Detta var förbjuden mark, och han var inte välkommen här. Inte en enda från hans sort var egentligen det. Men det förbjudna hade alltid lockat, det hade han även sett hos de levande. Kanske dom inte var så olika trots allt?
Den stora vargen var tvungen att böja halsen för att inte slå i grenar som föll ner från träden, och tassarna placerade han ut lite hur som helst utan att ha något som helst i åtanke om att de var giftiga. Giftet skulle ändå inte kunna påverka hans döda organ, så varför oroa sig?
Den skära tungan cirkulerade kring det svarta vargläpparna innan ett flin lade sig över hans smala ansikte. Rosenskogen var övergiven, Treontha fanns inte längre kvar. Men varför hade dom lämnat skogen utan ett enda ord?
- Flyr ni...
Mumlade han för sig själv, fortfarande med samma flin som innan.
Huvudet höjdes och han kunde skymta den klara månen mellan trädens kronor. Hur kul skulle det egentligen vara nu då? Flocken fanns inte kvar, därför fanns det ingen som kunde säga till honom om han fick vara här eller ej. Det fanns ingen som helst spänning kvar.
Samma sekund som han skulle vända om, så blev han stel. Hela kroppen verkade ha förfrusit och ögonen stirrade ut i mörkret utan att ha något som helst mål. Där fanns inget att se, det var ingen här. Men en nästan bekant doft fick honom att tveka.

Vad gjorde hon på en plats som denna? En skog där de kraftiga träden vred sina stammar mot en för stunden mörk sky, klädd i nattens bleka, stjärnströdda skrud. Vad sökte hon här? Skydd? Säkerhet i ett land av mörker? Hon visste att De inte fick befinna sig i skogen. Hon visste att en sådan sak inte skulle hindra Dem från att ändå röra sig genom trakten, men hade väl en vag förhoppning om att finna ro, om så endast för en natt. Hon behövde vila. Det hade gått långt över en månad sedan hon ställts inför sitt vägskäl. Det kändes som igår. Som om tiden rusat förbi i en förfärlig fart. Var tog all tid vägen, egentligen? Var tid något över huvud taget, förutom ett sätt att mäta kroppens levnadslängd, ett sätt att mäta erfarenhet? Hon ruskade kraftigt på huvudet och knep hårt ihop ögonen. Hon behövde verkligen sova.

De något stora tassarna placerades varsamt en efter en på marken framför henne. Ett steg i taget. Den grå blicken sökte längs marken efter rosornas gröna blad. Efter taggarna som hotade att rispa de mörka trampdynorna om hon inte trädde försiktigt i denna skog. Sinnet var öppet, sökte efter tecken på den flock som borde hålla till i området. Deras doft hade hon mött för ett tag sedan, men det hade känts vag. Som om de inte hade patrullerat området på ett tag. Sedan var det inte säkert att hon ens skulle kunna ana dem med sinnet. Skogen var stor, och även om hon vandrat in på deras marker så kunde det dröja dagar innan de fick reda på att hon var här. Vagt önskade hon ändå att få stöta ihop med dem. Oavsett om de var öppna eller fientliga mot främlingar så skulle det ligga en viss trygghet i att veta att de fanns där. Sådana som ännu andades, som ännu behövde blinka. Sådana som hon. En tung suck lämnade nosen och vingarna rättades till längs sidorna. Det smala ansiktet vändes åt skyn ovan trädkronorna. Vagt önskade hon att hon kunnat sova i skyn, högt där ovan utom Deras räckvidd. Hon ruskade åter på huvudet och sänkte på nytt blicken till marken. Kanske kunde hon vara nog säker, åtminstone för en natt, här.

En natt. Det var allt hon bad om.

