Ett par lätta tassar vandrade igenom den grönsprakande skogen.
Åter igen var hon tillbaks till denna lugna och fridfulla skog där hon så gott som växt upp hela livet. Förutom den korta stund hon befann sig med sin mor i den varma klibbiga skogen med alla dessa underliga insekter och djur. Den skära tungan fuktade den mörka nosen och hon såg sig om med dom ljusa ögonen. Hon kunde inget uppfatta förutom svaga vibrationer en bit längre bort. Dom var oerhört lätta och nyfiken väcktes i det nätta ansiktet och dom vita tassarna började åter igen att röra varginnan framåt. Vad kunde det vara, det var inte bekant med något djur hon mött tidigare. Förutom hennes far men han kände hon inte ens av, kanske den gråaktiga hannen hon mötte i träsket. Ja var var bekant med han men dessa steg var inte lika lätta och eleganta.
Den långa svansen svepte till och hon hoppade smidigt över omkullblåsta träd, stubbar och sten. Det var inga problem för denna varg trotts hennes unga ålder. Ninjan flöt igenom hennes ådror och gjorde henne mer flexibel, snabb och smidigare än andra individer i detta land. Ja en perfekt blandning men hon hade långt kvar att lära.

Med ett elegant hopp landade hon på en stubbe för att sedan hoppa över ett omkullblåst träd. Hoppet, rörelsen var så perfekt tills som nätta tassarna tog mark. Den silvergråa pälsen slog i marken med en hård duns och ett ljust skri av smärta lämnade dom svarta läpparna och smärtan speglades i dom blåa ögonen.
Hon reste sig sakta upp och satt kvar framför de fallna trädet och svepte svansen om tassarna och såg sig om för att sedan sluta ögonen, försätta sig själv i trans och den unga tiken började att meditera samtidigt som smärtan högg henne i sidan.

[Pax till Rain^^]

Den unga tiken rör sig smidigt genom skogen. Över stock och över sten. Hennes steg är nära på fjäderlätt och hon tycks veta exakt var hon ska sätta ner tassarna för bästa balans. Hur hon ska fördela vikten och att alltid vara på allerten. Den klarblå blicken sveper förstrött över området som ligger utsträckt framför henne. Träd och träd och åter träd. Som tycks ha brutits av vinden. Av stormen och chaoset. Fåglarna kvittrar glatt uppe i träden. Det verkar vara en helt vanlig dag. En lugn dag. Med nätta steg fortsätter hon framåt. Alla sinnen på helspänn. Tungan lätt hängande mellan underkäkens huggtänder som munnen är lätt öppen. Vinden smeker den rödbruna pälsen och leker med luggens strån. Vad kan denna dag ha att erbjuda. Vad för intressant kan finnas i denna skog?

Öronen klipper till på huvudet och tiken stannar upp när ett skri av smärta ekar mellan träden. Någon verkar ha kommit till skada. Det rycker lätt i nosen. Nyfiken som tiken är sätter hon kroppen i rörelse igen. Nyfiken på vad det kan vara. Kanske finns det något hon kan göra för att hjälpa? Men det är väl knappast troligt då hon inte besitter några som helst sådana hjälpande krafter. Hon är född med rätt destruktiva krafter. Därför är det viktigt för henne att lära sig att kontrollera dem perfekt. Den långa yviga svansen guppar med i rörelserna när tiken rör sig mellan träden. På lätta steg. Snart skymtar hon något mellan träden. En silverskimrande varelse. En varg. Nyfiken på vem denne främling kan vara stannar hon inte förrän hon är på bekvämligt avstånd. Hon sveper lätt med svansen.
"Goddag främling". Hälsar hon och nickar lätt som i en lätt bugning. Inte för djup. Men ändå med artighet vilande i rörelsen.

Dom tjocka öronen talade tydligt om att tiken var avslappnad, mycket avslappnad. Ja nästan på ett lite skrämmande sätt med tanke på var hon befann sig, så liten och ett så lätt byte. Det var nog vad många skulle tro då dom såg en valp i djup trans mitt i skogen. Men hon visste mycket väl vad som hände runt om då hon kände av alla vibrationer i marken, träden och nästan i luften.

