottvargen som var en knapp decimeter högre i manken. "Vill du säga vad du heter?"
Främlingens doft avslöjade inte mycket för Culpa. Det var en tik, det förstod hon, men det hade hon också hört på rösten. Alla dofter som ackompanjerade tikens naturliga doft var totalt främmande. En verkade tillhöra en annan varg. Culpa höjde på ögonbrynet. Så främlingen var inte ensam? Culpa sniffade igen. En hane? Var det tikens partner kanske? De kanske kunde pratas vid så att Culpa fick veta vad alla främlingens dofter innebar.

**Unnown** Spelas av : Zee

"Ser du inte mig?"

En röst svarade hennes fråga, en mjuk röst som alldeles tydligt tillhörde en tik. Unnown skakade långsamt på huvudet för att besvara främlingens fråga. Hon tyckte sällan om att erkänna sitt handikapp, tyckte inte om att bekräfta sin svaghet på ett så definitivt sätt, men det var ju sant. Hon såg inte främlingen, hade inte hört henne, hade enbart nosen att tacka för att hon ens var medveten om hennes närvaro. Unnown var som en valp, en nyfödd, blind valp när det gällde att upptäcka saker i omgivningen och ungefär lika bra på att försvara sig också. Hon tillade med försiktighet i stämman: "Jag ser ingenting. Jag ... har aldrig sett någonting. Jag är blind."
Så där, nu var det sagt. Unnown kämpade för att kunna lokalisera den andres position, trots att denne förmodligen inte hade rört sig sedan hon talat. Ekolodet hon besatt var för svagt för att vara till hjälp och inte för första gången önskade hon sig en kraft som var lika stark och klar som Blindirs. Det var ytterligare ett tecken på hur svag och dum hon var - hennes ekolod, det som alla grottvargar borde ha utvecklat fullständigt, var knappt mer än ett eko, en skugga i sinnet och oftast helt värdelöst. Den enda kraft hon hade att förlita sig på var stenen, och inte ens med den kunde hon göra särskilt mycket. Hon försökte verkligen att inte känna sig värdelös, men det var svårt att låta bli när man hade sådana usla förutsättningar.
"Jag heter Culpa", sa främlingen och förde Unnown tillbaka till verkligheten. Hon bestämde sig för att lägga namnet på minnet, såsom hon alltid gjorde när hon träffade någon, av artighet såväl som av intresse. Culpa. Kom ihåg det nu, dumma huvud. "Vill du berätta vad du heter?"
"Unnown. Jag heter Unnown. Trevligt att träffa dig, Culpa", svarade Unn vänd mot den punkt där hon trodde att främlingen - nej, Culpa - befann sig. Hon tvekade lite inför att föra Culpas grottlukt på tal; tänk om hennes teori var helt fel och det visade sig att hennes nos var lika oanvändbar som hennes ögon? Men hon behövde veta. Bortsett från Blindir hade hon aldrig träffat en annan grottvarg ovan jord och tanken födde något som kunde liknas vid hemlängtan inom henne. "Ursäkta mig om jag har fel, men ... du råkar inte komma från grottorna? Eller, du är inte en grottvarg, menar jag." Hon slöt ögonen för att tyst kunna förbanna sig själv för att sjabbla till en så enkel fråga.

**Culpa** Spelas av : Ink

Culpa lyssnade till främlingens röst. Denna sade att hon aldrig sett, att hon inte såg och att hon var blind. Culpa fylldes av medlidande och en enorm samhörighet över en ändå ganska liten sak - de hade ju trots allt båda levt med detta hela sina liv - så Culpa gick fram till tiken hon just mött.
"Du är inte ensam", konstaterade Culpa. "Eller hur?"
Culpas röst var väldigt mild och vänlig, och hon ville gärna veta vem som var i tikens sällskap. Inte just nu, men den som var därikrokarna. Däromkring. Figuren hette tydligen Unnown. Åh vad Culpa skulle göra mycket för att få se hur hon såg ut, om hon var som Culpa. Blindhet var väl inte så vanligt? Tänk att ha synens gåva. Tänk att ha det som en självklarhet. Tänk, det alla pratade om. Allt man kunde se, det alla såg. Utom de två.
"Ja, trevligt. Förlåt att jag frågar men..." började Culpa nyfiket i förhoppning om att deras blindhet inte var det enda de hade gemensamt.
Fast vem visste? Kanske var detta inte en frände från grottorna. Blindhet kanske var vanligare än vad Culpa ville tro. Hon hoppades att det inte var så, det vore trist för världen. Culpa hade egentligen bara mött två vargar och de hade haft synen i behåll. Det som avbrutit hennes fråga om varifrån Unnown kom, som var väldigt relevant för Culpa, var faktiskt Unnowns egna fråga. Om Culpa kom från grottorna. Culpa pep till.
"Hur i hela världen visste du?" frågade Culpa förvånat.
Hon tänkte efter. Hon ville fråga samma fråga för säkerhets skull.
"Så vilken del av grottsystemen är du...?" frågade Culpa nyfiket. "Eller... ja, jag vet ju inte varifrån jag är ens."
Hennes erkännande åtföljdes av ett lättsamt skratt.
"Jag har vandrat genom Höstskogen, så mycket vet jag."