Blod. Han kunde nästan höra hur det pulserade. Ögonen som annars var så lik månen började sakta få en svag ton utav rött; han var inte hungrig, men han kunde inte förneka att han blev frestad. En liten jakt kunde det i alla fall få bli, inte för evigt, men några dagar i alla fall.
Stegen styrde honom ännu en gång, även om han skulle kunna förflytta sig på en sekund så valde han att ta det så här. Så som de levande alltid gjorde.
Blicken nådde slutligen fram och han betraktade en större varg en bit fram. Hon var inte alls lika liten som många flesta han träffat på, men det var mer än så. Hon var en vren blandning. Nosryggen rynkades i en äcklad gest. Smutsblod. Trots att han lämnat det gamla livet bakom sig, så skulle den där stoltheten han bar inom sig aldrig försvinna Vrenar skulle inte blanda sitt blod!
- Smutsblod.
Ett brett flin lade sig över hans smala ansikte då han hade tilltalat henne. Han hade inte hunnit kommit längre i sitt tänkande, det som hade tagit över från start va just det där, att hon var en blandras.
Dom fejkade andetagen hade upphört och han tog det sista stegen fram. Silverblicken drogs långsamt över tiken. Slank kropp, definitivt ärvt utav den ståtliga vrenen. Krokiga vingar och krokiga horn.
Men ansiktet. Den blicken, dess teckningar. Varför kände han sig så svag? Vad var det hennes blick skvallrade om, hur kunde han få tillbaka dessa levande känslor som han en gång gått miste om? Ångest.
Fast han visste att det inte var sant, det var helt omöjligt. Det var flera hundra år sedan han hade tömt henne på blod. Deras historia hade satt stopp där, tagit slut.
- Vem är du?
Rösten hade mörknat och pupillen i hans ögon hade aldrig vart lika stora som nu.

Till en början hade hon lagt föga vikt vid det sinne som uppenbarat sig en längre bit bort. Det rörde sig långsamt, och inte förrän hon insåg att det förde sina steg med en målmedvetenhet få djur besatt vände hon blicken åt sinnets håll. De kraftigt krökta klorna fick hennes i övrigt mjuka steg att frasa lätt och hon stannade långsamt upp. En kort blick kastades åt marken för att se till att hon inte ställde sig på någon av rosornas förrädiska taggar. Där fanns ingen att se, men sinnet talade klart för att någon vandrade i hennes riktning. Vem kunde hon inte avgöra, det var inget hon lärt sig. Det var endast en närvaro i hennes öppna sinne. Kanske var det någon ur den flock hon hoppades finna? Kanske hoppades hon inte att finna någon när hon tänkte efter. Nej. Blicken vändes åter till marken då hon i sakta mak åter började röra sig framåt bland skogens krokiga stammar. Sinnet slöts. Oaktsamt.

Hon borde ha hört honom närma sig, men hade naivt trott sig vara säker på denna plats. Inte förrän sinnets ägare kommit så pass nära henne att det gick att anas även om hon inte sträckte sig efter det, en närvaro, vag men ändå nära, insåg hon att hon borde ha förstått att den andres målmedvetna steg inte varit av en slump. En tillfällighet. Hon stannade på nytt upp, med ryggen vänd emot den främmande. Sinnet hölls stängt. Hon behövde inte känna sig för för att veta att någon stod och såg på henne bland träden. När den främmandes röst letade sig in i hennes öron vände hon sig långsamt om. Smutsblod. Kanske borde hon inte bry sig. Ändå skar ordet in i hennes trötta varelse så som kattens klor klöste i råttan. Det ryckte lätt ogillande i ansiktet, men känslan slätades lätt över med hennes vanliga, sakliga och något blanka min. Vad hennes grå blick skulle möta var allt annat än vad hon hade väntat sig i denna skog.

Hon hann inte hindra ögonen från att vidgas något då den reslige vrenhanen tog ett par steg i hennes riktning. Ljus och med ståtlig, slank kropp rörde han sig lugnt över marken, till synes ohindrad av tanken på att rosorna lurade bland gräset. Käkarna spändes något då hon försökte hindra sig själv från att gapa som ett annat fån. En beslutsam min tog plats där hennes tidigare lugna mask legat. Det gick inte att missta vem den praktfulla varelsen framför henne var. Känslan, samma känsla som hon känt i mötet med de andra, den fanns där. Den fanns där tio gånger om. Hundra. En känsla av maktlöshet. Eldens värme tändes på ett ögonblick i hennes bröst. Hon backade ett steg innan hon hann hindra musklerna från att röra sig. Lugn. Hon drog ett djupt andetag. Lugn. Dumma, dumma.......

