Rått, rått, kallt och kusligt så kände hon sig där hon gick i det karga råa landskapet med den kusliga dimman. Det är ändå ljummet och varmt men luften känns kyligt då det är dimma och moln. Det kändes även i luften att regn skulle komma när som helst och hon suckar en aning för sig själv, hon hade vandrat iväg, iväg för att fundera och samla sina tankar på allt som har hänt, hon hade lovat dottern att hon skulle komma tillbaka och hon visste att dottern var i trygga händer hos flocken.

Det var sparsamt med växtlighet där hon gick och då och då skymtade hon träd och några sten som bildade skydd och gräset var gult, nästan som det kom från savannen. Buskar låga och torra syntes också här och där och under dom gömde det säkert diverse gnagare och andra smådjur undan för regn och kyla.

Den svartgråa tiken hade en lång eldröd lugg som hängde ner över två olikfärgade ögon, det ena havsblått det andra gyllenbrunt. Tre långa ärr syntes över hennes rygg och tre ärr över hennes nosrygg syntes också, det enda örat var halvt avslitet men det var kvar av det. Ärrad både på utsidan och inombords men hon var en kämpe som kom åter men hon var mer reserverad, hade svårt att våga lita på någon speciellt främlingar och kärleken trodde hon på men hon vågade inte falla för någon igen, men någonstans därute fanns även den rätte för henne, någon gång skulle hon finna kärleken igen, men det skall få ta sin tid, just nu tänkte hon bara ta hand om sin dotter, hjälpa till i flocken och även försöka hitta sin förlorade dotter.

Hon kunde se bergen i fjärran och anande nog att ju längre hon kom mot bergen desto mindre skulle dimman bli och slätten torrare. Det kändes som en död plats, och hon styrde stegen söderut, med sikte att komma bort härifrån. Platsen gav henne rysningar längst hela kroppen och hon ruskar smått på huvudet, för att att bli av med känslan att vara iakttagen.

Den stora randiga hanen svävar fram genom dimman. Smidigast hade kanske varit att flyga över dimman. Men han var nyfiken på den här platsen. Han ville utforska och det är för att utforska som han nu sveper fram genom dimman. Ljudlöst. Likt en skugga. Även att det inte finns mycket vind här för dimman ligger stilla. Men hanen seglar fram på fartvinden. Slår då och då med vingarna för att behålla höjden. Den gyllene blicken kisar för att försöka se genom dimman. Det är en kuslig plats det här. Nackfjädrarna är resta och det går en kåre längst med ryggraden. Det här är så spännande. Ett flin pryder tigerfalkens läppar och han sänker blicken mot marken under honom. Dimman är i vägen för sikten. Hanen vinklar vingarna och sänker sig närmare marken. Han fortsätter segla framåt.
Något fångar hans blick där nere på marken. Något som nästan ser ut som en liten eldsflamma. Nyfiket viker hanen in vingarna och dyker. Att falla fritt är en känsla svår att slå. Han älskar det. Snart fälls vingarna ut igen och fångar upp honom. Han är bara en bit ovanför marken nu och svänger runt så för att ta sig närmare vad det nu var. Den gyllene blicken fästs på en varglik gestalt med eldfärgad lugg. Vingarna sveper till några gånger och hanen rätar upp sig. Sen tar han mjukt mark. Vingarna hålls utfällda en stund till för att vara beredd på vad som helst. Han är medveten om att det är farlig mark han befinner sig på.

Hon stannar upp och ser sig omkring i dimman, kalla kårar går längsr hennes ryggrad. varför hade hon just valt att gena genom detta område? Men hon hade bara vandrat planlöst, allt för att samla tankarna och hitta sig själv igen. Kanske var det även att träffa nya vargar oxå. Så det var blandade känslor. 

Men just nu var hon pp helspänn och hon kunde inte lita på området eller det hon såg utan nu fick hon lita på sin instinkt. men känslan att vara iakttagen vägrar ge upp och hon ser något i ögonvrån och blir grnast på helspänn och backar undan. 
Det enda hon såg var en stor mörk skugga, var det något farligt eller var det dimman som höll på spela henne ett spratt? -vem där?  hennes röst är neutral samtidigt som hon försökte följa skräcken i sin röst

Han rör sig ljudlöst närmare. De breda tassarna placeras mjukt på marken en efter en och han rör sig smidigt och med lugna rörelser. Öronen står spetsade på huvudet och nackfjädrarna är fortfarande resta. Den yttersta leden i vingarna viks in men de behålls resta ut från kroppen. Han lyssnar vaksamt och lyssnar på jorden under tassarna.
Vem där? En feminin röst når honom genom dimman. Han märker av levande energi. Vingarna viks mjukt in mot kroppen och han höjer huvudet. Släpper det vaksamma smygandet och ger mer kraft i stegen när han kliver närmare. När den gyllene blicken finner tiken stannar hanen upp och han studerar henne.
"Vem är du själv?" Frågar han lugnt och nackfjädrarna lägger sig.

Hon ser sig omkring, inbillade hon sig eller hade dimman blivit tätare? och den stora mörka skuggan kommer närmare henne och hon sväljer nervöst, instinkten sa att hon skall fly och söka skydd, men tänk om detta var bara en inbillning inuti hennes huvud? hon ruskar på huvudet för att rensa huvudet och ser skuggan närma sig och hon tar automatiskt ett steg tillbaka.

