Numoorislätten, den skulle alltid vara lika vacker, och fridfull. Gräset vaggade i vinden, och små sorkar och andra gnagare ilade runt blad de höga grästråna och försvann ner i sina hålor.
Roko lät sin bleka blick svepa över landskapet, och betracktade varje detalj. Hon hade inget bättre för sig, bortsätt från att ligga där och vänta på att någon varg skulle passera, så hon kunde invadera denna vargs sinne, och njuta av reaktionerna. Det senaste offret hade blivit halft galen, inan Roko hade klantat sig, och blivit upptäckt, så det roliga hade fått ta slut allt för fort. Just nu låg hon väl dold under några klippblock, omöjlig att urskilja om man inte visste vad man letade efter. Men det fanns fortfarande mycket utrymme, så att hornen och den fruktansvärda svansen kunde få plats. Om hålet hade varit för litet, hade det varit besvärligt med att inte stiicka sig på taggarna längt ut på svansen, eller något liknande. Då hörde hon ett klart ljud, ljudet av namnet Roko som nämdes, någon talade om henne, eller något, och rösten var från hennes mor. genast ilade de plågsamma minnerna och skammen igenom hennes kropp, och Roko gav ifrån sig ett liten gnäll. Hon ville inte veta av sitt förflutna, och inte andra vrener för den delen heller, så hon hoppades att samtalet om henne skulle sluta direkt. Sedan spetsade hon sina öron igen, och började åter söka med blicken efter ett blivande offer, och lyckades för tillfället med att helt glömma bort sin mor och de andra vrenerna.

(IT :P)

Honans bärnstensgula blick betraktade det gula gräset som lekfullt vajade i symfoni med vindens dans över slätten, en bild som gav ett intryck av harmoni men som för henne bara var ett retfullt ord som beskrev det som hennes psyke saknade. Utanpå märktes det inte eftersom hon lärt sig ignorera röran i sitt innersta visa sig oberörd men i hennes huvud pågick en evig kamp mellan den ondska som hon fostrats till att visa och den godhet som hennes kraft gav henne. Hon hade aldrig behövt nån längre tid till att tänka på vilken sida hon skulle välja av dessa två, godheten hade aldrig ens varit ett alternativ och hon tänkte resolut fortsätta hålla det instängt i sitt eget mörker där hon naivt hoppades på att det till slut skulle släckas för evigt. Men nåt sånt visste hon att det skulle inte hända, det hade gudarna visat för länge sen att de inte frivilligt gav henne några mirakel istället hade de tydligen bestämt sig för att göra hennes liv så förfärligt de bara kunde genom sin makt. Vitae suckade lågt vid tanken på sin egen olycka men slog sen argt ena tassen i marken, hon tänkte inte tillåta sig själv till att vara ångerfull över den situation hon hamnat i, det skulle ändå inte hjälpa henne att ta kontroll över den. Bistert betraktade hon marken där ett sår nu öppnat sig under hennes klor och blottat det röda jordlagret under gräset. Det enda hon hade att tillgå var ilskan som fyllde kroppen med sin eviga flamma och som drev henne till att fortsätta en omöjlig kamp mot gudarna och den kraft de gett henne.
För att slippa fler såna deprimerande tankar gav hon sig själv kommandot att sätta sig i rörelse, hon kände ett starkt behov av att göra något som skulle släcka känslan av inte ha kontroll över sitt eget liv och vad det innebar.
Hon började snart springa i en fart som hon trots farten visste att hon kunde hålla länge och hon njöt av att känna de långa benen sträcka ut under henne, föra henne framåt med en sån hastighet att tiden verkade stanna och ge henne några minuter till att andas ut och slippa tänka tankar som bara gjorde henne deprimerad.
Stunden varade inte länge utan snart upptäckte hon att hon inte längre var ensam utan istället hade sällskap av en annan varg bara någon kilometer bort, hon kunde redan se nånting mörkt avteckna sig mot gräsets ljusa färg. Hon lät dock inte det hindra henne utan fortsatte nu än mer målmedvetet samtidigt som hon förväntansfullt säger "Låt mig se vad du har att bjuda på, jag kommer ändå leka min lilla lek med dig som alltid slutar med samma sak, död."

[IT verkar smitta x'D]

En annan varg hade tagit sig inom räckhåll för Rokos mentala krafter, nu skulle leken börja. Hon tog sig snabbt in, och märkte til sin förtvivlan att det var en vren, en annan vren. Nu var det viktigare än någonsin att inte visa sig, för trots hornen och svansen, såg man tydligt att hon hade vren i sig, med de långa smala benen och stora tassarna. Men Roko började sit snokande, och det första hon hittade som verkade obehaga vrenen var, ljus. Det var något nytt, men Roko lät sig inte hindras för det. Hon kunde inte släpa fram ljuset eller andra tankar, vilket hon var sur över, men hon kunde i alla fall påminna.
*Jag ser ditt ljus..* sade hon med en annan röst, så hon skulle slipa stå för svars om hon blev upptäckt. men hon var ändå alltid redo att fly, då hon enkelt skulle bli slarvsylta om någon varg fick lust att döda henne.