**Unnown** Spelas av : Zee

Culpa frågade om hon var ensam. Egentligen var det kanske mer ett påstående, ett sant påstående dock, och så länge Culpa hade en fungerande nos var det förmodligen inte så svårt att lista ut det. Blindir var aldrig långt ifrån henne liksom hon undvek att gå alltför långt ifrån honom, av rädsla för att tappa bort honom när hon nu inte kunde se honom. Blindir var utan tvekan den hon litade mest på i hela världen, och att förlora honom skulle vara ett slag under bältet för henne. Det var otänkbart. Unnown skakade på huvudet som svar på Culpas fråga. “Nej, jag … han är en vandringskamrat.” Bäst att hålla sig till det hon visste var sant istället för att sväva iväg på spekulationens vingar.
Svaret på hennes klumpigt ställda fråga blev positivt, och Unnown kände det som om hjärtat slog en liten volt i bröstet på henne. Culpa var en annan grottvarg, den första hon mött sedan Blindir. Unnown kunde inte hjälpa att spricka upp i ett leende och en känsla av samhörighet växte inombords, även över något så litet som att de delade samma ursprung. Culpa berättade att hon vandrat genom en plats som hette Höstskogen. Unnown hade aldrig varit där, så hon tvivlade på att de kom från samma grottsystem, men å andra sidan kunde ett enda system sträcka sig överraskande långt. Själv hade hon först mött världen utanför i Ötamon. “Jag hamnade först på ett ställe som kallas för Ötamon, tror jag. När jag lämnade grottorna, menar jag. Höstskogen har jag tyvärr aldrig hört talas om.” Hon tvekade lite, undrade om frågan hon hade på tungan vore ohyfsad att ställa, men kom fram till att den borde vara okej med tanke på hennes egen situation. Ändå drog hon sig lite för att fråga, det var väl hennes inbyggda försiktighet som höll henne tillbaka. Unnown tog ett kort steg framåt och rynkade pannan. “Ursäkta att jag frågar, men … eftersom du är en grottvarg … har du alltid varit blind, som jag? Eller, har du någonsin kunnat se?” Med ‘som jag’ menade hon total blindhet sedan hon föddes, sånär som på en förmåga att märka när det var ljusare och mörkare ute beroende på hur starkt solen sken. Men det kunde inte kallas att se, eftersom det bara var en ljusare eller mörkare version av svart — hon kunde fortfarande inte se konturer eller formen av någonting, än mindre verkligen se det. Det var helt enkelt bara att det blev lite ljusare när solen lyste. Hon visste att det fanns grottvargar med olika grader av blindhet, till den punkt där några få nästan hade fungerande ögon fast med grovt nedsatt syn, och där hon själv befann sig nästan längst ut på det blinda spektrumet. Solljuset ovan jord förstörde oundvikligen ögonen på alla, även de som hade lite syn kvar, men hon ville veta om Culpa varit blind från födseln, som hon.

**Culpa** Spelas av : Ink

Vandringskramrat. Culpa nickade, men kanske hade inte Unnown samma kraft som Culpa som gjorde att hon kunde uppfatta rörelsen. Den inte längre så främmande vargen berättade att hon från början kom från en plats invid Ötamon. Hon visste inte vad Höstskogen var för något, och det kunde man väl inte säga att Culpa heller visste mycket om. Vintern var kall och hård men Höstskogen sprakade säkert fortfarande eldigt såsom Culpa fått det beskrivet för sig. Hur nu eld såg ut visste inte Culpa, men hon visste att det var varmt och hon hade fått för sig att färgerna måste vara därefter. Hon hade glömt bort vad eldens färger hette - och hade för sig att det var flera - men en av dem började eventuellt på O. Hon hade antagligen glömt bort det för att hon inte hade någon användning av informationen. Faktum var att hon uppfattade mönster med sin kraft, värme och rörelse. Det hade ändå inte gjort hennes tur i jakt så lätt, men om Unnown nu inte hade hennes kraft så blev det ju svårare för henne. Culpa ville fråga om Unnown var hungrig, men det var ju en konstig fråga. Culpa var hungrig. Hon ville göra ett försök igen, om hon bara fick syn på något litet djur. Culpa ville berätta om Höstskogen och några reflektioner därtill, men Unnown hann öppna munnen först. Hon frågade om Culpa alltid varit blind.
"Jag har övat mycket på radikal acceptans av vad som redan är och inte kan förändras. Det är en viktig grej att reda ut för sig själv", förklarade Culpa först. "Min släkt har aldrig haft användning för synen, så jag är född såhär ja. Du med?"
Culpas ögon var riktade mot Unnown men de stirrade alltjämt igenom henne. Bortåt intet. Culpas tankar drogs till Lazuli igen. Kunde Unnown också bli en vän? Lika nära om hjärtat som Lazuli var, på Culpa? Höstskogen. De hade pratat om ursprung, Culpa och Unnown.
"Jag har hört att Höstskogen har höstfärger året om. Eller något. Det verkar vara ungefär samma färger som eld, och eld... eld är varmt, så färgerna följer säkert samma tema. Om det nu finns såna färger, som är varma. Eller kalla. Man kan egentligen få huvudvärk av sådant här prat. jag försöker väl föreställa mig sådant här lite för mycket ibland", sade Culpa och mot slutet hördes det hur hennes leende färgade hennes tal. "Färger är egentligen bara något som syns i ljus, det sa han till mig. Färger är ljus på saker, alla saker har ju färg på grund av ljuset och ljus kan jag ju inte se, så..."
Det hördes hur intresserad och rentav passionerad Culpa var när det kom till mysteriet som var färger. Hon suckade. Hon var inte ledsen, men hon drömde så.
"Jag hade också en vandringskamrat faktiskt... Han lovade en del. Lovar din vandringskamrat mycket?" sade hon nästan sorgset efter en mycket kort paus.
Hon hade tagit upp något som hennes förr blommande kärleks fokus hade sagt. Nu visste hon inte längre vad hon kände. Det var inte det enda sveket hon upplevt, men definitivt det värsta om man tittade igenom hennes minnen varav alla andra svek bleknat med tiden. I sinom tid skulle Navezganes svek också blekna, det var åtminstone Culpas förhoppning.
"Fy vad jag pratar mycket. Men det verkar mycket svårare att gissa hur Ötamon ser ut tycker jag", bytte Culpa skamset ämne till. "Fast å andra sidan vet jag inget om hösten heller. Jag är som nyfödd, förstår du, Unnown. En valp som vandrat vilse utanför lyan. Det trodde man aldrig..."
Culpa ville inte vara själv. Inte ensam. Hon ville leva i någon sorts trygghet, som förut. Som då, efter att hon lämnat bergen.

