Natten var varm och doftade av vår och vått gräs. De sista av fåglarna hade just avslutat sin sång, det var fascinerande hur allt återgick till det naturliga i vilan. Vilan inte bara från dagen utan från stormen. Eller kanske snarare pausen mellan två stormar. Tre i hans fall.
Det var bara nyss som krigets kaos hade avslutats, hans kropp var fortfarande sliten och såren hade ännu inte läkt till ärr. De rådande omständigheterna hjälpte honom knappast i sitt läkande. Inte långt efter att de slagit sig ner hade kaos åter brytit ut, denna gång i form av stormar och jordskalv.

Han sträckte på sig och skakade fukten ur pälsen, blöt jord sög tag om hans tassar då han rörde på sig. Den eldiga blicken svepte över området. Jord och sten hade spruckit upp vid vattenfallets mynning och vatten hade spytts fram som aldrig förr. Den lilla sjön var fylld till brädden, översvämningen hade nått dem omkringliggande skogen. Trädens rötter verkade sträcka sig mot ytan, som om den redan fuktskadade växtligheten desperat försökte undgå att dränkas. Dem var för långsamma, till och med svamparna kvävdes av vattnet.
Han vände sig om och såg emot klippväggen, den var solid och bakom en vält trädstam skymtade en öppning. Han log vid tanken på vad som fanns där inne.
”Darling come.”
Kallade han henne med sin mörka stämma. Hon var högdräktig med deras valpar och mer eller mindre fast till den ombonade lyan. Iwaku var ute på vandring, förhoppningsvis skulle han hämta hem mat. Fiero visste att han mest av allt ville förstå den katastrof som drabbat Numoori – åter igen. Då han såg rörelser i lyans skuggor vände han sig om och började gå mot den upphöjning som det senaste jordskalvet orsakat. Marken hade delats i två, ena sidan hade sjunkit ner medan den andra tycktes ha stigit – detta bildade en torr kulle ovan vattenbrynet. Han slog sig ner blotta centimeter från den abrupta kanten.
Snart anslöt sig Aisu till hans sida, han kunde inte hejda leendet och ville det heller inte. Mjukt buffade han henne på hakan innan han lät blicken vandra upp mot skyn. Himlen tycktes sänka sig över dem, molnen hade spruckit upp och försvunnit spårlöst för att avslöja att hav av glimmande stjärnor. Månen var ännu låg men de gnistrande prickarna i både vitt, rött och grönt ovan dem lös upp natten. Trotts allt det kaotiska, allt det förstörda, så var natten väldigt vackert. Med en tindrande blick såg han på sin älskade, lika vackert som hon, tänkte han utan att reflektera över vilken hopplös romantiker han blivit…

I bakgrunden hördes vattenfallets obarmhärtiga dånande.


[PRIVAT gullegull roll med Aisu, under katastrofkaoset... Fast i en lugn period mellan två stormar tiieep.]

Hon var i sina egna tankar och lade knappt märke till Fiero. Hennes tankar kretsade runt de små som låg i hennes mage. Hur många det var, vad de skulle heta, om de skulle överleva Numooris katastrofer, om hon skulle få se de växa upp. Hon kunde inte låta bli att låta tankarna vandra till Aimar och Morg, som hade gått bort så unga. Skulle hennes valpar klara sig?
Hon hörde Fieros röst, lunkade bort till honom och lade sig bredvid honom. Även om hon var osäker på valparnas framtid så kände hon sig säker på sin egen framtid. Med både Fiero och Iwaku vid sin sida så kände hon sig starkare än någonsin förut. Hon hade inte känt av Envidia sedan kriget. Inte den minsta antydan på att tappa kontrollen, inte ens hennes röst, det kändes till och med som om hon var helt ensam inuti. Kanske Hon var borta? Kanske Hon försvunnit? Chansen var väl liten, men det var lättande att inte ha henne tryckandes i medvetandet.
Hon gav ifrån sig en lättad suck och borrade in ansiktet i Fieros varma, mjuka päls.

Plötsligt kände hon något inom sig. Det var inte medvetandet från Envidia, nej det var någonting som bokstavligt rörde sig inuti henne. Hon flämtade förvånat till.
"Fiero...", hon lyfte på huvudet och gav honom ett brett, lyckligt leende. "De sparkar".