Där var någonting i varelsens blick. Något hon inte ville koppla samman med vad hon visste att han var. Det förvirrade henne. Skrämde henne. Hjärtat hotade att skena, och hon kämpade med ett nytt, djupt andetag för att lugna det. När hans röst på nytt ljöd i hennes huvud - ekade genom hennes tankar - ville hon ruska på sig, men motstod frestelsen. Elden hettade i hennes bröst när hon på ett knappt ögonblick samlade sina tankar. Munnen gläntades lätt, men intet ljud lämnade hennes strupe. Hon fick inte fram ett ord. Vad svarade hon då den hon sökt så länge, men minst av alla velat möta, undrade vem hon var?

[Funderade på om jag skulle lägga till skissen här eller inte, då inlägget redan är så långt... men beslutade att göra det ändå :'D]

Tiden stod stilla mellan dem båda, och det smala ansiktet vreds kort så att det hamnade på snedden. Hon besvarade inte honom; varför? Det lilla mellanrummet som skilde dem åt fanns inte längre kvar då han tog ett kliv framåt. Det sista steget. Halsen sträcktes ut så att hans huvud nästan nuddade vid den andres hals. Doften från den levande lockade honom till ett dödligt bett, men istället tog han den endast intill sig. Behöll hennes doft för att aldrig glömma den. Skulle även denna tik bli ett offer för hans eviga jakt?
Demetri drog sig tillbaka, såg den andre rakt i ögonen och han kunde snabbt konstatera att hon var osäker, orolig. Men det var mer än så.
Inte behövde han gå speciellt långt in i själen på henne för att förstå och se det.
- Hur kan det komma sig att ni vet vem jag är, medan jag inte har någon aning om vem ni är..
Han fortsatte att röra på sig och gick vid hennes vänstra sida, men kropparna var så nära att han kunde ta del utav den värmen hon hade, troligen så kunde denna tik även ta del utav hans kyliga aura.
- Fast det kan jag alltid ta reda på.
Han stannade upp igen och sänkte huvudet samtidigt som han tryckte det mot hennes kropp med en kraftfull gest, samtidigt hyfsat lätt för att enbart knuffa henne undan från hans utrymme.
Hon verkade ju så stel, och han ville hjälpa henne på traven.
Demetri flinade rått.

Om möjligt stod hon ännu stelare då Han slöt mellanrummet mellan dem. Krampaktigt slöt hon ögonen utan att kunna hindra sig själv då Han sträckte sig mot hennes nacke. Hon kunde känna Hans kyliga andetag mot den långa pälsen. Kände hur Han drog andetag som hon visste var onödiga för en av nattens barn. Ett virrvarr av tankar kastade sig fram och tillbaka innanför hennes pannben, utan vare sig ordning eller sammanhang. Paniken slet i hennes sinne och hon kände hur hjärtats rytm hastigt ökade, trots hennes försök att hålla det lugnt. Hon var död. Död. Död, död, död, döddöddöd...

Så backade han undan. Hon öppnade ögonen så snart det slog henne att hon ännu var i livet. Än så länge. Hennes blick fångades av Hans. Ett möte mellan två grå världar. Hon kunde inte slita blicken ifrån Honom, hur gärna hon än ville se åt ett annat håll. Hur gärna hon än ville fly. Flykt var inte ett alternativ, hur mycket hennes instinkter än skrek åt henne att springa. Springa så fort hon kunde. Snabbare än benen bar. Strunta i rosornas taggar och bara springa. Inte stanna förrän benen inte längre bar. Men hon visste att det vore lönlöst. Ett falskt hopp som djupt rotade instinkter klamrade sig fast vid. Hon visste bättre.

- Hur kan det komma sig att ni vet vem jag är, medan jag inte har någon aning om vem ni är..

Det var mer ett konstaterande än en fråga. Som om Han inte ställt den till henne. Talade till sig själv. Dimitrij gläntade åter lätt på käkarna i ett försök att få fram något. Vad som helst. Ett ord! Han rörde sig på nytt. Vandrade långsamt upp vid hennes sida. Hennes röst gjorde sig hörd i formen av ett kvävt, oformat läte. Elden hettade i hennes bröst. Paniken över den brännande värmen, över elden, var ingenting i jämförelsen med Hans närvaro. Ingenting.

