[Utspelar sig innan det med BQ]
Skogen var tät, växterna hänge låga, samtidigt som träden var obeskrivligt höga. En tung hinna av fukt låg i luften och envetna fåglar skränande. Det hela störde alltså honom, eller ja, störde gjorde det väl inte. Han såg det mer som en utmaning, en som han tänkte klara. Just nu var han inte långt ifrån flocken, bara några hundra meter. Vagt unde han känna dem vandra, väldigt vagt. Sanden i den här jorden var väldigt svår att läsa av, då det var så lite av den. Lugnt vandrade han efter dem, något på efter själken då han fått ett uppdrag. Hämta mat, hade de inte redan sänt ut jägare för det? Det gula ögat sökte över undervegetationen i jakt på, något helt enkelt. Vinden drog genom djungeln, en onatulig, skapad, men ändå verklig. Dofter från fåglarna letade sig in i hans leverfärgade nos, men även andra djur, dock för honom okända, men där låg en väldigt bekant doft. Något an bekantat sig med den senaste tiden. En medlemm ur flocken. Den randiga bevingade. Han rynkade pannan hon lät sanden känna hans steg. Vad ville han nu då? Blicken rörde sig inte och han fortsatte framåt, som om han inte märkt hanen.

Saturn lunkade på med lugna steg när han rörde sig i utkanten av flocken. Luftfuktigheten på den här platsen irriterar honom lätt men han börjar ändå vänja sig. Vilket känns lite lätt irriterande för han hoppas på att de snart är ute härifrån. Öronen står spetsade på huvudet och vingarna vilar tungt vid hans sidor. Han vill röra sig uppåt. Få lämna marken och spränga förbi trädkronorna och kasta sig fram med vindarna. Det skulle få honom att känna sig klarare i skallen och må mycket bättre. Men just nu väljer han att gå med flocken. För det är här och nu som han har bäst koll. Skulle han befinna sig uppe på himlen så skulle han inte kunna se marken nedanför. Han skulle endast kunna följa flockens energier och även om det ändå berättar mycket för honom så känns det just nu bäst att befinna sig på marken. Även om det gör honom rätt klumpig med sina stora vingar som han inte kan röra fritt som han vill.

Den gyllene blicken sveper åt sidan åt den enögda vargen med fjäderkrage. Men Saturn gör inget närmande. Han fortsätter lunka på och fokuserar blicken framåt. Han behöver inte se på den enögde. Han vet ändå var han är... hur han rör sig. Det frasar till i fjädervippan på svanstippen när den sveper från sidan till sida och fastnar i buskar och annan växtlighet när den randige vandrar framåt.

[Förlåt för att jag inte har svarat tidigare. Hade glömt. T_T Förlåt. Hittade det nu dock. Ska vi fortsätta eller?]