Men något störde den djupa koncentrationen och hon slog åter upp dom isandes blå ögonen och kunde se en brunaktig gestalt träda fram bland träden. Det ryckte till i öronen och hon var tvungen kisa för att se den brune bättre. När den främmande tiken hälsade nickade hon lätt och la huvudet lite lätt på sne.
"Goddag fröken." stämman var ljus och lätt och hon lät den blå blicken falla granskande över den något äldre varginnan.

Hon fann den yngre tiken lite lustig. Men det kändes ändå på ett underligt sätt familjärt att se på den silvergrå där hon sitter som i trans. Den rödbruna tippar huvudet lätt på sne och sätter sig ner med en elegant rörelse och fuktar lätt nosen med tungan. Hon ler lite lätt när den silvergrå hälsar henne tillbaka.
"Mitt namn är Rain. Var det ert skri jag hörde eka mellan träden?" Frågar hon lite lätt. Det låter på den yngres stämma som att hon funnit rätt. Men vad som kan vara fel går inte att utröna. Den yngres kropp tycks inte vara beklädd av sår. Heller är inte den silvergrå pälsen fläckad av blod.
Den rödbruna sveper den långa yviga svansen om tassarna och de klarblå ögonen studerar den silvergrå. Öronen står spetsade på huvudet lätt lutade framåt. Fokus på främlingen. Men även fokus på allt runt omkring.
"Ni har väl inte skadat er?" Det känns behövligt att behöva fråga och säkerställa svar. Kanske var det inte så farligt som det lät?

Hon satt tyst och lyssnade på varginnan som kallade sig Rain.
Ett mycket intressant namn tyckte hon och log ett lätt leende. Den toffsprydda svansspetsen tippade lite lätt fram och tillbaka hon skakade på huvudet åt Rains sista fråga. Nog var hon skadad, ganska allvarligt men det var hon som hade dragit på sig dom så det var hon som fick leva och dras med dom.
"Ni har ett fascinerande namn Rain. Själv kallas jag Ayira." hon såg för en kort stund in i dom blå ögonen för att sedan se sig om i omgivningen och sedan återfalla på den bruna. "Ni behöver inte oroa er, jag har ingen yttre skada som ni kan se men tar jag det bara lugnt så lär det nog läka inom en snar framtid." hon log och fnissade lätt med slutna ögon(^^). Sanningen var den att hon inte alls tog det lugnt då hon tog sig fram, nej hon hoppade och for fram i nästan samma takt som tidigare. Även om många landningar slutade med att hon föll omkull så tog det inte lång tid så var hon på benen igen och färdades fram.

Hon ler lätt.
"Tack. Jag måste säga att ert namn är väldigt tilltalande det med, Ayira". Svanstipper guppar till och den klarblå blicken hålls fäst på den yngre när denne talar. Hon nickar lätt och ler.
"Jag antar att det är rätt svårt att sitta stilla. Inte sant?". Hon vet själv hur det är. Det är svårt att sitta stilla när man måste. Det är mycket roligare att hålla kroppen i rörelse och susa fram i hög fart. Sitter hon stilla för länge drabbas hon rätt snabbt av rastlöshet. Då börjar det klia i kroppen och hon bara måste få sträcka på benen. Men det är viktig att kunna sitta stilla och lyssna med. Det har far lärt henne.

Leendet växte ytterligare lite till och hon nickade till.
Vem var denna unga varginna och varför känns hon så bekant. Hon hade aldrig tidigare sett en varg med färger som dessa men det var marken och luften som viskade åt henne, viskade välbekanta stämmor och rörelser. Ria la huvudet lite lätt på sne och spetsade öronen då Rain fortsatte att tala, talade om att det kunde vara svårt att sitta still. Det gnistrade till i dom ljusa ögonen och hon såg lätt åt sidan och funderade över orden. Ja nog var det tråkigt att sitta still för länge, eller sitta still över huvudtaget. Men hon hade lärt sig mycket tidigt att meditera var bra för kropp och själ, men inte var det kul alltid. Men visst gav det resultat, resultat som även chockerade den silvirge själv ibland.

Dom ludna öronen klippte till och hon satte sig lite bättre till för att lätta trycket i ryggen och revbenen så dom inte klämde och rev om dom känsliga lungorna.
"Ni verkar så bekant. Känner ni en grå varghanne, mycket elegant och smidig sådan. Ni känns bara så bekant med honom." det brann av nyfikenhet och säkerhet i kloten av is och hon fuktade den lilla nosen.