**Unnown** Spelas av : Zee

Den andra tiken hade också fötts utan synens gåva, liksom Unnown. Det hände ibland att hon funderade på hur det skulle vara att kunna se, precis som det hände att hon önskade att hon kunde se sin omgivning eftersom den lät så vackert. Även om hon aldrig hade sett något i hela sitt liv och därför saknade kunskap om konceptet med färg och form — för henne bara tomma, livlösa ord utan betydelse — betydde det inte att hon inte önskade att hon kunde se. Men oftast accepterade hon bara sitt funktionshinder som en del av henne, en del av livet. Hon kunde ju inte göra något åt det, så varför gräva ner sig i självömkan när hon faktiskt inte hade så särskilt mycket emot sin blindhet? Hon hade ju ingenting att jämföra med, så om man tänkte på det, visste hon inte om det var bra eller dåligt att vara blind. Oavsett vilket hade naturen gjort valet så enkelt för henne att hon inte ens behövde välja. ”Jag är född blind, ja. Hela min familj var det. Men jag kan inte vara ledsen för det, det är ju det enda jag vet, så det gör mig inte så mycket. Förutom att det är svårt att hitta mat.” Kanske hade Culpa samma problem, eller så hade hon någon kraft som hjälpte henne att jaga. Unnown funderade på att fråga, men Culpa förekom henne som hon föredrog att lyssna på, utan att avbryta.
”Höstskogen låter fint”, sa Unnown mjukt när Culpa tystnat. ”Jag vet inte hur färger ser ut, men … jag föreställer mig att de är vackra.” Hon tystnade, lade märke till att Culpa nämnt en viss han, och undrade om hon skulle våga föra honom på tal eller om Culpa skulle nämna honom igen. Det gjorde hon. En vandringskamrat som lovade en del. På frågan om Blindir lovade mycket sprack Unnown upp i ett mjukt leende. ”Bara sådant han kan hålla. Vad hände? Varför skiljdes ni åt? Jag kunde inte undgå att märka att du pratade om honom i dåtid.” Hon ogillade att snoka i andras privatliv, men hon var nyfiken och förhoppningsvis skulle inte Culpa ta illa upp.
Samtalet rörde sig vidare, till Ötamon och livet ovan jord. ”Jag har hört att Ötamon är full av blommor, och marken var alltid mjuk och det luktade gott. Men jag vet förstås inte hur det såg ut där.” Hon suckade. Culpas beskrivning av sig själv som en valp som hamnat vilse utanför lyan var en träffande beskrivning även av Unnown. Som nyfödda kravlade de runt i världen, upplevde den utan att se den. Hon gav till ett lätt skratt. ”Verkligen. Jag vet nästan ingenting, och jag har svårt att jaga och försvara mig. Jag får helt enkelt förlita mig på att alla jag möter är vänligt inställda. Och så har jag Blindir, förstås. Min vän”, tillade hon för att Culpa skulle förstå vem hon talade om.

**Culpa** Spelas av : Ink

"Visst är det!" instämde Culpa och valde sedan nya ord. "Du ser, jag har en kraft som ger mig chansen att se - fast det är mer att känna. Känna närvaron av värme och lokalisera den. Värmeavtrycket uppdateras också av rörelse. Det är det näst bästa antar jag. Det bästa jag har att tillgå. Det är väldigt komplicerat att beskriva det här men med din hjälp kunde vi kanske ... hitta något att äta. Om du vill."
Culpa hade enormt svårt att jaga själv. Hon hade behövt duplicera sig själv kände hon ibland. För att driva något litet djur och sedan fånga det på andra sidan istället för att göra allt samtidigt. Att göra allt samtidigt var omöjligt om man i stridens hetta bara sprang in i träd - eller tappade andan till följd av dålig kondition, i sin tur till följd av att man är undernärd, hungrig och trött. Eller, ännu värre, förlorade självkänslan på grund av sitt tafatta springande. Onda cirklar. Culpas mage knorrade nu lite för att understryka delen där de pratat om hur svårt det var att hitta mat.
Ämnet om Höstskogen blev en grej och Unnown delade med sig av informationen att hennes vandringskompis bara lovade sådant han kunde hålla. Sedan frågade hon om Navezgane. Culpa vek öronen bakåt.
"Ja jo... Jag tror att min blindhet kan vara krävande, energi- och tidsmässigt - ja, sinkande - och kanske lite svår att relatera till. Jag tror inte att han hade tid med mig. Han ville resa, och det gjorde han", sade Culpa tillsammans med öronen som klippte lika osäkert som rösten talade. "Jag undrar ofta var han är och om han har det bra. Men helst vill jag bara glömma. Men det är svårt eftersom att det var hans förtjänst att jag fick möta världen, så varje nytt intryck är en påminnelse."
Mitt i prick. Culpa hade önskat tala mer om detta men hon ville inte vara till besvär i den bemärkelsen. Andra hade sina egna problem och om det var någonting Culpa gjorde med sitt ventilerande så var det att framställa sig själv som ett offer som dessutom verkade vara helt hjälplöst. Om hon inte kunde klara sig utan sin partner. Nu var det ju så att hon klarade sig nätt och jämt men hon ville inte gärna belysa det faktumet.
Culpa hummade vänligt när Unnown beskrev Ötamon.
"Då skulle jag vilja lukta på dem någon gång", sade Culpa drömskt.
Att Unnown kunde relatera till Culpas påstående om att hon var en riktig färsking i den stora världen gjorde Culpa glad på något sätt. Samhörighet. Det var viktigt. Unnown skrattade. Culpa log, det kändes lite konstigt att spontant brista ut i skratt när man inte hade något exakt att skratta åt förutom att bara skratta för att någon annan skrattade. Så hon lät bara bli.
"Är Blindir också en grottvarg?" frågade Culpa försiktigt, överstrött med massor av nyfikenhet. "Namnet låter ju lite grottvargigt."
Culpa visste att hon inte borde känna såhär, men hon kände stor sorg över att behöva skiljas åt ifall Blindir skulle komma och hämta Unnown. Det kändes inte alls bra att låta vägarna delas med någon hon från åtminstone sin sida knutit an till. Hon kände sig ju med ens lite hemmastadd.
"Vem är han, din vän?" frågade Culpa, osäker på ifall hon ville höra svaret.
Det verkade vara någon hon litade blint på, ja bokstavligt talat. Unnown verkade glad när hon nämnde honom vid namn. Var de bara vänner, egentligen? I vilket fall som helst log Culpa sorgset för att denne Blindir troligen skulle bli orsaken till att Culpa inte skulle få någon långsiktig vänskap med Unnown. Ett sting av avundsjuka träffade sitt mål. Avundsjuka för att Culpa också ville ha livets bra saker och säkerhet.

