Vingarnas tysta slag då de seglade över himmlen och bar den kraftiga tigern med sig. Han visste inte varför han hade farit såhär långt, vad skulle han hit och göra? Han skulle hålla sig diskret och inte susa ovanför molnen.
Han var en vit sibirisk tiger med magnifika vingar, mörkgrå mot kroppen men mot spetsarna blev de allt ljusare. Han ville väl bara få sträcka på sig lite, se numoori och så, inget mer inväcklat en så.
Natzair som hanen hade fått till namn kretsade över döda skogen. Han hade aldrig stått med tassarna på den platsen förr och nyfikenheten lockade honom.
Han for runt i cirklar över platsen för att hitta en bra plats att landa på. Han hittade en lite mer öppnare del av skogen och lät sig glida ner mot marken tills tassarna tog mark och han fällde in vingarna nära kroppen
och höjde huvudet för att se sig omkring.

Det var en mycket dyster skog, ingen tvekan om saken. Dimmig och rutten var det enkla sättet att förklara skogen, ingen plats han skulle stanna länge på i ellafall.
Zair höjde huvudet och började med tysta tassar gå frammåt, jorden var mjuk och lämnade tassavtryck lätt från hans tunga kropp då han gick vidare med en vaksam blick över området.
Ingen varg kunde söka sig hit.. eller?

[Blev kort, men har lite IT, hehe!;P]

Tigern hade vandrat genom Döda skogen.
Lyssnade till skogens röster och de hade talat om en
främling som seglat på vindarna ovanför trädens toppar.
Saturn hade blivit nyfiken. Men han hade inte lämnat
marken utan vandrade med tysta mjuka steg genom
skogen. Följer främlingens energi för att finna den
plats som denne tänker landa på.

De stora falkvingarna ligger vikta mot hans kropp och
svansen guppar mjukt med i hanens rörelser när denne
ljudlöst tar sig fram i mjuk trav. Hanen kan dölja ljudet av
sina steg då han har både jorden och energierna på sin sida.
Vinden ligger honom dock i ryggen så den andre borde märka
honom så snart denne tagit mark.

Saturn kliver högrest och värdigt fram mellan träden
och den gyllene blicken fästs på en vit tiger. En fakarg?
Det är den andre fakargen Saturn möter på i detta land nu.
Saturn stannar. Studerar främlingen ingående. Men han
säger ingenting. Bara obrytt synar främlingen.

Saturn står stilla. Med höjt huvud och värdig hållning.
Han studerar den andre. Lägger dennes utseende och energi
på minnet. Det kan vara användbart i framtiden.
"Goddag". Svarar han utan några som helst skiftningar i
rösten. Bara kyla och likgiltighet.

Det där andra som främlingen yttrar låter inte vettigt det minsta.
Vadå möta sig själv? Främlingen låter som en total dumbom som
yttrar något sådant. Är det något som Saturn inte står ut med
så är det dumskallar. Saturn fnyser kort och öronen vilar nu mot
hans nacke.

"Vem är du?" Frågar han sedan och den gyllene blicken
hålls fäst på främlingen. Släpper inte denne med blicken.
Saturn behandlar alla främlingar med misstänksamhet och
kylig likgiltighet. Det är inte många som lyckas komma honom
nära. Det finns ingen som har lyckats.

Kyoko har roffat åt sig av Saturn's historia genom att tränga sig
in i hans huvud. Hon vet vad han är. Vad han försöker upprätthålla
och vad hans rädslor är. Sen Azazel. Det är bara Azazel som har
sett en liten bit av den riktiga Saturn. Men den fakargen skapar en
väldig frustrerande förvirring i Saturn som han inte vill handskas med.
Det är lättare... säkrare... att upprätthålla alla skyddande murar
omkring sig.

Saturn är oläslig. Det är svårt att förstå sig på honom om man inte är tankeläsare. Han talar med en kyla i rösten och likgiltighet som heter duga. Han är skicklig på att ha kontroll över sin kropp, över sina minspel och kroppsspråk. Det vilar alltid ett lugn över honom. Ett förödande lugn som kan få den bäste att vackla. För det är alltid med samma skrämmande lugn som han uppträder. Vad han än gör.

