Ceto fick en chock som nästan stillade hans hjärtas slag, när korallen hade öppnat ett par blågröna ögon för att mycket plötsligt skifta ställning och röra på sig för att sedan vända helt om och snappa åt hans håll. Korallen försökte skada honom. Korallen hade attackerat honom. Han fick ett förvånat och konfunderat uttryck i ansiktet. Faktum var att korallen fick in en fullträff också, för Ceto hade inte haft chansen att röra på fenan eller vika undan. Han hade dock slitit sig loss illa kvickt och kastat med huvudet medan han simmade bakåt. Han var en lite klumpig varelse för att vara ärlig. Ceto återfick sansen och såg hur mycket lite rött virvlade runt i rundade stråk. Det sipprade ur bogen och han vevade med framtassarna så att lyktan guppade. Han backade så gott han kunde, bort, som vargen viljat. För en varg var det. Med horn som krona och snäckskal... Var det alger som gjorde pälsen grön uppe på huvudet? Ceto såg fortfarande lite förskräckt ut. 

Ceto återfick fattningen och kände irritationen komma krypande. Vem trodde denna varg att han var? Ceto var ingen expert på att tolka eller fundera ut anledningar till saker och ting. Han var förvånad och lite arg. Han muttrade något ohörbart och blängde lite på vargen. För ja, det var en varg. Han såg ju det nu. Nosen. Svart päls. Yvig, virvlande och mjuk päls som skilde sig från hans rätt så kala kropp. Ceto var inte helt kal, han hade fjun och stubb, lite päls sådär. Ceto var speciell till utseendet. Inte vacker. Missfoster om man så vill. Marulken var inte vacker. Djuphavsvarelser var rent ut sagt skrämmande fula. Missfoster allihop. Ceto betydde havsmonster och det var inte konstigt att han bar det namnet.
  "Varför gjorde du så?" fick han fram.
  Han mjuknade lite. Det var säkert bara en markerning av... revir. Då tände han till igen. Det var ju lika mycket Cetos! Men han behärskade sig och såg bara tålmodigt på vargen medan han ökade avståndet mellan dem för att ge främligen lite utrymme. Han ville inte ha en till skråma. 
  "Vem tror du att du är då?" frågade han uttryckslöst. "Vem är du?"

Ceto väntade tålmodigt på att korallvargen skulle svara. Han hade varit heltäckt med saker och nu fanns där en varg framför Ceto som till slut valde att tala med sin skrovliga röst. Ceto tippade huvudet på sned lite grand och stängde sin mun helt. Det gick, men underkäken var något framåtskjuten för att tänderna skulle entra munnen snett inåt för att inte skada gommen. Han höll munnen på glänt i sex av tio fall. Andra gånger på vid gavel så att säga. Någon enstaka gång stängde han munnen vilket var obekvämt. Fast han ville inte skrämmas. Blottade tänder tydde på fientlighet och han ville inte alarmera hanen som nu knappt kunde tala. Trithon hette han. Ceto rätade på sig och nickade sakta och bollen av ljus följde hans rörelser. Hans stjärtfena kämpade för att hålla honom kvar på samma ställe och hanen berättade att han bodde och jagade där.
  "Ceto", hälsade den röde. 

Han visste inte vad han skulle säga. Var han inte därifrån? Hur visste Trithon detta? Han hörde hemma på bottnen lika mycket som denna varg. Exakt där. Ceto uppehöll sig oftast långt längre under jord. I klyftor och vrår, till synes bottenlösa avgrunder. Det var hans naturliga habitat, så Trithon hade väl rätt. Skulle Ceto erkänna det? Han ville fortfarande inte alarmera vargen som bitit honom, för att verkade väldigt osäker och därmed kapabel till mycket. Samtidigt ville Ceto inte förlora denna rond med att lägga sig platt och säga att nej, dessa var Trithons marker. Till slut talade han.
  "Jag hör hemma längre nedåt avgrunden till, fast hur har du rätten att göra anspråk på fritt land? Jag jagar här och där", sade han lugnt och lade till 'jag jagar sådana som du' i huvudet för skojs skull.
  Han insåg att det kanske var svårt för hanen att förstå alltsammans, såsom han låtit. Han kunde ju översätta om hanen inte alls fattade, för han kände inte för att upprepa sig på enklare språk. Å andra sidan skulle denna varg säkerligen inte inkräkta på Cetos jaktmarker, så varför vara uppstudsig?

Den rödes namn är Ceto. Trithon visste inte vad det betydde, men han ansåg av någon anledning att namnet klädde honom. Blicken dras mot de hiskeliga tänderna, som tillhörde en käft vars ägare precis försökt stänga. Gjorde det inte ont? Skar de inte sönder hans tandkött? Trithon vad glad att han inte var tvungen att känna de gräva i hans skinn. Åtminstone inte ännu.

Men levde han verkligen här? Så nära? Trithon hade inte sett honom. Och Trithon bodde verkligen här, precis här. Hans grotta låg djupare, men inte långt ifrån. Någon halv kilometer kanske. En bekymrad rynka bildas i hans knöliga, havsdjurstäckta panna. Den röde var uppenbarligen en lögnare - Trithon tordes inte lita på hans ord.

"Fritt land?" upprepar han med en låg, brummande röst. "Jag har rätt att skydda mitt hem från inkräktare."

Var den andre en nomadvarg, möjligtvis? Såg allt som fritt och gratis för alla att ströva igenom? Om det var så hade Trithon knappast få ha sin grotta ifred. Han hade sett till att beskydda den och det närliggande området - nog för att han inte kunde räkna med total isolering så här pass mycket närmare ytan. Tänk då vad många mer som levde i reven hans mor berättat om.

"Är du en inkräktare?" frågade han sedan allvarligt, de turkosa ögonen stora och överläppen milt darrande. Han hoppades höra rätt svar.