I just want to make sure that we arn't friends, and we will never be friends!

Numoorislätten låg stilla. Endast den svala vinden drog förbi och fick gräset att svaja och även det få träd som växte där dansade i vinden. Visst kunde man tycka att denna plats var en vacker plats. Men Liam gillade den inte, han hade aldrig gillat öppna platser, allt var synligt, det dög endast till jakt och inget annat. Men Liam var inte här för att jaga, han var här för att se sig omkring. Han visste att han rörde sig på Qu:s marker, men det brydde han sig inte i. Han trodde nog dom inte brydde sig så länge han inte gjorde något dumt. Men om Liam skulle möta en QU-medlem skulle han göra klart för sig att han inte ville ha med dom att göra, egentligen visste han inte varför han inte bara kunde låta dom vara, men det kändes som om dom trodde dom var dom bästa här i Numoori, som om det var dom som skulle styra och ställa, och det var det i alla fall inte, om han fick bestämma.
Han satte sig ner i gräset som räckte honom väldigt högt, nästan bara hans bringa och huvud syntes. Han svepte blicken över området och suckade tungt.

Tiken vandrar över slätten. Hon valde att stanna här och utforska den här platsen. Öppna slätter ger inget bra skydd. Inte om man jämför med skogar och annat. Men denna tik trivs bra på båda. Och den här slätten är vacker. På ett öde sätt. Samtidigt som den inte är öde för det finns så mycket liv här. Både växter och djur. På håll ser tiken ut att vara snövit med grå/silvrig man och lugg. Men kommer man närmare och ser solen kasta sitt sken på hennes kropp ser man att hela hon glittrar i silver. Även blicken.
Tiken är långbent och har en smäcker kropp. Tassarna är stora och kraftiga men passar ändå in till hennes utseende. De är inte stora och klumpiga. Ger ett bra grepp på de flesta underlag. Och de placerar lugnt på marken och lyfts därefter i samma ordning i ett lugnt tempo allt eftersom tiken vandrar framåt. Öronen står spetsade på huvudet och det darrar lätt i nosen när den separerar alla dofter som ligger i luften. Det finns mycket spår efter varg på denna plats. Men även färska spår. Doften av varg kittlar hennes nos. En hane. Tiken stannar upp och ser sig omkring. Hon är ingen översocial varelse. Men det kan alltid vara trevligt med nya bekantskaper eller bara en flyktig pratstund för att sedan gå skilda vägar utan förhoppning att någonsin se varandra igen. Om det å andra sidan är något aggressiv osocial sak som inte vill ha med andra att göra är det bara att gå därifrån igen. Tiken styr stegen åt det håll doften kommer ifrån.

Liam får snart syn på den ljusa tiken som kom allt närmare. Han vinklade öronen mot henne, och funderade. kanske denna tik var från Qu, eller var hon bara en främling för dessa marker likt han.
Han drog snart bak öronen en aning och studerade tiken med en likgiltig blick. Han såg att hon glittrade, hon var silvrig. Förmodligen en silvervarg.
Han fuktade nosen men sa inget, utan lät sig bara studera henne med sin granskande men likgiltiga blick. Han rörde sig inte speciellt, han såg mest uttråkad ut, som alltid. Men när tystnaden varit en lägre stund bröt hanen tystnaden"Ville ni något?" hans röst var kylig och han såg in i tikens glittrande ögon, det var nästan lite jobbigt att hon var så glittrande, i alla fall när solen sken på tiken(?).

Hon stannar upp på behörigt avstånd. Inte för nära hanen men samtidigt inte överdrivet långt bort. Öronen lägger sig för en stund osäkert mot nacken när hanen inte direkt verkar glad över sällskap. När hanen sedan talar spetsas örnen igen. Hon skakar lätt på huvudet.
"Inget särskilt. Jag var bara nyfiken på vem doften tillhörde". Säger hon med mjuk och kanske lite osäker stämma. Hanen verkar väldigt likgiltig. Så hon vill inte komma på kant med honom ifall han skulle vara en sådan där som bara anfaller för minsta lilla. Vana tycker inte om att slåss. Hon slåss bara om hon måste. Men försöker att hålla sig utanför bråk. Den silverglittrande svansen sveper till bakom henne och hon studerar hanen lite diskret. Hanen är lite mindre än henne själv. Det kanske är en orsak till att han inte verkar uppskatta henne i närheten. Det kanske är bäst att hon går vidare.

