[Fantasilös titel. xD]

Den silverfärgade tiken rör sig elegant och graciöst över slätten. Hon tycker om öppna platsen men trivs minst lika bra i skogen. Men kyla är hon inte så glad i. Heller inte för mycket värme. Men det är ju en smaksak. Och vad man är mest lämpad för. Den svala höstbrisen som drar över slätten är dock väldigt frisk och välkomnande denna natt. Stjärnorna lyser som miljontals små prickar på himlavalvet. Och den magiska månen har intagit sin tron i den stora stjärnsalen.
Öronen på tiken står spetsade och den silverskimrande blicken söker sig över området. Nattseendet är rätt bra. Hon ser inte lika bra som på dagen. Men hon ser bra i alla fall. Sen ljusa blicken kan även förvilla andra. Få dem att tro att tiken är blind eller något. Men det är hon inte. Hon är fullt seende trots den vita pupillen som befinner sig i centrum av en silverglimrande iris.
Vinden leker mjukt i den silverglänsande manen och luggen. Den långa yviga svansen guppar mjukt med i tikens rörelser när hon vandrar framåt över slätten. Ser sig omkring. Utforskar detta land som hon redan har befunnit sig i en längre tid. Hon vill se sig omkring mer. Utforska allt som finns att utforska. Tiken ser sig nyfiket omkring. Vaken trots den sena timmen. Än är det många timmar kvar tills natten motvilligt måste träda undan för att lämna plats till dagen och den stolta solen.

[Dåligt inlägg. xD]
[Pax till Valiquette]

Den silverglittrande honan fortsätter sin vandring. Vet inte vart hon är på väg. Varför måste man alltid ha ett mål? Det räcker med drivkraften att föra sig framåt. Inget annat behövs. Att inte ha något mål har heller inte sänkt humöret på denna tik. Hon har aldrig direkt haft något mål i livet. Hon tar dagen, och natten, som den kommer och hittills har ju allt gått bra. Hon lever i alla fall. Har aldrig råkat ut för något livsfarligt. Hon har haft ett bra liv. En bra uppväxt. Men hon ville inte vara bunden till sin födelseflock. Hon ville ha äventyr. Sådant kunde inte heller flock erbjuda henne. Heller inte hennes familj. Ingen hade tvingat henne att stanna. Det är hennes liv. Hon gör vad hon vill med det. De kunde bara lyckönska henne och hoppas på det bästa. Nirvana har aldrig sett tillbaka. Ej heller är det något hon vill. Vad är meningen med att fastna i det som var? Det kan inte hjälpa dig. Man kan bara leva i nuet. Hoppas på att framtiden är god mot en.

Men denna natten kan tiken inte låta bli att känna sig lite mer på vakt. Det kliar i ryggen, som början till en rysning som inte lyckas få spelrum att agera fullt ut. Det är en rätt obehaglig känsla. Öronen tippar fram och tillbaka på det ljusa huvudet. Hon lyssnar till alla nattens ljud. Försöker uppfatta så mycket som möjligt. Men hon kan inte höra något ovanligt. Heller inte kan hon känna något i vinden. Det är bara en lätt obehaglig känsla som jagar henne.

[Jag avslutar det här rollet nu. :) De kan mötas igen senare om du har lust och tid. ^^]