De hade nyligen trätt in i den döda skogen och Malphas hade snabbt valt att bryta deras lilla grupp för stunden.  Han behövde verkligen få lite distans från systrarna och deras eviga gnat.

I en sakta mak för han sig fram genom den grå skogen. Ett täcke av dimma har slukat marken och de brända träden sträcker sina svarta grenar mot den distanta himmelen i ett försök att nå livet där ovan.
De silvergrå ögonen vandrar ointresserat över de mörka konturerna.  En sådan enslig och tragisk plats. Av ren automatik så jämför han skogen med sin egna färgstarka hemvist och denna var inte den han kom att föredra av de två områdena. Han värdesatte livet, sitt eget och det som naturen höll. Att behöva vandra genom denna plats var inget som han önskade göra igen då dess atmosfär och deprimerande gestalt fick hans sinne att sänkas ner i ett ytligt mörker.

En djup gäspning får den brune att sära sin kraftiga käft och blotta dess innehåll. Svansen hänger slappt intill hans hasor och öronen pekar lojt framåt, lätt vinklat utåt.
Plötsligt slinker ett nytt, okänt sinne in i räckvidden av hans medvetande.  
Vem, förutom systrarna och han själv, valde med sin egen fria vilja att beträda denna dystra plats?

Mörkret låg tyst och ensligt över den lika tysta och stillsamma skogen. Ett ensamt hoande ekade igenom luften men kvävdes sedan av dimmans täta väv. En ensam ljus gestalt rörde sig över platsen. Hennes ljusa päls smälte in med dimmans tjocka täcke och la en spöklik mystik över tiken. Dom ljusa blåa ögonen med den döda blicken lyste upp mystiken ytterligare tillsammans med den vagt gnistrande pälsen. Hur hon hade hamnat här visste hon inte och än mindre visste hon att dom nätta tassarna hade fört henne hit. Allt som talade om att hon befann sig i en skog var dom vaga konturerna av trädrötter i marken men Ria hade gjort misstag förr. Om det var natt eller dag visste hon inte heller och tystnaden i denna skog var till mer eller mindre hjälp för att kunna avgöra. 

Efter en tids vandring i skogen stannade den silvriga tiken plötsligt till. Öronen ryckte uppmärksamt till på det nätta huvudet, inget fanns att upptäcka men Ria visste och kände att hon inte var ensam. En vag kontur efter en individ kunde kännas under hennes tassar, vad det riktigt var kunde hon ännu inte avgöra då avståndet var för stort. Försiktigt började hon åter att röra på sig, närma sig denna främmande individ av ren nyfikenhet och kanske ängslan. Ensamheten hade varit på henne länge nu och det började kännas i den spänstiga kroppen.

Tassarna trampar på i en lugn takt. Så fort han märkt att att sinnet stannat upp för att sedan fortsätta i riktning mot honom så hade han gjort valet att bemöta denna individ, men för var steg han tog för att minska sträckan mellan dem, så växte sig en olustig känsla allt starkare inom honom. 
Sinnet var bekant till en viss del.
Tankarna riktas tillbaka till minnena av den snövita demonen med de blodröda ögonen. Den namnlöse.
Kroppen mindes den smärta som vargen åstadkommit honom och ett bittert uttryck tar sin plats i hans anlete. Visst hade han läkt sen deras möte men faktumet att han varit helt chanslös mot den vite gnagde på hans stolthet.
En låg, protesterande morrning lämnar hannen. Öronen vinklas mot bakhuvudet och klorna på den högra framtassen rispar irriterat i marken. Förbaskat.

Den silvergrå blicken är slagen till marken under en längre stund. Han grubblar tyst för sig själv då han uppfattar hur något vagt, gnistrande uppenbarar sig i hans ögonvrå. Han lyfter huvudet högt ovan manken och fäster blicken mot platsen.
Långt där borta, bland de bränd trädens svarta stammar, vandrar den silverfärgade varg vars sinne han funnit tidigare.

Öronen tippade fram och tillbaka, vinklades åt alla håll och kanter för att fånga upp ljud av alla de slag. Men hur mycket hon än ansträngde sig så fanns det inget att fånga upp. Då synen inte fanns med henne eller hörseln så förlitade hon sig helt på sin inre syn. Sinnet hon känt av tidigare blev starkare för varje steg och ett lättat leende klädde dom mörka läpparna. Hon hade inte träffat på någon på länge och kände nästan hop för denna möte, även om hon inte hade någon aning om var hon befann sig.

Efter en liten stund blev även doften av hannen starkare och Ayria stannade upp för en liten stund. Lät svansen svepa över marken för att få en bättre uppfattning om området. Hannens gestalt trädde fram och med en elegant långsam rörelse vred hon huvudet emot honom, såg med sina döda ljusa ögon emot honom. Klippte till med ögonen och svepte till ned den silvriga svansen ytterligare. Ja där stod han, bara några fåtal meter ifrån henne.

[derp, alldeles för trött för detta Dx]

Vem är du? Det var en ton i hans sinnes röst som förtäljde att han krävde kännedom om honans namn. Hon som så håglöst styrt sina steg mot honom, en främling i en dyster skog. 
Själv hade han stannat upp strax efter att han insett att det var mot honom hon ämnade att gå, och där stod han kvar med ett svårläst uttryck i sitt anlete. Väntandes.

[Avslutar detta roll i och med vårstädningen på sidan.]