Iwaku vandrade genom bergen, eller Raukakekedjan snarare. Här över hade han vandrat många gånger i livet, allt för sällan den senaste tiden dock. Han skulle ansträngt sig mer, kanske hade Fatima varit vid liv då. Trotts den tanken så var det hans förräderi som hade tagit hennes liv, inte att han besökt henne sällan. Han såg tillbaka på sin tid i livet. Han hade inte levt länge, men ack var mycket han varit med om. Han hade vandrat genom nästan hela Numoori flera gånger. Redan som ung unghane, nästan valp. Han hade tränat med Fiero stacks innan han blivit blind i Ken-yak. Han hade mött både Malvado och Kyoko från Devils under en kort period och han hade mött Tai i döda skogen bara några veckor efter det. Sedan skedde en tragisk olycka och han blev blind, men inte gett upp för det. Han hade kämpat vidare. Han lämnade då Qu bakom sig och vandrade vidare. Som ungvarg återvände han med ny styrka och fick sitt hjärta fångat av både Fatima och flocken TBB. Där lärde han sig mycket och klättrade hastigt i rang. Från test månaden upp till en storslagen och respekterad personlig rådgivare till ledaren själv. En ren stolthet.

Sedan kom kriget och sveket. Morgs liv var i fara och blodet var tjockare än vattnet. Han lärde sig att man beskyddar dem som står en nära, familj, blodsband och sin flock. Han hade varit delad, men det blev som det blev. På Blossoms order mördades sedan Fatima och Iwaku hade sedan krigets dag vandrat runt som flocklös. I kriget hade han räddat Aisu och Fiero därifrån utan några problem och nu skulle de åter samlas på en plats som både plågade honom och gav honom styrka. Fatimas hem och fristad. Det var en bit kvar dock och det fanns tid. Snart skulle de alla samlas.

Den väldiga kroppen skälvde ut och in då den kraftfulle hanen andades. Hans kropp var stor, liknade vrenens något enormt, bortsett från de kraftiga benen och den stora bogdelen. Hans kropp var annars smal, smäcker och riktigt högrest precis som en vrens. Vart detta kom ifrån är dock oklart. En vacker silhuett är han med sina mörka partier på undersidan av kroppen och de mörka fläckarna i den tjocka pälsen över rygg, nacke, men samt fanns de över kraniet också. En vackert skapt varg, med den där farligt skrämmande känslan som låg över honom. Farligt vacker. Med sina 148cm i mank var han en praktfull syn, stora tassar, kraftig benstomme och en smäcker kropp. Blindheten skapade ett kyligt och tomt intryck över honom, som om han vore en vacker staty för allmänheten att beskåda. Han satt stilla och tyst, andades djupa andetag. Väntade in något, eller självklart någon. Framtiden var inte avslöjad för honom, men hans intuition som han kallar det sa åt honom att vänta. Något skulle mycket snart ske. Han tänkte inte leta, det skulle nå honom, inom en snar framtid. Vad det var eller vem det var fick han helt enkelt vänta med att få svar på.

[Du gjorde seriöst ett Chaos roll? =__=']

Ett par ljusa tassar rörde sig över den steniga marken med lätta och lunkade steg. En ung varg rörde sig över platsen med snabba men smidiga steg. Bergsblodet inom henne gjorde det lätt att ta sig fram bland stenigare områden vilket hon tackade djupt för dom få gånger de verkligen behövdes.

Men varför befann hon sig så långt bort från sin fristad, hem och trygghet.
Fast efter krigets gång så kände hon att säkerheten i Kaiwood inte var så starkare än någon annan stans i landet. Qu hade trampat in över gränserna och sedan hade de brutit ut till ett helvete. Hon stannade upp och funderade lite över varför detta hade kommit till hennes tankar nu, så lång tid efter händelsen. Såren över hennes kropp hade läkt ihop för länge sedan även om det hade tagit en mycket lång och smärtsam tid så hade dom äntligen dragit ihop sig. Gånger som dessa förbarmade hon sig över att inferon flöt igenom henne, höll blodet ständigt varmt och lät aldrig såren läka ihop.
Med en fnysning började hon åter att röra sig framåt. Dom mörka ögonen såg sig om samtidigt som dom korta öronen klippte efter alla de möjliga ljud. Under sin tid i landet så var nog detta en av dom få ställen som hon faktiskt aldrig hade varit vid. Om det inte hade varit denna plats som hon hade kommit in över men de tvivlade varginnan på och skakade av sig tanken direkt.

