Den gyllene varginnan har nått Kaiwood. Ännu en gång vandrar hon mellan skogens träd. Hennes steg är ljudlös. Hon doftar heller inte som en vanlig varg. Hon doftar mossa och morgondagg. Något som kommer av hennes element. Hon rör sig smidigt och elegant. Med en hållning som heter duga. Alltid rest. Alltid huvudet högt. Detta är en tik man inte sätter sig på så lätt. Hon sänker sig inte för vem som helst. Det finns två i denna värld som hon gett sin respekt till. Den första är fadern. Den hon alltid har sett upp till och anser sig alltid stå under. Men efter sitt senaste möte med en annan varg har hennes respekt fått delas på två individer. Artemis känner respekt för den större tiken Key. En varg som erfarit mycket och som sitter på mycket makt. Och makt är något Artemis alltid kommer sträva efter. Hon vill nå högt. Lära sig av de som har makt. Lära sig så mycket som möjligt. För att sedan sno åt sig all makt. Resa sig över allt och alla.

Varginnan stannar upp. Den rubinröda pupillösa blicken söker forskande mellan träden. Träden viskar om att hon är på rätt ställe. Det har länge varit en speciell person denna tik har sökt efter. Hennes far har talat om denne vid flertalet tillfällen. Både med avsmak och vördnad. Artemis fann snabbt intresse och när hon fick chansen smet hon ifrån sina plikter. Plikter som alltid har styrt hennes liv. För att börja vandra och finna sin egen väg. Ett eget mål och en egen strävan. Inte längre behöva följa någon annan ideal.

I det här landet hade hon mött en gammal bekant. Någon hon inte kan känna något annat än negativt för när hon tänker på honom. De få gånger hon gör det. Det är inte ofta han korsar hennes tankar. Acier. Han får henne alltid att känna sig mindre än hon är. Något hon inte uppskattar och därför ska hon resa sig över honom och sätta honom på plats. Visa honom att han aldrig kommer kunna höja sig över henne mer. Men har inte vad som behövs ännu. Det retar henne och driver henne framåt. Acier hade dock berättat om Dolor. Den Artemis söker. Sen hade hon även mött en liten skuggvarg som även han visste lite om Dolor. Men inte tillräckligt mycket. Bara vart han var på väg. Det å andra sidan var värdefull information.

Nu är hon alltså här. Igen. Första gången hade träden sagt åt henne att tiden inte var inne ännu och hon hade vandrat iväg åt ett annat håll. Då hade hon mött Key. Artemis hade lovat att komma tillbaka. Det ska hon göra. Så snart det här är avslutat.

[Paxat till Dolor]

Dolor hade gått iväg en stund, lämnat både Blossom och Weed bakom sig. Han hade tydligt sagt åt dem att låta honom vara för sig själv ett tag. Han hade förklarat för de båda att han inte skulle ge sig av ensam och jaaaa han lovade att stanna i Kaiwood. Han suckade tungt, det var mer påfrestande än vad han hade räknat med, inte själva resan, utan den känslosamma/psykiska biten. Att veta, slutet var nära, både Blossom och Weed hade bara gett sig av med honom eller bestämt sig för det. Lagt över ledar rollen på någon annan för stunden. Ja det var vansinne, för vad? För hans skull? Han var bara en gammal varg, som ville göra en liten äventyrs resa, den sista för att vara mer specifik. Han stirrade ut mot Numoorislätten, då han satt en bra bit ifrån gränsen såg han bara en bit av slätten mellan trädstammarna. Han satt högt, på en av de få stora stenarna som finns i Kaiwood. Det gav honom en känsla som tog honom tillbaka i tiden.

Hans minnen var glas klara, även om hans riktiga syn började flacka mer och mer. Han hade inte märkt det speciellt mycket på senaste tiden, men det var säkerligen flera år sedan som synen på hans firska öga började försvinna. Han märkte det inte då han såg energier utan att behöva använda synen. Han märkte det knappt alls längre, konstigt nog hade det gått så långtid att han inte hade märkt något, men om sanningen skulle fram var han näst intill blind. Han såg färger och riktigt suddiga konturer, men med hjälp av sin energi syn så blev allt på något sätt tydligare än vanligt. Han suckade åter igen.