Den klarblå blicken sveper förstrött mellan träden. Men än är hon inte uttråkad eller rastlös. Faktiskt har den silvergrå fångat hennes intresse och nyfikenhet. Öronen klipper till på huvudet när Ayira talar igen. Den klarblå blicken möter de ljusare blå. Rain ler lätt och nickar.
"Min far är grå. Grå med hasselnötsbruna ögon". Det var dock ett tag sedan hon mött sin far. Han gav sina valpar god träning. Sedan lämnade han dem för att fortsätta vandra. För vandringen flyter i hans blod. Förmodligen har Rain ärvt det då hon trivs bäst med att vara i rörelse. Eller så beror det på hennes blandade blod. Både hennes mor och far är av raser som inte är direkt stillasittande.
"Han är en ninja. Kiga". Säger hon sen. Svanstippen guppar till igen. Sedan tippar hon huvudet på sne igen. För det vilar något bekant över den silvergrå. Men ändå är hon säker på att hon mött en total främling. Men en främling hon är nyfiken på.
"Kan det finnas ninjablod i er med?" Frågar hon nyfiket. Svansen lämnar sin plats kring hennes tassar och viftar till bakom henne innan den lägger sig kring tassarna igen. Fast från andra hållet.

Öronen var som paraboler då hon hörde vad den brune sa. Allt stämde in så tydligt, det var så klart som ytan på vattnet. Men då hon frågade om Ria själv var en ninja blev hon väldigt förvirrad hon förstod inte alls hur den andre kunde veta det, hade hon nå tankekraft eller andra speciella krafter. Åter igen lades huvudet lite på sne och man kunde se nyfikenheten lysa om den silvrige. Nyfikenhet över hur Rain kunde veta.
"Det ni säger stämmer Rain. Jag har Oga ninjan inom mig." hon reste sig upp och närmade sig den brune och satte sig ned bara någon meter ifrån henne och såg djupt in i hennes blåa ögon. Lika blå som havet och himlen, dom var ljusa men inte lika ljusa som Rias. Dom var som is med blåa nyanser medans Rains var så levande, så varma och trevliga.

Det rycker till i svanstippen igen. Hon hade haft rätt. Hon ler glatt. Öronen klipper till på huvudet igen och tippar sedan framåt. Far har berättat för henne allt han vet om ninjorna. Om branden som nästan utplånade alla. Att Kiga och Oga var fientligt inställda mor varandra innan branden men att de sedan accepterat varandra efteråt. Att det är tabu att få blandblodsvalpar. Men att blandraser kan genomgå en reningsrit och bli fullblodsninja. Om man är till hälften ninja. Det är det som intresserade Rain mest.
"En dag kanske jag kan bli renad". Säger hon glatt.
"Det vore coolt att vara en fullblodsninja". Som far. Rain fnissar lätt. Hon möter Ayira's ljusare blå ögon när den yngre flyttar sig närmare.
Far berättade att det inte verkar finnas så många ninjor i Numoori. Kiga verkar vara färre än Oga. Rain trodde faktiskt aldrig att hon skulle möta på andra ninjor. Hon har studerat sin far i många år. Lärt sig från honom. Vad det var som fick henne att känna en viss... gemenskap... med Ayira vet hon inte. Men hon var tvungen att kolla. Och Ayira är av Oga-blod. Det här mötet verkar väldigt intressant.

"Fullblod?" hon tippade huvudet lätt på sniskan åt andra hållet och kom ihåg att hennes far hade talat om att han hade blivit det som mycket ung. Men ju äldre man blev desto svårare skulle det bli att kunna renas. I alla fall om man är från Ogas släkte, Kiga visste hon ingenting om förutom att dom för mycket längesedan levde i harmoni men någonting hände och dom splittrades.
"Far sade till mig att jag skulle kunna få chansen att bli renad så fort vi finner hans kusin. Men det har vi inte gjort ännu och om jag blir nå mycket äldre kan det bli svårt för mig att bli en ren ninja." Ria log lite snett och såg sedan bort emot Rain med ett brett leende. Hon gillade denna bruna varginna även om hon var en Kiga, men kanske var det just detta band dom gjorde att hon gillade Rain så mycket. Att dom delade samma egenskaper, samma fart. Deras tankesätt var helt skiljda det kunde hon känna av men det spelade ingen större roll tyckte hon.