En doft nådde hennes känsliga nos och Thzu stannade upp och vädrade lite till för att försäkra sig ifall hon hade känt rätt eller fel. Glöden i dom avsmalnade ögonen började att sakta lysa och raggen över den kraftiga nacken reste sig lite grann och en mörk hanne trädde fram i hennes sinne. Samma hanne som hade gjort nå så fruktansvärt mot TBB och Blossom. Att han hade anfallit henne var inget som gjorde att hon hyste agg emot hannen längre. Men aldrig hade hon nog släppt tanken på att han svek TBB och dess svarta ledarinna.

Med lugna steg började hon att åter röra sig emot de håll som doften kom ifrån och mycket riktigt så kunde hon snart se en stor, mörk och högrest siluett träda fram i synfältet.

[Fail D:]

Så detta var vad ödet hade planerat åt honom? Ständigt plågas av de föregående vargarna i flocken? Han fnös till av doften. Thzuki var välkänd, de hade aldrig stått varandra nära i flocken, men ack kände han till henne väl. Flocksyskon som flocksyson, som de en gång varit. Han lät sitt kalla inre spegla sig på utsidan som vanligt och han var stilla tills honan kom inom hans synfält. Hans synfält. Han var nära på att flina åt tanken, men lät bli. Det lät fortfarande konstigt i hans öron. Alla visste att han var blind, men aldrig någonsin hade det påpekats. För han såg oftast mycket bättre än andra vargar. Hade snabbare reflexer just för att han skulle kunna överleva. Han var en super stridsmaskin och han visste alltid att det hade varit hans öde, att se saker ur ett helt unikt perspektiv. En gåva från gudarna och han hade offrat sin syn i ovishet och fått visheten och egenskaperna på köpet. Han ångrade inte en dag i sitt liv.

Han klippte till med öronen för att precis på ett lagom avstånd kunna uppfatta även hennes andetag. Det gav en klar bild kring honom. Underbart. Han samlade sig och reste sig sedan upp, kanske för att visa upp sin praktfulla, helt färdigväxta kropp, kanske inte. Han ville antagligen bara inte hamna i underläge om nu tiken fick för sig något. Sedan kom den där direkt länken han fortfarande hade med Blossom. En hård och kall morrning rann varnande ur honom och i nästa sekund snodde han runt och stod öga mot öga med tiken. Ett minne, ett samtal. Hans väsande röst försökte ta sig ut, men han förblev tyst. Egentligen ville han bara slita stupen av tiken redan nu.
- Har du utfört de oder Blossom senast givit dig?!!
Hans röst ekade nu klart och tydligt mellan klipporna. Han hade inte tänkt hysa agg emot tiken egentligen, men minnet plågade honom. De var trotts allt hans avkommor och hans valpar. Mikayo verkade dock vara stark nog att klara sig själv, men Thzuki var en erfaren krigare och om hon hade fått order om att ta Mikayo från denna världen så ville han veta om det skett eller inte. En hämnd skulle i så fall utkrävas, inte på Thzuki, nej på Blossom..

[Damn de första försvann ;__:]

När hon hörde Iwakus stämma gled ett hest skratt ur den djupa strupen och Thzu log, nej flinade kallt och roat emot hannen. Att han hade mage att fråga någonting sådant roade henne lite grann samtidigt som de äcklade henne. Han hade lämnat dom för länge sedan och så klämmer han ur sig någonting sådant.
"Vad angår det er?" sa hon bara kallt tillbaka och fnös. Ja vad angick de honom egentligen. Om han inte hade större koll på sina avkommor än såhär så led hon inte med honom, snarare gillade stämningen. Själv hade hon varit en dålig mor och förbarmade sig över det men hon kände alltid värmen av dom och där med visste att dom fortfarande var vid livet. Strövade omkring i landet.
Varför Blossom inte hade tagit livet av denna hanne medans hon hade haft chansen rev fortfarande djupt inom henne och fick elden att blossa upp. Hon hade varit svag och där med dragit med flocken i ett helvete. Thzuki respekterar denna hona av allt hon har värt men Blossom hade visat sig svag, för svag och de fick respekten i hennes ögon att slockna. Istället hade hon delat ut en massa uppdrag för att få hannen att lida. Tydligen så hade någon lyckas men inte var de Thzu. Hon hade gärna sett hannens uttryck ifall hon hade sagt ja, fått se honom tappa fattningen. Men hon kunde tydligt minnas vad som hade hänt sist och då var de bara för att hon hade varit närmast till hans. Bara tanken fick ärren över hennes kropp att glöda.