Vände blicken ner emot sina stora tassar i stället. Klorna fäldes sakta ut. Han kunde fortfarande och de var fortfarande vassa. Det fanns inte en ända kroppsdel som såg gammal ut, endast pälsen hade börjat tappa sin storhet och lyster, men ack så såg han ut som en ungkarl fortfarande. Det var plågsamt att inte verka vara så gammal som han faktiskt är. Det är plågsamt att se hur de andra märker, märker av att hans psykiska vänder sig utåt. Han är bitter, trött på livet, men trött fysikst, aldrig. Han hade draigt ut på det allt för länge. Han borde ha dött i stid, en hedersfull död som Cazavargar ska göra. För nog satt snacket om deras storhet kvar i hans sinne. De ord som han fört vidare till de flesta av hans söner och döttrar. De som han spenderat tid med vill säga.
- Kom närmre min kära och säg mig edert namn..
Sa han ut i skuggorna utan att förflytta blicken ifrån hans tassar. Han hade kännt energin, den hade kommit närmre, om detta var en främling som märkt honom eller ej visste han inte, men han visste att denne var nära nog att höra hans skrovvligt hesa och väldigt mörka röst. Han hade gått igenom eld, jord, vind och vatten och överlevt alla utmaningar i hans liv. Åldern var det sista, det han inte kunde överleva. Han höjde nu huvudet upp i luften och spettsade öronen, väntade in främlingen. Kanske var det en fientlig individ?

Hon behövde sällan se sig för vart hon gick. Manövrerar sig perfekt mellan träden och över stockar och stenar och förbi taggbuskar som endast mjukt drar genom den gyllene pälsen när hon elegant går förbi. Hennes fyra tassar placerar vant och självsäkert på marken när hon går. I en jämt ordning utan minsta avvikelse eller obalans. Tummarna på hennes framtassar särar sig lite från de övriga tårna. Tummar som märker hennes moders blod. Den mor hon aldrig lärde känna. Hon var bara ett redskap. Någon som inte går att sörja. Offer är ett måste för att världen ska utvecklas. Artemis anser sig själv speciell. Utvald. Det var ju det hon var. Syskonen var inte värda något. De avrättades innan deras ens hunnit börja. Det var Artemis som fick äran att växa upp. Äran att tränas under sin far.

Träden viskar till henne. Viskar utan ord. Utan röster. Den rubinröda blicken faller snart på den större vargen som sitter på en sten mellan träden. Han talar. Till henne förmodligen för jorden har inte berättat om andra i närheten. Det är bara de två där. Artemis kliver fram. Alltid med samma stolta hållning. Den långa yviga svansen hålls höjt. Med svanstippen kurvad bakom henne. För att den inte ska släpa i marken. Det är bara onödig slöseri med tid att hela tiden rensa pälsen från smuts och strån och annat som fastnat.

Artemis stannar en bit från hanen. Snett framför honom. Hon synar honom. De tofsprydda öronen knycker till och spetsas sedan åter framåt. Deras standardposition.
"Mitt namn är Artemis. Säg mig ert". Hennes röst är melodisk, har en harmonisk klang. Äger en skärpa som inte befläckar orden. En röst som är van vid att kommendera. Hon står stilla. Inväntar ett svar från hanen. Förväntar sig ett svar helt enkelt. Det är vad som är givet ska ske. Hon har presenterat sig själv. Nu är det hanens tur. Det märks tydligt att han är äldre. En åldring. Den första åldringen hon har mött. En flyktig tanke om att hon kanske har funnit den hon söker. En cazavarg är hon i alla fall hundra på att det är som sitter på stenen. Artemis är stolt över sitt blod. Över sin ras.

Hans öron förblev spettsade, främlingen kom närmre och han hörde ganska snart en klar och tydlig stämma, med ord som löpte fram och bröt tystnaden som hans röst precis gjort. Artemis, ett namn han inte kände igen. Artemis, samtidigt lät det bekant av världelösa anledningar. Han hade mött så många. Han vände blicken emot främlingen, såg in i de röda ögonen och utseendet påminde honom om någon som han sedan länge förträngt och glömt bort. Lukario. De röda ögonen var slående lika, ogenomträngliga, hårda, men samtidigt så starka. Öronen, den långa nosryggen, den starka kroppen, ja helt klart en Caza.
- Dolor min sköna..
Sa han sedan och vände blicken upååt, förbi tiken, ut mot Numoorislätten åter igen. Han var upptagen i sina tankar och förstunden undrade han över om det hela bara var en illusion. Lukario var visserligen inte en valp längre, men ändå, var han så gammal? Hade han redan halv vuxna barnbarn? En ohygglig tanke. Han ville inte veta mer. Han ville ignorea det, få det att försvinna. Kanske va han ännu äldre än vad ahn först trott? Som Caza varg är det sjukligt svårt att hålla räkningen faktikst, eftersom man inte åldras mer på utsidan när man nått vuxen ålder.
- Vad gör ni här?

