Solen hade precis passerat över horisonten och kämpade sig uppåt. Lainadan passade på att kasta ett öga på Phol som sovande låg en lite bit bort ifrån honom. Själv hade han inte sovit speciellt mycket under natten som passerat. Firdrach hade valt att bråka och störa något otroligt just i natt och hade på så sätt förhindrat att han själv fick någon sömn. Med en stor gäspning reste sig vrenen upp och ruskade på sig. Planen var att, innan lawaren vaknade, se sig om lite. Det fanns inte alltid utrymme till att göra sådana små utflykter då Phol var väldigt beskyddande över honom. Han gick fram till din herre och stannade upp alldeles intill honom.
"Jag kommer om en stund." viskade han tyst innan han började röra sig framåt.
Vart han var på väg hade han inte den blekaste aning om men det var just det som gjorde att han uppskattade sina små upptäcktsfärder så mycket.
"Du skulle ha tagit chansen att hugga honom nu när han är så försvarslös." sade Firdrach när Lainadan inte längre var på hörbart avstånd i från Phol.
"Sluta säga så. Jag tänker inte ta den diskussionen med dig. Du höll mig vaken hela natten..." sade han anklagande till rösten.
"Mes."

Lainadan lämnades ifred under resten utav sin promenad. Underlaget under hans tassar började ändras och blev till sand och snart hade han kommit till en stor sjö. De blågröna ögonen kunde se fyra stora öar breda ut sig i den. Han böjde sig ner för att dricka men ändrade sig hastigt. Vattnet var salt och otäckt. Han smackade äcklat till med tungan.
"Det där var ju inte så jäkla smart va?" påpekade Firdrach och försökte spottande bli av med vattnet på tungan.
"Jag vet..." muttrade Lainadan tillbaka.
Vanligtvis brukade han ha ganska stor respekt för Firdrach i och med att han visste vad han var kapabel till. Men nu när han hade fått så lite sömn kände han inte för att vara trevlig eller respektfull mot rösten. Det tjänade ändå ingenting till.
"Värst vad du var kaxig idag då." skrattade han hest.
Lainadan valde att inte svara. Det tjänade som sagt var ändå ingenting till.

[Bara för att klargöra lite: Lainadan är som Gollum, så Firdrach är han själv som pratar fast med en helt annan personlighet. Som Gollum/Smeagol c:]

[Hur min lilla donna har hamnat så här långt bort är en gåta för mig! ^^']

Dom små silveraktiga benen rörde sig längst marken med en väldig fart och passerade stock och sten som om att dom inte fanns, det var knappt så att dom små tassarna tog i marken när hon tog sig fram över de sandiga underlaget. Hur länge hon hade följt denna strand visste hon inte men kunde inte sluta springa, nattens alla väsen och viskningar hade skrämt den unga varginnan så att hon hade sprungit bort allt för långt bort. Hon visste inte ens var hon befann sig längre och inte heller visste hon hur hon skulle ta sig tillbaka. Trotts sitt ninjasinne så var hon allt för skrämd för att kunna använda de just nu och visste inte heller hur hon skulle stanna. Det var som om att dom seniga benen hade hakat upp sig i en växel och de var att springa inge annat. Dom kristallblåa ögonen såg sig om i panik och ständigt såg dom bak ifall någonting skulle vara efter den lilla silvriga valpen. Tanken på vatten eller mat fanns just nu inte hos den grå utan de enda som fanns hos henne nu var de som jagade henne, de som inte fanns men hade skrämt upp henne så fruktansvärt.