De långa vrenlika öronen klippte till och han slets ur sin drömvärld, till en min lika drömsk verklighet. Men en inget annat än en genuint lycklig uppsyn såg han på den mörka honan.
”Kicking?”
Sa han frågande och såg ner på hennes allt växande buk, och nog kunde man se hur den rörde sig lite?
”May I?”
La han snabbt till innan han sträckte en tass emot honans svällande buk. Mjukt lade han tassen på den varma pälsen, det var som om en kraftvågstrålade ut från den. Den gick igenom honom och fyllde honom med lycka. Försiktigt lutade han sig fram och nosade på magen, just då rörde det sig där inne och den skumpande magen slog till honom på sin våta nos. Han skrattade till och log sedan – överlyckligt – emot Aisu. Vilda satar.
Utan att kunna hjälpa det var det som om han kastades tillbaka till första gången han träffade Aisu. Då hade dem varit vilda valpar. Valpar som lekte med varandra, övade krafter, helt omedvetna om de kommande svårigheterna.
Ibland önskade han att dem vetat hur jobbigt det skulle komma att bli, att han vetat hur mycket han borde tagit dem där tillfällena i akt. För den där tiden skulle aldrig komma tillbaka, hur mycket dem än önskade... Men var gång han tänkt dem tankarna har han också insett att det var just för att dem inte visste om stundernas korthet som gjorde det så underbart. Dem var bara två naiva valpar som lekte i ett ändlöst ögonblick.
Dem hade varit så unga.

Han såg på honan som låg där invid honom, hon var så överdrivet vacker. Fiero visste att Mivria ansågs vara en vacker hona, att Malvado var en ståtlig och stark hane, men deras dotter överträffade alla förväntningar, hon överträffade faktiskt allt.
Till och med den här stjärnfyllda natten.
Det var som om hon var det vackra i natten, allt annat bara förskönades av hennes existens. Och hon fanns där, för honom. Lyckan var obeskrivlig.

Försiktigt flyttade han sig från hennes mage, han visste att han var onödigt försiktig med den, runt den, men ville vara på den säkra sidan. Mjukt strök han sig nos upp längsmed honans hals och slickade henne sedan på kinden. Han låg ner bredvid henne nu, med en puff mot hennes haka vända han hennes blick emot den gnistrande himlen. Han kände att stormen var påväg tillbaka men lät det inte förstöra stunden, blickade bara upp i skyn tillsammans med henne. Bakom vattenfallets dånande kunde man höra hur havets vågor blev allt större, det brusade och stormade. Vindarna som började blåsa var ännu försiktiga, men snart skulle dem vara tvungna att söka skydd i lyan.
Han log svag, sneglade lite på henne innan den gnistrande himlen åter slet åt sig hans blick. Åsk- och askmolnen skymtade hotande i fjärran, himlen var dubbelsidig, hela numoori visade upp sina två mest skilda sidor. Skönheten mitt i de tilltrasade, rivna fasaderna.
”Do you see it?”
Sa han plötsligt drömskt.
”Everything was made for you and me, all of it.”
Ögonen gnistrade då han mötte hennes blick.
”And all of it belongs to us, we are free!”



[Sorrey om det blev rörigt, skrev det i två omgångar och känner att jag har lite brist på nya ideer xD Men ja, det duger iaf ;) Och jag typ dog av cuteness overload när valparna sprakades, av någon anledning <3]

Hon blev varm i hela kroppen när han flyttade sig närmre henne och rörde den stora magen. Det var samma pirrande känsla som alltid funnit där när han var i hennes närhet. Hon ville aldrig att det skulle försvinna, och så länge Fiero fanns här skulle den inte det heller.
Fiero var försiktig med henne nu, kanske lite överdrivet försiktig, och det fick Aisu att le stort. Hon hade fortfarande problem med att verkligen förstå att det var deras valpar som fanns inom henne. Deras valpar - de skulle bli föräldrar! Någonstans, djupt inom sig, fruktade hon för hur det skulle bli. Skulle de överleva kaoset? Skulle de ens överleva födseln? Tänk om de valde att bege sig ifrån flocken redan som mycket unga? Hon fruktade för deras första äventyr utanför flocken, tänk om de stötte på en Devils? Det var en självklarhet att de var jagade, precis som deras far.
Men ett litet leende sprack upp igen när hon tänkte på hur deras möte med Mivria skulle vara. Hon hoppades att hon skulle vara en bra mor, om så ens bara hälften så bra som Mivria. Hon visste i alla fall att valparna skulle få en riktigt stålmormor. Hon bestämde sig för att redan från start lära valparna vilka vargar och flockar man ska vara försiktig runt, och vilka som var deras vänner.

Hon borrade in nosen i hans päls, andades in hans doft och drömde sig bort för en sekund. När han talade klippte hon med öronen och såg upp mot himlen.
"I just hope that all the chaotic in Numoori will pass by us", sade hon tyst. Hon brukade inte tala på nimorian, men då Fiero gjort det så tänkte hon att hon lika gärna själv kunde göra det. "But it's really beautiful", sade hon sedan, hon mötte sedan hans blick, och den där nykära värmen spred sig i hennes kropp igen. Det gick inte att med ord beskriva hur mycket han betydde för henne.
"Free...", viskade hon. "I have a great story to tell our children, how you chosed me over your own family. You will be their hero", hela hon lös av lycka. "And you're already mine."