Namnet som hanen presenterar sig med får en rätt ilande känsla att kila längst med ryggraden på Artemis. En härlig känsla. Kan hon verkligen ha funnit rätt. Hon studerar hanen. Han är ju av rätt ras. Och han är gammal. Så varför inte? Artemis står kvar där hon stå. Med stadig blick på Dolor. Hon har alltid varit en krigare. Tränad och fostrad till en kämpe. Aldrig slappna av. Aldrig sänka garden. Alltid vara på sin vakt.
Hanen frågar henne vad hon gör här. Det är en enkel fråga att svara på.
"En längre tid nu har jag faktiskt sökt efter en Dolor". Börjar hon och fuktar nosen med tungan.
"Kan det vara du som Lukario talat om?" Nu vill hon veta. Det känns rätt. Träden säger att hennes sökande är slut. Kan det vara så? Men Artemis är ingen uppspelt liten valp som ivrigt återser en gammal kär vän. Nej, hon är lika samlad som alltid. Visar ingenting utåt förutom högdragen kyla och likgiltighet. Visar inga känslor. Känslor finns inte. Känslor är för veka små kryp som inte lärt sig något om vad styrka och svaghet är.
Hon står åter tyst. Inväntar det svar hon länge sökt efter. Få höra att hon har funnit rätt. Att hon uppnått ett mål hon själv satt upp för sig. Att hon kan gå vidare och bli ännu starkare. Att detta som dragit ner henne ett tag nu är över. Kan det vara sin farfar hon nu står inför? En varg hon endast kunnat fantisera om tidigare. Han ser ut att ha varit med om mycket. Artemis har aldrig varit mycket för historier. Men nog vill hon ändå veta så mycket som möjligt om denne Dolor. Lära känna honom om än bara flyktigt. Bilda sig en egen uppfattning om honom. En annan bild än den Lukario har målat upp. Hon har inga förväntningar. Ingen fånig nyfikenhet. Hon vill veta. Information är makt. Om det så är av betydelse för henne själv eller andra. Men är det här av betydelse? Hon har inte tänkt så mycket på det. Hon har bara velat finna Dolor. Om sanningen ska fram trodde hon inte att hon skulle hitta honom.

Dolors blick sjönk igen, det tomma ögat eller det blinda ögat lös i en stark orange gul färg. Energin sprulade inom honom, nu ville den ut. Han hörde hennes röst, orden fick honom att aggresivt stirra på henne. Ärren som löpte över hans kropp var tecken nog på att han varit i ständigt krig sedan födslen. Tiken var antagligen inte uppväxt med samma policy som han själv eller Lukario gjort. Hon var fläckfri, vilket var omöjligt för en Caza att vara om de växt upp i en sådan flock som han själv växt upp i.
- Av vilka anledningar?
Sa han barskt innan hon hann ställa frågan om att Lukario talat om honom. Varför skulle sonen ha talat om honom? Utan förvaning sköthan ifrån med bakbenen i sittande ställning och gjorde ett lätt och smidigt språng ner från stenen, precis framför henne. Smidigare än vad man någonsin kunnat ana. Som sagt märktes det knappt att han var gammal till det yttre, om man inte började räkna alla de synliga ärren, eller om man började lägga märke till de ljusa stråna i den mörkgrå pälsen eller de gråare stråna i de bruna pälspartierna.
- Lukario, den första av sönerna.
Svarade han sedan, fortfarande med en spänd blick riktad emot hennes. Han stod stilla, stor som han är, men tiken hade bra höjd hon också. Inte konstigt, född Träd Caza på de extra tummarna att dömma, men Lukario var strikt Mark Caza, ingen tvekan om saken så antagligen ahde hon ärvt lite kropps massa från honom också. Han själv var Mark caza, men en smidigare veriation. Han va inte speciellt krafig alls, men han bar samma muskelmassa som en mark caza och höjden såklart. Vilket fick honom att skilja sig från Träd Cazorna bra mycket.

