Asta tog ett beslutsamt steg närmare högen med pinnar på marken. De mörka ögonen hade redan valt ut en pinne i utkanten av högen och kugghjulen snurrade i huvudet medan hon analyserade hur hon skulle göra för att lyfta pinnen utan att röra de andra. Plockepinn var inte hennes bästa lek — hon var lite för hårdhänt, lite för snabb i rörelserna. Lite för dålig på att planera. Hon hade redan en liten samling med pinnar bredvid sig, men Sigrids hög (hon tillät sig att snabbt snegla på den) var mycket större. Det var den motivation hon behövde. 
    Koncentrerat sträckte sig Asta fram och tog pinnen i munnen. Hon lyfte den med en bön om att de andra pinnarna skulle ligga kvar. Andetaget hade fastnat i halsen, som om hon inte ens vågade andas av rädsla för att få pinnarna att flytta sig. Det såg ut som att hon hade lyckats! Men sedan hörde hon det lätta skramlandet av pinnar inifrån högen och insåg sitt misstag; hennes pinne var längre än hon först hade sett, och det var den tunna spetsen som knuffat till pinnen bredvid och skapat oredan. Hon bannade sig själv. Om hon bara hade väntat några sekunder till och sett efter bara lite noggrannare skulle hon ha sett den långa spetsen.
    "Jag vet att de rörde sig", mumlade hon till Sigrid och släppte ner pinnen i högen igen. Hon suckade djupt och satte sig ner med en liten duns. Med trumpen min stirrade hon på pinnhögen, som om svaret på hennes frågor gömde sig någonstans där under. "Det funkar aldrig för mig."