Hon nickar lätt. Lyssnar sedan på det Ayira säger. Nickar igen lätt.
"Det är nog sant. Att det är lättare om man är ung. Jag känner bara min far som är fullblod. Han sa att det inte verkar finnas så många ninjas i landet. I alla fall inte så många Kiga". Hon suckar lätt.
"Kanske min dröm om att bli renad aldrig kommer besannas. Men jag tänker inte ge upp än". Säger hon och låter lika bestämd som hon känner sig. Hon nickar för att bekräfta sina ord och ser på Ayira.

Ria rätade upp sig och nickade instämmande till Rains ord och såg sedan ut över området och tanken på att vara ren färdades som en skugga bland träden. Att kunna vina fram lika snabbt som vinden och färdas över stock och sten utan att behöva se, lita på sina sinnen och vinna över det oövervinnliga. Det glimmade i dom ljusa ögonen och man kunde nästan se att hon var försatt i en lätt trans.

Men precis då den silvriga skepnaden skulle landa på en bred gren föll världen under hennes tassar och den smidiga kroppen föll till marken och rörde sig inte, andades inte utan låg där helt livlös. Ayira vaknade ur sin trans och såg förvirrat ned emot marken och sedan upp i den klarblåa skyn. Något var på väg att hända, någonting hemskt. Med en aningen varnande och skräckfylld blick såg hon emot den brune och reste sig hastigt upp. Smärtan högg i sidan och hon kände hur det var svårt att andas men visste mycket väl att hon inte hade tid med det, inte just nu.
"Spring!" halvskrek hon och var redan på väg ifrån platsen då marken under henne började att ge vika. Marken sprack upp i ett jätte likt gap och den gråa gestalten sprang förbi den något äldre varginnan. Sprang i panik utan att veta var dom skulle kunna gömma sig. Skarpa vindar drog över dom och dom yngre träden böjde sig flexibelt med vindens drag men dom något äldre och stadigare bröts sakta itu med ett öronbedövande smatter. Träflisor flög om dom unga varginnorna samtidigt som marken bakom dom sprack upp i ett bottenlöst mörker. Aldrig förr hade hon varit så rädd och aldrig förr hade hon känt sig så kraftlös. Även om marken hjälpte henne fram snabbare än en vanlig valp så kändes det som om att hon inte var nog snabb.

En avbruten gren föll ifrån skyn och landade precis framför Ria som överraskat hoppade åt sidan men fortsatte framåt, träflisor föll över dom och vissa hade kommit i en sådan fart att dom hade utan problem passerat igenom den tjocka pälsen, igenom det känsliga skinnet och in i köttet. Men trotts det så fortsatte den unga varginnan att springa framåt. Den klarblåa himlen hade blivit svart och regnet började falla, stora maktfyllda droppar. Hon kunde nästan känna gudarnas vrede och sorg i luften och den vackra lena pälsen blev blöt. Den gråsilvriga pälsen gnistrade som rent silver och dom brunoragea ränderna under vardera öga fick det att se ut som att hon hade haft en sådan djup sorg att tårar hade rostat upp den magnifika pälsen.

[Tänkte att vi kanske kan göra om detta till ett Chaos roll 8D]

Hon ler mot Ayira. Glad över att ha funnit någon att dela tankar med. Öronen klipper till på hennes huvud och hon studerar den silvergrå. Hon ser sig även omkring i skogen. Vrider lätt på huvudet och det kliar lätt i kroppen. Rastlöshet som oftast griper henne när hon suttit stilla för länge. Både ninjablodet och stäppblodet skriker om att få röra på sig.

Hon rycker till och öronen lägger sig mot nacken när Ayira börjar röra på sig och halvt skriker åt henne att springa. Rain gör helt om och är inte sen med att hänga efter den silvergrå. Hon är snabb. Både ninjan och stäpparen är kända för sin snabbhet. Så hon hänger enkelt med Ayira. Öronen ligger mot nacken och vinden sliter hår i pälsen när de två vargarna far fram. Få skulle nog kunna hänga med i deras fart. Ändå ger inte Rain allt. Även om panik lätt har gripit tag i henne så tvingar hon sig att behålla lugnet så gått hon förmår. Hon girar och undviker alla hinder i vägen och trä far åt alla håll.

Sen faller regnet. Välkomnande på ett sätt. Den rödbruna pälsen blir mörk. Nästan lika mörk som blod. Hon ser efter Ayira.