Hon blev inte förvånad av hanens förflyttning från stenen till det att han står framför henne. Inte ens hans bryska ton får henne att vackla. Hon bara ser kyligt på honom och studerar honom ingående. Läser hans rörelser och kroppsspråk.
"Då har jag funnit rätt". Säger hon utan någon som helst glädje eller upprymdhet i rösten. Bara ett konstaterande.
Artemis föddes som trädcaza. Hon äger inte markcazans styrka eller muskelmassa. Men hon tränades som inget annat än en markcaza. Muskler har hon och nog är hon kraftigare än en trädcaza och starkare oxå. Tyngre och klarar av strid på marken minst lika bra som hon klarar sig i träden.
Dolor är mycket högre än henne själv. Liksom Lukario som ärvt storleken därifrån. Artemis är bara något högre än en vanlig trädcaza. Inget som sinkar henne i träden dock.
Artemis kanske ser fläckfri ut. Men hennes tjocka päls döljer ett och annat. Hon är trots allt uppfostrad i en armé. Inga lugna lekar som kull eller kurragömma. Allt var på blodigaste allvar från dag ett.
"Du är som han har berättat". Hon kan se en styrka och stolthet hos Dolor. Sådan stolthet som bara en caza kan besitta. Hade Artemis inte varit så bra på att hålla sina rörelser och ansiktsdrag i schack så hade hon kanske dragit lite på munnen. Hon kan heller inte låta bli att kommentera det uppenbara. Att Dolor är som Lukario berättat. Men nu slipper hon fantisera sig en bild av honom. Han står framför henne.

Dolor drog på nosen, hetlevrerad som alltid. Han röt till när han så behövde, men tiken var allt för van, van vid att stänga in sina känslor, dölja det inre för det yttre. Det var vad alla Caza vargar växte upp med, även om Lukario aldrig ville inse vad Caza vargar borde stå för egentligen. Lukario var maktgalen, allmänt rubbad egentligen om Dolor fick bedömma sonen själv. Han hade försökt fostra Lukario, men ack nej han var alldeles för envis och stark. Han flinade vid tanken, precis som han själv.
- Lukario har endast en uppfattning om hur jag var som fostrande fader, inget annat. Han vet inget om mig.
Sa han sedan med en lugn självsäker stämma. Han visste inte vilken uppväxt Artemis fått, men han var fortfarande säker på att det var en lindrare uppväxt en vad han haft. Det fanns inga brutala Caza vargs flockar kvar, hon kunde omöjligt ha växt upp i samma kaos som han själv gjort. Han började för en gångs skull bli nyfiken. Vad var nu detta?
- HUr gammal är ni?
Sa han med artig stämma. Han var nyfiken. Kosntigt nog.

[Kort är i skolan]

Dolor talar igen. Artemis påverkas inte av hans ord. Hon har endast lyssnat på det Lukario berättat. Hon har inte dömt någon på förhand. Inte den här gången. För nog har hon ändå under alla dessa år känt en viss nyfikenhet mot Dolor. Denne mystiske fader till Lukario. Nu när han står framför henne får hon uppfattningen, känslan av att Dolor är allt det Lukario berättat. Och mycket mer. Nog kittlar det nyfikenheten även om Artemis själv dämpar den.
"Intryck måste du ha gjort i alla fall". Säger hon lugnt där Dolor tystnat första gången.
"Om Lukario tagit lärdom av din fostran vet jag inte. Lukario har aldrig varit någon fostrande fader. Inte på det sättet. Inte för att jag vet vad han själv gått igenom. Lukario är ledaren. Alla under honom lyder och gör sitt bästa för att bli sedda och få någon form av bekräftan. Det var vad alla andra sökte efter i alla fall". Det är väl en kortfattad beskrivning av Artemis uppväxt. Hon har aldrig erfarit den glädjestinna lekfulla uppväxten som många andra valpar. Hon var en förutspådd krigare och tränades hård för att kunna nyttja sin fulla potential. Men hon talar inte om vad hon känner över det hela. Det är hennes uppväxt. Hennes historia. Något som sitter djupt rotat. Nog ville hon allt bli bekräftad av Lukario. Han är ju trots allt hennes far. Men hon gjorde ingenting för att smöra inför honom. Hennes taktik var att träna så hårt hon bara kunde och bli så bra som möjligt. Bli bäst. Och på så hamna i faderns blickfång.

