[Privat rollspel mellan Åskvilja och Saturn]


En hög duns kunde höras bakom henne och Vilja stannade hastigt upp och såg sig om. Saturn hade släppt ner det tunga huvudet och stod och sträckte på sig. Det såg ut som att han inte hade tänkt bära huvudet mer i natt. Vilja ville allra helst bara vandra på så de skulle komma hem någon gång, men hon behövde inte heller bära huvudet, så hon hade inte mycket att säga till om när det kom till vilopauser. Hade hon fått släpa huvudet själva hela vägen hade hon troligen inte lämnat öknen ännu, så hon var ändå tacksam. Det var nog bra att vila ändå.
 
"Jag antar att det var dags för en rast hur som helst." Konstaterade hon kort och började genast att se sig om. Vilja försvann in i några intilliggande snår och kom snart ut igen med en bunt torra kvistar i munnen som hon slängde ihop till en slarvig hög. Hon gick ett par vändor till för att hämta olika torra material som hon kunde få tag på. Snart hade hon lyckats skapa en liten eld med hjälp av hennes elkrafter som gav ifrån sig en skön värme i den fuktiga luften. Vilja hade lärt sig tända eld själv på hennes vandringar, men det var mer ljuset hon uppskattade än kanske just värmen. Men hon hade som vant sig vid att ha en eld när hon skulle stanna för natten.
 

Vilja kurade ihop sig och svepte svensen kring henne samtidigt som hon låg och kikade på brasan. Snart gled hennes blick iväg mot det fula huvudet. “Snart är du hemma igen, och det ska bli förbannat skönt att bli av med dig.” Sa hon i tyst spydig ton till Fieros förvridna ansikte som började se riktigt slitet ut nu av allt bärande. Vandringen hade verkligen inte gjort honom gott, och hon började känna att hon såg nog nästan likadan ut, för hon var verkligen trött nu. Hon hade vandrat non stop.. Ja hon kunde inte ens svara hur länge, hon hade vandrat i olika områden, med olika årstider, så hon kunde inte ens gå efter årsitder som hon annars kunde göra. Vissa områden hon passerat märktes knappt årstiderna. Men det var länge. Tillräckligt länge.

Efter att ha släppt ner det tunga huvudet på marken hade den randige hanen börjat sträcka på den stela kroppen. Man borde tänka sig att efter att ha vandrat så är kroppen mjuk och lätt. Nej, efter monotona rörelser och tyngden av huvudet känner han sig sliten. Trött. Fiero var ändå betydligt större än honom själv så huvudet är tungt. Tänk att ett huvud kan väga så mycket. Nack och ryggmuskler borde vara väldigt starka om ett huvud är så tungt. Är allas huvuden så här tunga eller gäller det bara de döda? Den randige vargen ruskar på hela kroppen och det frasar i fjädrarna. Vingarna behöver sträckas på även dem. Hade han varit större hade han kunnat ta Vilja på ryggen och med Fiero's huvud i munnen hade han kunnat flyga dem tillbaka till Blodbergen. Men Saturn är inte så stor som han skulle vilja. Det är många som är så mycket större än honom själv. Samtidigt är det så många som är mindre än vad han är. Som Vilja. Men han kan ändå inte bära både henne och huvudet på samma gång.

Medan Vilja försvinner in bland snåren så lägger sig Saturn ner. Inte jämte huvudet utan en bit ifrån. I en vinkel så han slipper känna att Fiero's huvud stirrar på honom. Luktar gör åbäket vid det här laget med. Luktar illa. Väldigt illa. Men underligt nog så har tigerfalken blivit van vid det. Bara tanken på att ha vant sig vid något sådant är otroligt. Om de bara kunde komma hem igen. Snabbt. Men det går inte så snabbt när man bär på ett huvud. Ett tungt huvud. En tjock skalle. Saturn fnyser.

Vilja's brasa är uppskattad. Även om den kanske inte behövs i på en plats som denna så är den uppskattad. Själva glödens energi ger honom mer styrka. Trycker undan tröttheten lite grann. Han ser fram emot att sova. Sova och vila kan han göra när de är hemma igen. Någon måste hålla koll på huvudet så att ingen får för sig att sno det från dem. Saturn lägger ner huvudet mellan de utsträckta frambenen och den gyllene blicken är fäst på brasan.
Vilja's spydiga kommentar till huvudet får hanen att dra på munnen och skrocka lätt.
"Vilket elände han är även i döden". Svarar han mellan skrockningarna. Saturn sträcker ut ena vingen och rullar över på sidan. Kroppen känns som en lerklump som flyter ut över marken. Det känns avslappnat.
"Om du vill sova kan jag ta första vakten". Erbjuder han sig. Energierna är alltid aktiva och området omkring dem verkar säkert. Inga störningsmoment är i antågande. Även om nattlivet i skogen är aktivt. Vilja's brasa fungerar även den som en väktare som håller obehöriga på avstånd. Men man vet aldrig. Med tanke på att det funnits en flock här så kan man inte vara riktigt säker på något.

Vilja betraktade Fieros huvud; ja nog var han allt ett elände. Men hon kunde inte låta bli att känna som en klump i magen när hon såg hans förvridna nylle. Eller inte en klump. Det var som att något vandrade längs hennes ryggrad, gjorde henne påminde om all smärta hon hade givit. Och påminnelsen var inte för att Fiero var död, utan när hon tänkte på vem som hade dött med honom. Aisu. Hon hade verkligen inte önskat hennes död med honom. Det hade bara blivit så. Sen var hon egentligen inte så ledsen över att Aisu var död heller. Men hon blev mer rädd,av konsekvenserna det kunde leda till. Att ingen skulle sakna Fiero visste hon, men Aisu var det något annat med. Vilja hoppades verkligen att sanningen aldrig skulle komma fram, för hennes egna skull. 

Hon ryckte till från sina tankar när hon insåg att Saturn hade ställt henne en fråga. Utan att känna efter, det behövde hon inte så nickade hon bara och la ner huvudet. Hon mindes inte ens att hon försökt somna. Allt blev bara svart.