**Unnown** Spelas av : Zee

Culpa berättade om sin kraft, som lät ganska lik Blindirs — att kunna se sin omgivning utan ögon. En kraft som tycktes vara mycket hjälpsam och som Unnown kunnat ge allt för att besitta, om så bara för att få ett hum om hur hennes omgivning faktiskt såg ut. Den verkade hjälpa Culpa att jaga. Hon erbjöd sig att hitta mat med Unnowns hjälp — vilken hjälp? Hon hade inte särskilt mycket att tillföra när det gällde jakt — och Unn kunde inte låta bli att känna sig lockad. ”Du menar, som riktig mat? Som att jaga? Du får ursäkta, vi äter sällan något annat än svamp.” Hon hörde själv hur patetiskt det var att jaga upp sig över något så grundläggande som att jaga, men när hade hon å andra sidan inte varit patetisk?
Den andra grottvargen övergick till att prata om sin vandringspartner, som — vad Unnown förstod — hade övergett henne. Hon nickade för att visa att hon förstått, innan hon mindes att det inte tjänade något till. Det kändes lite konstigt; oftast var det andra som fick ta hänsyn till hennes blindhet medan hon inte behövde bekymra sig om att inte synas. Snabbt tillade hon: ”Jag förstår. Skiljdes ni åt på god fot? Jag kan förstå att det säkert är svårt att relatera om man inte är blind själv, men om man verkligen älskar någon, lär man sig att hantera och uppskatta varandras olikheter. Han borde ha stannat om han verkligen ville. Men det är förstås bara vad jag tycker, inget att bry sig om.” Hon gav Culpa ett ursäktande leende som kom av bara farten. Tänk om hon hade låtit som en besserwisser? Som om hon hade någon särskild erfarenhet på fältet? ”Jag är säker på att du kommer att träffa någon ny, eller, om ödet vill, träffa honom igen. Jag är säker på att det kommer bli bra.” Det var det bästa hon kunde säga.
Culpa frågade om Blindir, om han också var en grottvarg. Unnown var på väg att nicka igen, men hejdade sig i sista sekunden. ”Ja, det är han.” När Culpa frågade vem han var, hennes vän, kunde hon inte hindra kinderna från att bli lite röda.
”Vem … han är?” stammade hon. ”Vi är bara vänner. Tror jag. Jag menar … jag är inte så bra på sådant där, så jag föredrar att inte tänka på det. Han är bara … den första grottvarg jag träffat utanför grottorna och … han förstår mig. Eftersom han också är blind. Han vet liksom hur det känns.” Fast inte riktigt, det måste hon medge. Blindir hade sin kraft som fungerade som hans ögon, provisoriska visserligen men ändock ögon. Han kunde inte förstå hur det kändes för henne, som saknade en sådan kraft. Hur hon var, i ordets alla bemärkelser, blind.

**Culpa** Spelas av : Ink

Unnown frågade om det var riktig mat Culpa hade i åtanke. Culpa visste knappt själv. Unnown fortsatte med att berätta att hon mest åt svamp, men Culpa var inte säker på vad hon menade med det så jakt kändes som Culpas enda alternativ just nu.
"Något litet i alla fall", sade Culpa och nickade.
Hon kunde ju knappast fälla en hjort. Den skulle kämpa för sitt liv och Culpa hade inte råd att bli skadad.
"Jag har aldrig ätit svamp förut..." funderade Culpa som inte visste vad svamp var. "Mättar det?"
När ämnet vandrat till Navezgane - Culpa bannade sig nu för detta otrevliga ämnesval - frågade Unnown om hur de skilts.
"Jo..." svarade Culpa snabbt.
De hade ju inte grälat innan. Unnown var väldigt förstående och sade en del bra saker. Saker som lät vettiga men som bara gjorde Navezganes beteende allt konstigare. Unnown avslutade med att säga att det endast var hennes tankar och åsikter, att det inte var så viktigt. Det smärtade Culpa något, att Unnown hade så lite respekt för sig själv. Hon var bergsäker på att den andra grottvargen var en underbar individ. Det var faktiskt inte rättvist att livet givit dem båda så dåliga kort. De var - tyckte Culpa i alla fall - båda två, vänliga själar som förtjänade bra ting i livet. Säkert förvarade framtiden bättre saker också för Culpas del. Hon ville tro det.
"Tack så mycket", svarade Culpa. "Det värmer att du tog dig din tid att berätta allt det här."
Unnown sade att Culpa säkert kunde träffa nya individer. Culpa var inte säker på om hon ville träffa Navez mer, det hade ju gått sådan tid och det hade lämnats för mycket rum åt Culpas tankar. Hon kanske hade tolkat helt fel i många aspekter, men ingen kunde ju rätta henne så dessvärre var alltsammans hennes sanning.
"Ja exakt, vi får se ju", sade Culpa milt och tänkte att det kanske kunde bli en punkt för hela ämnet just där.
Sedan bekräftade Unnown att Blindir var en grottvarg och Culpa vevade lite med svansen. Jasså? Hon förklarade att de bara var vänner, åtminstone trodde hon det. Hon berättade vidare, och Culpa lyssnade alltjämt. Hon avslutade med att Blindir, som förstod henne så väl, visste hur det kändes att vara blind. Det lät rimligt.
"Jo, oj då, det låter vackert", sade Culpa. "Jag är glad över att du har honom!"
Hon lät mycket mer uppmuntrande än hon kände sig.
"Du, Unnown..." bytte Culpa fundersamt ämne med. "Om du vill kan vi försöka oss på det jag nämnde tidigare. Det gör inget om vi misslyckas, och i bästa fall kan vi försöka igen. Om du är hungrig vill säga."

**Unnown** Spelas av : Zee

Något litet, sa Culpa. Jo, det fick det allt lov att vara om de skulle ha någon sportslig chans att faktiskt lyckas. Åtminstone Unnown. Hon hade ingen aning om hur bra Culpas jaktlycka var, men hennes egen var inte mycket att skryta med. Culpa sa att hon aldrig ätit svamp förut och frågade om det mättade, och Unnown skakade på huvudet. ”Det hoppas jag att du aldrig behöver heller. Det är inte gott, men det är bättre än inget. Det håller en på fötter, i varje fall.” Ja, inte var det smakligt inte, men för att vara ärlig var det mestadels svampens förtjänst att hon fortfarande stod här. Skulle man vara helt ärlig var det faktiskt uteslutande på grund av svampen som Unnown klarat vintern så pass bra som hon faktiskt gjort hittills.
Samtalet rörde sig vidare, böljade fram och tillbaka, och när Culpa sa att hon var glad att Unnown hade Blindir kunde hon inte undertrycka ett blygt leende. ”Jag med.” Hon hade Blindir att tacka för så mycket — inte minst för att han stod ut med henne och inte hade visat att han ville bli av med henne än. Hon kunde nog aldrig återgälda allt han gjort för henne, bara genom att finnas där för henne som ingen annan gjort innan. Det betydde mer för henne än hon kunde förklara med ord.
Om hon ville kunde de försöka sig på att jaga. Det gjorde inget om de misslyckades. Unnown försökte verkligen att skjuta bort de negativa tankarna som sa att hon aldrig skulle klara det, att hon var för värdelös för att ens kunna fånga något litet. De självförminskande tankarna var något som hon levde med, men sällan visade fullt ut inför andra, mest på grund av att hon skämdes. Men nu var hon inte ensam, påminde hon sig, nu hade hon Culpa och även om de misslyckades var ingen större skada skedd. Unnown bet sig i läppen och funderade ett slag, innan hon sa med så mycket självförtroende hon kunde uppbåda:
”Vi gör det. Vi kan testa i alla fall. Du får bestämma vart vi ska börja och vad vi ska jaga, för jag ser ju ingenting. Men vi provar.” Nu kunde ju inte Culpa det heller, i ordets bokstavliga bemärkelse, men hon ägde en kraft som gav henne stora fördelar medan Unnowns knappt tillät henne urskilja rötter så att hon inte skulle slå sig gul och blå. Men — sa hon till sig själv — inga negativa tankar nu. De hade sabbat för henne förut och hon tänkte inte låta dem göra det nu.