"Oavsett vad jag säger så har jag en känsla av att ni inte kommer att tro mig. Men det är inte mitt fel eller problem att ni inte har större koll över era valpar än såhär." fortfarande talade hon kallt men någonstans i stämman fanns de roande. Ja kanske uppfattade hon detta som roande samtidigt som hon fruktade hannen allt för väl.

[... bajs ;___:]

- Mina valpar angår mig..
Morrade han vidare mellan sammanbitna käftar. Han kunde inte skydda dem alla, men han hade varnat dem han hade lyckats hitta undertiden som han sökt medlemmar till den nya flocken. Han visste att de inte ville ha honom som en del i deras liv, så han respekterade det. Dock varnade han dem för faran som var gillrad och fastställd och sedan hade de fått klara sig själva. Genom att se Thzuki's minnen kunde han även nu se att inte hon lyckats finna Mikayo. Hans lilla stridskämpe. Hon var så fruktansvärt lik han själv i sinnet. Det var skrämmande nästan, enligt han själv.
- Du borde vakta din tunga Thzuki.. Jag ångrar mina val när det gäller mina valpar precis som du.
Sa han kyligt och stök öronen långsamt längre bak emot nacken. En gång flocksyskon, nu fiender, svurna fiender antagligen livet ut. Att ett val kunde förändra någons liv så drastiskt. Ack förgäves. Samtidigt hade en ny dörr öppnats och hans ända mål och önskan skulle nu slå in. Att leva ett liv tillsammans i en flock med Fiero, som de själva styrde och ställde över. Han slutade morra, men höll fortfarande en kylig och varnande utstrålning riktad emot tiken. Han övervägde det han tänkte säga, men valde sedan att visa fienden respekt trotts allt. Tiken förtjänade det, då denne aldrig sökt upp hans dotter, troligen hade de blivit en riktig strid att studera, men han ville helst se att Mikayo mådde bra och levde det liv hon förtjänade att leva.
- Tack..

Ett djupt morrande låg och bubblade längst ned i den djupa strupen.
Att han vågade dra upp hennes valpar i detta samtal fick de att blossa till inom henne men bergsvargen höll den agrresiva inferon tillbaka.
"Jag må ha ångrat de jag gjort men våga dra inte upp mina barn, inte du av alla." morrade hon fram och de riktigt lös om dom trådsmala ögonen. Hennes misstag hade inget med denna hanne att göra och hon märkte tydliga spår på att han stod och läsa av hennes tankar, sinnen och minnen. Hur Blossom någonsin hade kunnat lita på en varg som denna gick över Thzukis gränser, men nog kunde hon se och förstå varför han vände sig emot dom i kriget. Han förlorade någonting så värdefullt och viktigt och hon förmodade att blodet var tjockare än allt annat. Lite roande faktiskt men tragiskt på samma gång. Men trotts sina tappra försök så lyckades han inte.

Dom korta öronen låg tätt emot nacken men förvåningen blev stor då han tackade henne, vad tackade han henne för. Att hon inte hade tagit hand om hans valp. Även om det hade varit hennes ledare som hade gett ut orden så kunde hon inte se de som en ren bestraffning. Nog skulle hannen framför henne lida men de såg han redan ut att göra. Att bege sig på såna hon inte hade något agg emot gick över hennes gränser och stolthet som varg och individ.
"Jag vet inte om ni borde tacka mig, men oavsett Blossoms order så är det något jag inte han utföra. Er dotter har inte gjort mig nå och där av jag har inget agg emot henne." stämman var lugn men fortfarande kylig. Att ta livet av valpar var inget hon ser som ett nöje.