Marken hade slutat dela på sig men skakade fortfarande mycket våldsamt och trotts sin otroliga balans hade även Ria svårt att kunna landa perfekt vid vissa steg. Åter igen hota ett träd att falla över dom båda men redan före det bröts av helt hade hon fått berättat om vad som höll på att ske och ökade farten ytterligare för att sedan spänna bakbenen hårda som fjädrar och sköt igenom luften. Vinden kom bakifrån och hjälpte den gråe på traven och det var inte långt ifrån att det stora trädet skulle falla över henne. Den långa svansen svepte längst trästammen då den föll över varginnan.

Hon såg bak för att se ifall Rain hade klarat trädet eller ej. Ria visste redan före det föll vad som skulle ske men hon var inte lika säker på ifall den andre visste. Ifall hon kände det samma som Ria, hörde träden, marken och allt jordnära viska åt henne.

Hon följer med i Ayira's hastighet. Regnet fortsätter att falla omkring dem. Tassarna trummar på mot marken. Ändå fjäderlätta steg men med ökad hastighet. Hon har inte planerat att sänka farten om hon inte måste.

Ett träd faller och hotar att krossa dem. Regnet som faller över allt avslöjar för Rain var dom är på väg att hända. Eftersom hon håller sig något bakom Ayira för att lättare kunna följa efter henne så är det väl störst chans att det är Rain som skulle bli träffad av trädet. Hon tvärnitar och trädet fallet till marken precis framför henne. Det brakar ljudligt. Det var nära. Hon kastar sig över den fallna stammen och landar på andra sidan. Hon ruskar snabbt på kroppen innan hon sätter av efter Ayira igen.

När Rain lätt hoppar över trädet pustar den unga varginnan ut och ökar åter igen farten. Springer med lätta steg mellan träden, över stock och sten. Regnet föll och gjorde den tjocka luggen tung och skymde den unga honans sikt. Hon slängde lätt på huvudet för att få bort håret och kunde längre fram känna ett djup. Inte samma djup som marken utan mer ett grottliknande tillhåll. Mörkret som låg över dom lystes upp av ljus som dansade över himlen och ett knastrande brak föll över dom. Marken hade slutat skaka men det väldiga mullret fick marken att nästan skaka lika mycket som förr.

Hon stannade och såg upp emot den svartlila himlen och alla dess blixtrar som föll över dom. Öronen var vinklade framåt, ja nästan på ett nyfiket sätt och hon såg emot Rain när en blixt plötsligt slog ner bara tiotal meter ifrån dom och hon vände blicken emot de håll hon hade känt lyan. Tack vare dom mörka molnen som låg över dom var det svårt får blotta ögat att se den men Ria behövde inte se den, hon kände var den fanns och det var inte långt bort. Dom leriga tassarna började åter att röra på sig och hon duckade och hoppade smidigt för hinder. Trotts den skavande och livshotande skadan så lät hon sig inte stoppas, skulle hon dö så ville hon inte dö på ett sätt som detta. Inte nu och här, inte ensam utan sin far eller närmare bekant.
"Vi måste söka skydd!" ropade hon i det öronbevövande mullret och nu befann dom sig bara några meter ifrån den skyddande lyan. Regnet föll fortfarande tungt och hotande över dom samtidigt som vinden ven ilsket.

Regnet störtfaller. Hon springer, hoppas och duckar och hänger tätt efter Ayira. Hon vet inte vart de ska ta vägen. Ska de få springa tills allt ta slut eller? Den klarblå blicken söker efter något när hon susar fram. Vad är hon inte säker på. Men något...

Hon hör Ayira's röst över himlens och regnets dån. Hon ser åt den silvergrå igen och nickar.
"Vet ni vart skydd kan finnas?" Frågar hon och själv överröstar dånet omkring dem. Det kan finnas något i närheten. När regnet fallet så mycket som det gör får Rain en rätt klar bild över hur omgivningen ser ut. Hon bemästrar ingen av sina krafter särskilt bra ännu. Men när elementen är så här kraftfulla så blir hon mer känslig för det.