**Culpa** Spelas av : Ink

Culpa lyssnade till Unnowns röst. Hon tyckte inte om svamp, sade hon. Det höll en vid liv men var inte gott.
"Det är märkligt att vi båda har klarat oss så pass bra ändå..." tänkte Culpa högt. "Svamp eller ingen svamp, det är väldigt beundransvärt att vi är vid liv."
Det var sant. Culpa hoppades att det inte skulle tolkas som en förolämpning av något slag. Det var verkligen tvärt om.
"Jag tycker att du är väldigt stark", sade Culpa mjukt och vänligt för att understryka sin åsikt.
Ett litet leende färgade Unnowns röst när hon sade att hon också var glad över att Blindir fanns vid hennes sida. Återigen tänkte Culpa lite kring det, sedan vandrade tankarna iväg till Unnowns nästa uttalande. Hon tyckte att det var en bra idé att i vilket fall testa. Culpa fick bestämma var det skulle börja. De skulle prova.
"Okej!" sade Culpa uppriktigt entusiastiskt. "Vi har större chanser tillsammans. Följ med."
Culpa trampade lite extra ljudligt när hon vände sig om för att gå. Hon vände huvudet åt sidan för att tala till Unnown medan hon gick.
"Leta efter hål i marken medans. Om det finns några. Annars kan vi kanske hitta någonting som springer runt häromkring, om du hör eller luktar något så säg till. Då bestämmer vi vad vi ska göra, okej?" instruerade Culpa med ovanligt stort självförtroende i rösten.

**Unnown** Spelas av : Zee

Culpa tyckte att det var märkligt att de klarat sig så pass bra hittills. Unnown kunde inte göra annat än att instämma. De var som nyfödda, precis som Culpa sa, i stort sett försvarslösa främlingar i världen ovan jord. Världen hade varit förhållandevis snäll mot dem, även fast det oftast inte kändes så, när hon grävde i snön efter svamp eller snubblade över rötter som snön hindrade hennes bristfälliga ekolod från att upptäcka. Men i stunder som när hon lyssnade på Blindirs skratt eller Culpas röst insåg hon att hon hade haft väldigt mycket tur trots allt. För trots att hon ibland kände det så, var hon inte ensam.
När Culpa påstådde att hon var väldigt stark, gav Unnown ifrån sig ett ljud mittemellan ett blygsamt skratt och en misstrogen fnysning. ”Säger den av oss som aldrig ätit svamp.” Mot slutet av meningen sprack hon upp i ett leende som förmodligen hördes på rösten, men det gjorde ingenting — hon var inte den som kunde hålla uppe en fasad särskilt länge ändå.
Hon uppmanades att följa med, och ljuden av steg talade om för henne att Culpa satt sig i rörelse. Unn följde efter, noga med att hela tiden lyssna efter hennes steg så att hon visste ungefär var Culpa befann sig, och försiktigt för att inte halka eller snubbla. Det vore hemskt om hon skulle förstöra det här genom att vara klumpig. Culpa gav henne instruktioner som Unnown kämpade för att hålla i minnet samtidigt som hon höll koll på både Culpas steg och sina egna. Hon var nära att trampa ner i ett kaninhål i marken, förrädiskt dolt under snön, och gav till ett överraskat, skrämt litet ljud. ”Culpa, här finns ett hål!” utbrast hon, osäker på vad Culpa förväntade sig att hon skulle göra med informationen.

**Culpa** Spelas av : Ink

Kommentaren om styrka verkade inte riktigt gå hem. Unnown verkade inte hålla med "den [av oss] som aldrig ätit svamp". Hon verkade dock vara smickrad och det var bra nog. Culpa log och hummade.
"Jag står ändå fast vid det jag sa", sade hon milt.
Hon log. Culpa fortsatte att gå och hon hade Unnown bakom sig. Det kunde hon höra. Culpa trampade försiktigt vidare och nosen gick längs marken. Hon sniffade målmedvetet, i hopp om att få upp något sorts spår. Sorkar, kaniner... vad som helst. Helst inte kaniner kanske. De var så otroligt svåra för henne att fånga. Med ens ryckte Culpa till när Unnown utropade att hon hittat ett hål. Culpa lös upp och flämtade förbluffat till.
"Oj! Vad snabb du var", sade Culpa förvånat.
Lite för snabb för Culpas sakta-men-säkert-takt. Hon anslöt sig till Unnown. Hon nosade i hålet. Nog luktade det kanin alltid. Om än lite svagt. Sedan insåg hon att det kanske inte var så att kaniner kom och gick här ofta. Hon suckade.
"Jag vet inte om hålets invånare kommer upp ovan jord särskilt ofta..." sade hon sorgset.
Kanske var det bäst att blåsa av jakten. Jakt och jakt... ja, det var just det. Culpa hajade till. Hon hörde prassel bland gräset som stack upp ur snön. Ett lätt stampande. Vad... Oj. Så snart? På riktigt? Culpa skakade lätt på öronen. Verkligen? Hon sken upp.
"Ojsan...!" viskade hon lyckligt.
Culpa vände sig mycket sakta mot Unnown för att tala till henne.
"Om du väntar här... och Unnown; täck hålet lite", instruerade Culpa i en ganska hög viskning. "Om du får chansen så är du välkommen att följa ljudet och försöka fånga den..."
Sedan började hon gå. Hon kikade åt hållet lätet kommit ifrån. Hon gick i en stor cirkel och hon kunde uppfatta värmefläcken som stelnade till för att lyssna noga till Culpas steg. Den hoppade ett par steg i hålets riktning och sedan stannade den upp, spänd som en fjäder. Man kunde anta att öronen pendlade på den för att uppfatta alla farliga ljud. Culpa vidgade rutten runt kaninen. Eller haren. Vad det nu var de hette, det hon och Unnown nu suktade efter. Culpa försökte att andas tyst och ibland andades hon inte alls. Sedan, när djuret var mittemellan henne och Unnown så trippade hon några steg i bytesdjurets riktning. Den blev rädd och började springa. Culpa också. Hon sprang så fort hon kunde, drev bytet så gott hon kunde, mot Unnown. Culpa behövde nog inte ropa något. Unnown skulle förhoppningsvis förstå vad som var på gång.