- Jag har sökt deras kontakt, lärt de som vill lära, mer kan jag inte gottgöra om de icke vill ha mig nära.. Du ska inte döma av rykten, du kan omöjligt veta hur jag behandlat mina valpar, patetiska väktare!
Sa han med mörk röst och började bli en aning förgrymmad över Thzukis fördomar. Han började svagt morra igen, de döda ögonen stirrade rakt in i tikens, som han förväntade sig flamma av ilska, men han kände Thzu bättre än så. Trotts hennes eldelement, hade hon inte samma temperamentsfulla humör som de flesta eld vargar faktiskt hade. Det var beundransvärt, men just nu kanske även användbart. Han använde sig sällan av förolämpningar, men på sista tiden hade han haft mycket för sig och stressen tog över hans temperament lättare än förväntat. Han var en gång en respektingivande varelse, men aggressioner och hemska händelser tog över hans inre och gjorde honom mörkare än tidigare. Han var på väg att bli en hemsk varelse, djärv, vis, grym och elak. En riktigt, riktigt farlig blandning. Inga krafter som gjorde honom starkare, endast RÅ STYRKA var hans vapen, storlek, men trotts det extrem smidighet på grund av den smäckra kroppen. Hans slutgiltiga vapen var telepotering, den kunde inte skada någon, men den kunde hjälpa honom att skada någon annan lättare. Det fanns ingen återvändo från det han skulle bli, ett fruktansvärt monster. Som snart skulle sätta skräck i hela Numoori med sin alldeles nyskapade flock. Så fort de var tillräckligt starka. Valparna var tillräckligt stora. Det fanns vargar där ute som skulle betala sitt pris med döden.

Tyvärr var inte Thzuki en av dem längre, hon skulle förbli fri, eller fri och fri? Det fanns ingen frihet i Numoori längre, inte enligt Iwaku. Han lyssnade till tikens ord och höjde förnämnt och stolt huvudet. Nåja, så länge Mikayo var pigg, kry och fullt levande så var han nöjd. Han undrade dock hur hon mådde efter skadorna i kriget. Han hade fått en skymt av dem båda innan Mithrile tagit de båda där ifrån. Han trodde att Thzuki hade sökt upp Mikayo efter det, men så var inte sanningen och det var han oavsett tacksam över.
- Bra, tar du någon av mina söner eller döttrars liv så tar jag ett av dina, ett öga för ett öga..
Sa han som ett svagt hot. Nu visste de alla, Thzuki skulle antagligen meddela ledaren om hotet och han skulle se till att det skedde om någon av hans söner eller döttrar försvann från världen genom orsak av TBB. Kangee skulle också straffas, på något sätt så skulle han ta det den hanen brydde sig mest om ifrån världen. Få denne att lida. Han stirrade på tiken som om han faktiskt kunde se med sina ögon, vilket han naturligtvis inte gjort på flera år. Gudarna hade gett honom en andra chans, vem av dem det var har han ingen aning om, men han kunde inte förstå det på något annat vis. Att inte kunna se med sina ögon öppnade en annan värld för den som förstod vad det innebar var det en värld med enorma möjligheter och inget annat.
- Förstår du?

Hans talan fick det att bubbla inom den unga varginnan och ett strävt väsande steg hur den djupa strupen samtidigt som värmen bolmade ur den muskulösa kroppen. Bara synen av den mörka hannen fick det att bubbla inom Inferotiken och dagen då han skulle falla skulle äntligen stilla den extra heta känslan inom henne.

"Öga för öga och tand för tand. Jag vet vad det handlar om. " morrade hon fram och strök ogillande bak öronen emot den brandröda nacken. Hon tvivlade inte det minsta på hannens ord och skulle tydligt minnas dom. Det var inte värt att missta något man älskar så djupt bara för att få se denna hanne lida. Det fanns så många andra sätt än att utnyttja andra. Inte på detta vis. Luften mellan dom var som ett tunt islager, redo att krossas när som helst men ännu ville hon inte bryta denna tunna väg. Inte ännu då det fanns så mycket att göra först. Han var inte värt det. Tankarna cirklade runt bakom pannbenet medans hon blängde emot Iwaku.

[Asså... Nä, döda mig någon! Dx]