Dolor frågar om hennes ålder. Ålder har aldrig haft någon betydelse för Artemis. Det är bara en siffra.
"Jag är 19. Inte för att ålder har någon betydelse". Säger hon kyligt men ändå med lugn röst. Artemis är inte den som brusar upp i onödan. Hon höjer sällan rösten. Hon älskar att kommendera andra och se den följa order. Hon för sig med värdighet. Använder hellre sin rappa tunga till att provocera fram reaktion hos den andre. Få den att attackera först. Men hittills under detta möte har hon inte använt sig av det. Denna gången är hon inte ute efter att provocera.

- Lukario är dumdristig, säkerligen stark, envis som de flesta av oss, antagligen sinne för dominans och ledarskap om det är sant det du säger.. Lukario besitter dock en maktgalenhet som alltid glött igenom hans ögon..Sa han sedan. Funderade. Ja hans son hade lyckats bli något, men om han var stolt över det han blivit eller inte var han inte riktigt säker på. Med tanke på sonens sinnes lag, så antog han att flocken inte var till för något annat än att skada andra. En stor besvikelse, i nu läget. Hade han vetat det på den tiden hade han säkerligen varit stolt, så fortfarande fanns det något inom honom som gjorde honom svagt stolt. Fast han gjorde allt för att inte lägga märke till det eller bry sig om känslan. Det var fel, så fel.
- Jag tror knappast han tog något av det i åtanke, Lukario var inte speciellt bra på att lyssna, så länge det inte gällde stridstekniker..
Sa han och fnös.
- Har du hört historierna? Om hur vi skapades? Hur kaoset slet våra sinnen sönder och samman.. Din far äger samma maktgalenhet som de gjorde i forntiden.. Min födelseflock var troligtvis den sista stora Cazavargsflock, må vi vara stolta över vårat blod, men vi har inget i historien att vara stolta över..
Sa han kallt, hårt. Han visste inte varför, men kanske var det för att den här tiken behövde en väckarklocka. Börja se verkligheten ur ett annat perspektiv. Han var lugn, talade endast med kraft och styrka i rösten, som skulle tala om för tiken att han menade allvar. Kanske skulle det intressera henne? Han hade ingen aning. Han kunde inte läsa tankar.

"Maktgalenhet behöver inte vara något negativt. Så länge det hjälper en att nå sin strävan". Säger hon lugnt på samma kyliga sätt som alltid. Hittills har hon bara fått uppfattningen av att Dolor är en gaggig gammal gubbe. Ingen värd hennes respekt ännu. Artemis delar ut sin respekt lite som matransonerna i en armé. Har man inte åstadkommit något av värde får man närmast svälta. Men gör man bra ifrån sig. Kämpar och verkligen tar för sig och får ut resultat som de överordnade är belåtna med blir man belönad.

Artemis har sällan kallat eller ens sett Lukario som en far. Han den som står högst. Den som alltid ägt hennes respekt. Något hon alltid velat ha bekräftelse från och jobbat hårt varje dag sedan hon var liten. Hon är stolt över att dela hans blod. Men vet att det sällan är till fördel. Det är ändå något av stor betydelse. Artemis är själv inte vidare bra på att lyssna. Hon är ingen som släpar sig i dammet och åmar sig och och håller på bara för att bli bekräftad. Man får vad man vill genom hårt arbete. Hon anser att man lär sig bäst genom att låta musklerna arbeta.

Sen skakar hon lätt på huvudet. En lugn och värdig rörelse som får den gyllene luggen att mjukt falla ner över det ena av de rubinröda ögonen.
"Inte mycket. Lukario ansåg att man ska blicka framåt. Det som var är historia. Inget man kan göra något åt för det har redan hänt. Men framtiden ligger utsträckt framför oss. Vi kan forma den som vi vill. Göra den till vad vi vill". Artemis håller med honom.
Men hon är ändå nyfiken på historierna. För hon är stolt över sitt blod. Stolt över att vara en caza. Och hon vill veta allt hon kan få reda på. Men hon är inte vidare bra på att be om det.

[Hojta till om du tycker att något är helt fel från vad du anser. Lukario är ju din karaktär. :P]