**Unnown** Spelas av : Zee

Unnown blev varm inombords när Culpa sa att hon var snabb. Även fast hon upptäckt hålet av en ren slump kändes det ändå bra, som om hon för en gångs skull hade tillfört någonting. Varit till hjälp. Något annat än i vägen. Det var en ovanlig men välkommen känsla som Unn gjorde sitt bästa för att inte släppa taget om riktigt än.
Dessvärre verkade det som om hennes upptäckt var till föga nytta, eftersom hålans invånare inte tycktes visa sig ovan jord så ofta. Besvikelsen hade just börjat slå ut i Unnowns bröst när Culpa viskande sa åt henne att vänta här och täcka hålet. Själv började Culpa röra på sig — hade hon kanske noterat en rörelse på sin radar? Sekunder senare hörde också Unnown det lätta stampet av små fötter och lukten av hare. Det var tyst bredvid henne nu, så Culpa hade antagligen försvunnit för att fånga bytet, och kvar stod Unnown med instruktioner om att … täcka hålet? Hur gjorde man det? Hon tänkte just börja banna sig själv för att hon var så dålig på att jaga, nej, dålig på att vakta hål, men så hördes ljudet av små tassar följt av större, en vettskrämd hare som flydde från en varg, och de verkade vara på väg mot henne. Var det meningen att hon skulle fånga den? Culpa litade för mycket på henne. Det låg sannolikt långt utanför hennes förmåga …
… men ändå överraskade hon sig själv genom att spänna kroppen och sätta fart mot haren, som hon enbart genom lukten och hörseln kunde avgöra var den befann sig, och den rörde sig hela tiden. Hon sköt undan alla rädda tankar — tänk om hon trampade ner i ett annat hål, eller halkade, eller snubblade eller sprang in i något! I den här farten skulle hon kunna bryta ett ben på grund av det. Istället koncentrerade hon sig på att springa, något hon ytterst sällan gjorde. Hon jagade efter den och slog ner på den efter en snabb beräkning av dess position, lyckad mest genom tur, och stängde käftarna om den lilla kroppen för att sedan befria den från den här världen.
Triumferande vände hon sig om och skyndade tillbaka den väg hon kommit, åt det håll hon trodde att Culpa befann sig, bärande bytets slappa kropp i munnen som en trofé. Stoltheten bultade ut i hela kroppen med varje hjärtslag. ”Culpa!” utbrast hon, rösten andfådd och fläckad av ett brett leende men dämpad av det hon hade i munnen. ”Jag gjorde det! Jag klarade det, nej, vi klarade det! Jag har den här. Vi lyckades!”

**Culpa** Spelas av : Ink

Culpa hamnade på efterkälken och märkte att hon inte orkade springa så långt, särskilt inte om mycket av orken gick åt att vara rädd för att skada sig i sådan hastig fart. Det var upp till Unnown nu, och Culpa hoppades ända ut i klorna att hon hade koll på läget. Plötsligt hände något. Culpa saktade av vid ljudet som vittnade om att kaninens framfart hade stoppats. Hon travade med huvudet lite sänkt, flåsandes. Culpa lyste upp. Hon andades häftigt när hon var framme vid Unnown som hade gjort det. Hon hade gjort det! Culpas namn uttalades under tiden ett brett leende präglade Unnowns anletsdrag. Unnown kom för att möta henne.
"Unnown!" andades Culpa häpet. "Åh, vad du är bra!"
Magen kurrade till lite av förväntan. Culpa var verkligen jätteglad. Magen gjorde så ont nu och det skulle bli så skönt att få smaka på det där bytet som Unnown gjort mest för att fånga. Culpa hade aldrig bidragit till att fånga ett levande djur utanför grottorna. Hon hade fått det gjort åt sig och så hade hon hittat döda djur. Hon hade haft turen att hitta ätbara saker precis när kroppen nästan gett upp. Kaninen i munnen förvrängde Unnowns tal men hon var också lycklig, över att hon lyckats. Att de lyckat.
"Du är bäst!" utbrast Culpa exalterat när hon var vid den nyfunna vännen. "Tack så mycket för hjälpen - vi var ett bra team. Du gjort mest, dock. Tack."
Culpa kände lukten av blodet och blev lite vild av förhoppning som hade växt sig stark inombords.
"Ta första tuggan, ta en stor", sade Culpa förväntansfullt.

**Unnown** Spelas av : Zee

Unnown kunde knappt minnas när hon varit så här glad senast. Culpas komplimanger fick en blomma av stolthet att slå ut i bröstet och det kändes som om hjärtat, som bultade hårt efter löpningen, svällde inom henne. Som om det skulle spricka för att hon var så glad. Hon hade gjort det! Hon hade faktiskt gjort det. Hon hade sprungit ikapp och fångat en levande hare. Det hade hon aldrig trott om sig själv. Unn skrattade, fortfarande andfådd, och lade ner bytet på marken för att hämta andan. Konditionen var knappast på topp, hon var inte van vid att springa en längre distans, ja, egentligen springa överhuvudtaget. Men det var värt mjölksyran som pumpade i benen och hjärtat som slog hårt och den kalla luften som sved i lungorna. Det var värt allt det.
”Jag hade aldrig klarat det utan dig”, sa hon blygsamt. ”Det var du som hittade den först, och som drev den åt mitt håll. Det enda jag gjorde var att springa efter den. Men du har rätt, vi var ett jättebra team.”
Culpa bad henne att ta en tugga, och först tänkte Unnown avböja, be Culpa att göra det av ren artighet fast magen knorrade våldsamt. Dropparna av blod hon fått på tungan när hon bar kaninen hit hade fått magen att vakna till liv, efter att ha varit bedövad i många dagar av bara svamp. Hon lät hungern ta över och flämtade fram ett ”okej” innan hon böjde ner huvudet och begravde tänderna i den mjuka, fortfarande varma, kroppen. Det var en sensation utan dess like. Känslan när den första köttbiten på flera veckor slank ner i magen gick bäst att liknas vid en färgexplosion mot hennes stängda ögonlock, och fastän hon aldrig sett färger förut trodde hon att det var så här de såg ut. Hon lyfte motvilligt huvudet — bara en tugga, sedan måste Culpa få chansen att äta också — och medan hon väntade på att Culpa skulle ta en tugga gled hon med tungan över tänderna, över hakan och läpparna, slickade i sig lite blod som fanns kvar. Varmt. Sött. Det värmde henne inifrån. ”Den smakar fantastiskt”, mumlade hon, rösten knappt mer än en viskning. ”Prova du!”