- Säg mig, hade du gjort samma sak?
Sa han sedan och satte sig bastant ner, otroligt självsäkert och målinriktat. Han flinade svagt, ja en ny Iwaku hade börjat ta form sedan han kommit ur själva depressionen av att ha förlorat både Morg och sin familj, alltså TBB. Han syftade självklart på om Thzuki skulle göra samma sak, skulle hon räddat sin syster eller bror mot sin egna flocks anfall? Skulle hon vara mer plikttrogen än att lyssna på bandet till de som borde stå närmst? Han hade aldrig haft en bra relation till Morg, men någon gång måste man göra rätt för sig. De blå och vita ögat med den svagt gråa pupillen stirrade på henne, inget agg hyste inom honom, inte som man lade märke till i vilket fall. Tiken verkade där emot hysa stort agg för honom. Han förstod varför, hotelser brukar sällan tas med lugn.
- Så säg mig, om du hade gjort samma sak, varför hyser du sådant agg emot mig?
Sa han med en smått mystisk torn i sin röst. Han hade inte direkt någon slutpoäng, men skulle trotts det fortsätta att tala, helst innan Thzuki hann svara. Han ville på något sätt se om Thzuki hade samma blodsbandskänsla som han själv hade. En slags familjeheder, eller om familjen inte betydde något och endast flockhedern.
- För att jag inte trotts allt stod lojal emot din så kallade ledarinna? Varför, inte din ensak. För att det var du som stod i vägen mellan mig och min bror? Skulle inte du gjort samma sak, om du varit i mina tassar?
Han tvivlade inte i stämman precis som att han inte tvivlade på att han hade gjort rätt val. Det hade varit rätt val och han hade lärt sig något av det. Han hade stått Blossom tillräckligt nära för att hon inte skulle kunna göra sig av med honom. Det respekterade han, men varför gjorde medlemmarna det? Han undrade om inte alla i TBB bara utförde sina order, men respekterade trotts allt Iwakus val. För vem står emot sitt egna blodsband om där aldrig funnits äkta hat?

Med tunga och rostliga andetag såg hon snett emot honom medans orden flödade emot henne som en våg. Hade hon gjort det samma, var blod tjockare än vatten. Hade hon bara varit starkare den dagen då hennes mor slets ifrån henne så hade hon nog gjort allt av himmel och jord för att stoppa det, stoppa blodet ifrån att forsa och se den glödande blicken sakta slockna.

Dom korta öronen ströks bak emot nacken och hon vände bort blicken. Av skam.
Den kompakta honan satte sig försiktigt ner och satt tyst en stund efter att den gråe hade talat klart, tänkte igenom vad han precis hade sagt innan hon såg emot honom igen. En tung suck letade sig ur dom svarta näsborrarna.
"Hur kan jag hysa ett sådant agg mot er... Det kan jag inte. Att jag befann mig mellan dig och din bror den dagen är nog av slumpen, men kanske bär den med sig något i framtiden." stämman var låg och hon tystnade, såg bort emot fjärran. Den svala vinden svepte över det ärrade ansiktet och kylde ner den hettska honan en aning innan hon fortsatte.
"Att skydda ens nära och kära är väl det som är viktigast här i världen, är det inte så dom säger. Men oavsett hur mycket vi än försöker så kan vi inte rädda alla. Men då består frågan, vilka är dessa nära och kära."

[Jag lovar, jag ska svara i detta roll snart (A) *ber om ursäkt*]

Han var stilla, stirrade ner på den annorlunda mönstrade tiken. Hans tomma döda ögon var trotts det kalla väldigt intensiva. Han tänkte på Morg. Deras brödrarskap hade aldrig varit bra. Han funderade på vad som skulle ha hänt om Morg hade överlevt kriget. Hade Morg då stått vid han sida nu? Hade han stannat i Qu? Hade de kämpat sida vid sida. Han skulle trotts allt funnits där, oavsett om de inte hade stått kvar vid varandras sida. Han skulle släppa det där nu, han hade kommit över det, men självklart vända han minnet en tanke då och då, speciellt nu när Thzu var här.
- I actually really cared for all of you, but I guess that change when you make new choices in life.
Sa han och funderade lite, ja han saknade att vara Blossom's mer eller mindre högra hand då betorna var upptagna med sitt, Iwaku's jobb var i princip bara att stötta Blossom i allt, diskutera saker med henne och hjälpa henne med hennes val och självklart vara en av de starkaste krigarna. Han hade varit en del av TBB som höll dem uppe, Blossom slackade, flocken verkade vara mer eller mindre korrupt vid det här laget. Som han såg det i tikens minnen.
- I have Fiero, my sister and a pack to lead, thats all I need.
Sa han och sträckte arrogant på sig, åååjo, han var fruktansvärt nöjd med vad han åstadkommit i sitt liv hittills. Han följde sina drömmar till verklighet. Det fanns verkligen inget som hade stoppat honom än, men självklart hade saker som hänt honom fått honom att ändra riktningar. Som när han blev hel blind, eller som när han valde att lämna flocken, tbb och när Morg dog. Det hade fått honom att byta spår, men för honom spelade det ingen roll, så länge allt blev som han ville i slutet.

[Avslutar detta uråldriga roll x) haha <3]