Hon hade knappt vågat vända huvudet för att se efter Hans ansikte då han långsamt placerat sig själv parallellt med henne. Den grå blicken var vidgad, skärrad, och hon fortsatte sitt febrila försök att samla tankarna. Finna ord. Hans röst ljöd åter genom tystnaden. Inte högljutt, men tydligt nog för Dimitrij att höra. I samma ögonblick sänkte han huvudet och knuffade henne åt sidan. Med lätthet. Hennes ben studsade lätt mot marken då hon tog ett skärrat skutt i sidled. Död. Hon var så död. Likt ett skrämt rådjur. Det var vad hon var. Inte mer än ett skrämt rådjur. Död. Så död. Ett litet, oundvikligt pip hade lämnat hennes strupe i samma stund som hon studsade i sidled. Hastigt vände hon om för att stå med ansiktet vänt mot Honom. Hans leende, Hans flin, hjälpte henne inte att lugna ner sig. De djupa andetagen skälvde, hjärtat rusade. Det kändes som om elden ville tränga fram ur hennes porer. Varför släppte hon inte bara kraften? Det här var ändå lönlöst...

Fårskalle! Skärpning! Var det inte Honom hon hade letat så länge efter? När hade hon någonsin kunnat tro sig vara stark nog att mäta sig med Honom? Hon skulle aldrig bli stark nog. Kanske hade hon aldrig trott fullt ut på de historier hon hört om Honom. Kanske stämde alltihop. Kanske var det ren lögn. Historier som blev sagor. Sagor som blev legender. Legender som blev myter. Mycket kunde förändras med tiden. Men, om Han var sann. Om Han var den som myterna talade om. Då var han oföränderlig. För evig tid. Och hon var så gott som död. Andetagen lugnade ner sig något, även om hjärtat ännu skenade. Ansiktsdragen samlades något och hon såg på Honom med spänd, nervös min. Under bråkdelen av ett ögonblick hade hon särat på käkarna för att säga något, ångrat sig och slutit dem igen, svalt klumpen som bildats i halsen och öppnat käkarna på nytt. Vad skulle hon säga? Vad fanns där att säga? Inget. Ingenting alls. När hennes röst äntligen tog till orda förvånades hon över hur stilla den var. Ordet som slapp mellan hennes käkar var inte mer än en viskning, men hon var säker på att Han hörde. Även om ingen annan varg i landet skulle ha hört den så gjorde Han det.

"Demetrius."

OFF: Vill bara säga att jag för tillfället pausat alla mina roll tills vidare. Mycket pågår irl och svarar så fort på mina roll då allt lättar ~ <3

Off:
Ah, okej C:

Så fort det skilde dem ett utrymme som han illa krävt av henne så dödade han det mellanrummet genom att fortsätta mot hennes håll. En simpel lek för att föda hennes rädsla.
Andetagen upphörde, ögonen spärrades upp då han tomt stirrade framför honom. Namnet hon nämnt fortsatte att eka genom hans huvud. Hon hade sökt och funnit honom. Vad hade planerats här näst?
- Jägare.
Sade han roat och blicken verkade få en gnutta liv i sig igen. Det hade vart så många år sen sist dessa bevingade varelser vart ute efter hans art. Hur hade han kunnat glömma den tiden och dess jägare?
Ung. Hon verkade inte ha existerat i denna värld allt för länge. Dom såg nog ut att vara jämngamla.
- Eller bara hämndlysten?
Hade hon tillhört dem han en gång vart nära på att utrota handlade detta kanske bara om en hämnd. Allt för många var redan efter honom, varför skulle denna tik utmärka sig? Det skulle han ta reda på.
Blicken föll återigen och hans sinne hade öppnat sig. Delar från tikens liv blev nu även ett minne för honom. Men det fanns mer. Viktiga delar han inte fick ihop. Var tiken så pass chockad att hon inte längre visste vad hon skulle tänka?
- Ge det till mig..
Viskade han tyst med den hesa stämman.
- Ge mig ditt liv.

Hennes hjärta skenade då hon i vild panik försökte samla sitt sinne. Hon kunde känna honom nära, såväl fysiskt som psykiskt. Han fick inte...