[Kortis. -.-]

Hon nickade kort och svepte till med svansen.
"Följ efter mig!" hon dök ned i hålet och det var överraskande varmt nere i den något stora lyan. Hon kunde nästan så upprätt på en del ställen och den var överraskande bred. När hon vandrade runt klafsade det lätt om dom våta tassarna och smärtan gjorde sig påmind och den unga varginnan som sjönk ned på marken. Öronen ströks bak av smärtan och hon la sig på sida men hade helt glömt av träflisorna som hade trängt sin i ryggen och sidorna på henne. Men nu var det syre hon ville åt, ville slippa trycket om lungorna som hotade med att döda henne när som helst.

[kort... men kommer inte på nå mer D: Ni distraherar mig på chatten Dx]

Hon nickar och följer efter Ayira. Får syn på grottan och smiter in efter den silvergrå. Där inne stannar hon och bara andas en stund. Hon ser ut genom grottans öppning och ryser lätt av obehag. Det var inget roligt väder inte. Och det hade kommit så plötsligt.
"Hur är det?" Frågar hon och ser lite oroligt på Ayira som lagt sig ner. Rain sätter sig ner och svansen placeras lite slarvigt vid hennes sida. Öronen är lätt strykna bakåt fortfarande och de klarblå ögonen ser på den silvergrå. Rain känner själv att det ömmar lätt i kroppen. Lite blåmärken och flisor, kanske en stukning i ena tassen med. Men annars mår hon bra. Hon bryr sig dock inte om att känna efter själv utan är orolig för den silvergrå.

Den skära tungan hängde ut mellan dom särade läpparna och gjorde den kalla avgrunden fuktig. Blodet rann ifrån den skadade ryggen och sida och hon kände kraften sakta lämna henne. Rinna ut med den varma vätskan, rinna ut över stengolvet för att sedan torka och dunsta bort. Rains ord fick dom spända öronen att rycka till och sedan vinklas emot den brunes håll och den ljusa trötta blicken såg emot henne.
"Ni behöver inte oroa er Rain. Se till era sår i stället." med en tung suck sänkte hon ned sitt lätt resta huvud och slöt ögonen för en stund. Träflisorna i ryggen började lätt att röra på sig och mycket snart hördes ett lätt klickliknande ljud så trät föll emot marken och lämnade den blodiga ryggen. Dom ljusa ögonen öppnades igen och hon låg kvar utsträckt på den svala backen. Redan hade den värsta smärtan gått över men fortfarande hade hon svårt att andas men tog det lugnt och drog korta men långsamma andetag och gjorde inga försök till att sätta eller resa sig upp på ett tag.

Se till sina egna sår? Rain inser att hon faktiskt inte tänkt det minsta på om hon själv blivit skadad. Hon tänkte bara på att de skulle hitta skydd. Och att de båda skulle överleva. Tanken på om hon själv blev skadad hade inte korsat hennes medvetande. Hon ser ner på sina tassar och känner efter. Var är hon skadad någonstans. Nog har hon stukat ena tassen. Men det går över. Och hon själv liksom Ayira har träffats av en hel del träflisor. Men de har elden redan tagit hans om och även stoppat blodflödet. Hon sätter sig ner. Det smärtar till i ena knäet och det knakar lätt i benet. Hon gör en grimas av smärtan men ruskar sedan på sig. Det kommer gå över. Det går alltid över. Hon lägger sig ner.
"Jag inte det är så farligt". Säger hon och ser på Ayira. Ler lite lätt för att fortsätta hålla humöret uppe. Det är inte ofta hennes humör sjunker till botten.

Hon lyssnade och log belåtet när hon fick höra att den andre verkade må bra.
Med en lättat suck sjönk huvudet tillbaka emot den stenklädda marken och hon log brett, dom ljusa öronen klippte till och den långa svansen svepte till för att sedan ligga utsprid över golvet. Det gnistrade vagt om tiken och blodet fick den eleganta pälsen att tova sig. Aldrig förr hade hon varit med om ett sådant oväder som denna gång, och att det kom så plötsligt skrämde henne en aning. Men den mest skrämmande känslan som sakta kröp in på henne var att hon inte kände av sin fars närvaro. Hon låg stilla en stund och provade att känna efter riktigt noga. Som en våg sköljde över land slog känslan av ensamhet över henne och den annars så lyckliga kroppen tappade all gnista. Han var borta som hennes mor och syskon hade försvunnit ifrån henne.

[It Dx]

[Vi kan säga att det är avslutad där så kan du skriva någon relationsgrej om Rain. Jag kommer ta bort henne snart så du vet.]