**Culpa** Spelas av : Ink

Culpa var genuint glad. Hon hoppades att hon hade boostat Unnowns självförtroende genom att ge henne den här rollen och även få se henne lyckas. Culpa va andfådd hon med, och Unnown sade att hon aldrig klarat det utan Culpa. Tänk om de ändå kunde ha varit ett team, Culpa och Unnown. Culpa log åt tanken.
"Jag fattar inte hur, men vi är bäst", sade Culpa mjukt.
Det var sant. De var bäst, och Unnown tog första smakbiten av deras byte. Unnowns byte, tekniskt sett. Om man bara tittade på vem det var som faktiskt fällt det. Culpa var stolt. Hon uttryckte det inte i ord men hon kände det som om hon känt Unnown längre än hon faktiskt känt henne. Culpa kunde höra hur Unnowns tänder sjönk i köttet, knep åt och rev loss en tugga. Vännen viskade att det smakade riktigt bra, och hon lät nu Culpa smaka efter själv.
"Åååh!" utbrast Culpa lyckligt, överdrivet nästan som om hon förväntat sig att köttet skulle smaka halvdant.
Culpa gick närmare och sänkte sitt eget huvud mot djuret. Hon begravde sina egna tänder i haren och ryckte loss en bit. Hon tuggade frenetiskt, riktigt fort. Hon slukade biten snabbt och gav ifrån sig ett belåtet hummande.
"Verkligen. Det här kunde inte ha blivit bättre."
Självklart kunde det ha blivit bättre, men utifrån deras kapacitet var detta en bedrift. Culpas blinda ögon stirrade rätt ut i intet och hennes anletsdrag var belåtna.
"Tack, Unnown", sade Culpa ödmjukt.
Hon rev loss ett bakben och lade sig ner för att sedan hålla emot med tassarna medan hon var i processen att gnaga benet rent.

**Unnown** Spelas av : Zee

Culpa förstod inte hur de hade gjort det, och ärligt talat gjorde inte Unnown det heller. Det må se ut som en barnlek för den som ägde de grundläggande förutsättningarna, men för Culpa och speciellt för henne, var det en bedrift större än något hon kunde komma på att hon gjort den senaste tiden. Hon var stolt över Culpa, omåttligt stolt, men lika mycket över sig själv också och det var en ovanlig känsla. Oftast tänkte hon på sig själv som en feg, svag liten dumbom, men just nu tillät hon sig att tycka om sig själv och vara stolt. Hon hade fångat ett byte, vid Gudarna! Hon undrade i ett flyktigt ögonblick vad hennes familj därhemma skulle säga om de sett henne, jaga utan syn, men sköt bort tanken. Hon planerade inte att återvända, och även om det kunde vara svårt att överleva ovan jord tyckte hon bättre om det här än grottorna.
Hon uppfattade att Culpa också smakat på bytet, och när den andra grottvargen sa att det inte kunde bli bättre höll hon med. ”Brukar kött smaka så här gott? Det var ett tag sedan jag åt kött senast, men så här kommer jag inte ihåg det. Det kanske var en särskilt god hare!” utbrast hon med ett lätt skratt innan hon sänkte huvudet för att ta en till tugga. Smakerna tycktes explodera i munnen på henne, inte riktigt lika starkt som första tuggan, men starkt nog. Magen kurrade högt, nöjd över att äntligen få lite riktig mat att smälta och inte bara sådana där sega, äckliga saker.
Tack, Unnown. Hon lyfte huvudet, vände ögonen dit hon bedömde att Culpa var. ”Det är jag som ska tacka. Jag har inte haft så här kul på länge.” Hon böjde ner huvudet och fortsatte tugga i sig med ihärdigheten hos någon som länge varit ganska hungrig. Ena bakbenet var borta på kaninen, och hon antog att det var det som Culpa åt, så hon slet loss det andra och satte igång med att få i sig den himmelska födan. Tänk om Blindir hade vetat!
Skuldmedvetet slutade hon bita på benet hon nu gnagt rent, och harklade sig tvekande. Av någon anledning kändes det svårt att lämna Culpa. ”Öh, Culpa, det har varit jättekul att vara med dig, men jag måste väl tillbaka och hitta Blindir igen. Tänk om han fått se vad vi lyckats med! Jag tror att du skulle tycka om honom, och han skulle tycka om dig.”

**Culpa** Spelas av : Ink

Unnown frågade om kött brukade smaka såhär gott. Culpa gnagde lite på benet medan hon tänkte.
"Ibland äter jag ruttna kadaver. Jag brukar äta efter andra, och äta självdöda djur. Aldrig har det smakat såhär..." bekände Culpa.
Unnown hade sagt att det kanske var extra gott harkött.
"Kanske är det något speciellt med den här. Du kanske har rätt", skrattade Culpa upprymt ännu på grund av deras seger.
Svaret på Culpas yttrande av tacksamhet blev att Unnown tyckte att det var hon som skulle tacka. Hon hade haft kul. Det värmde jättemycket i bröstet på Culpa. Innanför revbenen bultade hjärtat ännu rätt så hårt och nu tog det ett skutt, skippade något slag. Culpa log brett. Det gjorde henne glad att hon skänkt Unnown en glädje som hon inte känt på så länge. Culpa var stolt, stoltare än innan. Culpa tog en ny tugga och noterade att svultna Unnown åt för fullt, på det andra bakbenet. Det gjorde också Culpa glad. Mellan tuggorna - hon hade inte självdisciplinen som krävdes för att sluta äta när hon nu talade - så försökte hon få fram en mening.
"Nej asså tack, jag hade inte fixat det utan dig, och jag är glad över att du kanske hade lika kul som jag", sade Culpa med varm röst även om den var lite grötig ur hennes mun som var full av bytet. Plötsligt harklade sig Unnown. Hon började tala. Hjärtat som saktat ner lite nu, sjönk i bröstet. Culpa slutade äta. Hon svalde bara det hon hade i munnen. Unnown måste gå. Till Blindir. Panikkänslan steg inom Culpa. Nej nej nej... Hon fick inte tappa fattningen och visa att hon var ledsen. Så hon tänkte vara ärlig om en annan sak istället.
"Jag önskar att jag kunde följa er..." sade Culpa drömskt och försökte att inte låta sorgsen. "Jag skulle vilja träffa Blindir, faktiskt... Åh."