(Jag antar att man bara hör rösten i tankarna, eller har jag fel xS)

Den svarta fläcken hade börjat framträda allt mer ju närmare hon kom och konturer hade nu börjat ta form och avslöja att det verkligen var en varg som hon skulle möta där framme även fast hon ännu inte kunde se vargens utseende i detalj. Tanken på att hon närmade sig fick hennes steg att ivrigt ökas så att hon nästan började springa igen och hon flinade förväntansfullt inför vad hon skulle möta. En varg som hon skulle ha lite kul med så hon kunde få känna den härliga smaken av lite lidande, en smak mer delikat än någonting annat men som hon inte känt på länge från en artfrände.
"Jag ser ditt ljus" rösten som formade orden kom plötsligt då den fyllde hennes huvud där den lockade på hennes panikkänslor med sina fasansfulla ord. Hade någon verkligen upptäckt vem hon egentligen var, en som var fylld av godhet liksom de vargar hon själv betraktade som fega kräk. Hon försökte göra sig av med känslan av att vara något som hon själv betraktade som ruttet kött samtidigt som hon försökte samla sig och tänka logiskt. Det var nämligen inte sannolikt att nån visste det om henne, ingen hade sett henne använda kraften eftersom hon nämligen aldrig gjort just det, använt den. Skälet till att hon upptäckt den var den att hon känt ljusets närvaro i sig sitt eget sinne och hur det därifrån försökt fylla henne med något som inte kan beskrivas som annat än godhet. Det logiska resonemanget jagade bort de kvarvarande efterdyningarna av rösten och dess ord och hon spände istället blicken i vargen som hon kommit närmare nu men som trots det korta avståndet inte var inom hörhåll på grund av vinden som blåste över slätten och som förintade varenda ord som man sade. Tydligen så var det något som den vargen åstadkommit utan ord, för det fanns ingen annan levande varelse här på flera kilometers avstånd om hon tydde dofterna rätt som omgav henne rätt. Hon kände ilskan stiga över den andres fräckhet i att uppsöka hennes huvud med sina ord och hon började röra sig framåt i sin snabbaste takt då blodtörstens grepp om hennes sinne fick henne att vilja slita sönder den andre för dess fräckhet av att uppsöka hennes huvud med sina ord och hon yttrade några föraktfulla ord i tankarna som hon hoppades skulle nå den andra vargen "Vad du än gör så skrämmer det inte mig och jag kan lova dig att jag ska slita dig i småbitar!".

(Jupp, när Roko talar via sinnet hörs det bara i 'offrets' huvud.)

Roko kände med tillfredställelse att vargen vart förvånad, och till och med lite förtvivlad över hennes mening. Det gjorde så hon bara ville fortsätta mer och mer. Hon tänkte även överdriva lite, töja på gränserna och se hur långt hon kunde gå innan hon blev tvungen att ta till flykten. Hon såg att vargen även var omgiven av ett mörker, ondska med andra ord, och som en ond varg, var hennes största fiende ljuset. Roko flinade vagt, denna varg hade ett litet problem, nämligen att hon hade ljusets kraft inom sig, det var mer skrattretande än en bladrasig vren.
*Du kan inte undfly det som finns inom dig. Ljuset jagar dig, likaså gudarna som gav dig det.* det sista sade hon mest för att för att det lät rätt så kul, så länge Roko slapp höra det själv. Det skulle bli intressant att få se hur vargen reagerade. Hon svepte gillande med draksvansen, och kröp fram ur sitt gömställe, då varginnan redan fått syn på henne. Den blodrösa manen slets omkring i vinden, och de småp vita taggarna på svansen gnistrade i solskenet. Hon satte sig ner, orölig, men redo att fly, eftersom det skule kunna behövas. Rokos klena kropp var inget som användes i strid direkt. Men hon skulle utveckla sina telepatiska krafter så pass så hon skulle kunna styra andras tankar, och då skulle hon själv inte behöva slåss. Då skulle hon använda andra för att slåss, och gärna skulle hon tvinga dem att göra ohyggliga saker, tanken var ytterst frestande. Det var synd att hennes telepatiska krafter bara räckte för att komunicera via tanken och snoka igenom andras inre.