Den våta sanden revs upp då dom små vassa klorna grävde sig ner i marken och rev upp då dom lyfte igen samtidigt som havet sköljde över spåren och blötte ner den lilla varginnan upp till magen. Ovetande om den främmande doften vände hon sig om för att se ifall det fortfarande var något som förföljde henne tog det helt plötsligt stopp och Ria krockade i någonting. Luften for ur den lilla kroppen och lika snabbt som hon föll var hon uppe på benen igen men nu var dom inte lika stadiga som förr, hon vinglade runt lite och kände nu hur trötta dom var och bakbenen vek sig under henne. I sittande ställning såg emot de hon hade sprungit in i. Ett par kraftiga bakben och ju mer hon granskade saken hon hade sprungit in i desto kallare blev hon inombords. Dom vidöppna ögonen mötte den andres(Lainadan) och hon blev stel i hela kroppen. Hur mycket hon än ville springa iväg så löd hennes ben inte och av ren reflex reste sig håret i nacken och nästan ändå ut till svansspetsen. I sin totala blindo hade hon sprungit in i gapet på en jätte och för sin unga ålder visste hon vilken lätt måltavla hon var och speciellt för dom större individerna.

[Hmm.. De kan ju bli lite intressant :3]

[Magi! 8D]

Ljudet utav springande tassar nådde den bruna vrenens öron och han vred på dem för att avgöra åt vilket håll den springande varelsen skulle komma. Han hade snart fastställt det och i det stigande solljuset fick han snart syn på en silvergrå liten valp. Den hade vänt sig om, nästan som om den var jagad utav någonting. Lainadan såg den komma närmare och skulle precis till att säga till när den lilla sprang rakt in i honom. Då deras ögon möttes såg han skräck i den lilles. Vrenen lade försiktigt huvudet på sned och såg besvärat på valpen. Han vände sig om och satte sig ner i tystnad.
"Hur gick det?" frågade han och såg med samma uttryck i ansiktet som tidigare på den utmattade lilla figuren.
Han kände hur Firdrach gjorde ett försök i att ta sig fram men Lainadan knuffade envist tillbaka honom. Nu började han tröttna på den andre och han ville absolut inte skrämma upp en redan rädd valp.

[Eller hur 8D]

Ayira såg med rädsla emot den stora hannen som lugnt satte sig ner och granskade henne. Kanske var han inte så farlig som han såg ut att vara. Med häftiga andetag försökte hon trycka sig bakåt med öronen tryckta emot den gråa nacken men när han talade till henne stannade hon upp i sina rörelser och såg emot hannen med ett undrande uttryck. Hade hon hört rätt och huvudet lades på sne samtidigt som öronen vinklades fram. Luggen vajade sakta i vinden och den uppspärrade blicken mjuknade en aning och sakta la sig raggen och hon gjorde ett tappert försök att svara men var alldeles torr i munnen. Lite försiktigt försökte hon fukta ner strupen och särade sedan på läpparna för att svara på den stora hannens fråga.
"Jo det gick väl bra. Ursäkta för att jag sprang in i er, jag såg er inte." de gråbruna ansiktet sänktes lite grann och hon såg upp emot honom och la åter igen huvudet lite på sne.

[Den enda logiska förklaringen <3]

Lainadan såg med lättnad på hur den lilla valpens ansikte mjuknade och tillslut såg hon inte lika rädd ut som innan. Hon valde till och med att svara honom.
"Det gör ingenting." svarade han och skakade lätt på huvudet. "Men säg mig istället: vad eller vem sprang du ifrån?"
Hon hade hållit en ganska hög hastighet och att hon kastat en blick över sin axel vittnade om att hon sprang från någon eller något. Vad kunde tänkas att springa efter en liten försvarslös valp?
"Jag." väste Firdrach knappt hörbart.
"Tyst." svarade Lainadan lika tyst.
Vrenen lade sig ner för att bli ytterligare mindre. På så sätt hoppades han att valpen inte skulle se honom som ett hot. I bakhuvudet bråkade Firdrach fortfarande med honom.
"Vad heter du?" frågade han sedan med en vänlig ton.