Det går heller inte att indela honom i någon kategori. Han kan vara både älskvärt, gentlemannamässig och lojal. Även undergiven och visar hög respekt mot de som förtjänar det. Han kan leka med andra på ett högst respektlöst sätt. Han kan vara den mystiska typen som inte släpper någon nära vad som än händer. Men han kan oxå vara den hjärtlösa typen med mord i sinnet som njuter av att se andra lida.

Saturn är en ytterst intressant hane.
"Mitt namn är Saturn". Svarar han med samma likgiltiga kyla som alltid. Han har redan bestämt sig för att se ner på den andre fakargen. Men han ter sig på samma värdiga lugna sätt som inte går att tyda alls.

Han hade ett mycket kallt och överlägset sätt men också ett lugn som han själv bar på, lugn i de flesta av situationer, men vänlig och artig.
Alla hade ett hjärta hade han lärt sig, vissa gömnde det mer en andra men alla hade, fast de kunde visa sig kalla, hårda, elaka så var det bara för att skydda
sig själv. Till och med den ondaste vargen i numoori kunde mjukna om man försiktigt kraffsade bort skyddet som omgav det,
det var det svåraste som fanns i världen att göra.

Zair nickade för att bekräfta att han hört hans namn, Saturn... inget namn som var bekannt för honom själv, men han hade ju mest
levt i skuggorna inne med flocken. Zair suckade inombords och tittade på Saturn som han kallade sig.
Mötte hans ögon, han var inte värd hans respekt, men kunde bli, men inte att visa sig på detta sätt.
Zair log svagt.
Så varför är du här, Saturn? frågade Zair frågande, vem ville igentligen komma hit?
Kanske de som sökte lugn och ro, men annars?

[kort och värdelös, är på dåligt rollhumör!;P]

Han studerar den vita tigern. Ser inget märkvärdigt i denne. Inget som direkt utmärker honom. Ändå kommer Saturn att känna igen denne om de träffas igen. Öronen klipper till på hans huvud. Vad han gör här?
"En del av den här skogen tillhör reviret till den flock jag tillhör". Svarat han lugn och kyligt. Saturn är på sin vakt. Misstänksam mot främlingen. Men visar ingenting sådant utåt. Utåt syns bara lugnet. Men nog vill han veta om främlingen skulle tillhöra någon rivaliserande flock eller om denne bara är en ensam vandrare. Den senare tror han inte på då doften av en gemenskap visar över främlingen. Helt klart en flockdoft. Men vad för flock?
"Jag är helt enkelt ute på en promenad". Säger han och den gyllene blicken sveper över platsen för en stund innan den fästs på den vita fakargen igen.
"Va gör du själv här?" Frågar han sedan. Saturn vill alltid ta reda på så mycket information som möjligt om de han möter. Vad för flock de tillhör. Vad deras ärenden är på just den platsen de befinner sig. Hur den andre känner sig för tillfället. Glad, nyfiken, arg, stridslysten. Ja, allt.
"Jag känner doften av flock från dig. Vad för flock är det du tillhör?" Han går rakt på sak. Inga omvägar eller linda in orden i bomull. Nej, Saturn är alltid rakt på sak.

Han granskar den vitrandige en kort stund. Uffar till och sveper till med svansen så fjädrarna ger ifrån sig ett mjukt frasande ljud.
"Hade du befunnit dig på vårat revir hade jag varit tvungen att döda dig". Säger han med ren iskyla i rösten. Han är allvarlig till tusen. Devils tycker inte om inkräktare på sitt revir.

Saturn står stilla. Öronen står fortfarande spetsade på hans huvud och den gyllene blicken hålls fäst på främlingen. Saturn finner inget intressant med den här vita tigern.

Öronen lägger sig dock mot hans nacke när främlingen öppnar mun igen. Vadå inte berätta? Är han dum? Ett dovt morrande undslipper Saturn. Han gillar inte när man undanhåller saker från honom. Och information om andra flockar är alltid värdefullt. Och dessutom. Om den här främlingen skulle visa sig vara en Qu så skulle Saturn kunna ha lite kul med honom.

"Berättar du inte vilken flock du tillhör kommer jag tyvärr att klassa dig som fiende". Fortfarande samma iskalla lugn. Men hotet väger tungt i hans ord.

[Avslutar det här rollet nu. Det har stått oaktivt för länge. Maila om Natzair vill möta Saturn igen. :)]