De himmelsblå ögonen kisade ut från bakom halvt slutna ögonlock. Solens värme var ännu inte helt oumbärlig, men steg med det ännu klättrande, eldiga ögat. En djup suck lämnade honom när han knep ihop ögonen, för att sedan åter öppna dem och svepa med blicken över platsen. Han hade legat där allt för länge. Behövde egentligen inte se på platsen för att veta var kaktusarna och träden stor. Han kunde placera grässtråna för sin inre syn, kunde nästan räkna upp taggarna på de närmsta kaktusarna om någon bad honom. Även de tagglösa kaktusarna med feta blad kunde han räkna upp fläckarna på. Hopplöst. Han knep på nytt ihop ögonen och lutade huvudet för att sedan kisa med sitt ena öga emot himmelen. Det långsmala trädet med breda blad skuggade inte platsen där han låg än, men inom kort skulle dess skugga ha vandrat över den kattlika kroppen.

De breda framtassarna sträcktes ut framför kroppen, mot vattenhålets ljumma vätska, så att tår och klor spretade och han hann inte kväva den kraftiga gäspningen. Det smärtade lätt i den ena skuldran när han rörde på den. Trots den långa tid han legat här, som egentligen inte var riktigt så lång som Azazel själv tyckte den kändes som, hade inte alla sår läkt. Den skära tungan fuktade nospartiet när han med något höjt huvud och lite klarare blick såg sig omkring. Alla småsår var borta, hade helats av den vite ledaren. Men även om småsåren läkt, och de allvarligare skadornas läkning påskyndats så var han inte fullt frisk. Zayev hade berättat vad som hade hänt för honom. Ännu en fnysning undslapp den breda nosen. De flesta av de sår som ruvade den kraftiga kroppen skulle försvinna, men ett flertal av dem var han säker på skulle fläcka hans kropp med fler fula märken.

Azazel kastade en hastig blick åt det håll han ville påminna sig om att ha sett den blå senast och fann att Zayev var borta. Kanske ute på jakt, eller på annat ärende. Det ryckte lätt i de mörka läpparna. Han kunde inte låta bli att känna tacksamhet för flockbrodern. Utan den björnlika visste han inte hur han skulle har klarat sig. Han må vara friskare nu, och på god bättringsväg, men än var han inte stadig på tassarna. Bakbenet var det som läkte sämst och låg nu raklångt ut bakom kroppen. Med ännu en utdragen suck makade han sig tillrätta på marken och placerade hakan mot marken mellan de utsträckta frambenen.

Den randige vandrar fram i sanden. Han rör sig långsamt och haltar kraftigt på vänster bakben. Öronen ligger i nacken. Smärta är aldrig något han uppskattar. Men uthärdas det måste det liktväl. Den gyllene blicken stirrar ner på framtassarna när de placeras i sanden framför honom, en i taget. Höger. Vänster. Höger igen och följs åter av vänster. Vingarna ligger vikta mot kroppen. Men det känns något ansträngt att hålla dem uppe. Det kommer ta ett bra tag för all energi och kraft att komma tillbaka. Minnet av kriget är suddigt. Det känns inte riktigt som att det har hänt. Som en dålig dröm. Han hade verkligen velat ställa upp för flocken. För flockbröderna och systrarna. Men det känns som att han inte gjorde mycket nytta. Han är inte riktigt säker på vad som hände. Blodsmaken är ännu färsk i hans mun. Han smackar några gånger och känner hur törstig han är. Vart är han påväg egentligen?

Han höjer blicken och jorden viskar om vatten och grönska längre fram. Den randige haltar dit. Med långsamma steg. Solen värmer hans rygg. Steker kanske är rätta ordet. Men solens hetta är inte lika påtryckande som det var då han för första gången satte sina stora tassar i sanden. Sanden som kliar mellan tårna. En känsla han lärt sig att leva med. Han stannar upp och höjer huvudet mot himlen. Vad han söker på den molnfria himlen är han inte säker på. Solen bländar de gyllene ögonen och får tigern att snabbt knipa ihop ögonen. Och en kittlande känsla hoppar på nosen och får honom att nysa ljudligt. Han stelnar till då smärtans törnen river insidan av hans kroppen. Kraschlandade han inte i kriget? Han landade nog på något med. För det egentliga målet hade flyttat på sig. Han gruffar surt till.

Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Törstig. Det var det han var jag. Han styr stegen mot det gröna. Mot vattnet. Stirrar åter på sina framtassar när han haltar fram. Jorden viskar om något. Om någon som befinner sig vid vattnet. Hanen fortsätter fram. Mot vattnet. Sand byts ut mot gräs och han ser trött på den brune lejonlike. Bara åsynen av denne gör honom både glad och sorgsen. Han ger ifrån sig ett kurrande till hälsning innan han stannar upp vid vattenkanten. Han släpper något motvilligt den brune med blicken och ser på sin spegelbild som stirrar tillbaka. Sedan lägger han sig ner med en dov duns och doppar framtassarna i vattnet och börjar girigt att lapa i sig av det ljumma vattnet.

Med slutna ögon lyssnade han till de tunga steg som närmade sig genom gräset. Tunga, breda tassar. Haltande. Ett av de blå ögonen kisade åt ljudet, men hans egen framtass var i vägen. Huvudet höjdes aningen, men inte mer än att han kunde blicka över tassen med slö min. Saturn. Huvudet föll tungt på plats igen och en suck lämnade hans nos. De små öronen kikade fram ur den orediga manen för att lyssna till den randiges steg. Han svarade inte på hälsningen, utan ryckte lätt med huvudet för att visa att han hört. Av alla som kunde dyka upp...

Ljudet av att Saturn lade sig - eller snarare föll ihop, av den tunga dunsen att dömma - invid vattenbrynet fick den lejonlike att på nytt kisa med ena ögat. Svansen svepte hastigt bakom kroppen och lade sig i en båge om det utsträckta benet. Huvudet lades på sidan med nosen pressad mot det ena frambenet och han suckade på nytt. Av alla...

Vattnet fuktar hans strupe och törsten trycks undan. Efter en stund höjer han huvudet och det troppar vatten från hans haka. Han ser på sin spegelbild igen. Ett fårat ansikte ser tillbaka. Ärrat Trötta ögon stirrar på honom. Han suckar. Ännu fler ärr till samlingen. Men dessa vet han inte riktigt om han ska skämmas över eller vara stolt över. Det rycker till i ena örat och han sneglar lätt på den brune igen. Han undrar hur Azazel mår. Han mådde inte bra alls på slagfältet. Saturn hade faktiskt varit riktigt rädd att den brune inte skulle finnas mer efter kriget. Men det är bara något som han i tysthet vågar erkänna för sig själv.

Han lägger ner huvudet mellan framtassarna och hakan doppas i vattnet. Borde han säga något? Men har Azazel alltid tillräckligt med energi för att reta honom? Han andas ut. Vattenytan krusas lätt. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen. Ena örat vinklas mot Azazel igen. Sedan ser han på den brune.
"Hur är det?" Frågar han sedan.

Ögonbrynen drogs samman mot frambenet när Saturn talade, för att sedan på nytt slappna av. Långsamt lusades huvudet så att ansiktet inte längre doldes av benet. De klarblå ögonen fästes efter ett ögonblicks flackade på den randige vid vattnet. "Bättre än vad det kunde varit." En ironisk grymtning följde det han sagt innan han andades in för att fortsätta. "Hur är det med dig?" Han kunde åtminstone försöka frambringa lite artighet. Att han inte ville möta den randige i det skick han nu befann sig var ingen egentlig ursäkt för att vara oartig. Han kunde grymta och sura sen, när han var ensam igen. En antydan till ett leende ryckte i mungiporna.