När han talade om att det inte gjorde nå försvann den kalla känslan inom henne, sakta men säkert och ett lite tacksamt leende kunde skymtas. Med en lite frågande min såg Ria bak, bort emot den plats hon hade kommit ifrån och kunde inte se någonting och en våg av skam sköljde över henne och öronen vinkades ut*som flygplansvingar 8DD* och med ett sammanbitet och lite skamset uttryck såg hon emot den stora hannen. "Det fanns nog aldrig någonting, kanske bara i min fantasi." de sammanbitna leendet övergick till ett lite nervöst leende i stället. Kanske var han inte så farlig ändå, kanske fanns det inget att frukta hos denna stora varg tänkte hon och den gråa långa svansen svepte till över den brunaktiga sanden.

När hannen talade med sig själv vred sig huvudet automatiskt på sniskan och man kunde se hur nyfikenheten lös i dom blåa ögonen. För sin unga ålder så var hennes sinnen mer skärpta än någon annans i hennes ålder och än äldre vilken kunde vara till stor hjälp samtidigt som de kunde vara lika besvärligt. Lite vaksamt sneglade Ria emot honom men kände att de inte fanns något ont om denne varg, en mycket blandad känsla fanns det men inge ont och hon lät sig lita på honom men vaksamheten fanns ständigt inom henne även om den inte var synlig.
"Jag blev döpt till Ayira men brukar kallas för Ria. Och ni?" rösten var klar och ljus och de nervösa fanns där fortfarande men inte lika starkt som i början, hon var snabb på att återhämta sig och hade nog denna varg att tacka för att han befann sig just där han gjorde annars hade hon nog fortfarande fortsatt springa ifrån de som inte fanns.

Ett skamset uttryck tog form hos valpen. Hon hade sprungit ifrån ingenting. Lainadan kunde känna igen sig i det. Dock skulle han väl inte säga att han sprang ifrån ingenting. Han sprang ifrån någon som ständigt följde efter honom även om denne någon inte hade en fast kropp.
"Ens fantasi kan vara nog så otäck." sade han med ett kort leende.
Han tyckte det var trevligt att för en gångs skull inte behöva tala med någon som hela tiden tryckte ner honom... I tystnad förbannade han sig själv för det han nyss tänkt. Phol tog hand om honom och såg till att han klarade sig och det var såhär han tackade honom? Genom att själv tänka onda tankar? Då han kom tillbaka till nuet såg han en nyfiken låga i valpens ögon.
"Jag blev döpt till Ayira men brukar kallas för Ria. Och ni?"
Lainadan tyckte att det var lite roande att hon kallade honom för "ni" och "er". Till att börja med var han inte van vid sådana artigheter och för det andra visste Ayria inte hur rätt hon hade med just "ni" och "er". En nervös underton kunde skymtas i valpens röst.
"Mitt namn är Lainadan." svarade han mjukt.
Firdrach var på väg upp till ytan. Lainadan försökte trycka ner honom men misslyckades.
"Och mitt är Firdrach." sade en väsande hård röst.
Vrenen ställde sig upp och gick ett par steg bort ifrån Ria.
"Jag trodde jag sa åt dig att hålla dig undan." väste han tyst åt den andre rösten.
Han kastade en blick över axeln på valpen.
"Du trodde väl inte att jag skulle missa ett tillfälle att leka lite. Och förresten borde du inte rikta ditt dåliga humör på mig utan på den 'mästare'".
Det sista ordet sades i förakt och hån och ett hest skratt lämnade den brune.
"Säg ingenting dumt om vår herre!" morrade Lainadan.
Nu började han bli lite irriterad på Firdrach.

