Scylla visste inte vem hon var längre, ifall hon gjort ett misstag, hon hade varit så säker, men med tiden hade känslan avtagit, hon kunde inte förklara det, men om hon hade haft fel var hon tvungen att ge sig ut på vandring igen, hennes familjs tradition krävde det, hon kunde inte stanna om hon haft fel.
Det var dagtid och hennes relativt nyfunna väninna låg och sov, Scylla hatade egentligen att vara vaken på dagen men tankarna höll henne uppe, de gav henne ingen vila, huvudet bultade och hon såg dåligt från solljuset.
Om hon hade haft fel var hon tvungen att ge sig av och vandra, och hon tänkte göra det ensam, om Verida fortfarande tänkte rena Ken-Yak tänkte inte Scylla stå ivägen med sina traditioner och familjekrav.
Hon såg upp mot himlen vilket fick det att sticka i hennes ögon, vad skulle de gamla flockarna från moderns berättelser göra?
Hon visste redan svaret, de skulle göra allt för att leva upp till familjen, till att göra sig av med ondskan, Ken-Yak må vara en ond, gudsförgäten plats, men det var inte den hon levde för, och med tårar i ögonen vände hon sig bort från en av de få vänner hon haft och vandrade mot väst, tillbaka mot Ötamon, det kunde inte skada, plus att platsen var vacker, vilket kanske skulle skingra hennes tankar och hennes skuldkänslor av att lämna väninnan.

(Ensamroll, svara inte, tack)