[Hennes päls glittrar inte överdrivet mycket. Utan så att det ser ut som silver bara. :3]

Liam fnös till åt tikens svar. Han hade ju hoppats på något bättre, men
tur kunde man inte ha jämt. "Jaså..." sa han kyligt och såg sig
ointresserat omkring innan blicken återvände mot tiken.
"Säg mig
varför är ni på denna plats?" såg på tiken med samma vanliga likgiltiga
blick. Han väntade på hennes svar, och rörde vagt på svansen.
En
svag vind tog tag i hanens päls och fick den svagt att dansa, men den
lade sig lika snabbt igen. Han ruskade lite lätt på sig innan han satte
sig tillrätta på marken igen.
[Förlåt för dåligt inlägg, har IT -.-']

Öronen vippar lätt fram och tillbaka. Obestämt om de ska ligga ner eller stå upp. Men när hanen talar igen spetsas öronen och lyssnar till hans ord. Den silverskimrande blicken hålls fäst på hanen. Han verkar helt ointresserad. Förmodligen störs han bara av hennes närvaro. Vana vet inte vad hon ska göra. Men då talar hanen igen. Frågar varför hon är på denna plats. Vana släpper hanen med blicken och ser sig omkring. Vad kan hanen mena? Varför hon har valt att gå till just den här slätten? Eller varför hon måste vara här just nu? Meningen kan få många svar. Vana ruskar lite lätt på huvudet. Vinden grabbar försiktigt tag i den silverglittrande manen och luggen och får stråna att dansa lite lätt innan de lägger sig till rätta mot hennes hals och över hennes ena öga.
"Varför jag befinner mig på denna slätt är för att jag vill utforska detta land och helt enkelt valde den här vägen att gå". Blir hennes svar tillslut. Vana har inga problem med att tala. Hon är vanligtvis inte fåordig även om hon har den sidan oxå.
"Vad gör ni själv på denna plats?" Hon bollar tillbaka fråga till hanen.

Liam nickade stilla. Det var väl så det ofta var, att man ville utforska ett nytt ställe, man bara gick och hamnade där man hamna. Men idag hade Liam en orsak, men han var inte riktigt säker på vad orsaken var, sökte han fienden, eller ville han bara bekräfta att dom fortfarande var fiender?
"Ja du..." började han kyligt och såg på tiken. "Jag är nog här för att möta fienden...om nu vi fortfarande är fiender" han skrattade kyligt till och tystnade sedan. Han såg på tiken innan han lät blicken svepa runt området. Han tog ett djupt andetag och fuktade nosen. Han visste inte hur länge han skulle vara här för att få möta en i Qu, han kanske skulle ge upp snart, egentligen ville han kanske inte möta någon, han hade inget att säga egentligen, mer än att han fortfarande såg dom som fiender, men det behövde han inte vara på deras revir för att säga, det var kanske bäst att inte göra det.

Hon sveper till med den långa silverskimrande svansen och släpper inte hanen med blicken.
Hon finner hans ord underliga. Men det ligger säkerligen någonting bakom dem.
Vågar man fråga? Det kanske inte är något hanen vill diskutera.
"Hur menar du?" Orden undslipper henne ändå. Aja. Det går inte att göra någonting åt nu.
Hon får helt enkelt stå där tyst och vänta på ett svar. Om det nu skulle komma ett.
Hanen kanske bara fnyser åt henne och anser deras möte överspelat och går vidare.
Det får bli som det blir. Vana ser i alla fall inte ut som att hon ångrar sin fråga.
Hon ser bara helt neutral ut.

Liam såg på tiken och lyssnade till hennes fråga. "Jag har nog inte listat ut själv vad jag menar...men så småningom ska jag nog fatta..." han nickade stilla och klippte svagt på öronen. "Så vad bär ni för namn?" frågade han stilla, med med samma likgiltiga ton. Han svepte svansen kring sig och betraktade tiken med en lugn blick. Han tippade huvudet vagt på sne och hans gröna blick borrades in i hennes silvriga. Han väntade på svar.

En lätt nickning. Ja, vet man inte eller är inte säker så är det bästa att ta reda på det. Informationen kommer inte bara flygande till en.
Öronen klipper till på Vana's huvud och hon sätter sig ner med en svepande rörelse och svansen lägger sig kring hennes tassar. Hon vet inte vad hon ska tycka om denna hane ännu. Han verkar inte vara så glad i sällskap. Men samtidigt så stannar han ändå kvar. Samtalar lite lågmält med henne.
"Mitt namn är Nirvana. Men jag kallas för det mesta för Vana". Svarar hon hanen när han frågar om hennes namn.
"Vad är ert namn?" Hon bollar tillbaka frågan med en viss artighet i rösten. För hon känner sig inte riktigt säker på hanen och vill inte råka förarga honom genom att tala ohyfsat.

Liam såg på den andra då hon presenterade sig. Då hon sa att hon kallades för Vana, höjde hanen lite smått på ena ögonbrynet. "Varför inte Niva?" frågade hans stilla, han tyckte det passade bättre, men han hade inte tänkt använda honans namn allt för mycket, han antog att han inte skulle träffa henne igen...
Han rörde på svansen igen och när frågan bollades över till honom klippte han med öronen"Liam..." svarade han sedan kort"Och jag kallas bara för Liam" fyllde han i med ett svagt kyligt flin på läpparna...