Dimitrij slöt sitt sinne så snabbt hon bara kunde. Tankar, känslor, minnen och erfarenheter låstes undan, bommades igen bakom höga murar av tomhet. Hon samlade sig, så som under de lektioner hon fått. Det var så länge sedan. Och aldrig hade hon väntat sig att det skulle vara så svårt att behålla fokus på tomrummet då stunden då hon faktiskt skulle komma att behöva det var inne. Fokus. Dumma, dumma...

Nej. Fokus! Den grå blicken flackade snabbt över den större varelsen. Över anfadern. Han var gammal, kanske äldre än träden som reste sig runtomkring de båda. Ofattbart gammal, och ändå stod han där i skinnet framför henne, ung och ståtlig. Vacker. Skrämmande. Oerhört skrämmande. Fokus.

Hjärtslagen lugnade långsamt ned sig då hon fokuserade på tomrummet. Låste ute alla onödigheter och lät sig själv sväva i en bubbla av ingenting. Av lugn. Utanpå tomrummets yta stormade känslorna, kastade sig mot hennes murar i ett försök att bräcka dem. Det gällde liv. Paniken sade henne att fly, skrek åt henne från utanför känslolösheten. Men hon visste bättre. Hon visste att lugnet var hennes enda chans. Om ens det. Hon svalde.

"Ge det till mig.." Hans röst viskade till henne. Hon höll stadigt blicken fäst vid hans ansikte. Vid hans ögon - ett par lika grå som hennes egna, men med en lätt ton av rött. Ett rovdjurs ögon, och så mycket mer. Nattens ögon. "Ge mig ditt liv."

Hon tvekade enbart ett ögonblick innan hon svarade. "Aldrig." Tacka gudarna att hennes röst ännu förblev någotsånär lugn. Även om han troligen kunde känna hennes panik, lika klart som om hon skrikit. Hon hade inte en chans emot honom. Och det visste hon. Elden brände i hennes bröst, redo. Lugn. Inte ens med elden trodde hon sig ha en chans mot honom. Men hon var redo. Så redo hon skulle bli här och nu.


[Sämsta ordvalet ever Dimi! Skärp dig! *derp-away*]

Det långa öronen vreds bak mot nacken, läpparna drogs upp och tänderna blottades direkt efter hennes svar. Aldrig? Det spelade ingen roll, ville hon inte frivilligt ge honom det kunde han ta det ändå.
- Om inte så, kan jag bara ta det. Stjäla det från dig. Jag kan bygga om ditt liv, förändra dig. Vad skulle du tycka om det? Skulle det vara värre än döden?
Det elaka flinet lade sig över hans ansikte igen. Hur mycket han än ville jaga henne i all evighet kunde han inte längre stå emot. Hungern åt långsamt upp honom inifrån. Bakbena sänktes innan han tog all sin kraft och lyfte sig själv från marken, käftarna slogs upp samtidigt som han tog sats och hoppade rakt mot tiken. Med all sin tyngd pressade han tiken ner på marken. Det breda tassarna tröck henne hårt ner i marken. Demetri själv stod endast över henne som den ståtliga varelsen han var. Trots hungern och lusten så skimrade hans ögon precis som månen själv. Den röda färgen hade slingrat undan.
- Vacker, du är så vacker. Men det är skamligt, att det slutade som det gjorde. Ni kunde fått makten tillsammans med oss. Det hade din mor velat.
Mumlade han tyst fram. Han verkade inte vara närvarande för tillfället, det han sade saknade mening. Men i denna trans såg han livet för flera år sedan, då han hade vart med henne. V.. V.. Han kunde inte komma ihåg namnet längre. Det kändes som en gammal historia utspelade sig igen.
Den preda tassen placerades över tikens ansikte, och han lade sin tyngd över henne för att hårt pressa skallen mot marken. Återigen kom flinet fram och den skära tungan sträcktes ut i samband med att han sänkte sitt ansikte för att låta sin egna tunga stryka sig över hennes blodiga ansikte. (Hade tänkt att hon säkerligen fick ett hårt slag mot käken tidigare och kanske blöder liiite från munnen, och du ville ju ha henne torterad c:)
Han tröck hårt till med tassen och gav ifrån sig ett morrande ljud för att sen slita sig undan henne. Istället tog han tag i hennes bakben, tänderna sjönk snabbt in genom hennes skinn och han kunde känna blodsmaken. Men han måste stå emot.. Denna varg var hans. Bara hans egna lilla trasdocka. Demetri slängde upp huvudet i luften och slängde undan henne åt sidan med all sin kraft.
Raggen reste sig och huvudet sänkte sig. Svansen slog långsamt bakom honom. Han bjöd nu in henne till en dödens dans. Han utmanade henne.