(oooh vad jag längtar tils hon blir mäktig xD)

Hennes steg upphörde tvärt när hon fann sig vara framme vid sitt mål som bara stod några meter framför henne nu, oskyddad och vad hon kunde avgöra inte direkt stridsduglig med den kroppstypen som hon hade. Den andres röst ekade i hennes huvud men med ett nytt budskap den här gången och Vitae kände vreden stiga vid rädslan och paniken som orden åstadkom henne, det här odugliga kräket skulle inte få skrämma henne! Den andre honan var ju inte ens en renrasig vren, bara en simpel korsning. Hon fnyste kaxigt "Och vem tror du att du är, du som endast är en skamfläck för din egen ras" och hennes kyliga blick mötte den andres "såna som du förtjänar inte att leva" hotet i hennes ord gick inte att undgå, man skulle vara en väldigt dum stackare om man inte insåg vad hon ville göra, vad hon ville sätta sina käftar i och varifrån hon ville känna livet långsamt sippra ut och bli en del av ingenting.
Hennes ragg var rest och talade sitt tydliga språk, hon var bara ett hjärtslag från att hoppa på den andre och få död på dess skrämmande ord. Hennes tänder blottades i ett vredes fyllt morrande ögonblicket innan hon lät sina tassar lämna marken i ett hopp som skulle för hennes tänder framåt mot den varma kroppen fylld av pulserande blodådror som skulle transportera runt hennes gift i den andre vargens kropp och som skulle orsaka en mycket smärtfylld och säker död om Vitae fick bestämma vilket hon även gjorde över sitt gifts verkningar.
Vreden brann i henne nu som ett evigt mörker vars existens förmörkade hennes sinne och dess logiska tänkande, det enda det inte fyllde med sitt mörker var hennes önskan att se den andre vargen död och det som ännu fanns kvar av ljuset som envist hängde sig fast men det hindrade henne inte nu. Vitae tänkte ta ut sin vrede och rädsla för det på någon annan, någon hon kunde ta död på enklare än sin egen kraft.

(Waaah, inte jag, i alla fall inte så länge som Vitae motverkar sin kraft. Liksom gift är ju inte så bra om det inte gäller närstrid :P )

Roko tog ett stort skutt åt sidan, men lät inte kontakten brytas, utan sade sitället med sin vanliga röst (Inte via tanken).
"Är jag värd att dödas för det? Och vem är du då, som ger dig på främlingar helt utan anledning!" hon tog sig snabbt upp i ett träd och placerade sig dold där, sedan fixade hon till sin konstgjorde röst igen som lät helt annorlunda.
*Den som är rädd för sina krafter är rädd för sig själv..* det var väldigt praktiskt att kunna tala via tanken, då man kunde möblera om sin röst helt. Hon lät mycket hesare och ljusare än vad hon egentligen gjorde. med lite tur skulle detta simpla trick fungera för att förvirra denna främling, och med lite tur, få henne att flippa ur och tro att hon var galen som hörde röster i sitt huvud. Roko höll tillbaka ett leende, då det skulle avslöja henne. I stället såg hon til, att se förbryllad och förvånad ut, så som en annan varg skulle reagera. Men hon planerade fortfarande sin flykt om det skulle behövas, vilket det förmodligen skulle. Denna vranhona var inget att leka med, eller kanske, främlingen var förblindad av vrede, och det gav Roko en fördel, då hon aldrig blev förblindad av vrede, utan kunde alltid tänka klart, bortsett från de gånger hon fick panik, som inte var så många.

(Förlåt att jag inte skrivit på länge :oops: )

Vitae betraktade irriterat den andre som nu flytt sin väg upp i ett träd men flinade ändå skadeglatt åt hur feg den idioten var som gömde sig där likt en rädd ekorre. "Du förtjänar att få lida lite, du med ditt så kallade mod, din fega stackare..." hon visade tänderna i en morrning efter de sista orden för att visa vad honan skulle möta om hon kom ner på marken igen. Åter igen kände hon närvaron av en annan röst än sin egen i sitt huvud och hon stirrade beräknande på den andre som såg förvånad ut av just ingen anledning alls, som om hon förstod att Vitae hörde röster i sitt huvud. Det bekräftade bara det hon redan trodde, att det var honan som var rösten och inte något som hennes eget huvud skapade vilket pekade galenskap. För galen, det är jag redan tänkte hon med ett flin och det faktum att hon inte trodde på nåt övernaturligt utom gudarna gjorde henne bara ännu mer säker på att det var honan som orsakade rösterna, för varför skulle gudarna rannsaka hennes huvud? "...Du som inte ens vågar använda din egen röst utan istället ska använda andras huvuden och deras rädslor för att skrämma dem, men mig skrämmer du inte. Du irriterar mig bara med ditt övermod" hon kastade en blick uppåt i trädet för att se ifall hennes ord fått nån effekt och om honan förstått att Vitae visste att det var hon som var den andra rösten som hon hört i sitt huvud. Samtidigt försökte hon komma på hur hon skulle få tag på den andre då hon äntligen skulle få uttrycka den ilska hon som hon nu hållit nere för en stund. Hon behövde inte ägna en tanke åt problemet, ilskan drev henne till en lösning och hon öppnade instinktivt munnen där en lång rad med tänder blottades för en stund innan giftet sprutade ut från hennes hörntänder varifrån det sökte sig flera meter upp i luften som en jämn stråle. Uppe i luften delade sig giftstrålen och blev till att fint regn istället och började falla neråt, så tätt att det inte gick att undvika och så utspritt att det inte gick att hinna fly från. Giftet var av en stark frätande typ som vid kontakt kunde fräta igenom päls och hud så att det blev stora köttsår och det bara av en liten droppe.