Fantasier kan vara skrämmande ibland. Först ville hon inte låta sig påverkas av hannens ord men visste att han hade rätt, hon hade blivit skrämd och sedan skapat egna onda mönster av de. Låtit sig påverkas för mycket och inte öppnat ögonen fören det var försent. "Ni har nog rätt."
Ria log lite vänligt emot hannen och lyssnade på hans ord men när någon annan talade i den brunes plats såg hon förvirrat emot hannen och åter igen reste sig nackhåren samtidigt som dom blåa ögonen blev smala. Vem var denne Firdrach och varför hade han en så otrevlig stämma och inte Lainadan, varför talade hannen i mun på sig själv. Frågorna blev fler och fler samtidigt som vaksamheten blev starkare och starkare. Försiktigt försökte hon resa sig upp och stod på vingliga ben och tog några stalpiga steg emot Lai och sjönk ner i sittande ställning bredvid honom och tippade huvudet lite på sne.
"Denne Firdrach, besvärar han dig Lainadan?" hon såg lite frågande emot hannen och sedan ner i den sandklädda backen. Varför hade hon närmat sig Lai då han hade backat bak, varför hade han backat bak ifrån första början. Av överraskning kändes inte troligt men att skydda henne ifrån denne Firdrach kändes inte heller som ett alternativ. Var det detta otrevliga sinne som hon hade känt, som gjorde så att Lai hade en så blandad känsla.

Den silvriga svanstippen tippade sakta fram och tillbaka och en bris svepte över dom. Nyfikenheten fanns där men samtidigt ville hon inte gå för långt, ville inte riskera att reta upp Firdrach utan ville tala med Lainadan. Fast hon kunde inte låta bli att medge att Fir lät som en intressant själ också. Ett lite fundersamt uttryck fanns i de runda ansiktet och hon sökte efter hannens ögonkontakt.

[Ehh... It nu... eller nå D:]

Lainadan hade varit så upptagen med Firdrach att han inte lagt märke till att Ayira satt sig bredvid honom fören hon öppnade munnen och talade. Då han såg på henne satt hon med böjd nacke och blicken i backen.
"Jo, han är lite besvärlig." sade han och låg försiktigt mot valpen.
Sedan höjde han blicken och såg bort över den salta sjön. "Och otroligt irriterande just för tillfället."
"Du är bara grinig för att du inte har sovit inatt." sa den hårda rösten med en låtsasvänlig röst.
"Tycker du att det är så konstigt?" muttrade han tyst till svar. "Du gjorde ett ganska bra jobb med att hålla mig vaken."
Vanligtvis brukade han aldrig tjafsa emot Firdrach på det här viset. Kanske var det just för att han var trött och grinig. Kanske var det för att han inte vågade släppa fram den andre när det var en valp i närheten. Vilket det än var kände sig Lainadan lite stolt över sig själv. Kanske kunde han fortsätta såhär?
"Skulle inte tro det va." sa Firdrach hånfullt.
En irriterad suck undslapp vrenen och han såg på valpen igen.
"Förlåt för allt det här."
Han skrattade nervöst och såg besvärad ut.

[Det löser sig nog ska du se! 8D]

Ayira lyssade på hannens konversation och kunde inte låta bli att finna den roande och fnissade smått och ett leende hade växt fram. Att lyssna på denne hanne påminde henne om när hon och hennes syster brukade diskutera. Leendet försvann och sorgen speglades i dom blanka ögonen. När hon hade sett sin syster försvinna hade en bit av hennes själ försvunnit och länge hade hennes far varit ute och sökt efter henne men hade till slut kommit tillbaka igen, tomhänt.

När Lai ursäktade vaknade hon ur sin trans och såg upp emot honom och log.
"Det är ingen fara Laina, det är väl okej om jag kallar dig Laina?" de sorgsna uttrycket hade sköljt undan med vågens brus och energin av nyfikenhet lös om henne.
"Denne Firdrach, hur länge har han följt med dig?" att en valp som Ria frågar någonting som detta var nog inte så vanligt men hon förstod att det fanns nå som inte stod rätt till och det hade hon nog känt redan ifrån början men visste inte riktigt vad det var hon kände men hade nu fått lite svar på funderingarna. Den stora bruna hannen vid hennes sida hade två själar inom sig. Aldrig förr hade hon sett nå liknande men otroligt nog lät hon sig inte skrämmas av de utan i stället ville hon veta mer. Kanske var det dumdristigt men samtidigt kunde hon inte hjälpa de.

