Det blev allt obehagligare att ha en annan varg flåsandes i nacken. Blair mådde ännu sämre än vanligt. Han kunde inte sova, för hans förföljare verkade då aldrig sova. Utan sömnen att fly till var han fast med sig själv alla timmar på dygnet. Oftast fastnade han i små, oviktiga minnen som en träningsstund med Shady, eller ett delat skratt med Ophelia. De fick honom att känna sig så ensam. Han var verkligen ingenting utan vetskapen att Occultos fanns där. De kanske inte hade varit den kärleksfullaste gruppen, men han hade älskat dem. Flocken hade givit hans liv mening. 
   Vad var han nu? En patetisk skugga av sitt forna jag, som inte ens kunde bli av med en efterhängsen tik.
   En enkel lösning på problemet med sin stalker var att flyga iväg. Men varje gång han fällde ut vingarna mådde han illa. Senaste gången han flugit iväg hade det resulterat i död och förstörelse. Han visste att det givetvis inte var så längre - han hade ingen att skydda - men det tog fortfarande emot. Så Blair vandrade vidare.
   Sömnbristen ledde också till att tankarna blev mycket svårare att kontrollera. De fladdrade runt utan att Blair styrde. Nu hade han stirrat på samma punkt i snart fem minuter. Det var dags att dra vidare. Hanen rörde sig framåt. Vinden, ständigt cirklande runt honom, fångade upp en ny doft framöver. En annan varg? Han styrde stegen ditåt. Gudarna skulle veta att han behövde en distraktion från sig själv.

[Om jag har uppfattat det fel, och att Blindir ska vara med, så skicka ett PM så ändrar jag lite snabbt :'D]

Blair var fortfarande i rörelse, och korrigerade ständigt sin bana med hjälp av små vindpustar. En tik, onekligen. Han kunde känna lukten av en hane lite längre bort. En resekamrat, partner? Oavsett så verkade honan vara lite avsides.
   Det var lite pinsamt för honom hur fullständigt han koncentrerade sig på att hitta en främling. De hade aldrig träffats förut, ändå spårade han henne som om det var hans älskade. Fakargen tvingade sig själv att sänka tempot och ta sig fram med mer värdighet. Han var inte helt förlorad, inte än.
   När Blair väl fick syn på doftens ägare var det en grå tik. Hon var smal, med krökt ryggrad och ljusa ögon. Han saktade in nästan helt, och lämnade några meter emellan dem. 
   Väl där kändes det lite fånigt. Han visste inte vad han skulle säga, och fick anstränga sig för att dölja att han var lite andfådd. Säg något, bannade han sig själv. Det slutade med att han pressade ur sig:
   "Öh... hej."

Honan presenterade sig som Unnown. Hennes bleka ögon var fixerade en knappt decimeter till höger om hans ansikte, och verkade titta utan att riktigt uppfatta vad de såg. Blair kände sig lite osäker på vad han borde göra. För att vara artig flyttade han sig den lilla decimetern så att hennes blick mötte hans.
   "Vad för dig till Lövskogen, Unnown?" Det var en av de där stela frågorna som man ställde för att driva samtalet vidare, utan att egentligen undra. Han ansträngde sig för att låta intresserad, och fokuserade på hennes svar för att kunna föra samtalet vidare.

Så hon vandrade. Blair hade redan vetat om den andre, det hade vinden sett till. Det var inte särskilt förvånande. Faktum var att det var precis det svar han hade väntat sig.
   "Vad gör du själv här? Och... vem är du?" Blair log ursäktande.
   "Förlåt. Jag är Blair. Liksom du, så vandrar jag. Det är en vacker skog, så jag har dröjt mig kvar här ett tag." Blair tvekade sedan, osäker på vad han skulle säga härnäst. Hans vanliga skydd mot osäkerheten - att ohämmat flirta - kändes malplacerat här. Han visste inte vem hennes vän var, och att flirta med vargar som hade partners var inte en hit.
   "Eeeeh... Jag kanske borde..." Han hostade besvärat när rösten dog bort.

Unnown fångade upp konversationen, och det var han tacksam för.
   "Faktiskt", sa han, "såg gör jag just det." Han hade vandrat från Lavaöknen upp till Lövskogen den här gången, men han hade varit här innan. Blair vågade påstå att han hade rätt bra på centrala Numoori.
   "Vad vill du veta?"

"Ah", svarade Blair och funderade lite. Han antog att Unnown ville veta saker som var relevanta, inte hur vackra områdena var. För någon som var blind spelade det föga roll.
   "Om ni fortsätter rakt söderut kommer ni till Eldskogen. Fortsätter ni efter det kommer Döda Skogen. Där får ni passa er, Mardouf är i närheten. Jag skulle inte vilja trilla i den klyftan om jag vore ni." Han undrade hur långt söderut Unnown ville. 
   "Det är tyvärr allt jag vet." Åtminstone allt han kunde säga med säkerhet.

Ja, det hade Blair säkert. Inte för att han tänkte säga det, men ändå. När Midnight skickade ut honom på sin vandring hade han tagit chansen och sett sig om. Geografin var en aning luddig ute i kanterna, men centrala Numoori kunde han.
   Fakargen skakade på sig och fluffade ut pälsen.
   "Nä", sa han, "jag ska låta dig och din partner återgå till resandet. Det var trevligt att träffa dig, Unnown." Fakargen bugade kort, men insåg direkt att hon antagligen inte kunde se det.
   "Adjö", tillade han. Han hade redan varit oartig en gång. Det var bäst för honom att det inte blev två gånger. Fakargen gav sig iväg, och återvände till sin kaosartade verklighet.

Unnown kände på sig, hörde på Blairs röst, att han förberedde sig att ge sig av. Det var en viss ton som alltid smög sig in i alla stämmor när ett möte började lida mot sitt slut. Man höjde rösten lite, markerade att här var det slut. Precis så gjorde Blair nu, och Unnown nickade. 
   "Det var fint att möta dig också, Blair", sa hon. Det var antagligen lika bra att tänka på refrängen. Blindir skulle nog börja undra vart hon tagit vägen och bli orolig för henne. Hon visste själv hur hon skulle känna sig om deras roller var ombytta, om det var han som jämt smög sig från hennes sida för att ta sig en pratstund med främlingar. Hon skulle bli sjuk av oro. Det var inte rätt av henne. Hon borde vara med honom mer. Mycket mer. 
   Blair sa adjö, och hon öppnade munnen för att svara, men på något vis visste hon att han redan hade lämnat. Hon stod dock kvar ett litet tag, stirrande ut i tomma intet, funderande över något, men sedan vände hon sig om och påbörjade den tysta, försiktiga färden tillbaka till Blindir.  

[ A V S L U T A T ]