Ett litet leende på läpparna. Trött. Men leendet når inte ögonen. Han ligger bara och tänker på vad som kunde ha hänt. Men han borde inte tänka på det. Glädjas åt livet istället. Han ser på Azazel igen. Sneglar sedan ner mot vattenytan framför nosen. Kanske är det på grund av vad som kunde ha hänt som han känner sig så lustig. Mycket har hänt.
"Jag var rädd". Orden andas ut. De är låga. Kanske inte riktigt menat att höras. Men ändå. Spelar det någon roll vad han känner? Han vet bara att han aldrig känt så här förut. Aldrig.
"Jag mår bättre". Svarar han sedan med klarare stämma. Och han mår bättre. Men det är fortfarande för mycket som hänt för att han ska gå oskadd. Han ser på Azazel igen.

Han återgäldade det trötta leendet, och blundande sedan medan den andre talade. De mådde bättre, båda två. Sen vad bättre innebar var en annan femma. Han kunde inte annat än att säga att han var avundsjuk på Saturn. Avundsjuk på Zayev. På alla de som kunde komma och gå som de ville. Visst skulle han med möda kunna resa sig, men gå någonstans... än mindre flyga. Han suckade och öppnade ögonen på nytt. All värdighet, som bortblåst. Först sliten ifrån honom av Nevada, satt i en bur att betraktas av alla och spottas åt. Något återvunnen och sedan än en gång sliten ifrån honom. Denna gång av kriget, av faktumet att han inte gjort bättre ifrån sig. Ändock kände han ett litet stygn av stolthet sedan han fått veta vilken han stridit mot, men det var inte nog för att fylla den plats hans värdighet lämnat tom.

Efter en längre stund i tystnad valde Azazel tillslut att ta till orda. "Vi var alla rädda." Orden lämnade honom med andetaget, och han andades in för att fortsätta. "Och rädda är vi än. Vore vi inte det då hade det varit något fel på oss, och är vi det inte nu är vi sjukare än vi tror." Ett läte som kunde tas för ett kort skrockande eller en fnysning lämnade hans nos, innan han åter pressade ansiktet mot tassen. Kunde inte trädets skugga vandra fortare?

Tydligen hade Azazel hört honom. Men tagit det fel. Jaja. Så kan det gå. Lite tungt känns det dock. Men ingen har sagt att det är lätt. Inget är lätt. Man måste alltid kämpa. Faller man måste man resa sig igen. Orkar man inte resa sig har man två valmöjligheter. Fortsätta kämpa eller ge upp. Och ge upp är inget alternativ. För då hade allt varit förgäves.
"Rädslan har många ansikten". Suckar han och fuktar den redan fuktiga nosen med tungan.
"Vi. Ja. Varför utsätta sig för rädslan? Det går väl helt enkelt inte att undvika". Han babblar på. Är nog inte ens säker på vad han säger. Vi. Flocken. Familjen. Inte individen. En del av något större.
Öronen klipper till på huvudet och tippar sedan ut åt sidorna. Så trött. Sakta fylls dock energireserverna på igen. Men det går långsamt. Jorden delar med sig så gott den kan. Men det är inte mycket. Han måste röra sig på stor yta för att kunna absorbera mer energi. Det bästa vore att sno någon annans livsenergi. Ett större byte skulle duga. Men han orkar inte.

"Ett liv utan rädsla vore inte värt att leva." Denna gång var det ett skrockande läte som lämnade den lejonlike. Hur skulle han kunnat leva utan adrenalinet av att falla från skyn? Utan rädslan som infann sig var gång innan ett starkt byte äntligen föll? "Men hellre ett liv utan rädsla än ett endast i det." Han suckade in i tassen och vände sedan åter på huvudet för att betrakta den randige. Rädsla för andra, oavsett om de var nära eller långt bort, kunde han vara utan. Ibland var rädslan större, ibland nästan helt borta. Ändå var den alltid närvarande, på ett eller annat vis. Familjen, den familj han fötts ur. Den randige sate som satt framför honom nu. Rädsla för de han fattat tycke för sedan han anlänt i detta land. För dem alla. Ansiktet försvann åter in i tassen. Han ville helst undvika ämnet om det gick. Ville inte prata alls längre. Öronen försvann in i manen.