**Unnown** Spelas av : Zee

Culpa brukade äta kadaver, sa hon. Självdöda djur, efterlämnade rester. Förmodligen var det ganska förnedrande även för Culpa, men hon hade åtminstone stolthet nog att fortsätta äta kött och inte bli vegetarian bara för att det tog emot. Unnown var väl medveten om att de flesta vargar skulle se ner på dem eftersom deras funktionshinder gjorde dem så fullständigt hjälplösa. Det var inte roligt att tänka på, men det märktes vid nästan varje möte. Fast inte det här. Det hjälpte antagligen att Culpa delade hennes handikapp, gjorde det så mycket lättare att förstå och bli förstådd. Unnown nickade långsamt utan att sluta tugga — det var svårt att sluta nu när hon äntligen hade något att tugga på — utan att tänka på att Culpa inte såg det. ”Ruttna? Smakar inte det väldigt illa?” frågade hon försiktigt. ”Jag ska i och för sig inte säga någonting”, tillade hon.
Culpa tackade igen, eller försäkrade henne åtminstone om att hon inte hade klarat det utan henne. Återigen kände sig Unn alldeles varm inombords. Var det känslan av att vara behövd, eller kanske bara uppskattad? Omtyckt? Respekterad? Hon hade ingen aning, men hon tyckte om den känslan och gjorde sitt bästa för att hålla kvar vid den så länge som möjligt. Men just det, hon hade ju faktiskt sagt att hon måste röra på sig. Tillbaka till Blindir. Culpa önskade att hon kunde följa dem, och ville gärna träffa Blindir. Vemodet grep tag i Unnown, men hjärtat slog en liten volt av hopp när idén dök upp i skallen.
”Varför följer du inte med oss? Vi är bara på vandring, och har inget mål i sikte utom att komma bort från kylan litet. Följ med, snälla Culpa! Vi var ju ett jättebra team, och om vi är tre klarar vi oss garanterat ännu bättre! Du vet, tre grottvargar som alla förirrat sig ut ur mörkret vid olika tidpunkter … det känns som om vi borde hålla ihop.” Hon ryckte på axlarna, en aning skamsen över sitt lilla känsloutbrott. Tanken på att kanske få vandra tillsammans med både Culpa och Blindir var mer hoppingivande än någon annan hon kunde komma på. Och vad var egentligen oddsen för att de skulle snubbla över varandra, först Blindir och Unnown och sedan Unnown och Culpa? Särskilt som världen inte direkt tycktes vimla av grottvargar ovan jord. Unnown bet sig i läppen. Culpa hade kanske en egen plan, ett eget mål att vandra mot, men hon kunde inte låta bli att hoppas att hon kanske skulle slå följe med dem, om så bara för att behålla en vän som hon kanske aldrig mer skulle få se om de skiljdes åt.

**Culpa** Spelas av : Ink

Unnown frågade om skämt kött inte smakade väldigt illa.
"Det gör ju det", sade Culpa med en sån stor dos av humor hon kunde uppbåda, hon log till och med, även om det var ett ganska seriöst ämne. "Det är nog inte så bra för en heller."
Det var bara sunt förnuft som talade. Ändå åt hon ruttet. Hade ätit, i alla fall. Culpas respekt för Unnown var stor även om denna åt svamp. Som Culpa förvisso inte visste mycket om. Sedan kom ämnet Culpa kände sig så förtvivlad, vilsen och maktlös över. Hon väntade så spänt, på Unnowns svar - och det kom. Det var positivt också. Hjärtat snabbade på innanför Culpas revben. Varför följer du inte med oss? Unnown bad henne nu att följa med. Culpas öron riktades framåt, uppåt.
"Får jag det?" svarade Culpa, mer eller mindre retoriskt, i en förvånad ton.
Hon var verkligen förvånad. Hon hade trott att Unnown hade en undanflykt, även om Culpa upplevt att de klickat. Vandring. Det var bara på vandring. Utan mål. Detta var bra. För bra. Så bra att Culpa väntade på att vakna upp ur någon slags underskön dröm.
"Ja... Sådana borde hålla ihop", instämde Culpa generat.
Hon höll med. Det var ett skrämmande sammanträffande att de bara stött på varandra. Culpa stötte på en grottartfrände, som hängde ihop med en annan av samma sort. Culpa var så tacksam.
"Jag är så tacksam", sade hon alltså högt. "För att jag tog tag i det där att lämna Höstskogen och inte bara tyna bort där. Att jag hittade dig."
Hon tänkte efter en kort stund.
"Det vore en ära att få färdas med er", sade hon.
Det här var bästa dagen i Culpas liv. Absolut. Dagen hon kom ut i stora vida världen hade bara varit av samma kvalitet som de flesta andra dagar. Lite mer speciell, men efter att Navez lämnat hennes sida när hon sov så hade det varit mindre speciellt. Tills nu. Nu var hon tacksam igen. Till och med till Navezgane.
"Vi tar med resterna till Blindir", sade Culpa generöst.
Culpa lyfte upp haren. Hon höll den hårt. Hon var inte ensam mer. Culpa behövde inget svar på det sista, bara att Unnown visade vägen med sin nos som verktyg. Culpa kände inte igen Blindirs doft, hon kunde bara gissa, ifall de skulle komma nära honom. Culpa var glad. Oändligt. Tacksam. Hon var inte ensammast längre.

[Tänkte på detta som ett avslut men du kan skriva ett avslutande inlägg om du vill! Annars räcker detta kanske!]

**Sponsored content**

» Silence [Unnown]
» Search [Unnown]
» Kallt vitt (Unnown|Cerulean)
» [Avslutat] Unnown adopteras bort!

::: IC: NUMOORI :::

Numoorislätten

Numoorislätten

Famla blint [Unnown]

::: IC: NUMOORI :::

Numoorislätten

Numoorislätten