Öronen klipper till på hennes huvud. Niva? Ja, kanske det. Det har hon själv inte ens tänkt på.
"Jag har alltid kallats Vana, så jag har väl inte tänkt på något annat". Säger hon med ett lätt leende på läpparna.
"Men du får gärna kalla mig Niva om du vill". Säger hon och ser på honom igen.
Han presenterar sig som Liam. Ett fint namn.
"Trevligt att träffa dig, Liam". Säger hon både vänligt och artigt.
Den där känslan av att Liam inte verkar vilja ha med henne att göra håller i sig. Men han talar fortfarande med henne. Kanske den hårda ytan bara är en fasad? Eller så är det så här han är för det mesta. Vana kan inte låta bli att vara nyfiken på honom.

Liam nickade stilla. "Då kallar jag dig det, om jag skulle behöva tala till dig igen..." han nickade. Han sträckte smått på sig och gäspade. Han kanske skulle lämna slätten snart, han hade egentligen inget att göra här.
"Säg mig Niva, skulle du säga att du är ond, god eller neutral, eller bryr du dig inte?" han såg menande men kyligt på henne. Han ville veta, han visste inte själv vad han var, han visste inte om det var viktigt att veta, eller om det var bra att veta vilken sida man stods på.

Hon lägger huvudet på sne när han ställer sin fråga. Nog är det en udda fråga att ställa. Men det betyder inte att den är dum på något vis.
"Jag är inte ond i alla fall. Ser inge mening i blodspillan för skoj skull. Blodspillan över huvudtaget". Säger hon sanningsenligt. Nirvana ljuger aldrig eller talar osant.
"Jag är god. Antar jag. Men har aldrig sett någon mening i att indela alla i fack". Det är oxå sant. Ingen är helgod. Men ingen är heller helond. Enligt henne är nog alla mer neutrala. För alla har goda och onda sidor. Även Nirvana. Även om hon försöker ta avstånd till sin onda sida så mycket det går.
Hon rätar på nacken igen och öronen klipper åter till på hennes huvud.
"Ni själv då?". Frågar hon Liam. Nirvana är alltid lika nyfiken och intresserad av att höra andras åsikter och synsätt på saker.

Liam nickar stilla. Honan hade en poäng, det fanns egentligen ingen mening med att dela in alla i olika grupper, utan alla har bara olika åsikter.
När tiken bollar över frågan till honom funderar han en stund på vad han ska säga, innan han slutligen säger "Jag antar att jag inte bryr mig, men folk skulle nog säga att jag luta mot det onda hållet, men jag vet inte..." han nickade igen, för att bekräfta det han sagt. Han tyckte det var svårt att hålla sig på det alla sidorna, men visst kunde han hålla sig på en sida om så det behövdes, men helst ville han inte bry sig, han var på den sida han kände för just den dagen han vakna.

Hon ler lätt när hanen talar. Lyssnar till hans ord.
"Man blir den man gör sig till". Säger hon och sveper lugnt till med svansen innan sen blir stilla mot hennes bakben. Svanstippen släpar lite lätt i marken men det är inget hon direkt bryr sig om. Hon är intresserad av andras åsikter och syn på saker. Men det skulle aldrig falla henne in att försöka ändra på någon annan. För det loppet är redan dött långt innan det ens startat. Man kan inte ändra på någon annan. Man kan bara ändra på sig själv.

"ja så är det nog...man är den man är, och inte kan man ändra det..." han suckade och såg upp mot himlen. Kanske skulle han röra sig bortåt. Eller hade han något mer att fråga denna tik?
Han vände sin blick mot henne, hans likgiltiga mötte hennes blick och han sade"Niva, du jag tror jag ska gå..." han ställde sig upp och sträckte på sig. Det var alltid lika stelt efter att man suttit ett tag.
Han gäspade och ruskade på sig, sedan vände han återigen sin uppmärksamhet mot tiken.

"Nog kan man ändra på det. Men det tar sin tid". Säger hon med lite lägre stämma. Som i en viskning. För hon vill inte verka som en besserwisser och tro sig vara allvetande. Så hon bryr sig inte om ifall hennes ord når Liam eller inte.
Sen ler hon vänligt mot honom. För trots hans dystra jag finner Nirvana honom ändå väldigt intressant. Hon nickar lätt.
"Ta hand om dig, Liam". Säger hon och funderar kort på vart hon själv ska vandra nu. Hon vill se mer av det här landet. Kanske hon tar sig en tur till havet. Stranden, det vore en rolig plats att besöka. Endast för att gå se himlens alla vackra färger under solnedgången speglas i havets blanka yta. Ja, det är något hon vill se.

[Vet inte vad som hände med det här rollet. :P Men jag säger att det är avslutat där i alla fall. ^^ Det var ju ändå i slutspurten och jag behöver plats för nya roll. ^^]

[AVSLUTAT]