Sant. Han håller med alla orden som Azazel yttrar. Han höjer huvudet något och nickar. Stirrar sedan på sin spegelbild igen som dystert stirrar tillbaka. Vad hände? Varför hände allt? Är det av betydelse. Och det som är av betydelse, varför är det så svårt?
Han håller tyst. Azazel verkar inte vilja prata mer. Är det Saturn det är fel på? Är det något hos honom själv som automatiskt irriterar den brune? Vad skulle han göra då? Om det är så?
Med en suck lägger han ner huvudet mellan tassarna igen. Vingarna ligger slappt vid hans sidor och svansen ligger på marken bakom honom. Rakt ut från kroppen. Bakbenen är vikta under honom. Han ligger bara där. Stilla. Tystnaden vilar över dem. Ett liv utan rädsla vore inte värt att leva. Men hellre ett liv utan rädsla en ett endast i det. Han begrundar orden som den brune yttrar. Upprepar den för sig själv tyst i huvudet. Saturn hade bestämt sig för att sluta leva ett liv i rädsla. Rädsla över att bli dömd av de som inte förstår honom. Men hur ska andra förstå honom när han inte förstår sig själv? Därför hade han rest murarna omkring sig. För att skydda sig själv och slippa känna. Bara vandra genom livet och slippa tänka på all rädsla som jagat honom. Men denne brune lejonlike påfågel vandrade in och raserade alla murarna som Saturn så omsorgsfullt byggt upp. Och sedan dess har han inte lyckats resa murarna igen. Det enda som återstår av byggmaterialet är smulor som virvlar omkring i vinden.

Tystnad. Han mötte av en förvånansvärd tystnad för att komma från den randige, och för en stund tyckte han att det var ett behagligt lugn som sänkte sig i ökensolen. En varm bris lekte mjukt över platsen, dansade över det ljumma vattnets yta och fick gräset och de långa träden att prassla. Han låg orörlig en lång stund, andetagen det enda som fick kroppen att te sig levande. Behagligt avslappnad i väntan på skugga. Så behagligt det kunde bli i öknens för var stund mer tryckande hetta. Hade han kunnat svettas hade han gjort det. Det ena örat ryckte lätt.

Varför sade inte Saturn något? Den andre brukade alltid tala, brukade alltid kasta ord och namn efter honom. Smeknamn han inte gått med på, retsamma kommentarer. Öronen kikade försiktigt ut ur manen igen efter en längre stunds tystnad. Huvudet vändes så att hakan låg platt emot marken. Vad tänkte den randige på? Med en liten rynka mellan ögonen betraktade Azazel den andre fakargen. Under tystnad sökte de blå över den andres kropp, studerade var ny detalj de kunde skymta. Resdam, småsår, vad som antagligen skulle fläcka den andre med ärr. Inget av det han såg verkade allt för allvarligt. Vad som fanns på tigerns motsatta sida kunde han inte säga. Allt för allvarligt kunde det ändock inte vara. Den randige kunde gå själv. Kunde antagligen ta till skyn och flyga om han ville. Med en tunn suck lyfte Azazel något på huvudet.

"Vill du prata?" Den djupa rösten var så neutral han förmådde hålla den. Han kunde inte påstå att han själv var pratglad, men kunde inte annat än att känna lätt oro när Saturn inte sade något. Den göken var inte den att vara tyst annars i hans närhet. Det kändes som om den randige ville säga något, eller som om där åtminstone fanns ord som borde bli sagda. Kanske lättade det om han själv tog till orda först, motvilligt eller ej.

Tyst. Om han är så tyst som möjligt så kanske den brune inte retar sig på honom. Och då gör det nog inget som han ligger kvar. Tyst. Som en mus. Andas med lätta lugna andetag. Stirra på vattenytan framför nosen. Göra ingenting. Fast kroppen protesterar faktiskt. Bakbenet, som fått sig ett präktigt halvläkt ärr efter ett skuggspjut, gör ont. Han kan inte ligga kvar i samma position så länge till. Det känns som att han ligger på nålar. Oro över att den brune kanske bara stör sig på att Saturn är där.

