(Det här rollet utspelar sig direkt efter detta)

Devaron, Hilleri och Sleazoid hade fortsatt i riktning mot bergen då ingen av dem hade haft tålamodet att vänta. Vila kunde de göra en annan gång, någon gång när deras syster, kusin och barnbarn inte var spårlöst försvunnen. En gång när Devarons bror inte var allvarligt skadad och de inte ens visste om han hade överlevt natten. Den tanken gnagde inom henne, hade det kanske varit ett misstag att inte stanna vid hans sida? Nej, troligen inte. Vad kunde hon göra som inte helarna eller deras mor kunde? Vara i vägen och ta upp plats säkert. Här kunde hon i alla fall göra något. Hon kunde söka. Hon kunde hoppas på att de skulle hitta henne oskadd i något litet skrymsle, bara rädd och vilse, inte borta borta. Visst skulle det bli så? De oroliga och otåliga känslorna som flödade fritt från de båda andra påverkade henne mer än vad hon ville erkänna. Också en anledning till att hon varit väldigt angelägen till att följa med en mindre grupp, stora samlingar var verkligen inte hennes grej, särskilt vid tillfällen som dessa när känslorna var på högvarv. Nattens vandring hade varit väldigt känslomässigt dränerande, så detta, trots värkande och trötta ben, kändes mycket mer hanterbart.
En märklig stank slog henne plötsligt från ingenstans, men lika fort som den dykt upp försvann den igen. Förvirrat såg hon sig om och sniffade lite i luften, men den var som bortblåst. Märkligt. Hon sköt undan tanken och travade ikapp sin kusin som nu med sina som vanligt ivriga steg hunnit ta sig en bra bit längre fram. Men knappt hade hon hunnit fram innan hennes steg började kännas slöa, benen våta och kladdiga. Känslan fick henne att stanna upp. Prövande lyfte hon en tass som kändes tung, som om någonting höll fast den, hindrade dess rörelse. När hon sedan vände ner blicken mot tassen så var det inte en svart och vit tass hon såg, utan en gul och svart. En rädsla hann börja sprida sig i bröstet på henne. Vad i all sin dar?
''Dev?''. Hilleri försökte påkalla hennes uppmärksamhet, men rösten kändes som om den kallade till henne från ovan vatten. Avlägsen, tyst, förvrängd. För en kort sekund så såg hon inte Höstskogen framför sig, utan ett landskap hon aldrig tidigare sett. Ögonblicket var för flyktigt för att hon skulle kunna ta in detaljerna då hon hastigt rycktes ifrån det av att kusinen puttade till henne med en tass.
''Hallå, vad gör du?''. Med ett ryck så fäste hon blicken vid Hilleris, med ett troligtvis ganska förvirrat uttryck. ''Eh, jag...''. Vad skulle hon säga egentligen? Var det här en till av de där märkliga händelserna som nu verkade förfölja henne? Hur skulle hon ens börja med att förklara det för någon annan, när hon inte ens förstod det själv? ''Kom nu, vi kan inte stå här och uggla hela dagen när vi har ett uppdrag att slutföra''. Den bevingade honan praktiskt taget stampade på stället, ivrig att fortsätta. Otåligheten var smittsam och spred sig snabbt inom hennes egna kropp vilket gjorde det lättare att släppa hela händelsen och fortsätta framåt. Men det dröjde ändå kvar i hennes bakhuvud.
Snart fick hennes tankar andra saker att fokusera på, när doften av en främling nådde dem. Sleazoid verkade dock reagera positivt till det hela, var det någon han kände? Vem var det?

(Paxat till Yargol. Sleazoid och Hilleri är också närvarande)

Oron låg kvar som en klump i magen men desto längre in i den eldfärgade skogen de tagit sig desto mer hade en annan känsla vuxit. Uppspelt nyfikenhet, spänning. Hon hade aldrig varit såhär långt bort förr, och aldrig på ett officiellt uppdrag för flocken. Omständigheterna var fruktansvärda, och motivationen låg främst i att försöka lindra oron inte upptäcka men ändå. Det fanns en iver i hennes steg som inte bara var stress och ångest.
Farfaderns ord ekade också i hennes huvud: vi börjar närma oss Devils. Detta gjorde henne på helspänn. Skulle hon få användning för stridsträningen idag? Det fick henne också att hålla extra koll på Devaron, med en småkusin skadad och en försvunnen var hon otroligt mån om att beskydda den hon hade med sig. Och då funkade det inte att Dev sakade efter, det var hon tydlig med att göra henne uppmärksam på.
"Dev?"
Hon knuffade till den yngre på sitt vanliga buffliga vis, frusen mitt i ett steg som hon stod.
"Hallå, vad gör du?"
Hon hade trott att Devaron skulle vara längst fram på grund utav sin oro. Kanske var det det som var problemet, hon var för stressad för att riktigt klara av situationen. Hon behövde försöka muntra upp henne, kanske kunde lite av hennes iver smitta av sig. En osjälvisk avsikt som nog också bottnade i den egna otåligheten, utan att hon ens märkte det trampade tassarna på stället.
"Kom nu, vi kan inte stå här och uggla hela dagen när vi har ett uppdrag att slutföra."
Hon log och tog några skutt framåt. Det verkade hjälpa och hon fick med sin Dev.
"Vi kommer hitta henne, vettu?"
Intygade hon med ett försök till ett betryggande ansiktsuttryck. Något annat fanns inte.

Då en främling närmade sig blev hon genast mer avvaktande. Att farfar verkade glad och lättad och ökade på stegen lugnade henne lite men hon höll sig ändå i bakgrunden. Om än hon noga såg till att placera sig själv framför Devaron, mellan henne och siluetten som syntes närma sig genom snåren.

[Tillför nada mer än att Hilleri är där o försöker ta hand om sin lill-kusin]

Yargol kände ingen lättnad när han äntligen var tillbaks söder om Skuggpasset. Han kunde inte känna lättnad, med de nyheter han bar. Trots det var det ändå skönt att kunna börja se slutet på den för långa vandringen. Han hade knappt stannat sedan han lämnat Yanamore, och såg fram emot att ligga i en hög och vila benen som börjat visa sin ålder.
     Det var medan morgonen grydde som doften av Qu nådde honom. Inre revirets doft, men den av några av deras medlemmar. Ett litet, bistert leende drog i Yargols ansikte när han vände stegen i riktning mot Sleazoid. Det dröjde inte länge förrän den trebente ledaren uppenbarade sig bland snåren, följd av två ynglingar Yargol inte kände igen. Vid gudarna, han hade inte varit hemma på för länge.
     "Du är då en syn som alltid, Zoid," brummade Yargol, utan att förtydliga huruvida han menade det som om en välkommen vän eller en kommentar om ledarens utseende. Han böjde sig ner för att möta vännens panna med sin i en tacksam hälsning. "Vad gör ni här ute?" Han ruskade resdammet ur de långa fjäderplymerna när han rätade på sig igen och svepte blicken över de båda ungspolingarna som stod avvaktande i Sleazoids skugga.