Laina.
"Visst får du det." svarade han med ett lätt men osäkert leende.
Laina. Han tyckte faktiskt om det. Det slog helt klart de smeknamn som han fått utav både Firdrach och Phol.
"Denne Firdrach, hur länge har han följt med dig?"
Lainadans ögon blev avlägsna och han såg ut över sjön igen. Ja, hur länge hade det egentligen varit? Han hade inte funnits där då han lämnade sin familj för att utforska Numoori. Eller hade han det? Hade han haft en ännu en röst, en själ, eller var det endast på lek? En lek som blev allt för verkligen allt eftersom? Och när hade Phol kommit in i det hela?
Lainadan kunde inte längre minnas helt klart. Det var allt för många frågor och allt för få svar. Men någon dag skulle han besvara dem alla. Någon dag.

Han visste inte hur länge han hade suttit och funderat på frågan, men då han kommit fram till att det inte fanns något svar ännu såg han på valpen igen.
"Jag har inte en aning."
Det lätt besvärade uttrycket hade återvänt igen.
"Men jag tror att det är ganska länge."

De grönblåa ögonen såg på valpen, granskade henne försiktigt. Det stod helt klart att hon verkligen var en valp. Dock sade hennes personlighet inte riktigt det.
"För att vara så liten så låter du ibland ganska vuxen."
Han försökte sig på ett lätt skratt, men det blev mer osäkert än roat. Han var helt klart inte van vid att kunna slappna av och bara vara sig själv, den saken var säker.

Ett litet sött leende skymtades på dom svarta läpparna då den brune sa att det var okej att hon kallade honom Laina. Dom silvriga öronen klippte till och hon kisade av solens starka strålar som hade börjat söka sig upp över den blåa skyn. Men leendet suddades ut och med ett lite bekymrat uttryck såg hon med sina blå ögon emot den storvuxne vargen och undersökte noga varje drag i de karaktärsfyllda ansiktet och hon kunde tydligt se att han verkade lite bekymrad eller fundersam över nå. Var det frågan hon hade ställt, funderade han över den eller var det någonting annat. Frågorna är så många och svaren så få i denna värld. När han sedan svarade henne så vändes den klara blicken ut emot havet och den lilla valpen satt tyst och lyssade tills Laina hade talat klart. Tystnaden låg mellan dom och hon log lite grann vid hans sista mening. Hur han hade menat visste hon inte men förmodade att det kanske hade med hennes personlighet, uppväxt och far att göra. Hon hade alltid talat på detta vis och tyckte om det. Hellre trevlig och vänlig än otrevlig och stel hade hennes mor sagt.

Ett lite nervöst skratt lämnade henne och hon såg upp emot den bruna hannen igen och svepte till med den toffsiga svansspetsen och log brett så att dom små vassa tänderna skymtades.
"Jag förstår inte hur ni menar Laina men detta är mitt sätt att tala. Mor sa alltid att det är bättre att vara sig själv, trevlig och ärlig så tar man sig längre i livet än att spela bakom en mask." hon tystnade och såg ut emot dom öar som befann sig långt bort och la huvudet lite på sne och funderade så att pannan rynkade sig lite grann.
"Men tyvärr vet jag inte riktigt vad hon menar med det." den nervösa känslan som låg mellan dom, som kom ifrån den äldre hannen hade hon inte riktigt lagt märke till. Eller så kände hon den men ville inte göra honom mer spänd med att fråga för mycket, kanske var han inte riktigt van. Tankarna snurrade lite grann men hon la dom snabbt åt sidan och skakade på huvudet. 'Du tänker alldeles för mycket på saker du inte förstår!' tänkte hon och tippade öronen lite framåt.