OFF: Hoppas det är okej xD Ville komma lite i rollet och vi hade kommit fram till att hon skulle få lite stryk, så körde bara på nu~ Skrik på mig om något ska ändras!

Hans röst spred rysningar i hennes kropp. Hon ville vända och fly, men visste allt för väl att hon redan förlorat den chansen. Om hon någonsin haft den. Luften pressades ur hennes lungor med ett stön när Han kastade sig mot henne och slog ner henne i marken. Höll henne fast under skrämmande starka tassar. Hon kunde känna revbenen röra sig under huden, musklerna som spändes i ett försök att klara sig undan tyngden. Hennes ögon hade vidgats, pupillerna krympt i panik. Käkarna rörde sig medan hon kippade efter luft. Någonstans anade hon smaken av blod.

"Vacker, du är så vacker. Men det är skamligt, att det slutade som det gjorde. Ni kunde fått makten tillsammans med oss. Det hade din mor velat."

Hans röst lät skrämmande nära, som om hans närvaro var allt. Hon kunde inte fokusera, kunde inte förstå det han sade. Hon försökte höja huvudet, men fick en tass i ansiktet som tryckte tillbaks henne mot marken. Hornen spände högt upp på hennes hjässa. Hon sparkade med benen när det knäppte i hennes käkar under tassens tyngd. Ett tunt kvidande lämnade hennes strupe och hon kämpade fortfarande för att få luft i lungorna. Paniken pumpade genom hennes kropp. Hon blev kall när hon såg hans ansikte nära, kände hans tunga över nosen och tänderna. Hon sparkade efter honom, inte i hopp om att göra någon skada - hon hade förlorat allt hopp på att skada honom - utan i hopp om att kunna slingra sig ur hans grepp. Han backade, för att lika snabbt hugga tag i hennes bakben. Hon kände hur hon lämnade marken och hann precis reagera innan hon slog i marken längre bort, tumlade runt och stannade när hon träffade stammen på ett av skogens träd. Hon hörde snarare än kände hur något bröts inom henne. Hon kände sig domnad, fylld till bredden av pulserande adrenalin. Trots bultande smärta kom hon snabbt på fötter och fyllde lungorna till bredden med luft. Sög in syre till skrikande muskler. Hon kunde känna taggarna från skogens rosor i sin päls, under tassarna. Elden brände fortfarande i hennes bröst. Hon samlade den mellan tänderna, lät tunna lågor slicka blodet på hennes käkar. Hatet skimrade i hennes grå, så lika hans i färg, men i övrigt helt olika.

Hon var där nu. Hon var där, öga mot öga med den hon sökt så länge. Hon hade inte en chans. Men vad hade hon för annat val? Där fanns ändå inget hon levde för, annat än jakten. Familjen var borta, stulna från henne av nattens monster. Jakten var allt. Och hon var ensam. Hon hade inte råd att vara en novis. Hon förblev tyst medan hon snabbt samlade kraften, höll den i bröstet, i strupen och i munnen. Värmen spred sig snabbt genom hennes kropp, dämpade värken. Hon sköt undan känslorna, tryckte ut dem i ett hörn av sitt sinne och slöt sig i ett lugn som inte riktigt slöt tätt. Paniken var för stark och fick lugnets väggar att skallra. Men hon höll det kvar, det hon trodde var lugn. Instinktivt sänkte hon nacken så att hornen nästan låg mot den, runtom den. Vingarna pressades hårt mot sidorna. I nästan samma ögonblick sköt hon ifrån marken, mot honom med all hastighet hennes kropp kunde uppbåda. Elden lämnade hennes käkar, spred sig runtom hennes ansikte och hals, över hornen, över ryggen. Den var det hopp hon hade när hon högg efter Honom. Elden.


[Unga, panikslagna, dumdristiga Dimitrij som inte vet bättre. Åh, så länge sedan <3]