(Finns det förresten träd på en slätt O.o' Har ingen aning om hur en slätt ser ut nämligen xD)

(Sry, råkade svara med fel karris ^^', men när jag ännu håller på, så kan jag säga att slätt är väl tyyyyp, gräs, gräs, gräs, kanske ngt träd, gräs, sten, gräs osv, är vad jag tror iaf)

*Du kan inte fly från dig själv..* fortsatte hon oberört, med samma falska röst och stämma, innuti vargens huvud, samtidigt som hon i det 'verkliga' livet, förskräckt försökte komma på en utväg. Hon var snabbtänkt, vilket kunde vara en stor fördel i denna situation. tankarna virrvlade snabbt genom hennes huvud. om hon stannade där hon var skulle hon frätas sönder, men om hon flydde skulle hon inte hinna undan, fanns det en utväg mellan de båda allternativen. Roko var inte tillräckligt snabb för att kunna fly, men kanske tillräckligt snabb för att kunna söka skydd på närmare håll. En snabb tänke vändes åt draksvansen. den var, enligt henne, ful som stryk, och förtjänade inte bättre än att bli använd som ett skydd. Dessutom var drakfjället hårt, kraftigt, och svårt för frätande saker att ta sig igenom. Så snabbt som blixten började hon piska med svansen över sig, på sidan, och över allt, och höll skrin av smärta när dropparna frätte hål på huden inom sig, och intalade sig, att det inte gjorde så mycket, då väldigt få droppar kunde göra någon skada på hennes vanliga hud.


(Råkade svara med Savannah först ^^')

(Ah, okej, undrade bara ^^)

Hon kände den främmande rösten i sitt huvud men ignorerade den redan innan den fått fäste där och fått nån effekt på hennes känslor. Istället gjorde hon sig själv uppmärksam på det faktum att giftet hade börjat sina i hennes kropp. För att spara något gift som hon kunde använda senare tog hon ner huvudet efter en sista dos gift upp i luften för att avvakta och vänta tills nivåerna med gift i kroppen skulle bli normala igen. Under tiden fortsatte hon sträcka upp huvudet upp i skyn mot trädtoppen där hon såg den andra vargen höja sin fjälliga svans som skydd mot giftet. Det var inte direkt det hon hade tänkt skulle hända när hon sprutat sitt gift på den andre, hon hade föredragit lite mer smärta och lidande skrin från honan.
Otåligt bestämde hon sig för att söka efter en ny anfallsvinkel och började gå runt trädets stam för att finna dess svaga punkter. Hennes tidigare infall hade nämligen lett till att en idé tagit en början i hennes huvud. Ögonens skarpa blick sökte sin väg över trädets stam och där de särskilt fokuserade på hur tjock barken var. Vid ett ställe, litet som ett björklöv hade barken skalats bort och gjort timret under helt oskyddat mot omvärldens påfrestningar. Kådan runt såret blänkte i dagens solljus, det hade stelnat vilket det bara kunde ha gjort under tidens påverkan. Trädytans dagar som blottad spelade dock ingen roll för Vitae hon hade redan sänkt huvudet, känt giftet strömma till i tänderna och öppnat käkarna för att med stor kraft tvinga in tänderna i träet. Tänderna gnällde gällt när de försökte tränga igenom det hårda träet, men så fort de hade kommit några millimeter in blev träet istället mjukt och fuktigt. Där stannade hon till för att spruta in tillräckligt mycket gift så att det kunde tränga in i hela den biten av stammen, med samma effekt som ett lika smalt sågblad. Giftets frätande egenskaper löste upp hela den biten på några sekunder då det fick trädet att svaja milt innan en stark vind tog tag i kronan och drog det med sig i dess färdriktning. Trädet knarrade när det försökte hålla sig kvar i marken men dess stam som höll den förankrad där hade den nu tappat kontakten med helt och med en sista suck började det falla bort från Vitae som nöjt betraktade sitt verk.

(Gör inget ;) )