Då ett nervöst skratt lämnade den lilla tiken övergick Lainadans nervösa leende till någonting mjukare. Det verkade inte som att han var den enda som uppvisade en nervös personlighet för tillfället. Han lyssnade med intresse till det Ayira hade att säga honom. Instämmande nickade han till hennes ord.
"Din mamma var en mycket vis tik." sade han henne ärligt.
Han såg hur valpens panna förvirrat skrynklade ihop sig.
"Oroa dig inte. Du kommer nog att inse det någon dag."
Lainadan log mot henne och för första gången sedan de träffades blev det inte till en förvriden grimas. Det var ett lätt och vänligt leende som tog plats i hans ansikte. Dock varade det inte länge och var snart försvunnet igen.

Solen fortsatte sin bana upp över himmelen. Vagt undrade vrenen hur länge till det skulle dröja innan Phol vaknade och kallade honom. Kanske skulle han ta farväl utav valpen och gå innan det skedde.
"Du funderar väl inte på att återvände till den där?" Firdrach bröt sig fram, trots Lainadans försök att hålla honom tillbaka.
"Det ska jag. Och kalla honom inte den 'den där'!" svarade han tyst på den andres ord.
Även om Phol ibland kanske skadade honom gjorde han det för hans eget bästa. Vad Firdrach än sade var hans herre en vänlig själ som bara ville honom väl.

Ria såg upp emot hannen och log ett brett leende när han talade gott om hennes mor. Även om hon hade lämnat hon och hennes systrar när dom var mycket små och då hade sedan hennes far tagit hand om dom men till sist blev det bara Ria och Yoru kvar. Leendet som fanns i Lainas ansikte fångade hon upp med beundran. För att vara så ung så hade hon nog ärvt sin fars uppfattning om saker och ting och kanske sin mors vishet. Men under den tid hon hade varit med vrenhannen så hade han aldrig lett emot henne som han gjorde nu. Huvudet tippades lite på sne och ett litet ljust skratt lämnade de mörka läpparna och svansen svepte lekfullt till i sanden.
"Det kanske stämmer som ni säger Laina." med ögon lika gnistrande som havet flyttade hon lite försiktigt men nyfiket närmare hannen och såg upp emot honom med huvudet på sne och pannluggen lekandes i den lugna brisen.

"Du funderar väl inte på att återvände till den där?" blicken vändes ner i sanden och hon undrade lite smått vem 'den där' skulle kunna vara men visste inte om hon skulle fråga eller ej. Det låg någonting i luften men hon kunde inte riktigt säga om de var bra eller dåligt, eller om de var både och. Vilket kunde sluta värre än man trodde eller ville.
"Vem är han ni talar om?" den ljusa rösten var fylld av nyfikenhet men även så fanns en dold stämma av skam och Ria såg upp emot Laina med huvudet lite sänkt.

[Om du vill veta hur Rias röst låter så finns den nu på hennes press 8D]

Ett ljust skratt lämnade valpen. Lainadan såg med glada ögon på henne. Även om Firdrach hade kommit fram och lekt rövare vid enstaka tillfällen verkade det som om hon inte var rädd för honom. Snarare tvärt om, och det oroade honom lätt. Tänk om han skulle skada henne? Eller tja, det var ju inte han som kunde komma att skada henne. Det var Firdrach som var hotet. Lainadan kunde känna honom röra sig inombords. Instinktivt visste han att den andre hade ett stort flin på läpparna. Han vände sina blågröna ögon mot Ayira igen. Utan att han hade lägt märke till det hela hade hon flyttat närmare och han var fortfarande helt ovetande om det.