Nej, hon borde inte ha kommit hit över huvudtaget. hon klipper med öronen nervöst och skall orecis vända sig om och springa när hon en mörk röst som frågade en fråga. tydligen ett svar på hennes fråga. hon skärper blicken en smula och får syn på en tigerrandig varg med vingar och gyllene ögon. Hon blir förvånad över att se en annan varg här på slätten. - Wind Spirit, jag kallas för Wind av vänner och familj svarar hon den stora fakargen. Hon möter hans blick mid sina olikfärgade ögon  - men du svarade aldrig på vem du är främling? hennes röst är neutral reserverad men det finns inget hotfullt i den.

Wind Spirit. Det är ingen han har mött på tidigare. En främling i dimman. Men vad gör hon här egentligen?
"Mitt namn är Saturn". Presenterar han sig. Han står stilla och studerar henne. Öronen står spetsade framåt men han håller koll på omgivningen. Sträcker ut sin kraft åt alla håll för att hålla koll så ingen annan rör sig i dimman. Han vill inte råka i ett bakhåll. Det känns väldigt underligt att den här tiken rör sig i detta område alldeles ensam.
"Vad gör ni här?" Frågar han och ser forskande på henne.

Saturn? ingen hon känner igen, en främling för henne och vad gjorde han själv här i dimman? Hon drog lite på munnen och böjer på huvudet i respektfull gest mot honom - väl mött Saturn säger hon med en mild röst. Men blicken är fortfarande reserverad, hon släpper inte ner sin gard, man visste aldrig kunde aldrig veta.

Hon sveper lite med svansen och klipper lite med öronen. var han på upptäcktsfärd eller bara på genomresa? Hon lägger huvudet på sned och log ett litet skevt leende mot honom - vad gör du här på enslig plats?
Hon kunde inte låta bli att känna en nyfikenhet inom sig, han gjorde henne nyfiken men hon vågade inte visa något än, hon litade inte riktigt på honom.

ett spöklikt tjut från vinden och den täta dimman får henne att ta ett ofrivilligt steg framåt nästan som hon hamnar mot hans boge. Hon spärrar upp sina olikfärgade ögon och en svag rodnad sprider sig över hennes ansikte - j-jag är ledsen, jag är inte rädd av mig annars men området är nytt för mig och det är ganska skrämmande. Faktum är att det inte är lite skrämmande, det är ganska mycket skrämmande och även om hon inte sa det rakt ut så uppskattade hon att hon hade stött på Saturn nu trots att hon fortfarande är reserverad mot honom och inte litade på honom än.

Han nickar kort. Väl mött. Eller något. Han hade mest varit nyfiken på vem som är dumdristig nog att röra sig i denna dimma alldeles ensam. Men han är ju själv lika dum. Fast å andra sidan har han lättare att ta sig härifrån än tiken. Om hon nu inte besitter någon kraft som förhöjd snabbhet eller något.
Han ska just svara henne vad han gör på denna ensliga plats när vindens tjut får henne att skrämt hoppa till och sluter avståndet mellan dem. Han kan känna hennes nätta kropp mot sin bog. Öronen drar sig bakåt och han ser misstänksamt och lätt förvånat ner på henne. Öronen spetsas igen när hon ursäktar sig.
"Det är bara vinden". Svarar han henne. Han försöker inte låta lugnande eller på något sätt försöka få henne att slappna av. Han bara säger det uppenbara. Lite besvärad känner han sig när hon står så nära. Men han kan inte ta sig för att flytta på sig.

Hon rodnar kraftigt och backar undan från honom, Nej de borde båda två fortsätta vidare, kanske slå följe tills slättens slut och sedan gå åt varsitt håll. - umm du har inte lust att slå följe tills slätten tar slut? hon klipper smått med öronen - jag menar att vi går åt varsitt håll när slätten tar slut.
hon sveper med svansen och känner sig osäker

Han slappnar av när hon backar bort från honom. Öronen klipper till på hans huvud när hon frågar om de kanske kan slå följe till slätten slut. Så hon är verkligen rädd för den här platsen? Dumt av henne att ta sig hit från början. Han suckar kort. Visst. Han har inget bättre för sig för stunden.
"Vart är ni på väg?" Frågar han lugnt. Så han vet åt vilket håll se är på väg. Han kan väl följa henne en bit och sen kan han flyta tillbaka till Blodbergen.

hon drog lite på honom och en tacksam glimt syntes i hennes olikfärgade ögon - tack. hon började gå åt ett håll som hon trodde var mot numoori slätten, eller ja något av områdena kring där. hon sneglar bak på honom - mot numoorislätten eller ja områdena runt där. jag behöver lite tid att fundera säger hon med en neutral röst - och du?

Numoorislätten. Eller områden kring där? Han sätter kroppen i rörelse och rör sig efter henne. Tänka? På vad? Det har inte han att göra med. Öronen spetsas framåt på hans huvud.
"Jag bor i Blodbergen". Svarar han lugnt. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen.
"Men jag kan ta en liten omväg". Lägger han till. Inte för att han känner sig vänlig nog att följa henne. Men vem vet vad som kan hända på vägen? Han ruskar lätt på huvudet. Nackfjädrarna reser sig och lägger sig sedan lugnt ner igen. Han undrar om det finns något att jaga här?