Rädsla. Han var rädd. Är fortfarande rädd. På slagfältet hade den brune sett ut som att han stod med två tassar i Chaibos skugga. Kanske tre tassar till och med. Saturn hade inte kunnat tänka. Och det smärtade honom att han inte kunde komma till den brunes sida. Fast egentligen. Vad hindrade honom? En order från en högre rankad flockmedlem? Det kanske är ogillande och avsky över sitt eget handlande som trycker ner honom nu. Men hade hjälpen tagits emot om den erbjudits? Tagits emot kanske. Motvilligt? Med gillande eller ogillande?

Öronen rycker till när den brunes mörka röst hörs. De gyllene ögonen söker sig lite lojt mot de blå. De blå som alltid får det att pirra i kroppen. De blå som alltid ser så kallt och hårt på honom. Den brune anar inte vilken makt de där blå har på den randige. Sakta rullar han över halvt på sidan så det friska högra bakbenet är det som hamnar under honom. Det vänstra bakbenet strecks ut och han vilar på armbågarna här huvudet höjs något.
"Vad finns det att prata om?" Svarar han. Osäker på vad den brune menar.

"Jag tänkte mest om det var något du ville prata om." Han gjorde ett tafatt försök att rycka på skuldrorna. "Du är aldrig såhär tyst annars." Hakan placerades åter mot marken och än en gång lutades huvudet på sned. Nosen pressades emot benet med ansiktet lutat så att han kunde blicka uppåt för att studera den randige med trötta ögon.

Han ler lite snett. Trött. Nog finns det mycket han vill prata om. Men samtidigt är det det som grämer honom. Att det bara skulle vara han som pratar. Att han inte får varken gensvar eller respons. Kriget har gjort för mycket skada. Varför utsätta sig för mer? Han ser på den brune.
"Nog finns det mycket jag skulle vilja prata om". Han fuktar nosen med tungan och suckar sedan lätt.
"Men skulle det jag vill prata om betyda något eller skulle det bara ses som något att skratta åt?" Han vet inte vad han ska göra. Kanske vore det bäst om han gick igen. Men det vill han inte. Han vill vara med den brune. Det går inte att förklara hur mycket han vill det. Men om han blir nekad? Vad ska han göra då? Lämna Devils? Är det ens möjligt? Förmodligen inte. Det skulle nog bli hans död.
Men skulle det gå att stanna och varje dag se den brune utan att kunna vara med honom? Saturn har ju lyckats med det så här långt. Kanske kan han klara det. Kanske kan det åter hjälpa honom att åter bygga upp murarna? Då skulle han kunna kasta allt och endast leva för Devils. Bli en Devils. Åtminstone helt hänge sig åt det i alla fall. För efter att ha kämpat med Devils i kriget mot Qu så kan han inte lämna dem. Devils är hans hem. Aldrig skulle han lämna dem.

"Det får du aldrig veta om du förblir tyst." Det ryckte åter i mungipan. Ironiskt var det, att han ville få den randige att tala när han själv inte hade någon konversationslust. Ironiskt att han, när Saturn för en gångs skull inte retades och var tyst, ville få honom att berätta vidare. Kanske var det behovet av sällskap - han kunde inte påstå annat än att han var ensam här, trots att Zayev ibland visade sig. Kanske var det för att Saturns tystnad oroade honom. Vad var det han bar på? Vad var det han tänkte?

Varför känner han sig irriterad? Trots att han inte visar något utåt så bubblar det lite lätt på insidan. Att Azazel försöker få honom att tala. Men varför? Man får aldrig veta om man inte försöker. Det vet han mycket väl. Men det är även en av de grejer han gett upp för länge sedan. För han vill inte bli nekad igen. Speciellt inte av Azazel. Det skulle knäcka honom. Skulle han orka med det?
Han flinar lite snett och trött.
"Vadå? Är du nyfiken på vad jag kan ha att säga?" Han rullar helt över på sidan och lyckas i sista stund att fälla ut vingen över marken istället för att lägga sig på den. Huvudet läggs ner på marken och halsen sträcks lite lätt och när han ser på Azazel så är det på ett snett och upp-och-ner-vänt sätt. Han skyddar sig själv med en mask av lätt retlighet.