Vem är han ni talar om?"
Frågan kom nästan som en överraskning för honom. Att han hade talat högt om Phol var han medveten om, men han hade inte riktigt varit medveten om att Ayira lyssnade till det han hade. Och framför allt hade han inte ens funderat på att hon kanske skulle komma att fråga om honom, just som hon precis gjort.
"Phol, min mästare."
Lainadan log mjukt åt tanken på honom. Visst kanske lawaren hade skadat honom då och då, men det hade varit för hans eget bästa. Utan Phol skulle han aldrig klara sig.
"Han är den bästa vän jag någonsin haft."
Som en blixt skiftade uttrycket i vrenens ögon. Lainadans mjuka och kärleksfulla uttryck skiftades till ett äcklat och hånfullt uttryck. Firdrach fnös högljutt.
"Vän! Jo, jag tackar!"
Orden var hårda och innehöll inte någon värme över huvudtaget. Tänderna blottades mot någon som inte fanns bland dem och raggen restes lätt. Han vände blicken mot valpen. Raggen lade sig och hans grimas försvann.
"Hallå där."

När den där lite elakare sidan av Laina talade strök sig öronen bakåt och Ria blev lite osäker på vem av dom hon borde lyssna till. Laina själv eller denne Firdrach som verkade spöka och stöka då och då. Men även om hon ville tro på Laina så kunde hon inte riktigt finna ro med det. Dom blå ögonen såg bort ifrån hannen och ut emot havet och tystnaden hängde mellan dom ett tag innan hon reste sig upp på stadigare ben än tidigare och drog ett djupt andetag.

Vindarna svepte in från havet och rev upp sanden runt om tassarna innan den dansade vidare i den tjocka gråa pälsen och sedan bort ut i fjärran. Vad hade egentligen fört henne till denna plats ifrån första början. Ja de hade varit sträcken för mörkret och dom slukande skuggorna. Löjligt men sant.

"Jag kanske borde börja röra mig bortåt igen." fortfarande såg hon ut över havet och huvudet tippades lite på sne. Den tjocka luggen täckte ögonen till större del men vinden hade slitit den åt sidan och man kunde nu se hur dom gnistrade av liv.
"Men det har varit en ära att få träffa dig Laina." med ett mjukt och valpigt leende såg hon emot den stora bruna hannen och sänkte huvudet lite lätt.

Firdrach grimaserade ogillande åt valpen. Han tyckte inte om att hon ignorerade honom! Ingen skulle ignorera honom! Raggen reste sig och hans ögon smalnade.
"Jag kanske borde börja röra mig bortåt igen."
Han öppnade munnen för att börja fräsa och domdera runt om Ayira men det kom inga ord ur hans mun. Förvånat slog han ihop käkarna och det klickade till då tänderna träffade varandra. Ett frånvarande leende dök upp.
"Du kan ju." sade han.
Firdrachs hårda ögon mjuknade och Lainadan kom tillbaka. Han hade vunnit över Firdrach. Eller om han hade blivit tillåten att vinna. Det visste han inte säkert.
"Gör så, så att dina föräldrar inte blir oroliga."
Då valpen sade att det hade varit än ära att möta honom värmde det till inom honom.
"Det har varit en ära att få träffa dig också." svarade han.
Lainadan nickade med huvudet.
"Jag hoppas att vi kan träffas igen någon gång." sade han och log.

Hon log brett och la huvudet på sne då Lainadan talade tillbaka.
"Min far behöver jag inte inte oroa mig för. Han vet att jag är en som gärna gör lite upptäcktsfärder. Han finns alltid vid min sida oavsett var jag befinner mig.(låter som om att han är död .___.)" hon fnissade lite lätt och mötte sedan hans blick och nickade djupt. Självklart ville hon träffa denna intressanta stora varg igen och förhoppningsvis snart igen också.
"Självklart kommer vi att ses igen Lainadan. De lovar jag. Vänta bara så kommer jag snart igen." åter igen sänkte hon huvudet emot sanden i en bugning och nickning. Någon hon hade lärt sig av sin far så var de att visa respekt till dom äldre eller andra individer över huvudtaget och de var någon hon skarpt höll fast vid. Än så länge hade hon träffat på mycket trevliga individer och hoppades på fler.

[kort och it D: Men dags att börja avsluta kanske? ^^]

Ett oroligt uttryck tog form i Lainadans ansikte då Ayira talade om sin far. Var han död? Om så, hur länge sedan var det han miste livet? Om det inte hade varit speciellt länge sedan talade valpen allt för lugnt om honom.
"Självklart kommer vi att ses igen Lainadan"
De orden frammanade ett leende på vrenens läppar. Det gjorde honom glad att hon inte hade blivit skrämd utav Firdrach, även om han endast kommit fram ett fåtal gånger. Dock var han nog gladare över att hon inte verkade ha någonting emot honom trots den andra personligheten som han konstant bar med sig. Då Ayira bugade mot honom vred han generat på öronen. Sådan behandling var han inte vad vid.
"Jag kommer inte stanna just här för alltid. Vart jag tar vägen beror på min mästare."
Just som han uttalat de orden hördes ett genomskärande yl. Lainadna spetsade sina öron och vände blicken åt den riktning han kommit ifrån. Phol hade vaknat och upptäckt att han var borta. Nu gällde det att skynda sig. Han vände hastigt blicken mot valpen.
"Var kan jag vanligtvis hitta dig?" frågade han hastigt och nästan snubblade på orden.
Firdrach bröt ut mitt under Lainadans stress.
"Jösses." sade han och himlade med ögonen innan han försvann.
Så tålmodigt han kände att han klarade väntade Lainadan på Ayiras svar.

Ria nickade förstående när han talade om att dom är som hon och hennes far. Dom som rör på sig mycket, vilket var intressant men samtidigt hemskt jobbigt.
"Vindarna och jorden kommer att föra mig till dig Laina, så oroa dig inte. Jag finner er nog ska ni se." ett brett leende fanns i de silvergrå ansiktet.

"Jag vet inte riktigt, men det finns någon skog som kallas lövskogen. Där brukar vi hålla till, så det är väl dit ni ska vända er." huvudet lades lite på sne för att sedan se ut över havet och sedan emot de håll hon hade kommit ifrån. Det var dags för henne att återvända och möta de som hade skrämt henne, vilket troligtvis hade varit ett träds skugga. Men om de nu var fallet så skulle hon söka upp de trädet och säga åt de på skarpen*valptänkande xD* och sedan försöka söka upp sin far.

Dom små tassarna började att röra sig ifrån platsen men stannade upp en bit bort och hon såg bak efter hannen och log brett. Vinden svepte in över stranden och bar med sig en saltig doft.
"Hejdå Lainadan och Firdrach." orden var höga för att inte dränkas i vågornas brus och sedan vände hon sig om för att lämna platsen.

[ska du avsluta? :3]

"Om du säger det så."
Lainadan lät ett lätt skratt lämna hans läppar när han svarade på Ayiras ord. Hon talade igen och svarade på hans fråga. Men uppmärksam blick och öronen på helspänn lyssnade han till henne. Lövskogen. Han och Phol hade passerat där igenom för en tid sedan. Vrenen trodde sig minnas vart den låg.
"Då letar jag där först." svarade han och nickade för att bekräfta sina egna ord.
Frågan var bara om Phol skulle gå med på att låta honom besöka lövskogen så snart efter att de lämnat den. Han trodde inte det, men hoppas kunde man alltid göra.
Den blågröna blicken såg efter valpen då hon studsade iväg.
"Hejdå Lainadan och Firdrach."
Lainadan nickade åt henne.
"Hejdå Ayira." svarade han.
"Farväl, valp." ropade Firdrach efter henne.
Ett skälmskt leende dök upp.
"Spännande liten apa det där, inte sant?"
"Kalla henne inte det. Och låt bli att skada henne."
"Jag kallar henne precis vad jag vill. Och du vet att jag inte kan lova någonting sånt."
Efter det svaret nöjde han sig och Lainadan kom tillbaka. Solen hade för en stund sedan börjat stiga och det ljusnade snabbt. Med kvicka språng tog rörde sig vrenen mot sin mästare. Dagen hade precis börjat.

[Då säger jag nu att detta roll är AVSLUTAT c:]