"Jag har inte sagt att du måste." Han gjorde en ny tafatt ryckning på skuldrorna. "Vill du vara tyst, så var det - det är inte som att jag kan hindra dig."

Ett förväntat svar. Den brune verkar inte det minsta intresserad. Eller har orken till att visa det minsta intresse. Saturn kan lika gärna hålla tyst. Kanske till och med resa sig och gå därifrån. Den brune skulle nog uppskatta det. Men i Saturn's bröst skulle det bulta ett krossat hjärna. Kantstött åtminstone. Självklart är ingen intresserad av Saturn. Allra minst den brune. Den vackre brune. Varför skulle han ens bry sig om någon som Saturn?
Saturn ligger kvar så. Ser på den brune från sitt upp-och-nervända tillstånd. Men blicken säger ingenting. Känner ingenting. Blicken är bara blank. Huvudet stryks över marken och läggs på 'rätt' håll så att säga. Så han inte ser världen upp-och-ner längre. Sedan drar han in ena frambenet under sig och häver sig upp på armbågarna men ligger fortfarande kvar på marken.
"Nej, varför skulle du hindra mig?" Han känner sig vilsen. Vilsen sedan kriget? Vilsen sedan när? Han lägger ner huvudet på ena framtassen. Hakan mot framtassens ovansida. Han ser inte på den brune längre. Ser ner i marken någonstans strax snett framför sig.

"För att jag är nyfiken på vad du kan ha att säga?" mumlade han frågande in i tassen medan ansiktet åter doldes för omvärlden. Om Saturn hörde eller ej kunde han inte säga. Om den randige ville hålla tyst skulle han inte hindra honom. Ändå kändes det som att något var fel när Saturn var tyst.

Nyfiken? Inget mer än så? Den brune skulle väl skratta åt honom. Om Saturn säger varför han var rädd. Rädd att förlora den brune. Att den brune's kropp skulle legat där livlös efter kriget. Utan varken andetag eller hjärtslag. Att det hade fått allt inom Saturn att frysa till is. Förtvina och dö. Död. Förr trodde Saturn att skulle han få chansen att medverka i ett krig skulle han få chansen att visa vad han går för. Därför hade han på ett udda lustigt sätt sett fram emot kriget. Men nu efteråt vet han att det är dumt att förvänta sig krig. Krig för inget gott med sig och man mår inte bra efteråt. För det finns inget gott som kommer med krig. Man riskerar inte bara livet utan även de man håller kära.
"Det var inte bara på grund av kriget jag var rädd". Orden är låga.
"Jag kommer nog alltid att vara rädd". Han ligger kvar där han ligger. Stilla. Lägger bara ner huvudet mellan tassarna istället för att vila hakan mot ena tassen.

Saturn verkade inte så villig att tala. Det kändes som om han avbröt sig själv hela tiden. Som att det fanns mer som han inte sade. Ord som inte kom fram. Något var fel, men om inte Saturn ville berätta skulle han inte tvinga honom. Det var den randiges ensak. Azazel rättade till vingarna, och låg sedan stilla på nytt.

Inga ord kommer från den brune. Saturn tvivlar på att Azazel är så nyfiken som han sagt. Saturn känner sig lite sårad. Borde han ge upp? Azazel gör honom osäker. Men samtidigt säker. Den brune får honom att känna så mycket. Och han är rädd för även det.
"Jag var rädd... Du var så skadad... Jag var rädd att du skulle dö". Utan att lyfta huvudet ser han ner i marken. Och sneglar på vattnet. Undviker att se på Azazel. Det är så mycket mer han vill säga. Hur han känner.

Det stack till inom Azazel när Saturn talade, och ansiktet vändes åter så att ögonen kunde fästas vid den andre. En rynka bildades mellan ögonen. Borde han svara? Hade Saturn varit rädd för honom? För att han kanske aldrig mer skulle ha vaknat? De få ord som lämnat den randige bekräftade så mycket, men gjorde så himla mycket ännu mer komplicerat och förvirrat. Han rörde på sig, drog frambenen närmare kroppen för att lägga sig med lyft huvud och studera den andre. Vad skulle han säga? Hade han kunnat hade han rest sig upp för att sätta sig hos Saturn. Kanske placera sin panna emot hans. Men han trodde inte att han skulle kunna stå ordentligt. Skulle nog inte kunna gå de få stegen. Han svalde. "Du var rädd... för mig?" Rösten var kvävd, spänd och knappt hörbar. Förvånad var ett bra ord. Hakan sänktes något och han harklade sig lätt. Blicken flackade hastigt åt sidan för att återvända till Saturn. Rynkan mellan ögonbrynen blev mer bestämd.

Benen drogs in under kroppen. Azazel kvävde ett lågt stönande när bakbenet vägrade lyda ordentligt. Musklerna skakade då han spände dem, pressade tassarna mot marken. Han lyckades inte resa sig - hade inte nog med kraft för att komma upp - men ålade sig långsamt, tum för tum, närmare fränden. Den hans tankar ännu inte lyckats placera och som ännu störde hans känslor till det yttersta på alla tänkbara vis. Om något såg han patetisk ut, där han långsamt kravlade sig närmare. Ytterst långsamt. Hopplöst. Det skar i honom vid tanken på den värdighet han inte längre bar. Den som ryckts ifrån honom gång på gång. Att inte kunna ta de få steg fram till den andre var jobbigare för honom än det hade behövt vara, delvis på grund av bristen på värdighet. Delvis på grund av att han inte var säker på vad Saturn ville säga. Vad han själv behövde säga men höll tyst om. Långsamt närmare. Huvudet sjönk ned mot marken. Nosen endast en hårsmån ifrån att vidröra den randige. Benen skakade av ansträngningen. Trött. Han andades tungt ut emot den orangea pälsen. Sade inget mer. Visste att gesten betydde mer än de framsvamlade ord hans åter förvirrade tankar hade kunnat formulera.

Var det... förvåning han hörde i den brunes röst? Saturn ligger tyst igen. Vad ska han säga nu? Vad han verkligen känner? Han vill inget hellre. Det river i honom. Inte bara smärtan efter kriget. Öronen ligger fortfarande ut åt sidorna.
När Azazel ger ljud ifrån sig. Han vet först inte hur han ska tyda ljuden men energin från Azazel och så jorden talar om vad som händer. Saturn lyfter på huvudet och ser snabbt på den brune som kravlar närmare honom. Hade det varit en annan situation hade nog Saturn haft svårt att hålla tillbaka skrattet. Men nu ser han inte något komiskt alls med det. Öronen dras bak mot nacken. Han vill inte att Azazel ska förta sig. Vad tänker han egentligen? Saturn ser plågat på den brune.
"Vad sysslar du med?". Frågar han och smärtan smiter in i rösten. Han ser på den brune när han bara efter en stund ligger framför honom. Saturn kravlar själv något närmare. Han håller tassarna nära sig. Vet inte om det skulle vara okej att röra den brune. När han ligger där är hans huvud något höjt över den brune. Och han ser ner på Azazel. Ser in i de vackra blå. Han sänker huvudet något. Men rör fortfarande inte vid den brune.
"Spara dina krafter, snälla". Han tycker inte om att se Azazel så svag. Han önskar han kunde göra något. Kanske lite. Kanske kan han göra lite.

Än hade inte trädets skugga hunnit flytta sig långt och solens strålar brände emot hans mörka vingar. Han svarade inte, visste mycket väl att det var dumt att röra sig mer än nödvändigt. Men det här var nödvändigt. För honom. För Saturn. Han var så osäker. Osäker på vad den randige tänkte. På vad han själv tänkte. På känslorna. Försiktigt flyttade han sig den sista tum som återstod mellan dem. Vidrörde den andres päls med sin nos. Han inte mer än snuddade vid pälsen, men det var ändå en beröring. Nästan. Ögonen mötte för en sekund de gyllene i Saturns ansikte, men slöts strax därpå. Lungorna fylldes med luft och han suckade på nytt.